Heat and Dust (1983)

Härlig klassisk poster får jag säga

Till skillnad från vädret så firar jag midsommar i hettans tecken med den sista gamla preblogg-recension av en Merchant Ivory-produktion. Den här gången är det Ruth Prawer Jhabvala som ligger bakom både bokförlagan och filmens manus. Min korta text skrevs i juli 2009.

Heat and Dust var den sista Ivory-Merchant-filmen som jag såg av de som SVT visade för ett tag sen. (Maurice var för övrigt den näst sista.) Julie Christie spelar en kvinna som i nutid (eller snarare i början av 80-talet) besöker Indien för att uppleva det Indien som hennes moster Olivia (Greta Scacchi) upplevde på 1920-talet då ju Indien fortfarande var en brittisk koloni. Mja, det här var en hyfsad rulle som bitvis känns som det första avsnittet i nån brittisk tv-såpa från 80-talet. Det bränner liksom aldrig till förutom en aning mot slutet. De parallella handlingarna vävs ihop på ett bildmässigt ganska snyggt sätt då och då. Både Christie och Scacchi är duktiga. Miljöerna är snygga. Jag brukar alltid gilla filmer som utspelas i forna brittiska kolonier. Typ khaki, sand, palmer, palats, maharadjor, och så lite exotisk romantik, ni vet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Maurice (1987)

Jag inleder veckan med ytterligare en gammal preblogg-recension av en Merchant Ivory-produktion. Den förra filmen, Howards End, byggde på en roman av E. M. Forster, och återigen är det Forster som stått för bokförlagan i form av Maurice, en roman som skrevs redan 1913-1914 men som p.g.a. innehållet inte publiceras förrän efter Forsters död 1971.

Filmens manus ligger inte Ruth Prawer Jhabvala bakom den här gången utan det är regissören James Ivory själv och Kit Hesketh-Harvey ansvariga för. Min korta text skrevs av mig själv i juli 2009.

Maurice (James Wilby) får ihop det med Clive (Hugh Grant) i början av 1900-talet när de båda pluggar i Cambridge. I en tid när homosexualitet var brottsligt så hålls det hela förstås hemligt. Clive vill dock klättra på den sociala skalan och gifter sig därför med en kvinna.

Hehe, jag fann det lite kul att se Hugh Grant i en roll där han inte är tafatt och förvirrad. Istället är han ganska beräknande och kall, i alla fall mot slutet av filmen. I Maurice skildras brittisk överklass vid sekelskiftet och jag kan nästan aldrig låta bli att gilla sådana filmer. Grant passar som handen i handsken i den här miljön. I övrigt puttrar filmen på utan egentliga toppar eller dalar.

Jo, en topp förresten. När Maurice tillkännager för en person att han är förälskad i en man får han svaret: ”What a grotesque announcement”. Och på det svarar han själv: ”Most grotesque. But I felt I should tell you”.

Och, just det, lite eller mycket tragikomiska scener förekom när Maurice går hos en hypnotisör för att försöka ”bli frisk” ifrån sin homosexualitet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Hitchcock: Frenzy

Alfred i profilFrenzyTitel: Frenzy
Regi: Alfred Hitchcock
År: 1972
IMDb
| Filmtipset

Frenzy har jag sett tidigare så först kommer mina gamla tankar om den.

Hmmm, jag var tveksam till denna senkomna Hitchcock-film. Jag har ganska nyligen sett Alfreds sista film, Family Plot (Arvet), och den var ruskigt dålig. Men, efter en lite seg start blev Frenzy mycket bra och spännande. Mördarens tur i potatisbilen var det mest gastkramande jag har sett på länge. Inte läskigt alltså, men otroligt välgjort för att skapa mesta möjliga spänning (suspense). Som vanligt i Hitchcocks filmer kretsar handlingen kring en man som blir oskyldigt anklagad för mord, och det förekommer också en del typiskt Hitchcockska klippningar och bildlösningar. Sen var den även obetalbart rolig, och då tänker jag på scenerna med polischefen och hans matlagande fru. Helt underbart kul. Haha, vilka rätter han tvingas äta. En klar fyra blir betyget.

Och nu till mina uppdaterade tankar.

Ja, jag minns att jag var ganska tveksam till Frenzy när jag såg den första gången men jag minns också att jag verkligen gillade den. Hur skulle jag uppfatta den vid den här omtitten? Det första som slår mig är: Tillbaka till London, England! Filmen inleds med pampiga flygbilder på the fine city of London. Känslan är helt annorlunda jämfört med de Hollywood-produktioner jag sett tidigare i temat. Det är en brittisk film och det känns. Det har blivit 70-tal med allt vad den innebär i form av kläder, frisyrer, glasögon, inredning. Dessutom är det som sagt en brittisk film och jag kan säga så här: snyggt är det inte.

Vi bjuds omgående på Hitchcocks torra humor. En prominent person håller tal om hur man ska rena Themsen, ”The river shall be rid of all foreign objects” (referens till invandringsfientliga britter månntro?). Under talet flyter det i land en naken kvinnokropp, ja, naken förutom en slips som används som strypsnara. Den prominenta personen utrbrister ”It’s not my club tie, is it?!”. Ja, haha, varför det nu skulle vara det? Hmmm. Mordet är ett i raden som utförs av den så kallade necktie murderer.

Slackerslarvern Richard Blaney får en dag sparken från sitt jobb som bartender på en sunkig pub. Han söker tröst hos sin kompis Bob Rusk (Barry Foster) som säljer frukt i Covent Garden. Foster som spelar Rusk är väl inte ruskigt lik Michael Caine men han är i alla fall britt och rödhårig och jag kunde låta bli att tänka på Caine. Blaney besöker senare sin f.d. fru för att kanske få låna pengar fast han inte vill låna pengar. Strax efter besöket hittas ex-frun våldtagen och mördad – med en slips runt halsen. Blaney blir givetvis misstänkt, och givetvis är han oskyldig (det är ju en Hitchcock-film) och det vet vi tittare. I själva verket vet vi som tittar ganska snart vem mördaren är, och det gör ju att vi har två spänningsmoment: ska Blaney kunna hålla sig undan och kommer den riktige mördaren bli avslöjad.

Det som stack ut med filmen så här i efterhand är den torra och svarta humorn. Jag måste även säga att den sköna brittiska engelskan kändes skön som omväxling efter Hitchcocks Hollywood-filmer. Det finns nåt rått och fult i språket som ger en extra dimension. Konstigt kanske men så är det. Humorn var det. I filmen möter vi poliskommissarien Oxford (Alec McCowen) som utreder slipsmorden. Egentligen har han bara en biroll, i alla fall är det så det verkar från början. Han är bara den som utreder morden men nån speciellt viktigt roll har han inte. I Frenzy har Hitchcock av nån anledning valt att ha med långa scener där Oxford är hemma med sin fru (Vivien Merchant) för att äta middag. Frun har nyligen gått på fransk matlagningskurs och bjuder på den ena ”läckerheten” efter den andra. När Oxford kommer till kontoret på morgonen så köper han sig en redig engelsk frukost efter att inte ätit mycket till middagen kvällen innan och sen på kontinentalt vis bjudits på en espresso och en croissant.

Dessa middagsscener med frun är helt underbara (vad det säger om Hitchcocks kvinnosyn låter jag vara osagt). Det är så satans märkliga scener att stoppa in bara, i en sån här film. Det handlar inte heller om korta klipp, nej, det är i princip kortfilmer eller sketcher som skulle kunna visas separat. Ungefär som Mr. Bean, Papphammar eller Fawlty Towers, kanske.

Apropå Fawlty Towers, jag kände igen pubägaren i filmen som ger Blaney sparken men jag kunde inte placera honom. Nu tror jag till slut att jag kommit på vem det är. Jag tror det är en skådis som spelade hotellinspektör (eller möjligen nån som Basil trodde var hotellinspektör) i ett Fawlty Towers-avsnitt, och… några googlingar senare… japp, stämmer han heter Bernard Cribbins. Bra, då kan vi släppa det.

Om jag säger potatis och slipsnål så vet ni som sett filmen vilken scen jag syftar på. Det är en helt galet spännande scen. Det är så typiskt Hitchcock. Med till synes enkla medel så får Alfred till en ruggig spänning. Det är suspense i kubik.

Betyg när jag såg den 2004:

Alfred Alfred Alfred Alfred
Betyg när jag såg den nu:

Alfred Alfred Alfred Alfred
Frenzy är kanske inte en vanvettigt bra film men det var en värdig avslutning på temat för min del, och Filmitch avslutar faktiskt med samma film.

%d bloggare gillar detta: