Edmond (2005)

Jag har en hel hög texter som jag skrivit på andra forum innan jag skaffade den här bloggen, s.k. preblogg-texter. Med jämna mellanrum publicerar jag dessa texter här bara för att få allt samlat på ett ställe. Just nu har jag kommit till texter som skrevs i november 2005. I november brukar ju Stockholm Filmfestival äga rum och mycket riktigt handlar det idag om en film som jag såg på festivalen 2005.

Edmond är filmen om en desillusionerad man, spelade av en strålande William H Macy, i New York som plötsligt inser eller snarare plötsligt meddelar nåt han vetat länge: att han är less på sin fru, sitt liv… på allt. Efter att ha besökt en spåkvinna (spelad av snart 90-åriga (!) veteranskådisen Frances Bay) beger han sig ut på en bitvis våldsam odyssé i New Yorks undre värld bland sexklubbar, rånare, pimps och horor.

Det här var kanske inte den typ av film (det var tydligen en teaterpjäs från början) som jag förknippar med David Mamet direkt. Även om jag i och för sig inte har sett speciellt många filmer som Mamet stått bakom vare sig som regissör eller här bara som manusförfattare så känner jag ändå igen vissa ingredienser. Det är nåt med handlingen och hur folk agerar som påminner mig om en så olik film som The Spanish Prisoner. Det gäller t ex att ha koll på små detaljer i filmen som återkommer eller spelar en sorts betydelse mot slutet. Det vilar en lite märklig stämning över hela filmen som jag inte riktigt gillar. Den känns av nån anledning oengagerande, precis som The Spanish Prisoner för övrigt. Det är svårt att förklara.

Ok, vi bjuds ändå på en hel del scener med en svart humor där Macy dominerar, t ex när han envisas med att få växel tillbaka i ganska udda situationer – ”Can I have my ten back!”. Han har en naiv och barnslig inställning i vuxna situationer om man säger så och det blir roligt och visar väl att världen i stort handlar om pengar och inte, som Edmond verkar tro, om nån sorts ärlighet och rättvisa. Ett antal kända ansikten från antingen tv-serier (Vita huset och Nip/Tuck bl a) eller vita duken gör små roller. Jag tyckte alla passade ganska bra i sina roller förutom Julia Stiles som jag har svårt för. När jag såg hennes rollfigur såg jag inte hennes rollfigur utan jag såg Julia Stiles och tänkte att ”åh nej, ska hon vara med resten av filmen?!”. Nu var hon inte med så himla länge så det var lugnt.

En annan skådis jag inte imponerades av var Rebecca Pidgeon, som spelade Edmonds fru. Hon var direkt dåligt. Hon kändes inte som sin rollfigur utan som en såpaskådis på en dålig audition.

Nja, filmen var en märklig resa där handlingen liksom blev trögare och trögare. Det hela börjar dock ganska bra. Efter ett tag tar filmen en lite annorlunda vändning och då tänkte jag först att ”nja, nu blir det bara konstigt” men sen tyckte det var lovande ett tag igen för att till slut tycka att det blev varken eller. Haha, det var en film som är svår betygsätta.

Edmond, alltså Macys rollfigur, säger vid ett tillfälle att det vi är rädda för egentligen är det vi innerst inne önskar och då skulle man kunna säga att Edmond verkligen får det han är rädd för (eller alltså innerst inne önskar). Just den här poängen tänkte jag faktiskt inte på men efter en trevlig diskussion (min kommentar: undrar med vem? Kanske min bror?) efter filmen blev jag upplyst och insåg att det var precis vad som hände. Just denna slutpoäng är tillräcklig för att ge filmen godkänt (knappt) trots att den bitvis kändes lite spretig, märklig och saggig (vet inte riktigt vad det betyder men det känns som rätt ord).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Om visningen: Är det ok att be helt okända människor att hålla bra platser i mitten av en fullsatt salong, försvinna i en kvart för att sen dyka upp precis innan filmen börjar och då dessutom börja prassla med en prasslig plastpåse?

Spider-Man: Homecoming (2017)

Jag som trodde jag inte var speciellt förtjust i amerikanska high school-komedier. Men det var och är jag tydligen. För jag älskade nämligen den senaste MCU-rullen om Spindelmannen – och Spider-Man: Homecoming som filmen heter är inget annat än just en high school-komedi.

Filmen tar vid ganska så direkt efter händelserna i Captain America: Civil War och Peter Parker körs hem tillbaka till Queens för att återgå till sin vardag efter sitt snabba konsultinhopp som en Avenger.

Peter, perfekt gestaltad av Tom Holland, vill inget annat än att jobba för Tony Stark & Co igen men han får nöja sig med att fajtas med Michael Keatons Adrian Toomes aka Vulture. Toomes och hans företag är en sorts skrothandlare, fast skrotet de handlar med är teknik, främst vapen, som chitaurierna har lämnat efter sig efter attacken på New York som vi såg i The Avengers.

Parallellt med sina äventyr som Spindelmannen försöker Peter få sin high school-vardag att gå ihop. Han är med i skolans quiz-lag och har en major crush på lagledaren Liz (Laura Harrier) – och han bygger Dödsstjärnan i lego tillsammans med bästisen Ned aka The Guy in the Chair (Jacob Batalon).

Det verkar som att jag uppskattar de MCU-filmer som är mer av renodlade komedier och som har en humor som inte går åt populärkulturreferenshållet som t ex The Avengers eller Guardians-filmerna. Jag gillar Ant-Man mer. Och jag gillar Spider-Man: Homecoming mer.

Jag satt med ett stort eller ganska stort leende under större delen av den här filmen. Jag tycker den har en skön humor, en skön och rapp dialog. Jag gillar skolmiljöerna med kidsen och Peters kompis Ned är en skön lirare. Jag gillar att det finns en varm stämning på skolan. Alla är nördar och snälla (nästan: för även bland nördar finns det mobbare). Det är inte de vanliga grupperingarna, och kanske är det därför jag gillar filmen, för den varma och mysiga stämningen på skolan och att det inte är så utstuderat med jocks, nerds och cheerleaders.

En stor del av humorn finns i dialogen. Det förekommer massor med vändningar i replikskiften. En person säger nåt, direkt efter det händer eller säger nån motsatsen. Det är kanske ett enkelt grepp men för mig funkade det i princip varje gång. Det är säkert också ett grepp som förekommer i alla de komedi-tv-serier som jag inte följer.

Tony Stark är med precis lagom mycket. Stark ska avnjutas i små doser (eller i Iron Man 3). Happy (Starks hjälpreda/chaufför/livvakt) heter Hogan i efternamn får vi reda på. Jon Favreau är kul och funkar mycket bättre som skådis än som regissör.

En detalj jag gillade var att skurkarna var mer mänskliga än i andra superhjältefilmer. De var liksom ordinary dudes som hade sina problem och dessutom ett eget litet team med sitt eget interna gnabb.

Vulture funkar bra som skurk. Dessutom finns det en twist kring hans rollfigur som gjorde att insatserna (the stakes) blev mycket högre. Det gav en upphov till en mycket bra sekvens i samband med att Peter är på väg till Homecoming-festen. Den såg jag inte komma.

Ja, jag tycker att det finns stakes här. Skalan är mindre och det är mer personligt. Jag kände att Spindelmannen faktiskt blev trött och fick stanna upp och pusta ut under actionsekvenserna. Peter inser t ex att han är höjdrädd, och jag kände av min egen höjdrädsla. Jag tycker även att det framgår att han bara är en unge.

Michael Keaton är svinbra. Han har blivit något av en favorit på sistone (Keatonaissance?). Jag tycker han är jättebra i t ex The Founder (en undersedd rulle) och även här. Hans insats påminner mig lite om Robert Redfords dito i Civil War. Både Redford och Keaton går in ordentligt i rollerna och ger filmerna tyngd.

Det jag såg av Tom Holland som Spindelmannen under Civil War gjorde att mina förväntningar inte var speciellt höga. Jag tyckte han pratade för mycket, precis som Tony Stark, och mest var irriterande. Men här, när vi verkligen får träffa Peter Parker och ta del av hans problem med att få high school-vardagen att gå ihop med livet som Friendly Neighborhood Spider-Man, så funkar det perfekt.

Ja, man kan alltså älska både avsnitt åtta av Twin Peaks: The Return och MCU-filmen Spider-Man: Homecoming.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Idag skriver även Henke och Carl om Spindelmannens hemkomst. Gick filmen hem hos dem? Sen tidigare har också Steffo och Fiffi tyckt till. Kolla även in vad Sofia tycker.

The Rock (1996)

I den här dokumentären får vi följa Dwayne Johnson och hans första stapplande steg i wrestlingkarriären. Det är lite som The Wrestler fast med en ung och lovande brottare istället för en sliten Mickey Rourke. Eller vänta, fel film. Den här korta preblogg-texten om Michael Bay-filmen The Rock skrev jag i september 2005.

Ho! Högoktanig action producerad av framlidne Don Simpson och livs levande Jerry Bruckheimer i regi av The Island-regissören Michael Bay. Det kan ju inte bli fel! Nej, just det, det funkar, det rullar på, det är lättuggat och lättsmält och alltså perfekt som underhållning efter jobbet när jag vill se en film där jag kan checka in min hjärna i kylskåpet medan jag ser filmen. Sean Connery är skön som rymningsexpert som typ har doktorerat i Alcatraz-kunskap, och dessutom rymt därifrån.

Nicolas Cage var riktigt bra i Adaptation, men det är nog den enda film (som jag har sett) där han funkat fullt ut. Här, och i andra filmer, är det nåt som känns lite fel. Jag vet inte vad det är riktigt. Hans något nervösa skådespelarstil passar i just Adaptation, men inte i andra filmer. Han känns tillgjord och som om han hela tiden är bajsnödig eller nåt. I övrigt är filmen faktiskt helt ok, och det blir spännande mot slutet. Förutom Cage så är det en väldigt bra skådisensemble med utmärkte favoriten Ed Harris i spetsen som skurk med rent mjöl i påsen. Min kommentar: Dessutom ser vi även David Morse, Michael Biehn, Philip Baker Hall och John C McGinley!

Japp, filmen är en välgjord actionrulle med bra tempo och en intensiv upplösning. Det är bara att luta sig tillbaka och dela ut en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Total Recall (2012)

Titel: Total Recall
Regi: Len Wiseman
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Månadens filmspanarträff blev mycket trevlig. Inte ens ett gäng brittiska fotbollshuliganer kunde störa stämningen. Eller så höjde de den. Innan det öl- eller coke zero-dopade filmsnacket på puben såg vi Total Recall.

Att jag tidigare i veckan såg om originalet med Arnold kan nog ha inverkat både positivt och negativt på hur jag upplevde den nya versionen av Philip K. Dicks novell We Can Remember It for You Wholesale. Fördelen är att det är lite kul att snappa upp de blinkningar till originalfilmen som poppar upp då och då. Det gör väl kanske att inte filmen som sådan blir bättre men under visningen var det lite kul att leta efter sådana nickningar. Nackdelen var kanske att jag på det stora hela visste exakt vad som skulle hända. Remaken har i princip samma story som i originalet, först kopierad och sen uppdaterad med några små ändringar/tillägg.

Istället för att kolonin på Mars gör uppror så är det kolonin Australien som det kokar i. Jorden är totalt miljöförstörd efter fruktansvärda krig. De enda platser som är beboeliga Storbritannien och Australien. Världen styrs av, vilket känns logiskt i dessa OS-tider, UFB (United Federation of Britain). I Australien, som alltså kallas Kolonin med stort K, bor andra klassens medborgare, arbetare som transporteras till Storbritannien med The Fall, ett snabbtåg som färdas rakt genom Jorden. Yes, ni läste rätt. Det bevisar väl att filmen The Core inte var så korkad… eller att den här rullen är lika korkad.

Nåväl, vi slipper i alla fall avstannande jordkärnor som måste snurras igång. Däremot får vi mot slutet en ganska fånig ”man ser den komma från flera kilometer”-scen när passagerarna i The Fall upplever en stunds tyngdlöshet (”prepare for gravity reversal”) då fordonet/farkosten/mullvaden passerar rakt igenom jordens kärnan. Vänta nu, rakt igenom jordens kärnan?! Hade det inte varit enklare att bygga den där gigantiska tunnelbanan lite vid sidan om där det inte brann så mycket och inte var så himla varmt? Nå, jag antar att man ville ta kortaste vägen, inte fågelvägen alltså, utan mullvadsvägen.

Ett problem, well ett ganska stort problem, är att filmen är tråkig. Jag kan inte uttrycka det bättre än så. Den är tråkig. Det skjuts, hoppas, åks svävare, hiss och what not men dessa scener känns bara tråkiga. Transportsträckor fram till mer intressanta scener där man åtminstone lite grann utforskar det underliggande temat om hur minnet funkar. Om man minns nåt man gjort men inte är säker på att man gjort det, har man då gjort det. Lite mystrevligt blev det också när Bill Nighy dök upp men det visade sig bli ett kort uppdykande och ganska snart var vi tillbaka i skjutandet igen.

Det jag gillar med filmen är som sagt att det är en science fiction-film som har en intressant idé. Idén om att man kan plantera in minnen med hjälp av en teknik som bygger på avancerad fysik/kemi. Det är just detta som resebyrån Rekall erbjuder. Res till Mars eller vart du nu vill åka och upplev två spännande semesterveckor. Allt som krävs är att du sätter dig i en stol i tio minuter med sprutor och probar anslutna. Efter proceduren vaknar du upp övertygad om att du har varit på Mars. Under filmens gång kan man aldrig vara riktigt säker på om det man ser är riktiga händelser eller om det är implantat.

Jag tycker även skådisarna sköter sig hyfsat. Colin Farrell är en bättre skådis än Arnold men Arnold lever mycket på sin charm (ja, charm sa jag!). Farrell gör tyvärr i fel roller en blek figur. Jag gillar honom i Cassandra’s Dream och In Bruge. Det kan vara så att han måste ha en regissör som utmanar honom, annars går han på tråkig rutin. Sharon Stone var perfekt som elak agent i originalet men jag tycker Kate Beckinsale axlar hennes mantel väl. Hon påminde mig om en terminatorrobot utan känslor och med en sak i sinnet. Jessica Biel har fått en ganska tråkig roll som inte fyller nåt egentligt syfte men hon är väl varken bättre eller sämre än originalets Rachel Ticotin. En karaktär som är bättre i originalet är skurken. I 1990 års version spelas han av skurkrolls-go to guy Ronny Cox. Jag gillar verkligen honom. Här spelas han av Bryan Cranston som tydligen ska vara grymt bra i Breaking Bad, en hyllad tv-serie som jag ännu inte sett, men nja jag tycker inte rollfiguren var nåt speciellt.

En sak som en av Filmspanarna (vem var det?) påpekade efter visningen var att det var tydligt att man siktat in sig på en låg åldersgräns på filmen. Det var nåt jag tänkte på under filmen också. Alla ”farliga” ord hade ersatts med andra blekare versioner. ”Shit” var väl det enda som fick vara kvar. Dessutom var det så att den övervägande majoriteten av de som skjuts ihjäl eller förgås i explosioner är robotar, inte levande människor, och då är det ju inte lika farligt eller upprörande för barnen. Däremot fick vi se mängder av, nåja i alla fall tre, bröst. Om det bara hade varit två helt vanliga par bröst så hade de garanterat försvunnit. Nu var det ju inte en naturlig och riktigt människa och då är det tydligen tillåtet för de lättupprörda amerikanerna. Betyget till Total Recall blir två filmspanarikoner av fem möjliga.

Läs nu vad mina filmspanarkompisar som jag såg filmen med tyckte: Henke, Dilan, Fiffi, Har du inte sett den?, Sofia och Jessica (inte Biel).

%d bloggare gillar detta: