Johan Falk: Blodsdiamanter (2015)

blodsdiamanterNej, det här är inte en svensk remake i Johan Falk-tappning av Leonardo DiCaprio-filmen Blood Diamond. Men det handlar om diamanter. Diamanter som Seth Rydells gäng vill stjäla. Allt står dock inte rätt till bland Rydells mannar. Jack (en härligt otäck Björn Bengtsson) krånglar och vill ta över. Rydell, ja, han spelar ett farligt spel. Samtidigt som han vill göra diamantstöten fortsätter han vara informatör åt polisen. Han vill både ha kakan och äta den.

En av Rydell-ligans samarbetspartner är en ny spelare i Göteborg, den s.k. kavkazmaffian (rysk? georgisk? armensk?). GSI-medlemmen Niklas Saxlid (härligt efternamn) har under en tid varit undercover på en MMA-klubb där maffian huserar. Precis som Rydell så är det ett farligt spel som Saxlid spelar. Kavkazerna börjar misstänka att de har en tjallare i sina led och de lägger inga fingrar emellan för att ta reda på vem det är. Saxlid har med andra ord fastnat i en rävsax…

Vad skönt att det här var en mycket bättre film än den förra, Tyst diplomati. Redan i inledningen kände jag att Blodsdiamanter höjde nivån. Just Niklas Saxlid (Alexander Karim) är en skön men samtidigt irriterande karaktär. Han visar prov på besserwisser-fasoner och onödigt risktagande. Men han är charmerande, det går inte att komma ifrån, och så har han ett bra samspel med sin kollega Vidar (Mårten Svedberg).

Återigen, och jag har nämnt det tidigare i mina Johan Falk-texter, får jag lite The Wire-vibbar. Båda sidor av lagen skildras med lika mycket fokus. Alla framställs som människor med fel och brister. The Wire är mer intrikat i sitt upplägg. Där hänger allting samman och det svartvita flyter verkligen ihop till en gråskala. Men skildringen av Rydell-ligan i Falk-filmerna är inte fy skam.

Apropå Rydell så har Seth fått ihop det med en tjej. Hon spelas av en skådis med det något udda namnet Aliette Opheim. Direkt när jag såg henne så kände jag igen henne från nåt. Jag kunde bara inte placera henne. Nuförtiden kan man ju hur lätt som helst googla upp svaren på sina frågor (kanske inte alla) så en googling senare visste jag var jag hade sett Opheim tidigare. Det var i prettosömnpillret Det vita folket.

Blodsdiamanter är en riktigt bra och spännande crime-thriller. Delar av filmen, främst det som Saxlid (Karim) råkar ut för, kändes som nåt vi inte riktigt sett tidigare i Falk-filmerna. Här blev det ett intensivt kammarspel mellan några fåtal personer och där ingen kan lite på nån. Svettigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Johan Falk: Tyst diplomati (2015)

tyst-diplomatiJag rör mig sakta sakta mot slutet av serien med filmer om Johan Falk. Nu är det dags för den 17:e filmen, Tyst diplomati. Vad har vi här då? Ja, vi, och Johan Falk, träffar en gammal bekant. Alexandra Rapaport dyker nämligen upp i sin roll som Pernilla Vasquez.

Falk och Vasquez jobbade ju ihop i den andra filmen, Livvakterna, då Falk tillfälligt sadlade om för att jobba inom säkerhetsbranschen. Nu blir det emellertid inget speciellt trevligt möte då Vasquez uppträder väldigt märkligt. Bakgrunden till vad som händer behöver vi inte gå in på men hon befinner sig i alla fall i Göteborg för att tillsammans med några terrorister fixa vapen som sen ska användas för att mörda en person. What? Vad är det som har hänt? Has Vasquez gone rogue?

Parallellt med detta fortsätter Seth (Jens Hultén) och Sophie (Melize Karlge) sin relation… ja, ehe, eller samarbete. Seth har dock stora problem på hemmaplan. Slemmot och gängets andraman Jack (strålande spelad av Björn Bengtsson) är i princip säker på att Seth är infiltratör. Och det har han ju helt rätt i!

Under inledningen börjar jag fundera på om manusförfattarna tagit sig vatten över huvudet. Kommer det funka med den här internationella story? Vasquez, utländska terrorister i Göteborg, Seth och Falk. Det kändes aningen krystat kanske. Lite samma känsla som i några av Hamilton-filmerna (och även Den tredje vågen till viss del). Man försöker höja insatserna men funkar det verkligen i Johan Falk-världen?

Jag tycker det är ganska hafsigt berättat med en lång uppbyggnad där inget egentligen händer. Efter att filmen pågått en timme känner jag att i princip inget har hänt. Jag gillar Seth, som vanligt, men var det inte bättre när han bara var en ren skurk?

Mot slutet börjar det ta sig. Det blir betydligt mer spännande, bl a under en klassisk slutuppgörelse då våra hjältar befinner sig på en mingelfest på en ambassad. Iklädda festblåsor eller kostym glider de runt med snäckor i öronen för att försöka lokalisera hotet. Vi har sett det förut men jag tycker det funkar. Det finns en anledning till att den är typer av scener återanvänds i thrillers.

Jag måste även passa på att återigen berömma musiken av Bengt Nilsson (bror till showrunnern Anders för övrigt). Den ger en spänning och samtidigt en maffig ödesmättad stämning. Bra, rätt och slätt.

Tyst diplomati är ändå en mellanfilm för mig, ungefär som några av Marvel-filmerna. Det är inte dåligt men ej heller speciellt bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Johan Falk: Ur askan i elden (2015)

ur-askan-i-eldenDå var det dags att dra igång den sista omgången med filmer om Johan Falk & Co och vi börjar med att kasta oss ur askan i elden. Johan Falk får det nämligen hett om öronen i denna den sextonde filmen. Efter det som skedde i Kodnamn: Lisa (Falk hjälpte tjallaren Frank Wagner och dödade en lettisk maffiaboss) lever Johan och hans familj nu under skyddad identitet.

Falk själv är ett nervöst vrak, drömmer mardrömmar, får panikattacker, och här måste jag säga att Jakob Eklund gör en (faktiskt!) bra insats. Han känns rädd på riktigt. Även samspelet med Marie Richardsson (Eklunds fru i verkliga livet) är bra och jag tror på att de är en familj.

När frun till den där döda maffiabossen dyker upp för att försöka få tag i sin mans ägodelar blir Falk nyfiken. Det slutar med att han följer med frun (maffiabossens alltså) till Riga för att lösa nån typ av gåta. Det går inte så bra för Falk i Riga, vilket filmtiteln antyder.

Parallellt med detta får vi följa maktkampen i Seth Rydells gangstergäng. Seth (en som vanligt stabil Jens Hultén) har fått en dotter på halsen för att uttrycka sig dåligt. Grejen är nämligen att Seth, hur konstigt det än kan låta, nu verkar vilja en någorlunda laglydigt liv. Det visar väl att barn kan ge, och ger, en positiv förändring, i alla fall i Seths liv.

Tyvärr, för Seths del, så släpps en stor del av hans gamla gängmedlemmar ut från fängelset efter några år bakom galler. De, och speciellt Jack (Björn Bengtsson), är inte speciellt intresserade av att vara laglydiga, om man säger så…

Ur askan i elden är en relativt lovande inledning på resan mot Slutet av Falk-filmerna. Det är bitvis spännande på ett sätt som är ganska ovanligt i svenska polisthrillers.

Det var kul att se att Marie Richardsson fick lite mer att göra här också. Som jag skrev tidigare så funkar samspelet med Eklund bra och dessutom ger Richardsson en grupp poliser en rejäl avhyvling i en bra scen.

Scenerna mellan Seth och polisen Sophie Nord (Meliz Karlge) är sevärda som vanligt. De bedriver ett intressant maktspel och har även nån sorts – romantisk? kärlek börjar med bråk? Spuffy? – kemi. Det känns nästan som att de kan vara ett blivande par. Kanske i en annan Johan Falk-värld.

En av nykomlingarna i filmserien är Björn Bengtsson som alltså spelar Jack som är ute efter att ta över efter Seth som ledare i det kriminella gänget. Jack är en otäck karaktär, en sån där slemmig vessla som inte har nån som helst tjuvheder. Bra spelat av Bengtsson! Otäck.

Ur askan i elden är en helt ok Johan Falkare och betyget blir en rak trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Så ock på jorden (2015)

Så ock på jordenIdag har Så ock på jorden premiär. Jag såg Kay Pollacks efterlängtade uppföljare till supersuccén Så som i himmelen under Malmö Filmdagar och nu kommer jag göra nåt fräckt. Jag kopierar helt sonika min text om Så som i himmelen och klistrar in den i det här inlägget. Sen ändrar jag lite småsaker och så har jag min text klar om Så ock på jorden. Det är nämligen samma film. Allt är bara uppskruvat ytterligare några dramatiska snäpp, hur det nu kan vara möjligt.

Haha, herregud, fader vår, fräls oss från ondo, och giv oss vårt dagliga bröd, vilken film! Det är överdramatiskt, överspel från samtliga parter, pekoral i kubik.

Frida Hallgrens Lena spelar musik (country? rock’n’roll? boogiewoogie?) på byns sylta med sån inlevelse att hon får värkar. Plötsligt är det dags att föda hennes och den i förra filmen bortgångna dirigenten Daniels barn. Efter fullkomligt vansinniga händelser slutar det med att den patetiske kyrkoherden Stig (återigen gestaltad av Niklas Falk) får sticka in handen för att fixa till navelsträngen. Allt går till slut bra och till det bidrog inte alls Lennart Jähkels rollfigur som givetvis svimmande.

Nu minns jag inte riktigt vad som hände om jag ska vara ärlig men det slutade med att Lena fick, eller tog, uppdraget att leda kyrkokören inför vårens stora konsert. Hennes mål: Att få folk att öppna sina hjärtan genom musik! Eller kanske nåt liknande mål, jag minns faktiskt inte riktigt. Som motståndare får hon Björn Granaths överspelande överstepräst samt Thomas Hanzons seriöse musiker.

Kyrkoherden Stig slits mellan hopp, flaskan och förtvivlan innan han plötsligt börjar kyssa Maria Sids barnmorska. Den bittra Siv, den avsatta kantorn från den förra filmen, är bitter fram tills att hon sätter på sig en röd blus och därmed blir glad.

Som sagt, det är en galet överdramatisk film. Det förekommer scener som är fantastiskt märkliga. Några exempel: Frida och hennes älskade låter inte älven stoppa deras kärlek utan kysser varandra i en strid ström, Frida och kyrkoherden Stig föder barn tillsammans, Frida tar ett dopp i älven som hon vore baptist… ja, you get the picture. 😉

Grejen är att jag inte kan låta bli att gilla det här. Lennart Jähkel är en jäkel på det han gör. Byns patetiske kyrkoherde överspelas av Niklas Falk. Alla känslor är uppskruvade till elva tolv. Just detta med människor som hänger sig totalt till nåt, må det vara musik eller religion, får ofta mig att känna mig obekväm. Det kan bara inte vara bra att vara SÅ glad.

Filmen hotar att kollapsa under sin egen tyngd men den som håller den någorlunda ihop är Frida Hallgren. Hon är en naturkraft helt enkelt. Av nån anledning så känns det inte som att hon spelar över trots att hennes Lena känns som onaturligt överglad person med känslorna utåt. Men man (läs: jag) köper att det är så hon är funtad.

När det gäller övriga överspelare så blir det mer farsartat men jag har insett att jag faktiskt gillar det. Jag tror jag insåg det när jag såg den härliga Miraklet i Viskan på bio.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Malmö Filmdagar 2015 smallJag såg Så ock på jorden under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

 

Så ock på jordenMirakletApropå Miraklet i Viskan såg jag att postern till den filmen har en hel del likheter med Så ock på jordens poster. En strålande glad kvinna som sträcker ut sina armar.

Hallonbåtsflyktingen (2014)

HallonbåtsflyktingenJag är lite nyfiken på var den här filmen kommer att funka bäst, i Sverige eller Finland? Filmen med den märkliga titeln bygger på en finsk roman med samma namn och handlar om Mikko (Jonas Karlsson) – en svensk man fångad i finsk mans kropp som han uttrycker det själv. Mikko hatar allt som har med Finland att göra och älskar allt som har med Sverige att göra. Sverigenostalgin som Mikko hyser påminner om hur tyskar ser på Sverige, ett oskyldigt perfekt land där allt fungerar och husen är röda med vita knutar. Mikko vill helt enkelt bli svensk. En dag får han av en slump chansen.

På Finlandsfärjan (eller Sverigefärjan som man kallar den i Finland) träffar han på Mikael, en svensk man trött på Sverige och livet. Mikko hindrar honom från att göra slut på det hela genom att hoppa från färjan. Istället gör de upp om att byta identiteter med varandra. Eller ja, Mikko får i alla fall Mikaels identitet. Plötsligt är Mikko svensk med en helt ny mamma (Suzanne Reuter) och en syster (Josephine Bornebusch). Han jobbar även hux flux som psykolog. Upplagt för förvecklingar…

Mjahaha, det här tyckte jag om… inte. Jag vet inte, jag tycker hela konceptet som filmen bygger på är lika konstigt som filmens titel. Hallonbåtsflyktingen? Eh, vad då? Ja, Sofia, även jag kan störa mig på filmtitlar. 😉 Mikko gillade tydligen hallonbåtar när han var barn och tydligen fanns dessa bara att få tag på i Sverige. Så när han var barn kanske han var en hallonbåtsflykting. De där hallonbåtarna är vilket fall inte någon viktig del av handlingen. Jag vet inte.

Att Mikko plötsligt är en svensk man, och psykolog, och att alla bara accepterar det… det kändes krystat och som att alla spelade med bara för att stod så i manus.

Filmens humor består i att Jonas Karlsson först pratar svenska med finsk brytning. Sen försöker Jonas Karlsson prata rikssvenska och klia sig på hakan eftersom han numera är psykolog och psykologer gör ju så (detta var faktiskt roligt en tre, fyra gånger!). Den finska brytningen tyckte jag mest kändes pinsam. När Karlsson pratar rikssvenska var det dock lite kul. När jag pluggade i Uppsala hade jag en kursare som kom från Lund. Han pratade skånska. Men sen ibland, kanske efter några öl, så skojade han till det och pratade rikssvenska. Och av nån anledning lät det fantastiskt roligt. Även så i Hallonbåtsflyktingen.

En del i handlingen involverar Frida Hallgrens rollfigur Lotta. Av nån bisarr anledning blir Mikko och Lotta ett par. Hur det gick till kan jag inte förklara men plötsligt har de en villa och ska gifta sig. Krystat. Hur som helst så blir det hela ett triangeldrama mellan Mikko, Lotta och Mikkos ”syster” Maria (Bornebusch). Jag måste säga att Bornebusch funkade. Hon har en självklar komisk tajming vilket ju är ack så viktigt i… komedier. Övriga skådisar kanske inte riktigt har denna tajming. Well, Karlsson funkar bitvis men inte hela tiden.

Hallonbåtsflyktingen är absolut ingen katastrof. Den puttrar på som romantiska komedier ska göra. En del *host*Fiffi*host* kommer säkert hylla Jonas Karlsson och propsa på Guldbagge. Vem vet? Han kommer säkerligen nomineras. Som sagt, filmen är ingen katastrof men krystad är ordet som jag lämnar er med plus en uppmaning att se Lisa Langseths Hotell om ni inte gjort det.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Filmdagar smallDen finska titeln på den här filmen är för härlig: Vadelmavenepakolainen. Säg det med sjörövarspråket… Vovadodelolmomavovenonepopakokololainonenon. Den har biopremiär nu på fredag och jag såg den under Malmö Filmdagar och av filmspanarna så tror jag att det var jag, Fiffi, Har du inte sett den?-Carl och -Johan som såg den. När recensioner dyker upp så lägger jag till länkar här nedan.

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer

Psalm 21


Titel: Psalm 21
Regi: Fredrik Hiller
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

För något år sen så såg jag en teaser för en svensk skräckis när jag var på bio. Jag blev så upphetsad av det jag såg att jag skrev ett inlägg på bloggen och gjorde reklam för filmen. Jag tror det är den enda gången som jag postat inlägg om en kommande film. Anledningen är bl a att jag verkligen gillar när vi svenskar ger oss på det här med genrefilm. Skräck, ren action, vad nu än må vara. Filmen gick upp på bio men stannade nog inte längre där än det tar att säga Fader Vår. Nu, ett år senare, skulle jag få se om den levde upp till min hajp.

Psalm 21 handlar om prästen Henrik som efter att ha fått reda på sin fars död åker till den lilla norrländska byn där hans pappa Gabriel (Per Ragnar) hade sin församling. Ja, just det, även Henriks far var präst.

I vissa scener är filmen rent skrattretande. Jag har ingen aning om det beror på regin eller på Jonas Malmsjö i huvudrollen som Henrik men nånting är fel, fruktansvärt fel. I scener när Henrik borde vara ledsen och låg är det istället som han fått reda på nåt roligt och inte riktigt kan prata utan att börja skratta. Ibland när han ska spela arg eller nedstämd eller gestalta nån annan känsla så kommer jag bara att tänka på nån jönsig fars.

Är det läskigt då? Ja, den där scenen som dyker upp i slutet av teasern som jag länkade till i mitt hajp-inlägg funkar som enskild scen. Tyvärr överanvänds greppet med att ett ansikte plötsligt blir en ruttnande mask å det grövsta. Ah, en gång. Ah, två gånger. Ah, tre gånger. Gaaaah, tio gånger. Nu får det väl ändå räcka. Visst det är ganska snyggt gjort med bra datoranimering men för i helvete! Kill your darlings, min kära Fredrik Hiller (filmens regissör).

Om filmen hade varit en ren skräckis så hade den kanske funkat bättre. Nu försöker filmen köra lite samma still som i de senaste årens spanska dramaskräckisar. Det kanske är lite orättvist mot Psalm 21 eftersom jag tröttnat på den spanska stilen men jag kan bara konstatera att det inte funkar i Psalm 21.

Per Ragnar är bra, det är han, det ska sägas. Ragnar har nåt obehagligt över sig, det är nåt med rösten tror jag.

1/5

PS. Jag råkade se att IMDb listar filmen som Horror, Sci-Fi, Thriller. Horror och Thriller kan jag väl hålla med om, men var de hittar science fiction-elementen, det har däremot jag ingen aning om. För mig är filmen Horror och Drama.

%d bloggare gillar detta: