The Jungle Book (2017)

Djungelboken är ju en film man är bekant med från Kalle Anka på julafton om man växt upp i Sverige på 70- och 80-talet. Fast där får man ju faktiskt bara se ett kort klipp med Mowgli och Baloo som sjunger ”Var nöjd med allt som livet ger”. Därför var det ganska spännande att kolla in hela Disneys original när jag väl gjorde det för några år sen. Vad jag tyckte jag om den animerade klassikern kan ni läsa om här.

2016 så kom det inte helt oväntat (allt ska ju mjölkas ur nuförtiden) en remake i form en spelfilmsversion, The Jungle Book. Fast det där med spelfilmsversion är väl nästan fel ordval. Faktum är att Mowgli är den enda rollfiguren som inte görs av ett team av datoranimatörer. Vad vi har är alltså en söt pojke med rådjursögon som hoppar omkring i en ren cgi-miljö. Skulle det funka?

Ja, just den detaljen funkar nog skulle jag säga. Miljöerna och djuren är så sagolikt bra gjorda och det gör att jag ungefär på samma sätt som i Avatar sugs in i filmens värld. Det finns dock ett problem med att djuren är så pass realistiska som de är. När de börjar prata så känns det hela väldigt udda. Djur i fabler pratar, men inte djur i en naturdokumentär av BBC. Det är David Attenborough som ska prata inte pantern själv.

Och så då den vanliga frågan, för mig i alla fall: varför jagar inte djuren varandra? Bagheera borde ju äta upp Mowgli direkt. Filmen kör en sorts förklaring om att man inte får jaga när det är lågvatten. Så länge ”fredsstenen” syns är vattenhålet fredad mark. Sen dyker den onda tigern Shere Khan upp och säger att han ska döda Mowgli när torkan är över. Alla, inklusive Mowglis adoptivföräldrar vargarna, blir upprörda. Varför? När torkan är slut får man ju jaga tyckte jag ni sa alldeles nyss?

Hur funkar det under resten av tiden när det inte råder torka? Är det bara de onda djuren som jagar, och de goda är vegetarianer? Jag känner att jag har precis samma problem som jag hade när jag såg Disneys version från 1967. Nej, hellre fablernas värld (läs den första kommentaren, troll eller inte?) för mig.

Filmen hävdar att människan skapade elden. Huh? Ja, kanske de lärde sig att kontrollera elden men att de skapade, uppfann den? Skogsbränder skapade av blixtnedslag har ju funnits i alla tider.

Ett annat problem för mig var att jag under titten satt och funderade på vilka skådisar som gjorde de olika djurens röster. De ser så verkliga ut och sen är det plötsligt Bill Murrays röst som kommer ur Baloos käft. Det tog mig lite ur filmen att klura över detta. Fast Idris Elbla var perfekt som Shere Khan får jag lov att säga. Och Scarlett var bra som Kaa.

Det var lite kul med en referens till Apocalypse Now. Det var tydligt att Kung Louie skulle vara överste Kurtz. Och hur stor var inte Louie? Är orangutanger verkligen så stora? Han såg ut som en jättejätteapa. Under filmen tyckte jag att Louies röst lät som en blandning av James Earl Jones och Christopher Walken. Det visade sig vara Walken så jag var inte fel ute där.

Trots att jag efter ett tag accepterade filmens märkliga verklighet så föredrar jag nog rena fabler, utan människor, framför den här luddigheten.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Self/less (2015)

filmspanarna_kvadratSelfless posterTarsem Singh är en regissör med egen visuell stil. Hans filmer är VACKRA. Hans första film, The Cell, såg jag på en förhandsvisning som Stockholm Filmfestival ordnade och då blev jag förälskad i den fantastiska värld som Tarsem byggde upp. En fest för ögat för att ta till en klyscha. Själva storyn var kanske inte så speciell men det spelade mindre roll.

Nu är faktiskt The Cell den enda film av Tarsem (ja, det är så han kallar sig som regissör) som jag har sett. Jag har sett de första 20 minuterna av The Fall men föll (pun intended) sen i djup sömn och jag har inte återkommit till den. Av nån anledning fann jag The Fall väldigt tråkig. Nån gång ska jag dock ta mig av den igen.

I lördags ägde juli månads filmspanarträff rum. Just det, filmspanarna tar inte semester! Fast vi var något decimerade får jag ändå säga. Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia skulle välja film och vi som känner Sofia visste att det skulle bli ett väl genomtänkt val. Om nu bara SF:s program inte ställde till det så skulle vi förhoppningsvis kunna undvika Ted 2. Valet föll på Tarsems Self/less och även om SF inte levererade fullt så gick logistiken ihop efter lite omkastningar i dagsprogrammet.

Innan filmen började konstaterade jag att jag i princip inte sett en enda film med Ryan Reynolds. Den enda som dyker upp på Filmtipset när jag kollar nu är X-Men Origins: Wolverine där han tydligen spelade Deadpool, men jag minns honom inte alls. Nu var väl i och för sig inte filmen i sig nåt att minnas heller för den delen.

Self/less inleds med att den snorrike men dödligt sjuke företagspampen Damien Hayes går till doktorn för att få en ny kropp. Det mesta kan ju köpas för pengar. Efter proceduren, som överför Hayes medvetande till en ny labbframodlad kropp, vaknar Hayes upp och ser ut som Ryan Reynolds, dvs yngre och med ögon som sitter lite tätare. Hayes gamla kropp används för att fejka hans död (eller egentligen är det inte fejk då ju kroppen faktiskt är just död). Nu kan Hayes i sin nya kropp leva livet igen. Partey!

Fast riktigt så enkelt är det förstås inte. Hayes ser syner och måste poppa piller för att hålla kvar sitt förstånd.

Jag gillar stora delar av Self/less och då pratar jag om filmen, inte filmtiteln (jag återkommer till den). Det är välgjort, lagom mystiskt och lite spännande. Ben Kingsley hade gärna kunnat vara med lite mer. Han har en skön tyngd i sitt spel. Jag satt och väntade på en sluttwist då han skulle dyka upp igen men den kom aldrig. När det gäller Ryan Reynolds har jag inget att klaga på. Det är möjligt att han är aningen stel men jämfört med en ”skådis” som Jai Courtney är han ju rena rama Jan Malmsjö.

Filmens skurk spelas, eller snarare överspelas, av Matthew Goode. Är inte Goode skurk ganska ofta? Jag minns honom exempelvis från Stoker där han spelar på samma kalla och obehagliga sätt. Jag tycker han funkar här även om det kanske är alltför uppenbart att han är just skurk.

En detalj som i princip helt saknades var den där Tarsem-stilen som jag hade sett i The Cell (och i det lilla jag sett av The Fall). Self/less känns mer som en vanlig studioproduktion där Tarsem anlitats som regissör. Inget fel i det men det blir inte lika personligt. Ibland kan jag se Tarsem nånstans under den generiska actionthrillerytan men det är inte ofta.

Selfless

Även om jag aldrig hade tråkigt så försvinner mystiken efter kanske halva filmen. När det väl är klart vad som pågår så övergår det hela till en ganska vanlig actionthriller om en man på flykt. Vi får pang-pang och biljakter. Inget fel i det, som sagt.

Titeln. Det är lika bra jag tar det nu. Self/less. Ok, tanken är alltså att man ska kunna utläsa den på två sätt, dels som ett ord, ”selfless”, och dels som två separata ord, ”self” respektive ”less”. Som ett ord funkar det möjligen. I filmen begås i alla fall en osjälvisk handling. Vad syftar man på med ”self” och ”less”. Visst, filmen handlar om ”jaget” (”self”). Men ”less”. Less vaddå? Ett ”jag” mindre? ”Jaget” är mindre?

Ta en titel som Face/Off. Där funkar det. Som två ord syftar det på ett ansikte som tas bort. Ansikte, bort. Det är ju precis det man gör i filmen med Travoltas och Cages ansikten. Som ett ord, faceoff, betyder det en uppgörelse mellan två kombattanter. Smart. Self/less. Inte så smart.

Men det är inte titeln som sänker filmen för min del. Innan filmen pratade jag, Sofia, Fiffi och Har du inte sett den?-Johan lite om störningsmoment på biovisningar, detta ack så kära ämne. En sak vi kom fram till var att om man en gång stört sig på nåt (nån som tuggar popcorn högljutt t ex) så kan det vara förbaskat svårt att inte låta bli att fortsätta störa sig på det – mer och mer.

Precis så var det för mig under visningen av Self/less. Nej, jag menar inte att det var nån i publiken som störde mig. Det var Tarsem själv, eller filmens klippare Robert Duffy, som var den skyldige. Efter ett tag noterade jag att filmen hela tiden föll tillbaka på samma grepp när det gällde klippningen. Det korsklipptes på ett hiskeligt jobbigt sätt. Bitvis kändes det som att hela filmen var ett enda långt montage. Ibland var det hyfsat coolt och snyggt. Det var bra musik i New Orleans och Hayes spelade basket. Det var New Orleans-stepp och en partande Hayes. Ja, det var helt ok.

Tyvärr använde filmmakarna samma grepp om och om igen. Om det bara hade handlat om ett fåtal rena montagescener så hade det kanske funkat. Men även i helt vanliga scener, eller scener som borde ha varit helt vanliga, som bara borde ha visats rakt upp ner så hoppade man i tid och rum till andra scener. Det korsklipptes hit och dit och jag störde mig mer och mer på detta. Istället för att kännas fräscht och coolt så blev det till slut bara tillgjort. Usch. Det tog mig helt enkelt ut ur filmen.

Det lustiga är att jag verkade vara den enda av filmspanarna som störde mig på klippningen (förutom Har du inte sett den?-Johan, till viss del).

    

Filmens manus är för övrigt skrivet av de katalanska bröderna David och Àlex Pastor som även ligger bakom den apokalyptiska Los últimos días som de även regisserat.

För er som har sett Self/less så var det en sak som inte funkade för mig som jag tar inom spoilertaggar.

Spoiler
Att varken Hayes eller Hayes kollega Martin fattade att kropparna som användes givetvis var riktiga människor kändes inte realistiskt. Att Albright i hemlighet skulle driva en verksamhet där han på kort tid odlar fram fullvuxna människokroppar i ett labb!? Visst, det var en science fiction-rulle, men nej. Men man tror väl det man vill tro när man är desperat. Men då hade jag velat att de, Hayes och Martin, i nån scen erkänner att de ändå förstod att det handlade om riktigt människor.
Spoiler slut.

Vad tyckte de andra film/spanarna om Self/less? Bra/dålig? Bra? Dålig? Eller kanske bra dålig?

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Johan)

Filmspanar-tema: Science fiction – Ender’s Game (2013)

Matrix RainFör några år sen hävdade jag alltid att science fiction var min favoritgenren om nån frågade. Nu är jag inte lika säker längre. Jag är fortfarande oftast sugen på att se en ny sf-film när den kommer upp på bio men den där riktiga peppen kanske har trubbats av lite. Jag tror det beror på att det har kommit väldigt mycket sf under de senaste 5-10 åren. Det uppstår en viss inflation. Allt är inte bra. Allt var förvisso inte bra tidigare heller, men i takt med att filmerna blir fler och lättare att få tag på så kan inte alla filmer vara intressanta. Två typexempel, och dessutom Paul Verhoeven-remakes, är Total Recall från förra 2012 och RoboCop från i år. Speciellt Total Recall var en blek sf-rulle som det skjuts, hoppas, åks svävare och hiss och swischas i men som mest var tråkig. Det handlade om transportsträckor fram till mer intressanta scener där man åtminstone lite grann utforskar filmens underliggande tema (om hur minnet fungerar).

Men jag gillar fortfarande science fiction. Det är en genre som lockar mig. Det är så intressant att tänka ”tänk om” och sen ta den idén och bygga upp en film kring det.

Så, vad skulle jag hitta på att skriva om som en del av den här månadens filmspanartema. Vilket tema är det? Ja, science fiction förstås. Glömde jag säga det. Först tänkte jag göra en topp-10-lista på mina favoritfilmer men jag kände aldrig att jag fick tid att tänka till för att få till den där listan. Därför slog jag två flugor i en smäll och kollade in en film från förra året som jag var sugen på då men som jag aldrig kom till skott med.

****

Ender’s Game (2013)

Ender's GameEnder’s Game tyckte jag var en film med en märklig titel. Jag förstod först inte att Ender var en person. Jag trodde titeln var nån sorts omskrivning av end game. Sen när jag förstod att Ender var namnet på en karaktär så fick jag för mig att den där karaktären var en tjej. Så bra koll hade jag alltså på förlagan som filmen bygger på, sf-romanen Ender’s Game av Orson Scott Card. Vad jag däremot ganska snabbt fick klart för mig var att Orson Scott Card var en omstridd person med barocka åsikter om homosexualitet och samkönade äktenskap.

Handlingen tar sin början 50 år efter att Jorden stått emot en invasion från en ras kallad Formics. Det som räddade mänskligheten den gången, även om miljoner fick sätta livet till, var en hjälteinsats från piloten Mazer Rackham, som genom att göra vad Randy Quaid gjorde i Independence Day räddade dagen och Jorden. Formics gjorde reträtt men Jordens militära ledning räknar med att de kommer tillbaka för att ännu en gång invadera Jorden. Hur ska man kunna stå emot den här gången? Jo, med barn förstås. Våra barn. De är ju mycket smartare, starkare och mer mogna än vuxna nånsin kan vara, eller hur?!

Den som är den Utvalde (”he’s The One”) den här gången är unge Ender Wiggin. Nej, det är alltså inte en tjej utan en kille. Konstigt namn tycker ni? Det är inget mot vad skådisen heter. Asa Butterfield. Kanske var det därför jag trodde det var en tjej. Ender har upptäckts och coachas av överste Graff (Harrison Ford) och hans medhjälpare major Anderson (Viola Davis). Ender skickas, efter att ha genomgått tester på Jorden, iväg upp i rymden till en bas närmare Formics hemplanet där den sista träningen ska genomföras.

Så här långt in i filmen så trodde jag att ungarna i filmen, alla som tränas är barn, tränas för att när de blir vuxna skickas ut i kriget. Efter ett tag så inser jag att, nej, de ska skickas ut nu. De anses redo. Jag tyckte det var lite fånigt och satt och tänkte på var nånstans de vuxna soldaterna höll hus. Det var nog bra för min upplevelse av filmen att jag inte kände till några detaljer om handlingen. Ni som läst boken eller sett filmen vet ju varför.

Barnens träning består av simulationer av olika slag. Antingen spelar de laserdome-liknande spel eller så sitter de framför datorskärmar och speler ett… datorspel, ungefär som vi gör i vår tid. Här finns en poäng. En hel del barn idag tror jag växer upp med en dator, padda, mobil och datorspel som en del vardagen. Det är inget konstigt, det är en naturlig del som man är sammanväxt med. Att spela datorspel är inget de behöver lära sig. Man kan det direkt. Med vuxna är det lite trögare kanske. Här finns nåt för överste Graff och major Anderson att utnyttja.

Ender’s Game var en ganska trevlig upplevelse. Jag hade aldrig tråkigt. En stor orsak till att filmen funkar är Åsa, ja, eller Asa som han heter. Ender ska vara en person som man ska tro kan bli den där ledaren som alla vill följa. Samtidigt ska han ha en sårbar sida för att man ska sympatisera med honom som tittare. Jag tycker herr Smörfält till största del levererar. I början kanske han är lite väl allvarligt stel med rynkad panna. Harrison Ford? Ja, han har rynkad panna hela filmen. Men han funkar faktiskt. Fråga mig inte varför.

Filmens brist var att den kändes för liten. Jag får ingen känsla alls för vilken värld filmen utspelas i. Det hade behövts en Neill Blomkamp här som hade kunnat stå för lite världsbyggande. Nu blev det bara en helt vanlig Star Trek-steril sf-värld. Det känns som att det inte finns några andra personer i filmen än filmens huvudpersoner, de vi ser i bild. Det här gör att filmens stakes inte är speciellt höga. Vilka ska barnen slåss för egentligen?

Det som ändå lyfter Ender’s Game, in the end, till en trea är just det faktum att jag inte visste så mycket om handlingen. Alltså, jag kunde väl kanske ana var det var på väg men jag tyckte ändå twisten funkade och inte var alltför uppenbar. Förmodligen jag som var trög bara. 😉

Tidigare har både Sofia och Steffo skrivit om Ender och hans spel. Även Filmitch spelat med i spelet.

Kolla nu vad mina kompisar tycker om vetenskaplig fiktion. Tilt eller frispel?

Movies – Noir
Except Fear
Filmitch
Flmr
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

Iron Man 3 (2013)

Iron Man 3Iron Man 3. Iron Man 3. Hmm, vad handlade den om egentligen? Vem var skurken? Utan att titta efter på nätet kan jag inte riktigt minnas… jo, vänta nu! Haha, det var ju en helt galen Ben Kingsley som The Mandarin. Fast sen var den nån twist där också… Iron Man är inte min favorit bland Marvels figurer. Kanske beror det på att jag tycker Robert Downey Jr pratar liiiiite för mycket. Nu minns jag även att Tony Stark har problem med sömnen efter det som hände i The Avengers. Så Stark får slåss både med sig själv och mot The Mandarin. En hafsig film med ganska tråkig action i slutet med typ 30 autostyrda järnmän som flyger omkring. Ändå hyfsat underhållande så den tvåa i betyg som jag gav filmen känns rätt.

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

The Wackness

WackTitel: The Wackness
Regi: Jonathan Levine
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

Igår skrev jag om Warm Bodies av Jonathan Levine och regissörens namn klingade bekant. Det visade sig att han även låg bakom bl a 50/50 (som jag inte har sett) och The Wackness (som jag har sett och gillat). Följaktligen kommer här min recension av The Wackness som jag skrev i augusti 2009.

The Wackness är en film om sån där sommar där allt händer. Då man både hinner ha tråkigt och uppleva en massa. New York-bon, outsidern, hiphopnörden och marijuanaförsäljaren Luke har något av en drömsommar. Bl a spenderar han en helg vid stranden med en dotter, Stephanie (Olivia Thirlby), till en av sina ganjakunder. En helg som nästan är för bra för att vara sann kändes det som. Den där kunden spelas förresten av Ben Kingsley som inte direkt var lik Gandhi här (min kommentar: påminner mig om jag måste se Sexy Beast). Luke spelas klockrent av Josh Peck som var med som mobbat fetto i sevärda flodrullen Mean Creek (2004). Det är ganska otroligt vad han har gått ner i vikt även om man kan ana lite lönnfett så här fyra år senare.

Av den musik som spelas i filmen så har jag åtminstone hälften på cd (min kommentar: det var platta runda plastskivor som man använde förr i tiden)! Grym rap från hiphopens guldera. Jag önskar bara att de hade spelat nån låt med Public Enemy. Fast deras musik passar kanske inte riktigt in i filmens lite tillbakalutade stämning (och PE var som bäst några år innan ’94 då filmen utspelas). Tyvärr var volymen på musiken mixad alldeles för lågt. Det var för lågt även när det inte var nån dialog samtidigt utan bara en sekvens med musik. Samtidigt blev det nästan överdoserat med bra hiphop. Varje scen inleddes med en låt och det blev nästan för mycket (min kommentar: samma sjukdom som Warm Bodies led av, skillnaden här är att musiken är bra). Bästa scenen, där Peck får visa att han är en riktigt bra skådis, tror jag var när han vid ett tillfälle skäller ut Steph i en telefonsvarare. Jag är tvungen att ge filmen en fyra.

4-/5

Shutter Island


Titel: Shutter Island
Regi: Martin Scorsese
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

Som utlovat kommer här en recension av ytterligare en DiCaprio-rulle. Den här gången Shutter Island i regi av Martin Scorsese. Jag hade ganska höga förväntningar när jag såg filmen för ungefär ett år sen. Och början var bra men sen…

Oj. Den här rullen bombade tyvärr nånstans på halva vägen. Början är skön med bra miljöer ute på ön i form av ett gammalt fort och en mental anstalt. Det kan knappast bli bättre. Men nånstans när DiCaprio börjar ha allt för mycket syner/drömmar om sin döda fru, så blir det nån sorts skräckissoppa. Det blir för utdraget, överdrivet, överdådigt. DiCaprio börjar spela över å det grövsta. Vissa scener kan jag bara skratta åt, t ex när Leo kommer hem, hittar barnen döda i vattnet  och skriker ”Nooo, please, God, nooo!!”(ja, jag förstår att det är därför han är rädd för vatten i början på båten). Alla scener med frun (Michelle Williams) är för övrigt sega, långdragna — funkar inte alls.

Men visst, eftersom DiCaprio inbillar sig allt, och har grandiosa konspirationsteorier om nazi-doktorer etc så ska ju allt vara överdrivet. Problemet är att man måste sega sig igenom dessa överdrivna b-skräckisscener. En småsak som jag störde mig på: det såg lite datoranimerat ut ibland, t ex blodmolnen när de sköt tyskarna på rad (fattar inte det där med att det ska vara datoranimerat blodstänk hela tiden, nu för tiden). Ben Kingsley är strålande obehaglig med små medel. Max von Sydow är inte med så mycket, men han är bra när han är med.

2+/5

A Sound of Thunder

A Sound of ThunderEn b-film med b-skådisar och b-effekter. Manuset är det väl kanske egentligen inte något större fel på. Filmen är en klassisk tidsreseparadoxfilm, med inslag av milöer och känsla från t ex I Am Legend. Året är 2055 och alla världens djur är utrotade. Ben Kingsley (av alla) driver resebyrån Time Safari som säljer tidsresor till rika affärsmän som får åka tillbaka i tiden för att skjuta dinosaurier.

Forskaren Travis Ryer (Edward Burns) agerar reseledare och får i utbyte en möjligt att studera utdöda djurs DNA i ett försök att återskapa Jordens djurliv. Givetvis är det hela mycket riskfyllt då man ju ABSOLUT inte får ändra tidslinjen genom att kliva utanför den utsedda leden. Givetvis är det just detta som sker vilket resulterar i att vår, alltså 2055 års, tid ändras. Här sker det dock inte ögonblickligen utan i form av tidsvågor som med jämna mellanrum sveper över staden, allt och alla. I varje våg förändras någonting, först växter, sedan lågt stående djur, snart står människan på tur… om nu inte Travis kan göra allt rätt igen, muhahaha.

Peter Hyams har gjort filmer som Capricorn One, 2010, den snygga Sean Connery-rullen Outland, och dessutom stod han för modellbyggena i Kubricks 2001 hade jag fått för mig, men det visade sig nog vara fel. Det är helt klart att budgeten till A Sound Of Thunder är löjligt liten. Och trots detta så har man istället för att satsa på en historia som är stark, med skådisarna i fokus, valt att förlita sig på dåligt datoranimerade djurmonster. Det funkar sådär. De flesta klichéer man kan tänka sig dyker upp. En klassiker är t ex den heroiskt skadade som lämnas kvar för att uppehålla fienden medan resten av gruppen kan komma undan. Med tanke på att man har en så pass skicklig skådis som Ben Kingsley med är det märkligt att han inte utnyttjas mer. Som vanligt är ju Kingsley bra och något obehaglig när han är med. I övrigt är det inte så mycket mer att säga. Filmen puttrar på helt utan överraskningar eller någon speciellt spänning. Det kan inte bli godkänt med andra ord.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Filmen bygger förresten på en kort historia av sf-mästaren Ray Bradbury.

%d bloggare gillar detta: