Capote (2005)

Jag gör det lätt för mig under julen och tar ledigt men låter bloggen jobba av sig själv med att skicka ut några korta och gamla preblogg-texter som skrevs i oktober 2006. Den tredje och sista filmen är Capote som gav Philip Seymour Hoffman (*snyft*) en välförtjänt Oscar för bästa manliga huvudroll.

En ganska speciell film om en speciell man, en man som i den här filmen gestaltas obehagligt bra av Philip Seymour Hoffman. Truman Capote var uppenbarligen ganska odräglig och självcentrerad (men rolig) och samtidigt en briljant författare som efter att ha skrivit Breakfast at Tiffany’s blir besatt av mordet på en familj i Kansas. Denna besatthet ledde till han sista bok In Cold Blood och filmen, som är ambitiös och välgjord i alla aspekter, berättar om hans arbete med den boken. Filmen hade en förmåga att komma in under skinnet på en och den skildrar väldigt bra hur Capotes arbete med boken, och hans nära kontakt med en av mördarna, tär på honom. Jag brukar alltid vara lite skeptisk till biografifilmer. Jag får alltid för mig att de ska vara tråkiga av nån anledning men Capote var intensiv, intressant och spännande i sin skildring av personen Capote och hans twistade ego.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Foxcatcher (2014)

Vad visste jag om Foxcatcher? Ungefär tre saker tror jag. 1. Steve Carell skulle spela en seriös roll. 2. Det skulle handla om brottning. 3. Spoiler Ett mord skulle inträffa. Spoiler slut. Jo, och så en sak till: givetvis var det hela baserat på verkliga händelser. (Det skulle inte förvåna mig om det i början av den senaste Hobbit-filmen står based on a true events.) De verkliga händelser som Foxcatcher byggde på hade jag ingen koll på förutom just att det involverade brottning och Spoiler ett mord Spoiler slut. Så för mig var det som att se en film baserad på ren fiktion, vilket jag tror var bra för filmupplevelsen.

När jag i efterhand kollade upp vem som regisserade såg jag att var en viss Bennett Miller. Om jag hade vetat det på förhand så hade jag faktiskt varit helpeppad på Foxcatcher. Bennett Miller har nämligen regisserat Capote och Moneyball, två favoriterfilmer från de senaste åren (well, Capote kom 2005 men ändå).

Foxcatcher är ett triangeldrama. De tre hörnen av dramatriangeln är Mark Schultz (Channing Tatum), David Schultz (Mark Ruffalo) och John du Pont (en till oigenkännlighet sminkad Steve Carell). Mark och David är två brottarbröder och båda tog guld i 1984 års olympiska spel i Los Angeles. Deras personligheter är emellertid så olika att det bara är Dave som får någon sorts uppskattning för sitt guld. Eller det är snarare så att när hajpen efter OS-gulden försvunnit så har Dave inget problem med att leva sitt liva som vanligt. Mark däremot är en inåtvänd person som verkar ha svårt att finns sin plats i tillvaron, med eller utan OS-guld.

Foxcatcher

En dag blir Mark uppringd av miljärdären (och psykfallet) John du Pont som vill sponsra det amerikanska brottningslandslaget i deras satsning på OS i Seuol 1988 och Mark ska leda laget och även vara den som ska ta guld. Mark tackar ja men lyckas inte få med sig sin bror som vill stanna på hemmaplan hos sin familj och träna som vanligt.

Relationen mellan Mark och du Pont känns… fel. Redan från början är stämningen äcklig. Ja, faktum är att så fort du Pont är med i bild så känns allt bara fel. Därmed tycker jag Carell gör en riktigt bra insats. Han lyckas förmedla en äcklig känsla genom sin hållning, sitt sätt att gå, sitt sätt att prata. Man kan kanske tycka att han litar på att upprepa vissa manér om och om igen men jag tycker faktiskt du Pont känns som en riktigt (om än vrickad) person. Om jag ska jämföra med en annan film så dyker Behind the Candelabra direkt upp i huvudet.

Även Channing Tatum har gått in i sin roll fullständigt och lyckas väl med att få till en fullkomligt okarismatisk och ensam person. Han är en brottare och han går som en brottare med en vaggande stil, som en anka. Detsamma gäller Mark Ruffalo. Han går på samma sätt, vaggande. Som att han precis ska in och möta sin motståndare på mattan. Jag noterade även att man fixat till de bådas öron så att de ser ut som mosiga brottaröron.

Filmen saknar bitvis litet driv och spänning men jag tycker inte det gör så mycket. Istället är det stämningen som sticker ut, den där stämningen av något är väldigt fel ute på Foxcatcher Farm (som du Ponts ägor kallas). Att filmmakarna har lyckats bra med att få till en nervig stämning visar det faktum att jag vid två tillfällen hoppade till i min biostol, båda gångerna pga av höga smällande ljud. Jag satt liksom på helspänn och då blev effekten när väl smällarna kom starkare.

Foxcatcher når inte upp till mer än en trea i betyg men jag tycker definitivt man ska se den. Det är en välgjord film med strålande skådespelarinsatser och en äcklig stämning som det går att ta på.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Jag såg Foxcatcher tillsammans med Henke efter en välbehövlig Capricciosa (plus tiramisù) på Vapiano (bra ställe det där). För min del var det en helt ok visning men tyvärr stördes Henke mer av grannarna i biosalongen som åt på ljudligt godis samt lös upp salongen med sina mobiler. Jag hoppas att det inte störde honom alltför mycket men efter visningen lät han höra att ”jag hatar att gå på bio”. Mycket tråkigt och jag hoppas att han inte tappar sugen. Vad Henke tyckte om Foxcatcher kan ni läsa om här.

Moneyball

Titel: Moneyball
Regi: Bennett Miller
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Jag är ett stort fan av Stephen King och jag läser ”allt” som han ger ut. Jag har t.o.m. för dyra pengar köpt coffee table-boken Nightmares in the Sky som han gjorde tillsammans med fotografen f-stop Fitzgerald. Den boken läste jag och sen jag gick jag runt i Stockholm med nackspärr och letade efter gargoyles. En bok som jag köpt men inte läst är Faithful som är en samling med kåserier om hur Boston Red Sox vann World Series i baseboll. Anledningen är väl att jag inte är speciellt förtjust i baseboll. Eller snarare inte alls förtjust i baseboll. Eller snarare inte insatt i magin som är baseboll. Jag hade hört en del om Moneyball, att det skulle vara en annorlunda baseboll-film. Ja, den var annorlunda. Den var grymt bra.

Brad Pitt spelar Billy Beane, sportchefen för Oakland Athletics, ett halvdant lag som går ganska långt i serien men som aldrig går hela vägen. Så fort en spelare har gjort sig ett namn så blir han såld till en rikare klubb och våra Atleter får börja om. Hur ska man lyckas när man inte har några pengar? Ja, man måste bli smartare och utnyttja de spelare man har på rätt sätt. Billy rekryterar ekonomi- och statistiknörden Peter Brand (Jonah Hill) från Cleveland Indians och de två blir en tajt team som gör baseball till ett teoretiskt spel fast ändå med hjärtat kvar.

Det jag gillar med filmen är att fokus inte alls är det som försiggår på spelplanen. Nej, dramatiken i filmen har mer att göra med det som händer vid förhandlingsbordet. Kan man bli ett framgångsrikt lag genom att satsa på spelare som alla andra tror är föredettingar eller medelmåttor? Kanske är det så att just dessa spelare har vissa egenskaper som är just det som laget behöver. De kommer aldrig bli stjärnor, men de gör det som laget behöver. Det krävs mod eller galenskap av en chef att satsa på dessa spelare.

Sportchefen Beane görs suveränt av Brad Pitt. Vi får veta om Beane att han själv varit spelare i Major League Baseboll, en mycket lovande spelare men som inte kunde hålla nerverna i styr när det verkligen gällde. Frågan är nu om han har det som krävs som ledare?

Jag vet egentligen inte vad det var som gjorde att jag blev så indragen i filmen. Är det kanske att filmen låter sig själv ta den tid den tar? Är det kanske att fokus är på de som är lite vid sidan om? Är det kanske den matiga dialogen? Eller är det så att jag är ett garderobsfan av sportfilmer? Filmen påminner lite i känslan om t ex The Social Network. Det handlar om människor och hur de agerar och inte så mycket om det spektakulära (må det vara curveballs eller javakod). Filmen är spännande hela tiden och det är den utan att den har en enda klassisk sportfilmsscen, ni vet vad jag menar. Istället kan det vara ett telefonsamtal som är det allra viktigaste i filmen. Det förekommer t ex en rolig sekvens där Beane och Brand firar efter att ha vunnit en förhandling per telefon.

Jag rekommenderar filmen till alla som gillar smart dialog à la Aaron Sorkin… och det skrev jag innan jag såg att Mr Sorkin givetvis hade varit med och lagt sin hand på filmens manus.

4+/5

%d bloggare gillar detta: