The VVitch: A New-England Folktale (2015)

The Witch, eller The VVitch: A New-England Folktale som den fullständiga titeln lyder, var en utmanare när jag skulle sätta ihop min lista över 2016 års bästa filmer. Nu var 2016 ett ruggigt starkt filmår så den blev bara en bubblare.

The Witch utspelar sig i det puritanska New England på 1600-talet. En familj blir utstött från det samhälle där de bor. De är tydligen FÖR puritanska om man nu kan vara det. De får (bokstavligen) slå ner sina bopålar nån annanstans. Varför inte starta ett litet jordbruk vid gränsen till den stora och mörka skogen där det sägs bo en häxa? Det verkar vara en bra idé. Eller inte.

Stämningen och tidskänslan i The Witch har (debut!)regissören Robert Eggers verkligen fått till. Filmen känns bitvis som en dokumentär inspelad på 1600-talet. Språket är gammaldags, och bidrar till tidskänslan. Kläder och miljöer i övrigt känns helt rätt. Allt är grått, mörkt och trist. Härligt med andra ord.

Anya Taylor-Horror

William, pappan i familjen, har en härlig röst. Den är djup, raspig och mullrar som en vulkan. Apropå ljud, så uppskattade jag även filmmusiken: långsamma folkmusikstråkar som övergår i missljudande skräckmusik. Allt bidrar till att sätta rätt stämning.

Sen har vi SKOGEN. Den är läskig, mystisk och farlig.

Några ord som poppade upp i huvudet under titten: Djur, natur, mossa, mystik, fällor, kaniner, getter, religion, bebisar, häxor, blod, ägg och synd.

För familjen är allt synd. Alla är syndare. Att begå synd är by default. Du kan inte inte begå synd. Och den enda som kan förlåta dig är Gud. Så galet tänkt.

Efter ett tag inser jag att jag känner igen skådisen som spelar mamman. Är det inte hon som spelar huvudrollen i 5/5-filmen Red Road? Vad är det hon heter? Kate Dickie? Jo, men visst är det hon. Det är alltid skönt att lyckas placera en skådis som man känner igen.

The Witch påminner bitvis om Kelly Reichardts Meek’s Cutoff i stilen. Båda är närgångna filmer som lyckas bra med att fånga en tidskänsla plus en utsatthet och en känsla av att vara i händerna på den läskiga naturen.

Anya Taylor-Joy

Under titten kunde jag inte låta bli att tänka på häxan Rhea of the Cöos från Stephen Kings Wizard & Glass (den fjärde delen i The Dark Tower-serien). Rhea förföljer mig fortfarande och speciellt är det Dave McKeans bilder som etsat sig fast. Häxan i The Witch är minst lika ond men man får inte se henne i bild speciellt ofta, vilket förstås är bra. Det är ju alltid ens fantasi som är värst. Men McKeans bilder är undantaget som bekräftar den regeln.

En annan koppling till Stephen King (förutom New England) är Jurtjyrkogården (jag gillar den svenska titeln mer i det här fallet) och hur en rollfigur i The Witch klättrar över en risig hög med fallna träd för att komma till en speciell plats.

Det är intressant det här med religion och hur häxkonster betraktas som nåt ont då det ju handlar om samma typ av orimliga upplägg med fantasy och magi. Verkliga ”häxor”, såna som t ex har koll på örter med läkande egenskaper, är ju nåt bra. Men, nej, då ska de straffas och anklagas för att vara i maskopi med Djävulen. Jag gillar hur filmen visar att folktro och religion flyter ihop och egentligen är samma sak fast med den skillnaden att religion är pretto och påtvingad. De flesta kristna högtider har väl egentligen sitt ursprung i ”hedniska” versioner som man firat sen urminnes tider.

The Witch är en film med en väldigt läbbig stämning. Det är realistiskt och skräckmagiskt på samma gång vilket är ett framgångskoncept.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

 

Dave McKeans illustrationer från Wizard & Glass med häxan Rhea nere till höger.

%d bloggare gillar detta: