The Jungle Book (2017)

Djungelboken är ju en film man är bekant med från Kalle Anka på julafton om man växt upp i Sverige på 70- och 80-talet. Fast där får man ju faktiskt bara se ett kort klipp med Mowgli och Baloo som sjunger ”Var nöjd med allt som livet ger”. Därför var det ganska spännande att kolla in hela Disneys original när jag väl gjorde det för några år sen. Vad jag tyckte jag om den animerade klassikern kan ni läsa om här.

2016 så kom det inte helt oväntat (allt ska ju mjölkas ur nuförtiden) en remake i form en spelfilmsversion, The Jungle Book. Fast det där med spelfilmsversion är väl nästan fel ordval. Faktum är att Mowgli är den enda rollfiguren som inte görs av ett team av datoranimatörer. Vad vi har är alltså en söt pojke med rådjursögon som hoppar omkring i en ren cgi-miljö. Skulle det funka?

Ja, just den detaljen funkar nog skulle jag säga. Miljöerna och djuren är så sagolikt bra gjorda och det gör att jag ungefär på samma sätt som i Avatar sugs in i filmens värld. Det finns dock ett problem med att djuren är så pass realistiska som de är. När de börjar prata så känns det hela väldigt udda. Djur i fabler pratar, men inte djur i en naturdokumentär av BBC. Det är David Attenborough som ska prata inte pantern själv.

Och så då den vanliga frågan, för mig i alla fall: varför jagar inte djuren varandra? Bagheera borde ju äta upp Mowgli direkt. Filmen kör en sorts förklaring om att man inte får jaga när det är lågvatten. Så länge ”fredsstenen” syns är vattenhålet fredad mark. Sen dyker den onda tigern Shere Khan upp och säger att han ska döda Mowgli när torkan är över. Alla, inklusive Mowglis adoptivföräldrar vargarna, blir upprörda. Varför? När torkan är slut får man ju jaga tyckte jag ni sa alldeles nyss?

Hur funkar det under resten av tiden när det inte råder torka? Är det bara de onda djuren som jagar, och de goda är vegetarianer? Jag känner att jag har precis samma problem som jag hade när jag såg Disneys version från 1967. Nej, hellre fablernas värld (läs den första kommentaren, troll eller inte?) för mig.

Filmen hävdar att människan skapade elden. Huh? Ja, kanske de lärde sig att kontrollera elden men att de skapade, uppfann den? Skogsbränder skapade av blixtnedslag har ju funnits i alla tider.

Ett annat problem för mig var att jag under titten satt och funderade på vilka skådisar som gjorde de olika djurens röster. De ser så verkliga ut och sen är det plötsligt Bill Murrays röst som kommer ur Baloos käft. Det tog mig lite ur filmen att klura över detta. Fast Idris Elbla var perfekt som Shere Khan får jag lov att säga. Och Scarlett var bra som Kaa.

Det var lite kul med en referens till Apocalypse Now. Det var tydligt att Kung Louie skulle vara överste Kurtz. Och hur stor var inte Louie? Är orangutanger verkligen så stora? Han såg ut som en jättejätteapa. Under filmen tyckte jag att Louies röst lät som en blandning av James Earl Jones och Christopher Walken. Det visade sig vara Walken så jag var inte fel ute där.

Trots att jag efter ett tag accepterade filmens märkliga verklighet så föredrar jag nog rena fabler, utan människor, framför den här luddigheten.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Coffee and Cigarettes (2003)

Påsken är slut men Jim Jarmusch-temat fortsätter ett litet tag till. Det verkar som att Jarmusch är ett fan av episodfilmen. Dagens film, Coffee and Cigarettes, är en sådan och sen har vi även Mystery Train och taxi-filmen Night on Earth. Texten om kaffe- och cigarettfilmen skrevs i juli 2004. Sa jag att Jarmusch har en skön stil?

Jim Jarmusch har tagit sina gamla kortfilmer Coffee and Cigarettes (med bl a Roberto Benigni, Steve Buscemi, Iggy Pop och Tom Waits) och slagit ihop dem med ett antal nygjorda kortisar med bl a Cate Blanchett, Bill Murray, Alfred Molina och Steve Coogan. Det hela har blivit en långfilm där ett gäng personer möts över en eller fler koppar kaffe och en cigg.

Ja, jag gillade den här filmen. Jarmusch har en egen och speciell stil på sina rullar. Oftast med en skön tillbakalutad känsla och det hela ger ett ganska slött intryck. På nåt sätt känns det som Jarmusch bara låtit kameran rulla och sen inte gjort så mycket mer än att klippa ihop det efteråt. Resultatet blir skönt. Alla episoder håller inte samma klass. Genomgående tycker jag de nygjorda är klart bättre. Kul är att många av skådisarna spelar, och driver med, sig själva. Bäst är nog antingen episoden med Bill Motherfucking Murray tillsammans med GZA och RZA (från Wu-Tang Clan) eller Molina och Coogans möte som också det är mycket roligt. Blanchett får också visa att hon är en väldigt duktig skådis (en av mina favvisar) i en episod där hon spelar två roller som två kusiner.

Det positiva med att filmen består av ett gäng kortfilmer är att de som är dåliga snart tar slut och förhoppningsvis är den som kommer sen bättre. Nackdelen är förstås att de som är bra också tar slut ganska fort, men det känns som ett mindre problem. Förmodligen skulle de som är bra vara sämre om de hade varit längre. Hehe, jag hoppas ni har förstått. Hur som helst, klart sevärd och roligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Innan filmen började visades förfilmen Tempo med Jonas Karlsson och Tova Magnusson-Norling. Rolig, och ganska tänkvärd dessutom. Rekommenderas om ni råkar få chansen att se den.

Min kommentar: kul grej det där med att man innan huvudfilmen stoppar in en kortfilm. Den får ju givetvis inte vara för lång (över 20 minuter eller så) men i det här fallet var den bara fyra minuter.

Broken Flowers (2005)

Jim Jarmusch. Vad gör han nuförtiden? För några år sen gjorde han vampyrrullen Only Lovers Left Alive med Tilda Swinton och Tom Hiddleston. En film som jag såg och gillade mycket på Stockholm Filmfestival 2013. Jo, just det, sen gjorde han ju alldeles nyligen Paterson, men den har liksom försvunnit ur mitt medvetande. Fast den dök upp lite igen när jag i helgen kollade in Kogonada-filmen Columbus. Lite samma vibbar där. Min preblogg-text om Broken Flowers skrevs i augusti 2008.

Innan SVT nyligen visade fem gamla filmer av Jim Jarmusch passade de på att även visa Broken Flowers, där Bill Murray spelar en åldrande kvinnotjusare som reser USA runt för att besöka ett antal gamla flickvänner. Anledningen till Murrays roundtrip: han har fått reda på att han har en son men vet inte vem som är mamman. Hans granne, skönt spelad av Jeffrey Wright, övertalar honom att göra resan. Wright har för övrigt blivit litet av en favorit på senare år. Han brukar göra grymma insatser i ganska olika typer av roller, oftast biroller.

Jarmusch har en stil som jag gillar. Hans filmer är fyllda till bredden med actionscener out of this world… NOT. Nä, det handlar om melankoliska långsamma filmer ofta med nästan apatiska personer i fokus. Och jag gillar det. Även Broken Flowers tilltalar mig. Det är nåt med stämningen, dialogen, fotot som gör att jag njuter från första stund. Murray är härligt cynisk och apart. I början är samspelet med grannen (Wright) det som lyfter filmen. Grannen är entusiastisk inför det mesta medan Murray… inte är det.

Sen blir filmen en road movie då Murray besöker sina gamla flammor där alla är mer olik den andra. De spelas av Sharon Stone, Frances Conroy (Ruth från Six Feet Under), Jessica Lange och Tilda Swinton (som för mig var helt oigenkännlig). Och road movies gillar jag nästan alltid. Så även här. Mötena med kvinnorna blir verkligen olika, och dessutom komiska. Och så rullar filmen till slutet som inte är något färdigpaketerat slut (som i en komedi med Steve Martin). Och det känns gott så. Jag har ändå min egen tolkning: <spoiler>det var Murrays flickvän (spelad av Julie Delpy) som skickade det rosa brevet</spoiler>

Jag kommer nog återkomma under den närmsta tiden med några fler gamla recensioner av bl a Stranger Than Paradise, Down by Law och Mystery Train så vi får oss ett litet Jarmusch-retro up in here.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Where the Buffalo Roam (1980)

decades”Aaaaaaaah. Stop it. Go away!”

Med dessa ord inleds den första scenen i den första fredagsfilmen när Henkes och Christians decennie-tema drar in i 80-talet – och redan där visste jag vad jag tyckte om filmen. Vad tyckte jag om filmen? Inte. Jag tyckte inte om filmen. Jag tyckte ungefär som citatet.

Förtexterna var ändå helt annorlunda än vad som komma skulle. Det är en pampig inledning med snötäckta berg och en flock med bisonoxar plus att en ung falsettsångare stod för soundtracket. Var det en western vi skulle få se? Nej, det visste jag att det inte var. Jag hade läst på litet om Where the Buffalo Roam och visste att den skulle handla om journalisten och författaren Hunter S. Thompson (Bill Murray) och hans relation till advokataktivisten Oscar Zeta Acosta (i filmen kallas han Carl Lazlo och spelas av Peter Boyle).

Inledningsscenen med Murray som Thompson är på gränsen till usel. Murray spelar buskis, han spelar över. Kanske han ska spela berusad, jag vet inte. Det funkar i alla fall inte. Det blir bara som en gimmick alltihop. När Murray agerar berättarröst är han mer sansad, och bättre. Det här var ett av få tillfällen då jag faktiskt längtat efter att få höra berättarrösten i en film.

Gonzo

Where the Buffalo Roam är en märkvärdigt dålig film. Det är buskiskomedi på lägsta nivå. Murray struttar omkring med ett glas margarita i domstolen eller partar med en sköterska i sitt rum på sjukhuset där han av någon anledning befinner sig (förmodligen har han vaknat upp förvirrad efter en knarktripp). Ska man tycka att han är cool den här pajasen? Ska man gilla hur wild and crazy han är? Haha, det är ju bara ett studentspex. Hur larvigt som helst.

Filmen har ingen handling. Den består bara av en massa gimmicks. Det finns och fanns säkert något intressant i det som Lazlo/Acosta och Thompson gjorde i verkligheten men den här filmen får inte fram det. Alls. Om någon kan rekommendera en bra dokumentär om Thompson så ser jag gärna den, eftersom jag tror det finns något intressant här i grunden. Det handlar om amerikansk 60- och 70-tals-historia och det är ofta spännande.

Det är möjligt att det finns ett korn av något bra i filmen om man tittar riktigt noga. Det skulle i sådana fall vara hur Thompson i slutet av filmen faktiskt försöker skriva något viktigt, att i alla försöka agera förnuftigt, men då dyker Lazlo upp och förstör det hela genom sin flummiga revolutionsromantik. Som jag förstod det så var det här en sorts kritik av Thompson själv och hans egna oseriösa och flummiga sidor. Lazlo var alltså, i slutet av filmen, en sida av Thompsons egen personlighet.

Det förekom en del bra musik, några schyssta gitarriff i början, litet skön flumfunk och en bra reggaelåt.

I övrigt är detta dock är en klassisk katastrof.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Nähä, det här blev ju inte en så bra start för min del på 80-talet. Nu under december har vi dock fått tillökning bland decennie-skribenterna då Fiffi och Sofia har anslutit (mycket trevligt!) och det kanske finns en liten chans att någon av de övriga tre faktiskt såg något i filmen. För jag gjorde det inte. Men kanske någon slår på stora hyllningstrumman, med samma frenesi som Gonzo i mupparna…

Movies – Noir
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

The Grand Budapest Hotel (2014)

The GrandJag har sett alla Wes Andersons filmer. Jag har sett många av Wes Andersons filmer på bio. Jag har alltså betalat för att se Wes Andersons filmer på bio. Ändå kan jag inte säga att jag gillar Wes Anderson. Medelbetyget som hans filmer får av mig ligger på 2,6 av 5 möjliga. Det konstiga är att en del av mig ändå tror att jag gillar Wes Anderson. Men sen när jag ser en film så ger den mig ingenting, förutom en irriterande snygg yta. Så var det nu senast med Moonrise Kingdom, och kanske var det den filmen som slutligen fick mig att inse att Wes Anderson inte är nåt för mig. När The Grand Budapest Hotel dök upp var det ofrivilliga och ologiska suget efter att se filmen borta. Vad skönt, tänkte jag. Jag har blivit botad från min fantomkänsla av att jag gillar Wes Anderson. Jag gick inte och såg den på bio.

Trodde jag.

Det finns nämligen nåt vi kallar klämdagar. Om man är ledig (eller *host* tar ledigt *host*) från jobbet på en klämdag och det är regn och rusk ute så finns ju knappast nåt bättre att göra än att gå på bio. Jag hade tänkt jobba fram till sen eftermiddag och sen haka på Henke för att se A Million Ways to Die in the West. Henke skulle se om The Grand Budapest Hotel redan vid lunch för att ge filmen en ny chans då han sovit sig igenom den förra visningen. På nån sorts impuls så bestämde jag mig för att haka på den filmen också. Jag menar, hur dålig kunde den vara?

Som vanligt när det gäller en ny Wes Anderson-film så sa alla om The Grand Budapest Hotel att det här var den mest Wes Andersonska filmen hittills. Så sa man i alla fall om Moonrise Kingdom, det minns jag, och den funkade inte alls för mig. Jag tänkte att det nog blir den gamla vanliga visan. Snygg, quirky, tråkig, tom. Men…

Jag vet inte om jag kan komma med nån bra förklaring men jag blev fullkomligt överförtjust i The Grand Budapest Hotel. När filmer är som bäst så brukar jag känna att jag inte vill att de ska ta slut. Det är som att tiden står stilla och jag vill hoppa in och bo i filmen. Så kände jag hela sista halvan av The Grand Budapest Hotel. Jag ville flytta in i filmen. Jag ville äta Mendlbakelser. Jag ville åka tåg med Monsieur Gustave. Jag ville åka kälke snabbt. Jag ville äta middag med Zero som gammal och lyssna på hans berättelse. Jag ville titta på en tavla med en pojke och ett äpple. Jag ville sitta i fängelse… nej, där går gränsen.

Vad är det som gör att pendeln plötsligt slog över och att jag nu plötsligt konverterat till Wes Andersonismen? Miljön i filmen kan vara ett svar. Den enda film som jag tidigare verkligen gillat är The Darjeeling Limited och den utspelas ju till största del på ett tåg i Indien. The Grand Budapest Hotel utspelar sig i ett påhittat europeiskt alpland, strax innan andra världskriget bryter ut. Fast det där kriget verkar påhittat också när jag tänker efter. Man kan säga att filmen, till största delen, utspelar sig i en Wes Andersonsk version av 30-talets Europa.

En viktig detalj är nog Ralph Fiennes. Innan han dök upp så var jag lagom intresserad av filmen. Men när M. Gustave äntrar scenen så var showen igång och mitt intresse väcktes. Fiennes är galet bra i rollen. Sättet han pratar (och svär!) på är underbart. Hans motspelare, unge Tony Revolori, som piccolon Zero är för mig en ganska blek figur. Zero känns faktiskt som en typisk Wes Anderson-figur, en sån där som man inte riktigt kommer underfund med eller som bara känns som en marionett. Men nu har han Fiennes att spela emot och då funkar det.

Att jag till slut kapitulerade för Wes kan också bero på att det helt enkelt inte gick att stå emot längre. Det som vi bjuds på i The Grand Budapest Hotel är så imponerande när det gäller scenografin, känslan för detaljer, lekfullheten, färgerna, dockfilmskänslan att man bara kan känna beundran.

Det var snudd på att det blev högst betyg till filmen men då hade jag behövt byta header på bloggen och så stort Wes-fan är jag inte. Än. 🙂

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvsep

Vad tyckte nu Henke efter den här omtitten? Fågel, fisk eller mittemellan? Kolla in här.

Jag märker nu att jag inte skrivit ett ord om vad Wes vill säga med filmen. Ingen som helst analys kring vilka underliggande teman det finns. Men det har säkert andra skrivit om. Kolla in hos t ex Sofia, Fiffi och Christian. Har du inte sett den? och TNEpod har också pratat om filmen. Ytterligare en recension har trillat in: The Nerd Bird-Cecilias.

The Royal Tenenbaums

The Royal TenenbaumsTitel: The Royal Tenenbaums
Regi: Wes Anderson
År: 2001
IMDb
| Filmtipset

När The Royal Tenenbaums kom på bio i Sverige jobbade jag på Ericsson, och där var vi var ett gäng som då och då gick på bio efter jobbet. Vi såg allt från The Phantom Menace, Amélie, Spirited Away, Human Nature, Bridget Jones, Planet of the Apes – till The Royal Tenenbaums. Jag var den som oftast valde filmerna då jag ju var filmnörden. Det här med att välja film, ja, det är ju ett tveeggat svärd. Myntets baksida är ju att man får spott och spe om vännerna inte gillar filmen, och det har hänt kan jag säga. The Royal Tenenbaums valde jag för att den hade hajpats rejält av recensenter. Det var det hippaste man kunde se på bio enligt de som hade koll. Underfundig och smart humor. När jag och kollegorna sett klart filmen var vi överens om att det var en, inte alls rolig film, utan en tråkig film. Jag fick skäll som vanligt. Men jag kunde alltid kontra med att jag i alla fall hade valt Amélie.

På sistone har jag ju postat gamla recensioner av de Wes Anderson-filmer jag sett och skrivit om tidigare plus att jag nyligen för första gången såg debuten Bottle Rocket. The Royal Tenenbaums hade jag alltså sett tidigare men aldrig skrivit om, så nu var det dags att se om den. Skulle jag fortfarande tycka att det var en tråkig film? Precis som i fallet Bottle Rocket (Netflix) så hittade jag faktiskt filmen lagligt på nätet (Headweb), vilket är värt att nämna, tycker jag.

Filmen börjar… och det är samma gamla Wes som vanligt. Han skapar sin egen lilla värld och om man gillar det så gillar man det. Om man inte gillar det så blir man omedelbart uttråkad. The Royal Tenenbaums är som en enda lång montagescen. Filmen inleds med ett montage, med en berättarröst, där vi får träffa de olika medlemmarna i, och personerna kring, familjen Tenenbaums. Sen är det som att det där montaget aldrig tar slut. Det är korta, underfundiga, quirky sekvenser staplade på varandra. Wes går aldrig, i alla fall inte för mig, riktigt på riktigt på djupet.

Jag har en liknelse som jag tänkte dra. Jag tycker Wes filmskapande påminner om när man kastar macka. Ni vet när man hittar en platt sten som man drar iväg längs med vattenytan så att den glider fram, studsar över vattnet innan den slutligen tappar fart och går ner mot djupet. Wes filmer är som en sån där macka som aldrig tappar fart och därmed heller aldrig går på djupet för att upptäcka de fina, färgstarka, berörande korallrev som kan finnas där nere. Filmerna blir aldrig mer än ett långt montage som förvisso kan vara coolt en stund men nåt mer än så får jag inte ut. Det här är sant när det gäller alla Andersons filmer – förutom en. Av nån anledning är jag förtjust i Fiffis favorit The Darjeeling Limited.

The Royal Tenenbaums får en tvåa, kanske bara för att Gene Hackman gör en så för honom udda roll.

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

****

Sammanfattning av vad jag tycker om Wes Andersons filmer:

Bottle Rocket

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

Rushmore

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

The Royal Tenenbaums

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Life Aquatic

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Hotel Chevalier

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

The Darjeeling Limited

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Fantastic Mr. Fox

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Moonrise Kingdom

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Fantastic Mr. Fox

FoxTitel: Fantastic Mr. Fox
Regi: Wes Anderson
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Wes Anderson goes stop motion, och det är väl egentligen ganska logiskt. Rollfigurerna i övriga filmer är ju som dockor i händerna på regissör Wes.

Mjaha, den här Wes Anderson-rullen hade fått 5/5 av t ex Jane Magnusson i DN men jag misstänkte att det inte var en film helt för mig. Jag gillar Wes Anderson – väldigt sällan. Det är nåt med hans filmer som är för ytligt, småputtrigt, coolt, utan djup. Dock gillade jag av nån anledning The Darjeeling Limited. Nå, Den fantastiska räven är en charmig stop motion-animerad rulle med duktiga röstskådisar. Allt är trevligt, mysigt, välgjort. Handlingen är lite för snabb. Det är underhållande men för mig var det fullständigt glömt (nästan) några dagar senare. Visst, om det är kanonunderhållning för stunden så kan jag väl köpa ett högt betyg men här var det bara småmysigt, inget mer. Vad är det folk ser i den här filmen? Hmm, nu blev det mer att jag frågar vad folk ser i filmen än att jag själv förklarar vad jag inte ser. Vad ser jag inte? Svar: engagerande karaktärer, en handlingen som betyder något, säger något. Här rullar det på och en del kvasisanningar presenteras men inget blir bestående, som sagt. Jag gillar dock stop motion-känslan.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

The Darjeeling Limited

Darjeeling LimitedTitel: The Darjeeling Limited
Regi: Wes Anderson
År: 2007
IMDb
| Filmtipset

Det finns en Wes Anderson-film som jag faktiskt gillar och det är den som de flesta andra (?) inte brukar gilla. Den har vi kommit till nu. Raka spåret till recensionen.

Wes Anderson har inte varit någon favorit hos mig, även om jag tror jag gillar Rushmore, som det var länge sen jag såg, minns i princip bara Bill Murray hoppandes trampolin i en pool (min kommentar: efter texten skrevs såg jag alltså om Rushmore). Både The Royal Tenenbaums och Life Aquatic fick underkänt. Det kan hända att det var ett resultat av en anti-hype-reaktion från min sida. Nya filmen The Darjeeling Limited utpelas i Indien där tre distanserade bröder försöker komma samman efter att deras far dött ett år tidigare. Det går väl så där, till en början.

Oj, detta var en överraskning! Del ett av visningen, alltså kortfilmen Hotel Chevalier, satte en skön stämning direkt. Det lustiga är att den, liksom ”huvudfilmen”, har fått R-rating i USA. Smått märkligt. Hur tänker de där borta ”over there”? Hur som helst, efter att dess eftertexter rullat förbi och del två (huvudfilmen) börjar får vi se Bill Murray, i SLOW MOTION, bli omsprungen av Adrian Brody i jakten på ett tåg. Så rackarns skönt, helt enkelt.

Jag har tyckt att Andersons tidigare filmer varit konstlat djupa och att inget egentligen händer. Det är bara en snygg yta i nån låtsasvärld. Tyckte jag, alltså. Nånting har ändrats. Jag vet inte om det är hur jag uppfattar filmen eller om det The Darjeeling Limited som är annorlunda. En sak är säker, det är jag väldigt ofta gillar road movies. Kan vara därför som jag direkt gillar den här filmen som i och för sig är en ”rail movie”. Om jag ska sammanfatta vad jag tycker så säger jag: skön stämning, lågmäld humor, och en rörande insats av Owen Wilson med tanke på vad han tog sig för efter inspelningen. Hmm, vad mer att säga förutom att filmen är en riktigt bra indiematinérulle?

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Kortfilmen Hotel Chevalier får en trea i betyg.

Chevalier

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Life Aquatic

Life AquaticTitel: Life Aquatic
Regi: Wes Anderson
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Jag trodde jag hade gamla recensioner av alla Wes Andersons filmer som jag har sett tidigare men jag upptäckte att jag inte har skrivit om The Royal Tenenbaums. Jag minns att jag faktiskt såg den på bio när den kom och att jag inte alls gillade den. Jag minns också att jag såg den tillsammans med några kollegor på mitt förra jobb och samtliga tyckte att den var trist och tråkig och jag fick en del pikar efteråt eftersom det givetvis var jag som hade valt den. Nu får jag får helt enkelt se om den och sen skriva om den som en del av temat. Nu hoppar vi över den och landar istället i plurret tillsammans med Life Aquatic.

Wes Anderson är tillbaka efter The Royal Tenenbaums med denna vattniga dramakomedi om äventyrsfilmaren under vatten, Steve Zissou (Bill Murray). Zissous senaste produktioner har inte blivit några succéer. Han är på lite på dekis. När en haj äter upp hans kollega samlar han ihop sitt team för en undervattensjakt på den mystiska hajen. Förutom sitt ordinarie man/kvinnskap ansluter även en tidigare okänd (?) son (Owen Wilson) och en journalist (Cate Blanchett, den sköna).

Nja, jag vet inte, jag tror inte jag gillar Wes Andersons filmer helt enkelt. Den hyllade The Royal Tenenbaums tyckte jag var en såsig soppa som inte gjorde mig glad. I och för sig, Rushmore såg jag för länge sen och den gillade jag faktiskt en hel del efter vad jag minns. Men, precis som när det gäller The Royal Tenenbaums så känns Life Aquatic ytligt djup (eller djupt ytlig). Den innehåller coola scener och coola karaktärer men jag känner ingenting för dem. Allt känns plastigt och inte på riktigt. Jag fattar inte vad som är komedi och vad som är drama. Det blir varken eller (kanske är jag för dum helt enkelt). Det är liksom så gjort för att vara coolt att det blir fel.

Ett återkommande grepp i Andersons filmer är att använda musik. Det brukar vara melankoliska, ganska sköna låtar. Här blir det lite för mycket av det goda tycker jag. Allt borde ju vara bra egentligen: udda karaktärer, snygga 60-talsinspirerade miljöer och så då det perfekta ljudspåret till råga på allt. Nja, jag vet inte, jag berörs inte det minsta. När filmen är slut känner jag ett stort ”jaha, och?”. Om jag jämför med t ex Sideways (kanske orättvist men jag har nyligen sett den), så har den en helt annan äkta värme i sin humor som inte den här filmen är i närheten av. Life Aquatic känns kall och tillgjort cool.

Jag tycker emellertid att Cate Blanchett är skön att skåda men samtidigt frågar jag mig ”jaha, och varför var hon med egentligen?”. Varför är vem som helst av rollfigurerna med? Varför är filmen gjord? Jag skrattar inte, jag berörs inte. Filmen är skön att se och lyssna på. Den puttrar liksom på men det hela rinner igenom mig utan att fastna. Tyvärr, det kan inte bli godkänt… och nej, jag har inte glömt Willem Dafoe som var halvrolig, men han kan inte bära hela filmen.

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Rushmore

rushmoreTitel: Rushmore
Regi: Wes Anderson
År: 1998
IMDb
| Filmtipset

Jag har sett alla utom en av Wes Andersons filmer. Jag kan själv tycka att det är lite märkligt eftersom hans filmer oftast inte tilltalar mig så där jättemycket. Vissa gillar jag men de flesta lämnar mig ganska oberörd. Ytan är fin i Wes Andersons värld men har den nåt egentligt innehåll? Hur som helst, nu när Stockholm Filmfestival är över så kommer jag posta några gamla recensioner av Andersons filmer. En har jag redan skrivit om och det är hans senaste Moonrise Kingdom. Den film jag inte sett tidigare är Bottle Rocket, eller (O)organiserad som den av nån obegriplig anledning kallades i Sverige, och den tänkte jag passa på att se och skriva om sist i minitemat.

Nja. Det är klart att det är småmysigt och att det puttrar på. Men jag tycker det är för mycket musik. För ofta sätter ett gitarrplinkande igång för att sätta en stämning istället för att filmen använder dialog och skådespelare för att berätta något. Nu blir det en sorts udda stämningsfilm med en drös scener som inte riktigt hänger ihop. Det är förstås för mycket slow motion också (något Wes Anderson ju är (ö)känd för att gilla). Jag gillar givetvis vissa scener, som t ex när Bill Murray hoppar i en pool, men som helhet tycker jag inte det riktigt håller ihop. Det handlar om att växa upp, om att gå vidare i livet, vilket gäller både Max (Jason Schwartzman) och Herman (Murray). Det förekommer en hel del filmreferenser, både till prylar som man känner igen från Andersons senare filmer, och till andra filmer som Anderson uppenbarligen gillar, t ex Serpico och Apocalypse Now, mm.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

%d bloggare gillar detta: