Pojken i trädet (1961)

Här kommer en preblogg-recension av Pojken i trädet, en ganska speciell svensk film regisserad av naturromantikern Arne Sucksdorff (som tidigare bl a gjort Det stora äventyret). En liten notis i sammanhanget är att jag i helgen stötte på just Björn Gustafson. Björn var ute och motionerade i Bromma, iklädd blå overall och en röd toppluva. Han körde nån form av jogging fast det såg mer ut som gång. Texten skrevs i september 2007.

Pojken i trädet är en märkvärdig film i regi av Arne Sucksdorff med en ung (och redan då slemmig) Heinz Hopf, en ung (och redan då sävlig) Björn Gustafson, och en mycket ung Tomas ”Tintin” Bolme. Bolme spelar 16-årige Göte som är en missförstådd ensamvarg som nästan bara trivs i skogen. Tillsammans med några äldre ”kamrater”, alltså Hopf & Co, tjuvskjuter han rådjur. När de riskerar att avslöjas flyr Göte in i skogen med skarpladdat gevär. Hans syster, Marie (Birgitta Pettersson från Jungfrukällan), jobbar som piga på en herrgård på ägorna.

Filmen inleds nästan som en noir med touch av Lynch, eller nåt liknande. Början är suggestiv, surrealistisk (välj vilket ord ni vill). En man är ute och kör bil i ett nattsvart och lantligt Sverige. Han trixar med radion, hittar klassisk musik, blir nöjd. Ett skott hörs i natten, några rådjur springer på vägen, vad händer? Plötsligt hör vi jazzmusik, komponerad av ingen mindre än en ung Quincy Jones. Jag kan inte annat än att gilla det. Efter den här inledning börjar filmen på riktigt så att säga, och den blir lite mer normal.

Normal skrev jag. Den känns ändå lite speciell hela tiden. Inte minst fotot av gurun, och Ingmar Bergman-fotografen, Gunnar Fischer, är underbart vackert och visar ett svartvitt sommmarsverige som från en saga. Rent manusmässigt kanske den inte håller högsta klass men den funkar bl a pga en sävlig Björn Gustafson, en slemmig Hopf, och en ung förvirrad Bolme. Sen var det nåt med att de ofta (mot slutet) sprang, jagade varandra, genom sankmarker. Det kändes tarkovskijiskt före, eller samtida med, Tarkovskij; det var nåt med vattnet. Mja, jag gillade filmen. Även om jag objektivt sett inser att det inte är nåt mästerverk så fastnade jag för den. Jag gillar även titeln.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Film noir-bil

Robin Hood (1973)

”Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen”

”Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen”

decadesDags för decenniefredag igen och dags för Disney igen. Den här gången handlar det om Robin Hood. ”Det är Robin Hood jag vill ha!”. Filmen inleddes som vanligt med att man öppnar en sagobok. Jag tyckte nu att det greppet kändes aningen trött. Under förtexterna noterade jag också att man skrev ut alla rollfigurer och även vilka djur de var. Var det viktigt för filmmakarna att vi som tittare skulle veta vilket djur som varje figur var och varför litade de inte på att vi förstår det när vi får se figuren i fråga? Men visst, att Broder Tuck var en grävling kanske inte var helt lätt att se när jag tänker efter. Han såg mer ut som… Broder Tuck. 😉

Ni känner till historien. Kung Rikard har dragit på korståg, prins John har girigt tagit makten och suger ut folket med orimligt höga skatter. Robin och hans anhang stjäl nobelt från de rika och ger till fattiga. Prins Johns närmaste är ormassistenten Sir Väs och den fetlagde vargen sheriffen av Nottingham. (En fet varg! Jag trodde bara björnar var feta i Disneyfilmer?!)

Robin Hood är i stilen mycket lik Djungelboken. Lille John är en stor björn som i den svenska versionen spelas av übermysige Bebbe Wolgers. Det är lite tramsigt, ungefär på samma sätt som i Djungelboken. Jag drar även paralleller till Lady och Lufsen. I bägge fallen har vi ju en laglös vilding (Robin/Lufsen) som kärar ner sig i en ”hovdam” (Marion/Lady) och därför stadgar sig.

Jag såg för övrigt den svenska versionen och den här gången lyckades jag hitta den via nätet helt lagligt. Det var film2home som levererade och jag hyrde filmen för 19 kr!

Lite lustigt är hur det här med skatter i viss mån är omvänt jämfört med idag (i alla fall om man tittar på Sverige, det är skillnad i USA). I Robin Hood är det de rika (i och för sig främst i form av prins John) som vill ha HÖGA skatter för att fylla sina skattkistor. Men det handlade ju om att suga ut folket snarare än att de själva tjänade ihop sina pengar. Höga skatter framställs här som ren ondska, så det gick nog hem i USA. ”Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen”. Pengarna är lösningen och nästan heliga. Kolla på Broder Tuck i bilden ovan. Han älskar verkligen de där pengarna.

Mot slutet får vi en ganska spännande och bra gjord heist där Robin stjäl tillbaka alla pengar som prins John snott från invånarna i Nottingham. Det var filmens höjdpunkt och jag förstår att det är den sekvensen som man valt ut och visar på julafton på tv. I övrigt är nämligen Robin Hood en ganska trist historia. Det är lösryckt och slarvigt berättat. Hoppigt liksom. Det flyter inte på. Skurken prins John är fånig med sitt eviga tumsugande. Då gillade jag ormen Sir Väs betydligt mer.

”Oo-de-lally, oo-de-lally, hoppsan, vilken dag!” är en fantastiskt fånig sång.

Var det inte lite slarvigt tecknat också? Nej, tacka vet jag Dumbo!

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Hoppa nu över till mina decennie-kollegor Henke och Christian för deras syn på filmen. Är det Robin Hood de vill ha?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

(Tidigare har även Filmitch, Rörliga bilder och tryckta ord och Fiffis filmtajm skrivit om Robin och hans muntra män.)

Decennietemat fortsätter i december med 80-talet och de fredagsfilmer som är utvalda ser mycket spännande ut och jag ser fram emot att se samtliga fyra för första gången. Om jag förstått saken rätt så får vi även ytterligare två (!) vicesheriffer (inte av Nottingham men av Decennier), nämligen Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord och Fiffi från Fiffis filmtajm. Superkul! 🙂

Kärlek 65

Titel: Kärlek 65
Regi: Bo Widerberg
År: 1965
IMDb
| Filmtipset

Idag visade SVT Hasse Ekmans Flicka och hyacinter som matiné. Nu hade jag i det här fallet redan sett filmen på dvd tidigare i somras, men ibland, eller ganska ofta om jag ska vara ärlig, kommer det såna här guldkorn på vår statliga television. Filmer som kanske inte finns att se online eller på dvd/blu-ray. Ett annat exempel är Arne Sucksdorffs Pojken i trädet som jag lyckades se (nu ser jag att även den filmen finns på dvd men ändå). Recensioner av bägge dessa svenska klassiker kommer att dyka upp här på bloggen. Det är alltså värt att kolla i tv-tablån på morgonen och programmera videon om det behövs. Även Bo Widerbergs Kärlek 65 hade jag turen att upptäcka på ettan eller om det var tvåan.

För ett tag sen såg jag Bo Widerbergs debutfilm Barnvagnen när SVT visade den. Jag tänkte då att det kanske var dags att beta av Widerbergs filmer. Han är ändå en av de mest kända svenska regissörerna, även om han i en del kretsar inte är lika hajpad som andra (*host*Bergman*host*). Hänsynsfullt nog visade SVT inte långt efter Barnvagnen Widerbergs tredje film, Kärlek 65 från, just det, 1965. Kärlek 65 är en äkta metafilm om filmregissören Keve (spelad av Keve Hjelm) som brottas både med familjeproblem och konstnärliga problem. Samtliga skådisar spelar personer med samma namn som sig själva. Vi ser bl a Inger Taube (från Barnvagnen), Thommy Berggren (i en kort cameo som skådis) och en ung Björn ”Dynamit-Harry” Gustafson.

Kärlek 65 är en väldigt personlig film som handlar om Bo Widerberg själv, i form av regissören Keve. Det handlar dels om regissören Keves, alltså Widerbergs, relation till sin fru och dotter, och dels om hur han tänker när det gäller filmen som konstart. Nåt Widerberg är grym på, och det visade han också i Barnvagnen, är långa scener med musik utan dialog. I Kärlek 65 flyger man t ex drake vid kusten några gånger till skön melankolisk musik. Härlig stämning här. Keve Hjelm är ganska rolig som regissören. Han har ett par intensivt stirrande ögon och han är hela tiden redo att vara hårt arbetande och ambitiös — när det gäller film alltså. Frun och dottern kommer i andra hand. Det är en sevärd film men lite varning för flum. Det var kul att se Ben Carruthers, från John Cassevetes Shadows dyka upp mot slutet.

3+/5

%d bloggare gillar detta: