Tre solar (2004)

Sveriges facit vad gäller s.k. genrefilm är inte det bästa. Då och då görs halvhjärtade försök men antingen är problemet att man inte har resurser nog eller så tar man sig an den här typen av film på fel sätt. Jag tycker dock det har börjat ljusna på senare år. En sån sak som att om Arnfilmerna faktiskt gjordes såg jag, i alla fall för tio år sen, som ett positivt tecken. Även om de kanske inte var världens bästa filmer så visade man i alla fall att det går att göra nåt annat än Grabben i graven bredvid eller Beck. Det finns dock misslyckade försök. Försök att göra fantasy t ex. Dagens korta omdöme handlar om ett sånt misslyckat försök. Texten skrevs i februari 2004 efter att ha sett filmen på Göteborgs Filmfestival samma år.

Tre solar är en präktig kalkon som skulle räcka till mängder av Thanksgiving-middagar i USA. Det var länge sen jag såg en så här dålig film, som är så dålig att den nästan blir skrattretande trots gedigna skådisar (Lena Endre, Mikael Persbrandt, Maria Bonnevie, Rolf Lassgård, Kjell Bergqvist, mm) och en regissör med flera filmer bakom sig. Nu har jag i och för sig inte sett nån film av Richard Hobert men så här dåliga kan hans tidigare filmer inte vara. Ibland tror jag nästan att det verkligen är en komedi eller parodi men tyvärr är det väl inte så. Varje scen känns helt fel, replikerna krystade och känslan är helt fel. Allt faller platt. Det är märkligt att så mycket resurser har lagts ner på filmen men att den ändå misslyckas kapitalt. Nåt har gått galet. Persbrandts roll hade lika gärna kunnat gjorts av en docka. Den enda som klarar sig är Kjell Bergqvist som spelar sig själv ganska roligt ibland. Som DaisyBaggins (en medlem på det filmforum jag hängde på vid den här tiden) skrev så är den värd att se… i studiesyfte för att lära sig mer om kalkoner.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Tydligen var inte Tre solar en fantasyfilm i bokstavlig mening som jag hade fått för mig. Nej, den utspelar sig precis som Arn-filmerna i Sverige på medeltiden. Men jag skulle ändå kalla det en genrefilm. Eller vad säger du, Mikael?

Så ock på jorden (2015)

Så ock på jordenIdag har Så ock på jorden premiär. Jag såg Kay Pollacks efterlängtade uppföljare till supersuccén Så som i himmelen under Malmö Filmdagar och nu kommer jag göra nåt fräckt. Jag kopierar helt sonika min text om Så som i himmelen och klistrar in den i det här inlägget. Sen ändrar jag lite småsaker och så har jag min text klar om Så ock på jorden. Det är nämligen samma film. Allt är bara uppskruvat ytterligare några dramatiska snäpp, hur det nu kan vara möjligt.

Haha, herregud, fader vår, fräls oss från ondo, och giv oss vårt dagliga bröd, vilken film! Det är överdramatiskt, överspel från samtliga parter, pekoral i kubik.

Frida Hallgrens Lena spelar musik (country? rock’n’roll? boogiewoogie?) på byns sylta med sån inlevelse att hon får värkar. Plötsligt är det dags att föda hennes och den i förra filmen bortgångna dirigenten Daniels barn. Efter fullkomligt vansinniga händelser slutar det med att den patetiske kyrkoherden Stig (återigen gestaltad av Niklas Falk) får sticka in handen för att fixa till navelsträngen. Allt går till slut bra och till det bidrog inte alls Lennart Jähkels rollfigur som givetvis svimmande.

Nu minns jag inte riktigt vad som hände om jag ska vara ärlig men det slutade med att Lena fick, eller tog, uppdraget att leda kyrkokören inför vårens stora konsert. Hennes mål: Att få folk att öppna sina hjärtan genom musik! Eller kanske nåt liknande mål, jag minns faktiskt inte riktigt. Som motståndare får hon Björn Granaths överspelande överstepräst samt Thomas Hanzons seriöse musiker.

Kyrkoherden Stig slits mellan hopp, flaskan och förtvivlan innan han plötsligt börjar kyssa Maria Sids barnmorska. Den bittra Siv, den avsatta kantorn från den förra filmen, är bitter fram tills att hon sätter på sig en röd blus och därmed blir glad.

Som sagt, det är en galet överdramatisk film. Det förekommer scener som är fantastiskt märkliga. Några exempel: Frida och hennes älskade låter inte älven stoppa deras kärlek utan kysser varandra i en strid ström, Frida och kyrkoherden Stig föder barn tillsammans, Frida tar ett dopp i älven som hon vore baptist… ja, you get the picture. 😉

Grejen är att jag inte kan låta bli att gilla det här. Lennart Jähkel är en jäkel på det han gör. Byns patetiske kyrkoherde överspelas av Niklas Falk. Alla känslor är uppskruvade till elva tolv. Just detta med människor som hänger sig totalt till nåt, må det vara musik eller religion, får ofta mig att känna mig obekväm. Det kan bara inte vara bra att vara SÅ glad.

Filmen hotar att kollapsa under sin egen tyngd men den som håller den någorlunda ihop är Frida Hallgren. Hon är en naturkraft helt enkelt. Av nån anledning så känns det inte som att hon spelar över trots att hennes Lena känns som onaturligt överglad person med känslorna utåt. Men man (läs: jag) köper att det är så hon är funtad.

När det gäller övriga överspelare så blir det mer farsartat men jag har insett att jag faktiskt gillar det. Jag tror jag insåg det när jag såg den härliga Miraklet i Viskan på bio.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Malmö Filmdagar 2015 smallJag såg Så ock på jorden under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

 

Så ock på jordenMirakletApropå Miraklet i Viskan såg jag att postern till den filmen har en hel del likheter med Så ock på jordens poster. En strålande glad kvinna som sträcker ut sina armar.

Inside Out (2015)

Inside OutFör några dagar sen såg jag min första Pixar-film nånsin. Ja, hur otroligt det än kan låta så är det sant. Hur kunde det bli så här frågar ni er? Ja, det är nog en kombination av några saker. När de första Pixar-filmerna kom i mitten av 90-talet så hade jag nog helt enkelt inte koll. För mig var det barnfilmer som jag hörde om i periferin.

När jag sen blev ordentligt filmintresserad i slutet av 90-talet så lockade animerade filmer från andra länder mer. Japansk anime var ju mycket finare, mer exklusivt. Pixar var amerikanskt, ytligt och ALLA verkade gilla filmerna. Jag hörde att det var filmer som var gjorda för både barn och vuxna. I barnhistorien skulle det finnas referenser instoppade som vuxna skulle snappa upp. Ghiblis anime-filmer kändes för mig som renare skapelser, filmer för barn eller vuxna som alla kunde ta till sig utan referensgenvägar. Så jag kände inget sug efter att se Pixars filmer.

Under Malmö Filmdagar som gick av stapeln i veckan så visades Pixars senaste film Inside Out och då hade jag inte längre några ursäkter, varken genomskinligt dåliga eller andra.

Inside Out var och är en alldeles fantastisk liten film. Liten? Ja, den kändes faktiskt liten i meningen att den var intim och personlig på ett sätt som jag inte riktigt hade väntat mig. Dessutom tror jag att det jag nämnde med referenser inslängda till vuxna nog inte gäller Pixar-filmer så mycket (åtminstone inte Inside Out) utan snarare andra animerade filmer som t ex Shrek (?).

Inside Out utspelar sig till största delen bland känslorna i huvudet på elvaåriga Jenny som bor i Minnesota tillsammans med sin mamma och pappa. Livet leker mest hela tiden och glädjen dominerar. Men när familjen flyttar till San Francisco ändras styrkeförhållandena bland känslorna Glädje, Vemod, Rädsla, Ilska och Avsky.

Här vill jag slänga in en liten brasklapp som gäller det faktum att jag såg den svenska versionen av filmen. Den kallas då Insidan ut och det är svenska skådespelare som gör rösterna. Känslorna har följaktligen fått svenska översättningar. Joy – Glädje, Fear – Rädsla, Anger – Ilska och Disgust – Avsky tycker jag är helt ok översättningar, även om jag kan tycka att Avsmak hade passat bättre än Avsky. I filmen är Avsky framställd som en snorkig tonårstjej som känner avsmak för det mest.

Den översättning som inte riktigt funkade var dock Sadness som blev Vemod. Hmm, Sadness. Hade det inte funkat med bättre med Ledsamhet eller Nedstämdhet? Vemod är väl en sorts blandning av sorg, saknad och nostalgi? Det var inte riktigt så jag uppfattade figuren i filmen. Fast man tyckte väl att Vemod var kort och kärnfullt.

En sista märklig detalj är att Jenny i originalet heter Riley. Huh? Ja, det märkliga är alltså att hon heter Jenny i den svenska versionen.

Nåväl, tillbaka till filmen. Inside Out är rolig, tänkvärd, fantasifull, smart mysig och vemodig (ja, vemodig!). Balansen mellan det vi får se inne i Jennys huvud och Jennys verkliga liv funkar perfekt och gör att vi känner för både Jenny och hennes känslofigurer.

När känslorna Glädje och Vemod i slutet inser att de behöver samarbeta för att Jenny ska kunna gå vidare i livet och fungera som människa är rörande. Ja, t.o.m. så rörande att blev rejält dammig i salongen. Ta med näsdukar när ni ser filmen på bio!

Kommer jag se några fler Pixar-filmer? Svar: ja.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Malmö Filmdagar 2015 smallJag såg Inside Out under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

Män som hatar kvinnor

Peter och NoomiTitel: Män som hatar kvinnor
Regi: Niels Arden Oplev
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Då kör jag igång ett litet minitema… Jag ligger oftast hjälplöst efter med mina recensioner. Om jag inte har en deadline (som t ex ett datum för ett Filmspanartema) så ligger texterna halvklara i dvala för att väckas upp och fixas till när de behövs. I våras såg jag David Finchers The Girl with the Dragon Tattoo och det finns en liten text om den på min dator och nu är det dags att renskriva den. Men först kommer mina gamla recensioner av de svenska filmatiseringarna av Stieg Larssons deckarsuccéer i Millennium-serien.

Stieg Larssons Millennium-trilogi slukade jag mer eller mindre hel utan att tugga, och så mycket tuggmotstånd var det väl kanske inte. Däremot är böckerna ena riktiga sidvändare – när man väl började läsa var det bara att fortsätta. Nånting i böckerna gjorde att man sögs in. Jag tror det var vardagligheten blandat med thrillerhändelserna. Och så var Lisbeth Salander en karaktär som stack ut.

Salander sticker ut även i filmen i form av Noomi Rapace som är stentuff och gått in i rollen till 100%. Rapace måste ha styrketränat en hel del innan filmen då hon ser riktigt bitig ut trots att hon är smal. Rapace kändes rätt som Salander: seg och stark, både kroppsligen och mentalt. Hennes blick är grym och hon är inte att leka med. Scenerna mellan slemadvokaten Bjurman (Peter Andersson) och Salander var riktigt bra. När Rapace är med så är det antingen intensivt, fascinerande eller roligt (ja, hon har ju ett lite eget sätt). Något negativt: lite väl många ”röka cigarett”-scener för Salander.

Michael Nykvist är rolig, lite tafatt, och stämmer kanske inte riktigt med bokens Micke Blomkvist (men det har mindre betydelse eftersom en film alltid är en film även om den bygger på en bok). De två huvudrollerna görs hur som helst helt ok. Det finns brister i birollerna. Bl a gör Alexandra Pascalidou en förfärlig innantillsläsning som nyhetsreporter precis i inledningen. Lena Endre verkar inte heller riktigt vara med i matchen.

Precis som när det gäller t ex The Da Vinci Code så funkar mysteriebiten och sökandet efter lösningen på olika gåtor bättre i bokform. Fast det är ändå helt ok här jämfört med Da Vinci-koden vars filmatisering i stora delar var katastrofal. Män som hatar kvinnor är på det hela taget en kompetent deckarthriller som dock har mer gemensamt med en söndagsdeckare på tv än med – låt oss säga – När lammen tystnar.

Jag nämnde att Salander rökte lite väl mycket i filmen. En annan typ av scener som det gick lite inflation i var datorhackarscener. Det loggas in, accessas databaser, WiFi:as, e-postas och remote desktoppas så det står härliga till. Men lite för mycket alltså. Det är liksom inte spännande att se flimrande och blippande datorskärmar. Det var det inte ens på Sandra Bullocks tid, *host*eller hur Joel?*host*.

3+/5

%d bloggare gillar detta: