The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy (2005)

Jag skickar ut ännu en preblogg-recension. Som jag nämner i texten så hade jag väldigt svårt för boken som filmen är baserad på och jag har faktiskt aldrig lyckats läsa klart den. Jag tror det är för studentikos humor för min smak. Texten skrevs i september 2005.

Mjaha, The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy var ju ganska ok. Jag tycker den börjar ganska bra. Martin Freeman är skön som förvirrad jordbo och Mos Def funkar inledningsvis som utomjordingen som tar med sig sin jordvän på en tur runt galaxen.

Snart träffar vi även på en galet överspelande Sam Rockwell som galaxens president. Jag tyckte faktiskt (oväntat måhända) att han var rolig. Problemet är att den typ av humor som (för vissa) funkar i bokform inte riktigt går hem på vita duken. Boken (som för övrigt är den enda boken som jag inte lyckats ta mig igenom) är väl mest ett enda långt kåseri med underfundiga utsvävningar och lustigheter. Det funkar helt enkelt inte på film. Det finns ingen röd tråd. Allt kan hända och det gör att det aldrig blir riktigt spännande. Jag är väl i och för sig inte rätt målgrupp eftersom jag inte gillade boken. Mos Def försvinner in i anonymiteten efter ett tag och man märker knappt att han är med. Man har slängt in en liten kärlekshistoria mitt i allt och den känns faktiskt uppfriskande äkta.

Jag tyckte vissa bitar var roliga (t ex vogonerna med sin poesi och byråkrati) och smålog då och då. En sak som jag gillade var konceptet med företaget som designade planeter och när vi fick följa med på en rundtur av Jorden och se hur version 2.0 av denna vår planet kom till. Jag gillade även skådisen, Bill Nighy, som spelade ”chefsdesignern” Slartibartfast. Och så var slutet ändå rätt skönt och jag gillade också på nåt sätt hela upplägget med människorna som laboratoriemöss som medel för att komma fram till den slutgiltiga frågan.

Hmmm, jag är lite kluven. Det känns som man inte riktigt kunnat bestämma sig för vilken film man vill göra. Jag gillar vissa delar av filmen, men som helhet känns den ändå blek och lämnade inget vidare avtryck… vad jag minns.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Pride (2014)

Varje jul bestämmer jag vilken film som familjen ska se på Annandagen som är vår julbiodag. Förra julen – fast det blev på nyårsdagen efter hjärnsläpp och biljettstrul från min sida – blev det (givetvis!) Hundraåringen. Den här gången hade jag några alternativ som jag bollade med. En stark kandidat var konstnärsporträttet Mr. Turner men när jag såg att den var hela 2,5 timmar lång så vågade jag inte chansa. Nej, det fick istället bli en brittisk må-bra-film i form av det gayiga gruvarbetarstrejkdramat Pride.

Jag kände inte till något alls om historien bakom, den om homosexuella aktivister från London som beslutar sig för att samla in pengar för att stödja strejkande gruvarbetare på 80-talet i Storbritannien. Gruppen som leds av Mark (Ben Schnetzer) har problem att få gehör från gruvarbetarna. Den nationella fackföreningen vill förstås ha hjälp men inte från vilka som helst. Till slut får Mark & Co ändå napp när de ringer runt direkt till små samhällen, och de ger sig av till en liten stad Wales. De får ett blandat mottagande.

Pride

Hipsters?

Mmm, det här var en sån film som jag skulle placera i kategorin ”en film med ett budskap som är bättre än filmen i sig”. Pride är en varm historia om att hjälpa varandra. Om du visar god vilja mot din medmänniska så får du förr eller senare något tillbaka. Just så gick det till här. Vad hade egentligen Lesbians and Gays Support the Miners, som gruppen kallades, att tjäna på detta? Inget kan tyckas. Men faktum är att efter deras stöd till gruvarbetarna så fick de själva stöd under åren framöver, när det gällde lagförslag för homosexuellas rättigheter.

I filmen bjuds vi på en riktigt bra skådespelarensamble med veteranerna Imelda Staunton och Bill Nighy i spetsen. Förutom dessa rävar har vi även en lustiger Dominic West som syslöjdskunnig och dansant bög i nån sorts blonderad och krusig hockeyfrilla. Skådespelarna är det inget fel på och det är väl inte förvånande då det alltså är den brittiska skådespelareliten det handlar om. Bara en sak om Bill Nighy. Jag trodde han överdrev sitt uttal när spelade pirat med bläckfiskansikte i Pirates of the Caribbean. Det gjorde han inte. Han pratar nämligen så även här. Lustigt.

Apropå lustigt, eller märkligt. I Sverige är detta må-bra-drama tillåtet från sju år, i USA och England blev det R-rating (under 17 kräver sällskap av förälder) respektive 15-årsgräns. Och så har vi ju även tilltaget med att ändra på den amerikanska dvd-utgåvans omslag så att det ser ut som det bara är ett gäng random London-hipsters som stöder gruvarbetarna.

Filmens brister, eller snarare manusets brister, lyser tyvärr igenom trots skådisarna. Det är lite för många huvudpersoner. Det blir aldrig nåt riktigt fokus på nån. Saker och ting bara händer utan att det riktigt gås på djupet. Det förekommer konflikter och problem men många av dessa är plötsligt bara lösta utan att vi som tittare riktigt förstod hur det gick till. Synd på så rara ärtor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Wrath of the Titans (2012)

SamÄventyrsmatinéer kan vara mysiga. De kan också vara tråkiga och totalt bortglömda efter titten. Wrath of the Titans är uppföljaren till Clash of the Titans, en film som jag gillade och som hade en bra Sam Worthington. Wrath of the Titans är en meningslös uppföljare som inte tillför nåt. Jag kommer inte ihåg mycket av handlingen förutom att Worthington, som spelar den motvillige halvguden Persues hade en märklig frisyr, precis som Hades Ralph Fiennes för övrigt. Det enda som är bättre med uppföljaren är att det faktiskt förekommer titaner i filmen, till skillnad från sammandrabbningarna i den första installationen.

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Jack the Giant Slayer

TucciTitel: Jack the Giant Slayer
Regi: Bryan Singer
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Redan under de första minuterna av Jack the Giant Slayer känner jag att jag kommer att gilla filmen bra mycket mer än den torra och fantasilösa Oz the Great and Powerful. Här är det mysig sagokänsla direkt med sagoläsning för barn vid sängdags. Den fattige pojken Jack (Nicholas Hoult) och prinsessan Isabelle (för mig okända Eleanor Tomlinson) får höra historien om hur munkar för länge sen försökte nå himmelriket genom magiska bönor som producerar stjälkar som växer fort och långt upp mot molnen. Hej, Babels torn! Problemet är att på väg till Gud där uppe så träffar man på jättarnas rike. Nu har dessa bjässar dessutom fått en väg ner till människorna i kungariket Cloister (jorden?). Men människorna och Kung Erik lyckas med hjälp av en magisk krona besegra jättarna. Ju längre tiden går desto mer glöms händelserna bort tills de har reducerats, eller snarare upphöjts, till myt. Men bönorna och kronan finns kvar nånstans…

Jag gillade kemin mellan Jack och prinsessan. Det är en klassisk historia med en pojke av folket som blir kär i prinsessan, en prinsessa som försöker frigöra sig från en överbeskyddande far, tillika kung (Ian McShane). Nicholas Hoult gillar jag bra mycket mer här än som tråkig zombie i Warm Bodies. Det finns en tafatt charm hos killen.

Filmen har också nåt som Oz saknade, nämligen HUMOR. Tada! Till stora delar är filmen en komedi. Dessutom är den ganska smart gjord. Jag gillade korsklippningen mellan Jack och prinsessan när de blir uppläxade av farbror respektive far efter att ha agerat oansvarsfullt.

Jag kan inte sluta jämföra med Oz… Det som främst gör Jack the Giant Slayer till en så mycket bättre film är att filmmakarna tänkt helt rätt när de valt att inte göra en cgi-fest av det hela. Visst, det förekommer förstås cgi ganska ofta men lika ofta får vi t ex scener i alldeles äkta utomhusmiljöer. Det är verkligen en lisa för filmsjälen att slippa de sterila greenscreenmiljöerna. Nu är det kanske lite orättvist att jämföra med just Oz eftersom landet Oz ju är en påhittad fantasivärld med märkliga djur och växter, men, som sagt, jag kan inte låta bli. När man här klättrar upp för den magiska bönstjälken så är det faktiskt en alldeles riktig och grön gummistjälk. Underbart! Det blir en helt annan mustig och mysig känsla.

Man väntar ganska länge innan man visar upp jättarna och när de väl kommer så tycker jag inte de blir en besvikelse. Givetvis är de cgi-varelser men de funkar. Dessutom gör Bill Nighy rösten som ledarjätten och hans röst är bara för skön. Fast jag kunde inte låta bli att få upp en bild av hans figur Davy Jones från Pirates of the Caribbean-filmerna.

Humorn nämnde jag. Till den bidrar Ewan McGregor men kanske främst favoriten Stanley Tucci (är han nånsin dålig?). Ja, de flesta av skådisarna verkar ha haft en ganska skön stund faktiskt. Filmen är gjord med en skön lätthet som av nån anledning påminde mig om hur Woody Allen gör film.

Mot slutet av filmen blir det som väntat ganska tråkig cgi-action när kriget mot jättarna ska klaras av men det är inget som sänker helheten.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Total Recall (2012)

Titel: Total Recall
Regi: Len Wiseman
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Månadens filmspanarträff blev mycket trevlig. Inte ens ett gäng brittiska fotbollshuliganer kunde störa stämningen. Eller så höjde de den. Innan det öl- eller coke zero-dopade filmsnacket på puben såg vi Total Recall.

Att jag tidigare i veckan såg om originalet med Arnold kan nog ha inverkat både positivt och negativt på hur jag upplevde den nya versionen av Philip K. Dicks novell We Can Remember It for You Wholesale. Fördelen är att det är lite kul att snappa upp de blinkningar till originalfilmen som poppar upp då och då. Det gör väl kanske att inte filmen som sådan blir bättre men under visningen var det lite kul att leta efter sådana nickningar. Nackdelen var kanske att jag på det stora hela visste exakt vad som skulle hända. Remaken har i princip samma story som i originalet, först kopierad och sen uppdaterad med några små ändringar/tillägg.

Istället för att kolonin på Mars gör uppror så är det kolonin Australien som det kokar i. Jorden är totalt miljöförstörd efter fruktansvärda krig. De enda platser som är beboeliga Storbritannien och Australien. Världen styrs av, vilket känns logiskt i dessa OS-tider, UFB (United Federation of Britain). I Australien, som alltså kallas Kolonin med stort K, bor andra klassens medborgare, arbetare som transporteras till Storbritannien med The Fall, ett snabbtåg som färdas rakt genom Jorden. Yes, ni läste rätt. Det bevisar väl att filmen The Core inte var så korkad… eller att den här rullen är lika korkad.

Nåväl, vi slipper i alla fall avstannande jordkärnor som måste snurras igång. Däremot får vi mot slutet en ganska fånig ”man ser den komma från flera kilometer”-scen när passagerarna i The Fall upplever en stunds tyngdlöshet (”prepare for gravity reversal”) då fordonet/farkosten/mullvaden passerar rakt igenom jordens kärnan. Vänta nu, rakt igenom jordens kärnan?! Hade det inte varit enklare att bygga den där gigantiska tunnelbanan lite vid sidan om där det inte brann så mycket och inte var så himla varmt? Nå, jag antar att man ville ta kortaste vägen, inte fågelvägen alltså, utan mullvadsvägen.

Ett problem, well ett ganska stort problem, är att filmen är tråkig. Jag kan inte uttrycka det bättre än så. Den är tråkig. Det skjuts, hoppas, åks svävare, hiss och what not men dessa scener känns bara tråkiga. Transportsträckor fram till mer intressanta scener där man åtminstone lite grann utforskar det underliggande temat om hur minnet funkar. Om man minns nåt man gjort men inte är säker på att man gjort det, har man då gjort det. Lite mystrevligt blev det också när Bill Nighy dök upp men det visade sig bli ett kort uppdykande och ganska snart var vi tillbaka i skjutandet igen.

Det jag gillar med filmen är som sagt att det är en science fiction-film som har en intressant idé. Idén om att man kan plantera in minnen med hjälp av en teknik som bygger på avancerad fysik/kemi. Det är just detta som resebyrån Rekall erbjuder. Res till Mars eller vart du nu vill åka och upplev två spännande semesterveckor. Allt som krävs är att du sätter dig i en stol i tio minuter med sprutor och probar anslutna. Efter proceduren vaknar du upp övertygad om att du har varit på Mars. Under filmens gång kan man aldrig vara riktigt säker på om det man ser är riktiga händelser eller om det är implantat.

Jag tycker även skådisarna sköter sig hyfsat. Colin Farrell är en bättre skådis än Arnold men Arnold lever mycket på sin charm (ja, charm sa jag!). Farrell gör tyvärr i fel roller en blek figur. Jag gillar honom i Cassandra’s Dream och In Bruge. Det kan vara så att han måste ha en regissör som utmanar honom, annars går han på tråkig rutin. Sharon Stone var perfekt som elak agent i originalet men jag tycker Kate Beckinsale axlar hennes mantel väl. Hon påminde mig om en terminatorrobot utan känslor och med en sak i sinnet. Jessica Biel har fått en ganska tråkig roll som inte fyller nåt egentligt syfte men hon är väl varken bättre eller sämre än originalets Rachel Ticotin. En karaktär som är bättre i originalet är skurken. I 1990 års version spelas han av skurkrolls-go to guy Ronny Cox. Jag gillar verkligen honom. Här spelas han av Bryan Cranston som tydligen ska vara grymt bra i Breaking Bad, en hyllad tv-serie som jag ännu inte sett, men nja jag tycker inte rollfiguren var nåt speciellt.

En sak som en av Filmspanarna (vem var det?) påpekade efter visningen var att det var tydligt att man siktat in sig på en låg åldersgräns på filmen. Det var nåt jag tänkte på under filmen också. Alla ”farliga” ord hade ersatts med andra blekare versioner. ”Shit” var väl det enda som fick vara kvar. Dessutom var det så att den övervägande majoriteten av de som skjuts ihjäl eller förgås i explosioner är robotar, inte levande människor, och då är det ju inte lika farligt eller upprörande för barnen. Däremot fick vi se mängder av, nåja i alla fall tre, bröst. Om det bara hade varit två helt vanliga par bröst så hade de garanterat försvunnit. Nu var det ju inte en naturlig och riktigt människa och då är det tydligen tillåtet för de lättupprörda amerikanerna. Betyget till Total Recall blir två filmspanarikoner av fem möjliga.

Läs nu vad mina filmspanarkompisar som jag såg filmen med tyckte: Henke, Dilan, Fiffi, Har du inte sett den?, Sofia och Jessica (inte Biel).

Underworld


Titel: Underworld
Regi: Len Wiseman
År: 2003
IMDb
| Filmtipset

Vampyrer och varulvar slåss om makten. Vampyrerna är sofistikerade och bor i slott medan varulvarna mest håller till i källare. Selene (Kate Beckinsale) är vampyr och tillhör de dödspatruller som dödar varulver (eller lykaner som de kallas här). Selene upptäcker i samband med en eldstrid att varulvarna verkar vara ute efter en helt vanlig människa, Michael (Scott Speedman). Varför? Ja, saker och ting visar sig inte riktigt vara som Selene har trott.

Det här hade kunnat vara ganska bra. Faktum är att jag tyckte det var snäppet bättre än jag trodde det skulle vara. Fotot, storyn och actionscenerna funkar bitvis. Tyvärr saknas känslan helt enligt mig. T ex så känns vampyrerna aldrig som vampyrer, allra minst Selene. Man får se hennes lite långa hörntänder och lysande ögon ibland men annars inget som får en att tro att hon skulle vara vampyr. Ok, hon kan hoppa från balkonger på tionde våningen och landa som en katt men det har liksom inget med vampyrer att göra. Eller? Hela den sorgliga känslan som jag tycker ska finnas (som i t ex Coppolas Dracula) som har att göra med att vampyrer är ”dömda” till evigt liv saknas.

Den där känslan jag pratar om är ersatt med högljudda vapenuppgörelser. Detta gör att jag tycker filmen är lite tråkig. Det finns ingen som helst humor, inte minsta lilla roliga kommentar för att lätta upp stämningen. Nej, det var gravallvarligt hela tiden. Lite ofrivilligt roligt blev det när en vampyr vid namn Viktor (Bill Nighy) skulle väckas upp. Behövdes verkligen alla de där slangarna?! Slutfajten fick mig att tänka på både Equilibrium och Kill Bill Vol. 1. Jag är inte odelat negativ till filmen. Jag gillar mytiska historier, om vampyrer, varulvar och dylika tingestar. Kulor med radioaktiv vätska (strålar ljus) mot vampyrer och kulor med flytande silver mot varulvar och såna saker är småkul. Det blir snudd på godkänt, men i slutändan ändå inte.

2+/5

PS. På lördag kommer en recension av Underworld: Awakening, del 4 i den här franchisen som har svensk biopremiär 16 mars.

The Constant Gardener


Titel: The Constant Gardener
Regi: Fernando Meirelles
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

Med anledning av att Filmitch precis skrivit om och gillat The Constant Gardener så kommer här mitt några år gamla omdöme om samma film. Tydligen hade jag vid den här tiden fått en sorts fixering på filmen Saw eftersom jag får för mig att jämföra dessa två filmer, eller åtminstone klippningen i dem.

Efter den framgångsrika Guds stad ”fick” den brasilianske regissören Fernando Meirelles chansen att göra en tysk- och engelskproducerad film med bl a Ralph Fiennes och Rachel Weisz som skådisar. Filmen bygger på en roman av John le Carré som handlar om trädgårdsintresserade diplomaten Justin Quayle som råkar ut för en tragedi när hans fru dödas i Afrika. Frun, spelad av Weisz, var något av en aktivist (jobbade för nån hjälporganisation verkade det som) och kom, tillsammans med en afrikansk läkare, några skumma läkemedelsföretag på spåren. Spoiler Det handlade om att testa nya, och potentiellt farliga, läkemedel på fattiga afrikaner Spoiler slut.

Det första jag la märke till när jag såg filmen var fotot, klippningen, och i viss mån musiken. Det hela kändes lite konstnärligt fast på ett bra sätt, inte på det där videoinstallations-sättet om ni förstår vad jag menar. Här tyckte jag det hetsiga fotot och den nerviga klippningen bidrog till att skapa en viss (obehaglig) stämning som kändes rätt i filmen. I t ex Saw, där filmmakarna verkade tycka att hetsig klippning har ett egenvärde i sig, var det bara jobbigt.

Det andra som stack ut lite var att själva historien berättades ganska fragmentariskt, men ändå i en viss logisk ordning. Dels får vi följa hur vår godhjärtade och lite tillbakadragna diplomat (spelad Fiennes alltså) träffar yrvädret Tessa (Weisz). De båda blir kära, gifter sig, väntar barn. Dels får vi följa Tessa som tillsammans med den afrikanske läkaren utreder skumraskaffärer både i fattiga afrikanska byar och på nätet. Och slutligen får vi följa Justin efter sin frus död, då han försöker förstå vad som har hänt och vad som ligger bakom. Dessa historier blandas det med lite fram och tillbaka.

Just berättarstilen, klippning och foto gav filmen en känsla som jag uppskattade. Det är en sorglig men vacker film tycker jag. Historien i sig är ganska enkel, inga obligatoriska vändningar och sånt (det slipper man). Det känns mer som om det är fokus på känslorna — vilka Fiennes gestaltar utmärkt. Jag gillade även Danny Huston, från bl a Silver City, i sin slemmiga roll. Även Bill Nighy (också han i en slemmig biroll) var bra. Ja, det var bra skådespelare genomgående.

Jag kan inte låta bli att tänka på filmer som Hotell Rwanda och Darwins mardröm. Det finns en hel del likheter, bl a den ”lev för dagen”-livsglädje som afrikaner (främst barn) visar trots i våra ögon ganska eländiga förhållanden.

4-/5

Pirates of the Caribbean: Dead Man’s Chest


Titel: Pirates of the Caribbean: Dead Man’s Chest
Regi: Gore Verbinski
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

Recensionen skrevs i december 2006. He, jag noterar att jag inte var helt positiv…

Gore Verbinski kan göra bra film. Det bevisade han i The Ring. Den här filmen är tyvärr dålig, och på nåt sätt får jag för mig att det inte har så mycket med Verbinski att göra. Istället känns det som att det är för många personer inblandade och att man tror att det blir en bra film om man tar: en del överspelande Johnny Depp, en del pretty boy Orlando Bloom, en del pretty girl Keira Knightley, en del datoranimation och en del halvtaskig piratmatiné.

Sen blandar man ihop detta och hoppas att publiken ska svälja sörjan. Jag gör det inte. Det är helt utan tanke och mening. En del bitar i filmen är bra men som helhet blir det ihåligt. Det räcker liksom inte med ruggigt snygga datoranimerade pirater på Den Flygande Holländaren (med en helt virtuell Bill Nighy i spetsen). Nu några dagar efter att jag har sett filmen minns jag knappt att jag har sett den, vilket inte är gott betyg. Men trots allt blev jag underhållen till viss del just när jag såg den så betyget blir en stark tvåa.

2+/5

Och imorgon åker vi vidare till världens ände…

%d bloggare gillar detta: