Söndagar med Bergman: Herr Sleeman kommer (1957)

Jag har ju gett mig på den vansinniga uppgiften att se alla Ingmar Bergmans filmer. När jag inledde detta maratonprojekt i somras hade jag som tur var redan sett och skrivit om över 30 av hans filmer.

När jag nu kronologiskt tar mig igenom hans filmografi så har det med jämna mellanrum dykt upp filmer som jag inte sett tidigare, t ex som de två senaste veckornas dokumentärer om Fårö (trevliga filmer bägge två!).

Den här veckan gräver dock min filmspade än djupare och avtäcker en tv-film från 1957 med den något märkliga titeln Herr Sleeman kommer. Det här var Bergmans första besök i tv-världen och vad det handlar om är en tv-teater-uppsättning av Hjalmar Bergmans pjäs med samma namn.

Den unga Anne (Bibi Andersson) bor hemma hos sina gamla mostrar Bina och Mina. Anne är kär och kanske t.o.m. förlovad med skogsmannen och jägaren Valter (Max von Sydow). Vad Anne dock inte vet är att hennes till synes oskyldiga mostrar planerar att gifta bort henne med den 30 år äldre och halte landssekreterare herr Sleeman.

Fasiken. Det här var en riktigt mörk pjäs visade det sig. Den inleddes roligt med tant Bina (en underbar Naima Wifstrand) och tant Mina (Jullan Kindahl) som sitter i soffan och virkar och syr och skvallrar. De har ett roligt samspel mellan sig. Efter ett tag inser jag alltså att de inte är så snälla och oskyldiga som det verkar. Deras dialog är kryddad av diverse antydningar om allt möjligt kring Annes kommande giftermål med gubben Sleeman.

När Anne får reda de ”glada” nyheterna biter hon ihop men när hon blir lämnad ensam träffar hon sin jägare Valter (som givetvis kommer in genom fönstret) och försöker få tiden att stanna. Utanför villan/fängelset väntar äventyr i skogen med allt från dansbanor, skjutbanor och dresserade apor. Ska hon rymma eller inte?

Det här mellanpartiet med Valter och Anne var sämst i filmen. Bibi Andersson spelar över på ett flickaktigt sätt, bryter fjärde väggen och pratar rätt in i kameran och refererar tillbaka till dialog som förekommit i en tidigare scen. Ja, ett lite annorlunda grepp kanske för den här tiden men det blev övertydligt. ”Anne är en tung börda för tanterna”. ”Men Valter kan lyfta mig”.

En detalj som kanske inte störde mig men som jag noterade var att tanterna pratade i rim. Jag undrar om det var nåt som Ingmar Bergman själv la till eller om det fanns i originaltexten av Hjalmar Bergman. Det känns som att det förmodligen fanns med från början.

Sen dyker den vedervärdige herr Sleeman själv upp till slut och då tar det hela en vändning mot skräckhållet. Slutet är supermörkt och jag skulle kalla verket för en tragedi. Sleeman är en skräckfigur och framställs som ondskan själv.

Jag ställde mig även frågan om det var Hjalmar Bergman som skrivit Den allvarsamma leken. Jag kände igen teman därifrån i form av olycklig, omöjlig kärlek och uppgjorda äktenskap. Det visade sig förstås vara den andre Hjalmar, dvs Söderberg. Men jag antar att dessa var teman som återkom under den här tiden (tidigt 1900-tal).

Herr Sleeman kommer är en märklig pjäs just pga av det eländiga slutet. Men en tvåa får den ändå, denna 43 minuter långa tv-film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: För att inte tala om alla dessa kvinnor (1964)

Det var en konstig känsla att se en Bergman-film i färg må jag säga. Bergman och svartvitt hör ihop, är det inte så? Visst, Viskningar och rop och Fanny och Alexander är ju färgfilmer och har alltid varit färgfilmer och ska vara färgfilmer. Men i övrigt är det ju i princip svartvitt som gäller.

Men nu är det ju inte färgen som är felet med den film jag nyligen har sett för första gången. Det var ett tag sen men nu var det alltså dags för mig att ta mig an en tidigare osedd Bergman-film. Filmen i fråga har den långa och fåniga titeln För att inte tala om alla dessa kvinnor och dess manus skrevs av Bergman tillsammans med Erland Josephson. Enligt Bergman själv gjordes filmen för att SF skulle tjäna pengar. Well, jag vet inte hur det gick med den saken. Jag har svårt att tro att För att inte tala om alla dessa kvinnor gick hem nånstans, vare sig i slott eller koja.

Under förtexterna listas, förutom regissör, skådisar och det vanliga, även filmens musik och det står ”Musik: Diverse”. Jag får intrycket av att man vill leka med filmen som medium genom nån form av metainslag, lite som man gör i våra dagars Deadpool. Man förmedlar att filmen inte är nåt ta på allvar. Vi, filmskaparna, har gjort den lite hipp som happ, lite slarvigt för att det är kul bara. Såna här studentikosa inslag blir sällan bra.

För att inte tala om alla dessa kvinnor ska förmodligen vara en satir och komedi om kritiker, en drift med kritiker och den meningslösa roll som de kan tyckas ha. Ja, må så vara att det kan vara ett intressant tema men tyvärr blev även filmen i sig totalt meningslös.

Jarl Kulle spelar en kritiker som anländer till cellovirtuosen Felix hem för att intervjua honom inför en kommande biografi. I huset, eller snarare slottet, befinner sig en mängd kvinnor som alla är fruar och/eller älskarinnor till Felix. Den Don Juan-liknande kritikern gör till sig i byxan när han träffar alla dessa kvinnor som spelas av bl a Bibi Andersson, Harriet Andersson och Eva Dahlbeck, dvs idel ädel skådespelar-adel från Bergmans eget stall.

Det här är trams. Trams i kubik. Kulle råkar välta ner en byst av Mästaren Felix och spenderar sen några minuter med att försöka lyfta upp bysten (uppenbart gjord av papier-maché) på piedestalen igen som nån sorts Papphammar. Ah. Jag förstår. Det är en skildring av relationen mellan konstnär och kritiker. Smart.

Och alla dessa kvinnor som springer runt i slottet ska väl representera olika kvinnotyper och personligheter av samma kvinna på nåt sätt antar jag. Ja, jo, kanske det. Men det framställs mest som ett sorts harem. Å andra sidan så slutar filmen med att kvinnorna efter att Felix har dött (ja, han dör, spoiler!) sätter tänderna i en ny ung man så det kanske är just kvinnorna som styr ändå. Är de en sorts vampyrer tro?

Apropå metainslagen så förekommer det en sexscen, men den skildras som en tango i svartvitt för att undvika censurfaran. Och en textskylt i filmen informerar oss tittare om just detta faktum. Kulle tittar även rätt in i kameran, bryter fjärde väggen och talar direkt till oss tittare. Jag kan ofta gilla såna här tilltag men här tillförde det ingenting men det beror nog mest på att filmen som helhet var outhärdlig.

Nej. För att inte tala om alla dessa kvinnor är en fars av värsta sort. Jag får vibbar från Woody Allens sämsta filmer. Det är sextrams in absurdum. Med jämna mellanrum avbryts filmen av olidlig gladjazz samtidigt som filmens tempo speedas upp. ”Yes! We Have No Bananas”. Det är fullkomligt outhärdligt och sagolikt dåligt. Jag visste knappt vart jag skulle ta vägen.

De enda ljuspunkterna var att se Jarl Kulle utklädd till kvinna (i ett försök att få prata med Felix) samt en ung Mona Malm (som ju spelade Jarl Kulles fru i Fanny Alexander 20 år senare!). Men dessa ljuspunkter kan inte rädda denna film från en totalkatastrof. Jag drar till med ett lågt betyg som endast föräras de där riktigt usla filmerna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Djävulens öga (1960)

Denna söndags Bergman-film är Djävulens öga och i självbiografin Bilder skriver Ingmar Bergman så här om den:

”Bolaget hade köpt en dammig dansk komedi som hette ”Don Juan kommer tillbaka”. Dymling [SF-chef] och jag ingick en skamlig överenskommelse. Jag ville iscensätta Jungfrukällan som han avskydde. Han ville att jag skulle ta mig an Djävulens öga som jag avskydde. Vi var båda mycket belåtna med vår överenskommelse och ansåg att vi hade lurat varandra. I själva verket hade jag bara lurat mig själv.”

Haha, typiskt Bergman att snacka ner sig själv och sina egna filmer. Min text om Djävulens öga skrevs i april 2009.

Plötsligt kände jag att det var dags för en Bergman-film. Det blev Djävulens öga där Satan (Stig Järrel) har fått en vagel i ögat. Handling tar sats i ett, enligt filmen, irländskt ordspråk: En ung kvinnas oskuld är en vagel i Djävulens öga. Den unga kvinnan i fråga, Britt (Bibi Andersson), är förlovad och ska gifta sig och är dessutom dotter till en kyrkoherde (Nils Poppe). Don Juan (Jarl Kulle) och hans betjänt Pablo (Sture Lagerwall) får permis från helvetet av Satan och skickas till jorden för råda bot på problemet.

Djävulens öga är en lättsam film, nästan vad jag skulle kalla en komedi. Filmens känns mysig i alla fall, och till det bidrar Gunnar Björnstrand som är vår berättare/ledsagare i de metafilmsinslag som förekommer. Björnstrand kallar själv filmen för en komedi. Dramakomedi med övernaturliga inslag kanske passar bättre om man ska beskriva filmen. En tragedi är det i alla fall definitivt inte. När det gäller skådisarna så är det toppinsatser på de flesta håll. Stig Järrel är härlig som Satan. Nils Poppe är mysigare än mysig som den snälle, naive men ändå smarte kyrkoherden. Bibi Andersson är kanske en aning svagare men det kan bero på att hennes rollfigur inte var så intressant.

Även om Jarl Kulle är obetalbar som Don Juan så är relationen mellan honom och Bibi Andersson inte det som för mig blir filmens fokus. Betydligt intressantare är scenerna mellan kyrkoherdens fru (Gertrud Fridh) och Don Juans betjänt Pablo samt relationen mellan kyrkoherden (Poppe) och hans frun. En rolig scen var när Poppe lyckas lura in en liten smådjävul i ett skåp varpå han glatt och otroligt nöjt utbrister: ”Jag har en djävul i mitt skåp, jag har en djävul i mitt skåp”. Smådjävulen hade följt med till jorden för att hålla uppsikt över Don Juan och se till att allt gick som Satan ville, hehe.

Som vanligt när det gäller Bergman är dialogen skarp och välskriven. Givetvis är det en fantastiskt teatral dialog – men alltså underbar. Filmen når inte riktigt fram till fyran men en stark trea är självklar. Komedier blir sällan fyror för mig, då jag oftast inte blir gripen eller indragen på samma sätt som när jag ser en thriller eller ett drama. Om fyran ska komma så måste jag i princip skratta ihjäl mig. Men det var kul att se Bergman igen; det var ett tag sen. Jag blev sugen på att se några av de Bergman-rullar jag ännu inte har sett, och det i sig är väl ett ganska bra betyg till Djävulens öga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Lägg märke till Allan Edwall till vänster. Han spelar örondemon (!) som från helvetet kan lyssna på vad som händer uppe på jorden. I mitten ser vi Don Juan (Kulle) och till vänster Djävulen själv (Järrel).

Söndagar med Bergman: Nära livet (1958)

Man måste ju ändå säga att Bergman sticker ut. Att på 50-talet, och även idag, göra en film om tre kvinnor på en förlossningsavdelning känns inte direkt mainstream. På IngmarBergman.se läser jag att filmen både vann priser i Cannes och fick folk att svimma på löpande band. Främst var det män som aldrig varit med vid en förlossning som var känsliga. Rekordet var i norska Bergen där åtta biobesökare fick hjälpas ut ur salongen efter att ha kollapsat i biofåtöljen. Min korta text om Nära livet skrevs i april 2008.

Nära livet är en hyfsad Bergman-rulle om tre kvinnor med olika livssituationer men som alla befinner sig på samma BB. Manus är skrivet av Ulla Isaksson som även ligger bakom manuset till Oscarsbelönade Jungfrukällan (1960).

Historien är intressant då de tre kvinnorna ser helt olika på barnafödande eftersom deras liv skiljer sig helt åt. Eva Dahlbeck spelar den lyckligt gifta Stina som är så sprallig och glad man bara kan vara. Hennes helylleman spelas av Max von Sydow, som för övrigt får titeln Kung av mig; en grym skådis som vid 80 års ålder kör på för fullt i film efter film, Rush Hour 3 (!) och Fjärilen i glaskupan för att nämna några av de senaste. Och nu tio år sen kör von Sydow på i samma tempo vid snart 90. Kolla in hans IMDb-sida där man ser att han har roller i tre kommande filmer..

Unga Bibi Andersson är tjejen som är förvirrad inför att möjligen bli mamma. Ingrid Thulin är på sjukhuset för ett eventuellt missfall. Med sig har hon sin man spelad av den i den här rollen ganska obehaglige Erland Josephson som tycker att ”ja, ja, älskling, det ordnar sig, bara låt de duktiga doktorerna titta på dig så väntar jag här utanför”. Mot slutet av filmen går det kanske inte riktigt som man väntar sig och det blir ganska gripande som det ofta blir i Bergman-filmer. Godkänt blir det, helt klart. Bergman har fin hand med sina skådisar, så är det bara.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Ansiktet (1958)

En relativt härlig italiensk poster

Någon gång kring 2010 så bestämde jag mig för att beta av ett antal av de Bergman-filmer jag fortfarande inte hade sett. Jag köpte jag på mig ett antal dvd-filmer och det handlade främst om Bergmans 40-talsfilmer som Det regnar på vår kärlek, Törst och Skepp till Indialand. I bunten med dvd:er ingick även Ansiktet från 1958 och det är den filmen det handlar om denna söndag.

På senare tid har jag sett ett antal av Bergmans tidiga 40-talsfilmer. Nu hoppade jag tio år framåt i tiden och jag får känslan av att Bergmans stil har ändrats, blivit mer skarp. Det är inte lika mycket trams. Historien är mer fokuserad. Max von Sydow gör rollen som Vogler, en kringresande magiker som tillsammans med sitt resesällskap kommer till hufvudstaden där de blir inbjudna till konsul Egerman (en ung Erland Josephson). Gäster hos Egerman är även polismästare Starbeck och medicinalrådet Vergerus (Gunnar Björnstrand). Speciellt Vergerus vill avslöja Voglers magiska föreställning som den bluff han tror den, och Vogler själv, är.

Som jag nämnde ovan så är det mer likt den Bergman jag menar då jag tänker på Bergman. Den är ändå inte alls befriad från saker som humor och trams (både bra och dåligt trams). Voglers medhjälpare Tubal (Åke Fridell) står för en del av humorn då han är en glappkäft av rang. Det var kul att se von Sydow och Bengt Ekerot tillsammans i helt olika roller jämfört med i Det sjunde inseglet där ju Ekerot spelade Döden (vilket han i och för sig även gör här skulle man kunna säga). Ekerot, von Sydow och inte minst Ingrid Thulin bidrar med skådespelarpondus. Fast allra bäst är nog Gunnar Björnstrand.

Bäst i filmen är nog just de scener där Björnstrand konfronterar Vogler, dels i början och dels i slutet i en bra scen som utspelar sig på en vind. Här bevisar Bergman återigen att han är något av skräckmästare. Kul var det också att se hur ung Bibi Andersson ser ut bara sju år innan Persona. Naima Wifstrand är en annan Bergman-favorit som gör en trollpacka, eller nja, Voglers gamla mormor i alla fall. Hon är en skön karaktär med en skön röst som påminner väldigt mycket om Gunn Wållgren. Jag gillar Ansiktet men bara så mycket att det räcker till en normal trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Identifiera de tre skådisarna!

Söndagar med Bergman: Smultronstället (1957)

Som jag nämnde i mitt intro till Det sjunde inseglet så kom Bergman inte ut med en enda film under 1956. Året därefter blev desto mer intensivt med först Det sjunde inseglet och sen på Annandag jul ’57 så hade Smultronstället biopremiär. Dessutom så visades Bergmans första tv-produktion på våren ’57 och den kommer jag att skriva om framöver. Men idag handlar det alltså om Smultronstället som jag inte verkar vara stormförtjust i. Om jag hade varit en seriös filmbloggare hade jag givetvis sett om filmen för att ta reda på om det verkligen är en av Bergmans bästa. Nu får jag lita på mitt gamla yngre jag.

Bergman var mycket aktiv vid den här tiden verkar det som. Drygt elva filmer på sju år. Sommarnattens leende Smultronstället (haha, jag rättar min egen gamla text då jag inte verkar ha koll på vilken film jag skriver om) handlar om en gammal läkare/professor som ska bli jubeldoktor. Han tar bilen från Stockholm ner till Lund där ceremonin ska äga rum i domkyrkan. Med sig på färden får han sin sonhustru och senare även tre ungdomar. Under resan besöker de hans ännu äldre (förstås!) mor och den gamla professorn tänker tillbaka på tider som flytt och vi får se dessa i återblickar. Det framgår att professorn inte alltid varit så snäll och förstående mot sina medmänniskor och att han har nu på gamla dar fått dåligt samvete.

Denna roadmovie innehåller en hel del drömsekvenser. Den första av dessa är riktigt bra och läskig. Den gamla professorn drömmer att han hittar sig själv i en likkista i en öde stad där klockorna saknar visare. Victor Sjöström som spelar professorn är bra. Filmen flyter på bra och blir aldrig tråkig men inte riktigt engagerande heller tyckte jag. Bergmans vanliga frågor kommer upp. Som nån skrev på Filmtipset: ”Det råder ingen tvekan om vilken liv man ska leva. Frågan är bara varför man väljer det sämsta?!”. Många tycker det är Bergmans bästa men det gör nog inte jag. Sevärd är den ändå. Betyget blir 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Det sjunde inseglet (1957)

Under 1956 kom faktiskt inte Bergman ut med en enda film som regissör. Däremot spelade han under sommaren ’56 in filmen det handlar om idag, nämligen Det sjunde inseglet. Tidigare hade det normala varit att Bergmans filmer haft premiär innan jul i december samma år som de spelades in. Den här gången sköts dock premiären upp till februari 1957 och jag gissar att anledningen var att Svensk Filmindustri då fyllde 50 år och det ville man fira med en prestigefilm.

Själv såg jag om Det sjunde inseglet i somras då SVT Play bjöd på den. Nej, det blir ingen ny text förutom det jag skriver här. Till min förtjusning så höll den måttet. Det visade sig vara en rapp och kompakt film utan några döda (ehe) punkter och ofta med en humoristisk touch mitt i all pest. Mitt betyg står sig och det kanske t.o.m. är så att fyran inte längre är svag utan stabil.

Det sjunde inseglet är en s.k. klassiker om korsriddaren Antonius Block (Max von Sydow) som kommer tillbaka till Sverige efter 10 års korsridderi och finner Sverige plågat av digerdöden. Han slår sig samman med ett gycklarsällskap (Nils Poppe, Bibbi Andersson) på sin fortsatta resa hem till sin fru. Döden är dem i hälarna och riddaren är nästa offer, men han lyckas övertala Döden att spela schack med honom i stället. Så länge han inte är matt får han leva.

Döden och riddarens möten är mycket bra. Bengt Ekeroth som spelar Döden gör det mycket bra. Det är en film som tar upp Bergmans vanliga frågor vid den här tiden, dvs ”finns Gud?”, ”varför är Gud så grym?”, etc. Block är en tvivlare som försöker komma i kontakt med Gud – eller Djävulen också för den delen. Det är en symbolisk film. Riddaren är tvivlaren. Poppe & Co symboliserar oskulden och lycka. Döden, ja han är Döden! Hehe. Det är inte en genommörk film. Det förekommer en del humor, bl a när en i gycklarsällskapet har klättrat upp i ett träd så kommer Döden för att hämta honom och börjar såga ner det. En bisarr scen. Filmen levde nog inte riktigt upp till mina förväntningarna men den är ändå klart sevärd och innehöll en del magiska och vackra scener. Det svartvita fotot är mycket bra. Jag kan inte tänka mig filmen i färg. Betyget blir en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Blir inte klok på en detalj från den här scenen. Döden frågar ”Är du beredd?” och riddaren svarar ”Min kropp beredd. Inte jag själv.” ELLER ”Min kropp är rädd. Inte jag själv.”? Vad tror ni?

Arn: Riket vid vägens slut (2008)

Dags för några ord om den andra och avslutande delen i filmerna om Arn. Jag har för mig att det även skulle komma en tv-serie men om jag minns rätt så hoppade SVT av och sen skulle väl TV4 vara med men sen blev det inget till slut ändå. Texten om Arn: Riket vid vägens slut skrevs i september 2008.

Då har jag sett del två i det här något överdrivet hånade svenska storfilmsprojektet (del ett fick 3-/5 av mig). Arn befinner sig i Det Heliga Landet som korsriddare medan hans älskade Cecilia uthärdar på ett kloster hemma i Västra Götaland. Till slut kommer Al Ghouti (som han kallas av araberna) ändå hem till Sverige och kastas så småningom in i striden om kungakronan. Det står mellan Sverkersätten (som stöds av de ondskefulla danskarna) och Folkungaätten som av någon anledning betraktas som god enligt filmens logik.

Nja, det finns inte så mycket att säga egentligen. Filmen känns platt och feg. Det finns ingen originalitet utan man försöker få till en film som ska tilltala alla och ingen. Jag ställer mig frågande till varför man har valt just dansken Peter Flinth att stå vid rodret för det dyraste svenska filmprojektet någonsin. Vad kvalificerat Flinth för detta? Jo, ett tv-avsnitt av Wallander samt Olsen Banden Junior (danska Lilla Jönssonligan). Ok då, han har gjort en film som heter Örnens öga som utspelar sig i 1200-talets Danmark och det är kanske där vi har förklaringen.

Filmen är, hur konstigt det än låter, ändå hyfsad trots att den är platt och feg. I sina bästa stunder är den sevärd, i sina sämsta stunder behöver man ändå inte ha skämskudde. Man har slängt in en ganska rolig norrman som funkar som komisk avlastning till den gravallvarlige Arn. Ett problem med filmen är att avsnitten med Arn som korsriddare i Det Heliga Landet känns alltför komprimerade. Jag kände likadant när jag såg den första filmen. Arns möte med muslimerna och främst Saladin är det som är bäst i hela filmen och tyvärr känns det genomstressat för att Arn snabbare ska komma hem till kriget mot danskarna.

Men, men, nu kan ju filmen inte vara tre timmar lång; det är kvalitetsnivån för låg för. Jag ger den ändå godkänt trots allt. Den största bristen är nog att man inte känner speciellt mycket för karaktärerna. Arn och Cecilias kärlekshistoria berör inte riktigt som den skulle ha gjort i en riktigt bra film. En sista kommentar är att Gustaf Skarsgård som Kung Knut funkade den här gången, kanske för att han nu hade klippt sig. En annan litet lustig detalj var att både Cecilia och Arn ser likadana ut hela tiden trots att över 20 år passerar. Jag förstår inte riktigt hur filmmakarna tänkt där.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det kom faktiskt en tv-serie i sex delar som 2010 sändes i TV4.

Arn: Tempelriddaren (2007)

För några dagar sen postade jag ett inlägg om den svenska kalkonfilmen Tre solar. Idag handlar det återigen om ett försök att göra en svensk historisk film. Denna gång blev dock resultatet mer lyckat. Texten om Arn: Tempelriddaren skrevs i december 2007.

Detta års familjejulfilm blev inte helt oväntat Arn. Det var liksom minsta motståndets lag. Jag föreslog The Darjeeling Limited men blev nedröstad, och eftersom Wes Anderson inte är någon personlig favorit så blev det Arn.

Mjaha, historien i korthet då: Arn som barn skadas i olycka, överlever, skickas till kloster som ett sätt att tacka Gud, återvänder från klostret, blir kär i grannflickan Cecilia vars familj stöder ”fel” kung, vilket resulterar i att Arn blir korsriddare i Det Heliga Landet för att skydda Jerusalem och att Cecilia skickas till kloster.

Haha, jag blev faktiskt en aning positivt överraskad. Jag var rädd att det skulle vara fullständigt skrattretande skräp i stil med Tre solar (tidernas svenska kalkon) men filmen är faktiskt sevärd även om den har problem med att få till ett driv i berättelsen samt levandegöra den viktigaste karaktären, nämligen Arn själv. Själv gillade jag början av filmen, när Arn är pojke, växer upp på klostret osv. Det brukar vara tvärtom: när en barnskådis gestaltar huvudpersonen så väntar man på att hen ska växa upp så att man kan lära känna karaktären. Problemet är att Joakim Nätterqvist som spelar Arn som vuxen har ungefär lika mycket karisma och repliker som barnskådisen. Vad vill han? Vem är han? Varför är Cecilia kär i honom? Man får inte svar på någon av frågorna.

När filmen utspelas i öknen kring Jerusalem så lyfter det en aning och man får lite Kingdom of Heaven-känsla. Men även här är scenerna för korta och ytliga. Man hinner aldrig få en känsla för karaktärerna. Jag får för mig att man har tryckt ihop material för två filmer till en film. Bättre hade varit att berätta historien som utspelas i Sverige fullt ut, och sen låta den andra filmen fokusera helt på handlingen i Det Heliga Landet. Men, men. Filmen är ändå snygg och hyfsat välgjord och jag kan inte ge den underkänt men den får det sämsta betyg den kan få men ändå vara godkänd.

Några kommentarer om skådisarna, vilka som funkade och vilka som inte funkade. Funkade: Stellan Skarsgård, Sven-Bertil Taube, Milind Soman (spelade Saladin), Bibi Andersson. Funkade inte: Michael Nyqvist (har jobbiga manér som inte känns medeltida), Joakim Nätterqvist (ledsen pudel), Sofia Helin (ville men kunde inte), Gustaf Skarsgård (åh, vad dålig han var!).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Mina gamla tankar om uppföljaren Arn: Riket vid vägens slut kommer på onsdag.

En passion


Titel: En passion
Regi: Ingmar Bergman
År: 1969
IMDb
| Filmtipset | Ingmar Bergman Face to Face

Med anledning av Erland Josephsons död idag så vill jag uppmärksamma denne suveräna skådis med en recension av en film som han var med i. Det blir Ingmar Bergmans En passion. Som så många gånger förr och senare så jobbar Erland här med Bergman. Min favoritstund med Erland är nog när han läser en berättelse för Fanny och Alexander i F & A. Men Erland har även gjort en mängd andra saker, bl a har han gett ut en hel radda med litteratur vilket var nyheter för mig (det handlar om poesi, skönlitteratur, självbiografiska verk samt dramatik). Han har även varit med i en av mina absoluta hatfilmer, nämligen Andrej Tarkovskijs Nostalghia (kommer en recension på den). Men nu kommer det alltså handla om Bergmans En passion, som jag såg efter att ha sett Vargtimmen och Skammen (som det dyker upp recensioner av så småningom här på bloggen).

Efter Vargtimmen och Skammen var det dags för ytterligare en Fårö-film, nämligen En passion med Max von Sydow, Liv Ullman, Bibi Andersson och Erland Josephson i huvudrollerna. Handlingen är förlagd till en enslig ö (he, vad konstigt) där Andreas (Max von Sydow) isolerat sig efter juridiska bekymmer och äktenskapsproblem. Han finner dock viss gemenskap med tre andra personer på ön: ett gift par och deras vän Anna (Liv Ullman) som han inleder ett förhållande med.

Jag börjar känna igen mig på Fårö nu. Det är samma skådisar i samma miljöer. Rollfigurerna som dessa skådisar gestaltar brottas med liknande problem: inre demoner, relationsproblem, alienation, etc. Det finns några saker som sticker ut när det gäller En passion. Den första är att filmen, helt oväntat för mig, är i FÄRG. Det ger en helt annan känsla. Jag är inte säker på att det är en helt igenom bättre känsla. Fortfarande är det mästaren Sven Nykvist som står för fotot, vilket förstås garanterar kvalitet. Men svartvitt är alltid svartvitt, speciellt på Fårö.

Den andra saken som är annorlunda är att Bergman några gånger mitt under filmen låter skådisarna komma till tals och berätta om vad han/hon tycker om sin rollfigur. Ett lite kul grepp som samtidigt kanske störde filmkänslan. Jag kan inte avgöra vilket av det positiva eller negativa som väger över. Men just det här med att verkligen visa att det är en film vi ser — en film som är resultatet av en filminspelning, en film som är medveten om att den är en film — verkar Bergman ha fått dille på vid den här tiden (i slutet av 60-talet). Liknande saker förekommer i både Persona och Vargtimmen.

En passion är lite tråkig. Den känns bitvis lite väl intern; Bergman gör upp med sina demoner — igen. Jag får också intrycket av att det är väldigt mycket som händer ”mellan raderna”. Ibland känns det som om vissa delar av historien helt enkelt saknas. Det gör att man inte riktigt kommer personerna nära. Dock gör skådisarna fläckfria prestationer. T ex är Erland Josephson härligt sarkastisk och vig med orden. Han har ett äckligt överlägset sätt att prata på. Det blir en normal trea till En passion. Bergman är nästan alltid bra på ett eller annat sätt.

3/5

%d bloggare gillar detta: