Aniara (2018)

Det var självklart att jag skulle se Aniara under Stockholm Filmdagar som jag besökte under två intensiva dagar tidigare i år. Science fiction lockar mig alltid och dessutom var det här SVENSK sf, vilket är mycket ovanligt. Inom svensk litteratur är det nog mer vanligt förekommande men inom filmen ser man det väldigt sällan.

Det som oroade mig var att jag för några år sen hoppades väldigt mycket på Det vita folket men den filmen föll platt. Även det var en svensk sf-rulle men som tyvärr var totalt ointressant, fylld med övertydliga poänger och lajvare i en övergiven fabrik. Men den här oron var inte nåt som hindrade mig från att se Aniara.

Ytterligare en faktor i sammanhanget var att jag 2010 såg en uppsättning av Aniara på Stadsteatern som jag gillade. Läs mer om den upplevelsen här. Hmm, jag inser nu att jag har haft den här bloggen ett tag då texten jag länkar till skrevs 2010… Hur som helst så skulle det bli kul att jämföra de två tolkningarna.

Just idag när jag skriver den här texten så ser jag i mitt flöde att besökare på Göteborgs filmfestival kommer att kunna se filmen instängda i sarkofager. Som filmtittare lägger man sig i en likkista (!) i totalmörker och i kistans lock finns en skärm som visar filmen. En briljant idé tycker jag, gjord för att maximera klaustrofobin. Men faktum är att jag nog kände viss instängdhet och ångest även när jag såg Aniara i salong 1 på Victoria i Stockholm, vilket är ett bra betyg till filmen.

Filmmakarna har valt att spela in filmen på befintliga platser, stora gallerior i Solna och Sollentuna och även ett gym på Gotland. Och det funkar konstigt nog. Det är ju vanskligt det där. Det finns en risk att det blir fånigt, att man tas ur filmens verklighet och istället befinner sig på Mall of Scandinavia. Men jag tyckte att det funkade. Vissa detaljer är skruvade på, så man känner sig aldrig riktigt hemma, och sen har man givetvis använt sig av cgi (tillräckligt bra cgi) för att skapa de exteriöra miljöerna med skeppet, jorden och rymden.

Jag gillade filmens inledande vardaglighet. Att skeppa jordens befolkning till Mars har blivit en monoton syssla. Skeppet Aniara, en s.k. goldonder, är en flygande Finlandsfärja. Personalen har gjort ett antal resor fram och tillbaka tidigare. Det är ett jobb som andra. Det är bara det att det handlar om att evakuera människor från en obeboelig planet.

På Aniara finns Mima, en kraftfull dator som får människor att hamna i en virtuell värld baserad på deras minnen, speciellt minnen om den jord som fanns en gång med skogar, gräs, små vattendrag och mossa. En liten skön detalj här var att man ska ligga raklång på golvet på mage när man använder Miman och alla besökare får en liten skumgummikudde med hål för ansiktet, en s.k. Mimakudde.

När väl katastrofen inträffar – Aniara hamnar ur kurs utan förmåga att styra – så blir stämningen mer och mer underlig. Kanske inte desperat direkt utan snarare hopplös. De kan ju överleva. De har möjlighet att få syre och energi genom algodlingar. Men varför?

Besättningen låtsas till en början som det regnar och medger inte att det är kört och att Aniara förmodligen kommer att sväva fram genom den svarta rymden under flera hundra tusen år. Man försöker upprätthålla en bild av normalitet. Apropå normalitet så var en rolig detalj att personalen efter att skeppet kommit ur kurs delar ut baguetter till passagerarna som kompensation och för att lugna dem. Vi har koll, vi delar ut baguetter till alla. Ja, men då så.

Tio år senare är det så där med den där normaliteten. Olika typer av sekter uppstår. Sexorgier. Man dansar, festar, deppar. Men varför? Hmmm, stämningen är tryckt. Samtidigt utbildar man sina unga passagerare i rymdfysik i en förhoppning om att nån ska hitta en lösning på ett olösbart problem. Varför inte? Konstigare saker har ju hänt.

Slutet förde mina tankar till 2001 (en film det nog är dags att se om). På väg in mot Lyrans stjärnbild i en gigantisk sarkofag efter fyra hundra tusen år… Nån som kan förklara vad som hände där?

Hur är filmen jämfört med Stadsteaterns uppsättning då? Ja, det är svårt att jämföra. Det är två olika tolkningar. Musikalen var mer lekfull kanske, inte lika dyster och konstig. I filmen känns allt mer på riktigt, vilket ju inte är så märkligt. En teaterscen har ju svårt att konkurrera med riktigt miljöer och bra cgi.

Slutligen blev jag även lite sugen på att läsa det verk som filmen är baserad på, nämligen Harry Martinssons rymdepos från 1956 bestående av 103 sånger. En orsak till det är att det kändes fräscht med science fiction på svenska, med svenska ord och svenska påhittade ord. Nuförtiden är ju det mesta, i alla fall det som jag konsumerar inom t ex sf, på engelska.

Jag delar ut fyra Mimakuddar av fem möjliga till Aniara.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioJag såg alltså Aniara under Stockholm Filmdagar och den har premiär idag. Jag rekommenderar den givetvis. Nu ska dock sägas att det här inte är en sf-rulle fylld med pang-pang och häftiga effekter. Det är i grunden ett ganska mörkt existentiellt drama. Tjoho!

Vi får se om det dyker upp fler recensioner från de andra filmspanarna som såg Aniara. I såna fall så lägger jag till länkar dem nedan.

%d bloggare gillar detta: