Dawn of the Dead (2004)

dawn-of-the-deadUnder oktober månad kör Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord ett härligt zombie-tema. Titta in där för en rejäl dos djuplodande texter om våra stapplande – och, ja, även springande – odöda vänner, zombierna. Med anledning av detta kommer här en gammal recension Zach Snyders remake Dawn of the Dead från 2004. Här hittar ni Sofias text. Min egen lilla text skrevs i juli 2004.

Sjuksköterskan Ana (Sarah Polly) vaknar en morgon i sitt fina hus bara för att finna att den trevliga villaförorten förvandlats till ett kaotiskt slagfält med galna zombier. Ana och några andra som inte blivit smittade flyr till ett stort köpcentrum där de kan klara sig ett tag. Som alla vet så är detta en remake på George A Romeros film från 1978.

Om man ska jämföra med originalet så är det här en mer normal Hollywoodfilm. Den har inte alls samma märkliga stämning som råder i Romeros film. Den påminner mer om 28 dagar senare t ex. Detta betyder inte att det är en dålig film. Den är välgjord och lyckas skapa en viss spänning och den är lite rolig ibland. Men medan Romeros original hade en bisarr stämning hela tiden så förekommer här bara en kort udda period då vi bl a får se huvudpersonerna leva vardagsliv i köpcentrumet (spela golf på hustaket bl a).

Remaken är mer actionfylld och zombierna springer dessutom (huvaligen) som rena sprinters. Inte riktigt zombiebeteende kanske. Ok, detta är bara observationer från min sida och det gör inte filmen sämre egentligen. Nå, som sagt, det är välgjord skräckaction, men med några jobbiga ”Hollywoodinslag” som sänker betyget lite. En skillnad jämfört med originalet är att här blir man bara zombie om man har blivit biten av en annan zombie. Jag har för mig att det i Romeros film räckte med att man dog helt enkelt. Då var det var nåt i luften som smittade. En stark trea blir betyget. Jag tyckte den var snygg också. Sen, det här med att det kommer något efter eftertexterna. Det gör det ju inte riktigt. I själva verket fortsätter filmen under hela eftertexterna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

#MoF15: Hellmouth (2015)

Monsters of FilmHellmouthAj då, vad synd att det blev just Hellmouth som avslutar mina Monsters of Film-dagar. För även om det finns några filmer kvar att se hos SF Anytime så blev det det här tyvärr droppen som fick skräckbägaren att rinna över för min del. Det hade väl varit en sak om filmen hade varit så galet läskig eller uppskakande att jag fick nog pga det. Problemet med Hellmouth är att den är urbota tråkig. Så jävla trist och meningslöst, och med mestadels robotar som skådisar.

Filmen har bitvis en look som för tankarna till gamla 50-talsskräckisar och jag antar att det ska vara en hyllning till dessa. Ja, inledningen som utspelas i en kyrkogård har en viss stämning av en filmstudio från 50-talet, det kan jag medge.

Filmens huvudperson är Charlie Baker (en blinkning till Hellraiser-regissören Clive Barker?). Charlie är dödssjuk, jobbar som gravskötare, har en dag kvar till pensionen och ska flytta till Florida. Det blir dock ingen Florida-flytt eftersom hans chef är en elak jävel och skickar honom till en annan kyrkogård där den förre gravskötaren försvunnit spårlöst. På vägen dit träffar Charlie en mystisk kvinna som han ger lift. Muahaha. Eller nåt.

Nej, tyvärr, det här var alltså eländigt dåligt. Den största delen av filmen är inspelad framför greenscreen med datoranimerade miljöer. Tänk Sin City så får du lite av samma känsla. Fast tänk Sin City minus en faktor 1000 i snygghet, och då kan jag säga att jag inte ens gillar Sin City. Skådisarna är som sagt som robotar. Charlie spelas av Stephen McHattie som jag faktiskt kände igen och har sett i en del filmer, även om jag inte minns det själv. Han är som en Lance Henriksen light ungefär. McHattie är väl nånstans ok men resten av filmen är usel så det hjälper inte.

Apropå miljöerna så är det förutom cgi-miljöer då och då riktiga miljöer med berg, vägar och vatten, men då har man valt att köra med en horribelt ful färgsättning där man tagit bort alla färger utom en så att allt blir typ gult. Fult. I övrigt så är filmen mest svartvit förutom vissa saker som är i färg, som t ex en turistfolder om Florida eller bakljusen på en bil. Mja, ett trött grepp.

Men värst är som sagt att filmen är ett sömnpiller. Det ska vara en sorts historia om gott och ont och Charlie transporteras till nån form av Helvete där den mystiska kvinna är fast i limbo. Såna historier (tänk Constantine) brukar jag gilla. Här… not so much.

Jag nickade till efter ett tag men brydde mig inte om att försöka titta om på några scener, vilket jag oftast försöker göra för att inte missa nåt. Den här gången var det dock filmens fel, inte mitt, och det slår jag fast med 100 procents säkerhet.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: