Söndagar med Bergman: Skammen (1968)

Efter den i mina ögon inte helt lyckade Vargtimmen gav sig Bergman på att göra krigsfilm. Ett tidigare försök i s.k. genrefilm blev ju ett totalfiasko. Jag pratar alltså om Bergmans spionfilm Sånt händer händer inte här från 1950. Nu vet jag inte om Skammen ska kallas genrefilm men den sticker i alla fall ut i Bergmans produktion. Min text om filmen skrevs i april 2007.

Namnet på filmen och regissören gör kanske inte att man tänker på krigsfilm men faktum är att Bergman med Skammen har gjort ett krigsdrama. Det hela utspelar sig ute på en ö i havsbandet i ett odefinierat land. (Ön skulle kunna vara Gotland och landet skulle kunna vara Sverige.) På ön har Jan (Max von Sydow) och Eva (Liv Ullman) bosatt sig för att komma undan ett härjande inbördeskrig. Men en dag invaderas ön av fallskärmssoldater.

Jag läste på den alldeles suveräna sidan IngmarBergman.se att Bergman själv inte alls var nöjd med inledning på filmen, kanske de första 45 minuterna. Bergman tyckte att han själv helt enkelt inte dög som skildrare av det explicita yttre våldet. Han skriver bl a om filmen:

”I samma ögonblick som det yttre våldet upphör och det inre tar vid, blir Skammen en bra film. När samhället slutar fungera mister huvudpersonerna sina referenspunkter. Deras sociala relationer upphör. De faller handlöst. Den svage mannen blir brutal. Kvinnan, som varit den starkare, bryter samman. Allting glider ut i ett drömspel som avslutas i flyktbåten. Allt är berättat i bild, som i en mardröm. I mardrömmens värld var jag hemma. I krigets verklighet var jag förlorad.”

Jag kan inte riktigt hålla med Bergman. Jag tycker inledningen har en intensitet som nog skildrar krigets extrema situation ganska bra. Actionscenerna som förekommer tycker jag är välgjorda och här förekommer en del läskiga scener. Jag fick ibland vibbar från Elem Klimovs Gå och se, även om den filmen är både bättre och otäckare. Precis som Bergman skriver så förändras de två huvudpersonerna under filmens gång. Det står klart att Jan är den psykiskt mest instabila, och för att skydda sig mot krigets vansinnigheter blir han själv hård och brutal istället för känslig och svag som i början av filmen.

Jag håller också med Bergman om att filmen blir intressant på ett annat sätt när samhället faller sönder. Relationerna mellan de inblandade personerna ändras i takt med att de yttre förutsättningarna ändras. Vem är vän, vem är fiende och hur hantera detta? Skådespelarinsatserna är väldigt bra. Förutom de två huvudrollerna är Gunnar Björnstrand bra som en aningen obehaglig borgmästare som vänder kappan efter vinden. Jag stör mig till och med inte längre på Ullmans norska. Filmen har lite av samma abrupta och, som jag tycker, passande slut som den nyligen sedda Vargtimmen som dock är en sämre film som helhet. Skammen får en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det är lite kul att jämföra den svenska respektive italienska postern…

Söndagar med Bergman: Jungfrukällan (1960)

Ingmar Bergman har sagt att Jungfrukällan var hans försök att göra en Akira Kurosawa-film. Då när filmen gjordes 1960 var han enligt honom själv mycket nöjd med den men senare har han kallat Jungfrukällan för en usel imitation. Jag har lärt mig att när det gäller Bergman så ska man inte alltid lita på vad han säger. Många andra verkar ha gillat filmen när det begav sig och den vann exempelvis Oscar’n för bästa utländska film.

Filmens manus, som bygger på den svenska medeltidsballaden ”Per Tyrssons döttrar”, skrevs av Ulla Isaksson som ju Bergman även samarbetade med i Nära livet. Om man tycker att Jungfrukällans handling är grym så kan jag säga att balladen lägger till en extra twist som gör den ännu grymmare. Min korta text om Jungfrukällan skrevs i september 2003.

Nu har jag sett Jungfrukällan från 1960. Det är grym saga/legend som utspelar sig i Sverige på 1300-talet. På en gård bor den unga Karin (Birgitta Pettersson) med sin familj och några andra. Bl a arbetar där en föräldralös piga, Ingeri (Gunnel Lindblom), som är avis på den söta och lite bortskämda Karin. På väg till kyrkan tillsammans så stannar Ingeri efter stunds färd hos en märklig trollgubbe. Där uttalar hon tillsammans med trollgubben nån sorts förbannelse över Karin. Detta ångrar hon nog senare eftersom Karin blir våldtagen och mördad av tre vallare (ja, egentligen bara två eftersom den tredje är en ung pojke som ser på). Karins föräldrar blir oroliga när hon inte kommer hem och sanningen kommer så småningom fram när de tre vallarna av en slump söker mat och husrum just hos Karins familj.

Det här var en rätt så otäck och grym film. Max (inte Björn) von Sydow är väldigt bra som Karins pappa. Han är på nåt sätt huvudpersonen också (på nåt sätt (?), ehe, det är klart han är huvudpersonen!). Det handlar om ondska, hämnd och slutligen ångest, men slutet är mycket bra och ”bibliskt”. Trots titeln på filmen så blev jag överraskad av de väldigt bra slutscenerna när en källa plötsligt uppstår på platsen där Karins kropp har legat. Vattnet symboliserar oskulden och kärleken och renar bl a den av ångest fyllda Ingeri. Jungfrukällan är en bra film som får betyget 4-/5. Bergmans senare filmer som Persona, Viskningar och rop och Höstsonaten är dock bättre enligt mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Hamnstad (1948)

Den fjärde Bergman-filmen i ordningen är en film som jag redan hade sett och jag hade även en kort gammal text färdig om den. Filmen heter Hamnstad och utspelar sig i Göteborg. Återigen, som sig bör i Bergmans tidiga filmer, så handlar det om ungdomar (eller unga vuxna) som vill frigöra sig från samhällets eller föräldrarnas bojor.

Hmm, det är märkligt, Bergmans tidiga filmer från 40-talet är väldigt ojämna. Oftast tycker jag det är ganska dåligt överlag. I t ex Det regnar på vår kärlek är det två personer som plötsligt är kära utan att vi fått nån känsla för varför. Så är det även här. Gösta (Bengt Eklund) och Berit (Nine-Christine Jönsson) är plötsligt ett sorts par, utan vi har förstått varför. Berit står vänd med ryggen mot Gösta. Gösta vänder henne häftigt om och kysser henne. Och vips så är de kära.

Nåja. Grundhistorien om ”problembarnet” Berit är ganska intressant. Hon missköts av sin mamma och pappa och tas om hand av socialen och hamnar på anstalter (min kommentar: skyddshem som det kallades på den tiden). Men historien mellan Gösta och Berit känns lite märklig. Det finns ingen kemi mellan de båda. Som alltid i Bergmans filmer från den här tiden är det intressant att man får se lite av hur samhället såg ut på den tiden. Det blir ett slags tidsdokument från en svunnen tid som ändå inte är så länge sen. Ganska bra var det också när det bara handlade om Berit och Gösta inte var med. Om Bergman hade fokuserat mer på den delen hade det kunnat bli en godkänd film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: