Pixels (2015)

PixelsAtt jag förr eller senare skulle se Pixels hade jag på känn. Det var inte Adam Sandler som lockade kan jag säga direkt. Jag antar att det var science fiction-elementet som gjorde sitt. Idén – Jorden invaderas av rymdskepp/robotar i form av gigantiska kopior av figurer från gamla arkadspel från 80-talet – kändes så dum att det kanske skulle kunna funka.

Den mer mänskliga delen av storyn går ut på att Adam Sandler spelar en manpojke (spelar han nånsin nåt annat?) som en gång i tiden som barn var en fena på arkadspel men som nu som vuxen (?) är en loser som driver nån typ av icke framgångsrik elektronikfixarfirma.

När pixelmonstren, med Pac-Man i spetsen, attackerar visar det sig att Sandlers erfarenhet av arkadspel gör honom till en perfekt soldat. Sandler får nu en chans till revansch. Tillsammans med ett gäng andra föredettingar (plus USA:s president som givetvis också är arkadspelsnörd) bildar han ett team som kanske kan lyckas besegra pixlarna. I teamet ingår bl a Sandlers gamla arkadantagonist Eddie spelad av Peter Dinklage.

Pixels är en sagolikt fånig film. Sandler är alltså en slarver till manpojke som ändå, hur konstigt det än kan låta, har en viss charm. Det hela bygger på nostalgi, hur det var bättre förr, missade chanser och sen chans till revansch som givetvis även inkluderar att vinna tjejen (i det här fallet Michelle Monaghan).

Förtexterna och de inledande scenerna är snygga och dryper av nostalgi. Vi får se Sandler som barn cykla omkring på en BMX i en amerikansk idyllisk förort och hämta upp sin korpulente kompis (sedemera USA:s president) och bege sig till spelhallen för att spela Pac-Man och delta i arkadspelsmästerskapen. Musiken var dock vedervärdig. Värsta sortens snäll-college-skate-punkrock.

Michelle Monaghan har faktiskt ett ganska bra samspel med Sandler. Först tänkte jag att ”vad gör Monaghan i den här filmen”? Varför kände hon att hon ville vara med här? Behöver hon pengarna kanske? Men så dåligt är det inte. Inte jättebra men inte uselt heller.

Dåligt blir det när det handlar om macho-militärer och det ska droppas bögskämt. Det kändes mest trött.

Pixels påminner lite om Lego-filmen. Det kryllar av referenser till populärkultur, främst till andra filmer. Just den typen av humor passar inte riktigt mig.

I slutändan är det givetvis nördarna som regerar eller får sin revansch (bara för att droppa en referens själv). Men filmen i sig regerar inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Spring Breakers

Spring BreakersTitel: Spring Breakers
Regi: Harmony Korine
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Oj. Spring Breakers är en film som jag har sett fram emot att se ganska länge, och att se på bio dessutom. Jag vet inte riktigt när jag först hörde talas om den. Det var nån gång under vintern. Bl a så hade Adam och Josh olika uppfattningar om den på Filmspotting (gissa vem som inte gillade den?). Det var oklart om den skulle komma på bio i Sverige. Det jag visste om regissören Harmony Korine var att han hade skrivit manus till Larry Clarks Kids (som jag sett och typ gillat) och Ken Park (som jag inte sett). Framförallt visste jag att han hade gjort debutfilmen Gummo och den såg jag för några månader sen som uppladdning. Pga white trash-densiteten i Gummo så kunde jag inte låta bli att gilla den väldigt mycket.

Jag drog igång en Twitter-kampanj för att få upp Spring Breakers på bio. Nåja, det var nog andra som var mer aktiva och bidrog mer men jag drog ändå mitt strå till stacken. Efter den ”folkstormen” beslutade distributören SF Film att Spring Breakers visst skulle gå upp på bio i Sverige. Visserligen bara i ”storstäderna” men ändå. Jag var nöjd.


Det finns mycket att säga om Spring Breakers, betydligt mer än om The Bling Ring, en film som den verkar klumpas ihop med. The Bling Ring är en halvkokt frukostkorv med kall vitsås. Spring Breakers är en kryddig merguez med rosmarinklyftpotatis och gurkyoghurt. Åååhåå, jag bara känner hur det vattnas i munnen.

Fyra tjejer är less på tillvaron i nån stat norr om Florida. De vill åka på vårlov till Florida. Plugget, frikyrkan, tillvaron behöver ett break, ett spring break. Problemet är att de inte har pengar. Tre, och framförallt två, av tjejerna är vildare än den fjärde. De (två, den tredje väntar utanför med bilen) rånar en restaurang och plötsligt har man pengar och drar till Florida för att svina, festa, parta, poolbada, knarka, supa, åka skoter.

Alien

Smile for the camera!

Jag känner igen en hel del av stilen från Gummo. Det är ett poetiskt, löst berättande. Handlingen är tunn. Eller tunn, filmen handlar inte om handlingen egentligen. Precis som i Gummo är det inte en film med en handlingen som tar oss från A till Ö via O. Vi får se en serie filmklipp som ger oss en viss känsla.

Jag lärde mig ett nytt engelskt ord när jag lyssnade på Filmspottings recension av filmen: Debauchery. Så här står det på Wiktionary om ordet: ”Indulgence in sensual pleasures; scandalous activities involving sex, alcohol, or drugs without inhibition”. Ja, så kan man väl sammanfatta en del, framförallt början, av filmen.

Tjejerna åker så småningom in i finkan. Varför är lite oklart. De har haft för roligt och varit på en fest med för mycket droger helt enkelt. Oväntat för tjejerna betalas deras borgen av en någon. Denne någon är Alien (en galen James Franco) som är en lokal gangster/rappare. Varför han betalar deras borgen är oklart men hans tvillingkompisar kanske vet (de försvinner ”tyvärr” ur handlingen ganska snart så de kan inte svara).

”Look at my sheeeit! I am a fuckin’ nightmare in this motherfucker. I am the fuckin’ Death Star!”

Alien och tjejerna har kul. Eller ja, alla har inte så kul då två av tjejerna åker hem efter ett tag. Alla har liksom olika uppfattningar om vad man tycker är kul. Och i den här filmen händer det faktiskt inget mer än så trots att man sitter och väntar på det. Alla är med så länge man tycker det är kul men sen får man faktiskt åka hem utan att man blir gruppvåldtagen pga utmanande klädsel.

Jag känner att jag kanske bör se om filmen. Dessutom lärde jag mig en annan läxa. Jag lyssnade på och läste lite för mycket om andras åsikter om filmen vilket gjorde att jag till viss del hade tappat gnistan som jag hade i vintras. Sen var det nåt med visningen på bio som… ja, jag vet inte. Det var nåt med stämningen som bara var konstig. Kanske att salongen var full med typ 14-åriga tjejer som trodde de skulle få se High School Musical. De fick nåt annat, nåt bättre?

Suck it

Suck on it

Det finns några klockrena scener i filmen, som t ex när tjejerna tvingar Alien att suga av två pistoler. Här kan man snacka om kvinnlig dominans. Alien som trodde han dominerade ser livrädd ut… men sen gillade han det. Även när Alien spelar piano och sjunger Britney Spears och tjejerna i pussy riot-masker dansar ringdans med sina k-pistar är filmkonst på hög nivå. Båda scenerna är vackra och bisarra och sticker ut.

Det finns brister. Det är en spretig film. Två av tjejerna försvinner ur handlingen utan nåt riktigt slut för deras del. Det gäller väl kanske även de två sista tjejerna som i och för sig verkar gå ett Thelma & Louise-slut till mötes. Eller så åker de bara hem till mamma i Ohio (?) och fortsätter sina liv som inget har hänt. Det som filmen faktiskt försöker säga, om den nu försöker säga nåt, är för mig lite höljt i dunkel. Mina feministiska tolkningar som jag gjorde tidigare i texten, ja, de görs inte på så fast mark utan då anstränger jag mig en del. Men men.

Jag tror nästan jag måste se filmen en gång till ensam utan störningsmoment för att komma fram till vad jag egentligen tycker. Just nu blir det en stark trea.

3+/5

Andra som skriver om Spring Breakers idag: Henke och Fiffi. Sen tidigare har Filmitch och Except Fear skrivit om den och Har du inte sett den? har snackat om den.

PS. Hahaha, jag såg nu att filmen utspelas i St. Petersburg, Florida. Där har jag varit och badat och gått på Salvador Dalí-museum. Märkligt.

%d bloggare gillar detta: