The VVitch: A New-England Folktale (2015)

The Witch, eller The VVitch: A New-England Folktale som den fullständiga titeln lyder, var en utmanare när jag skulle sätta ihop min lista över 2016 års bästa filmer. Nu var 2016 ett ruggigt starkt filmår så den blev bara en bubblare.

The Witch utspelar sig i det puritanska New England på 1600-talet. En familj blir utstött från det samhälle där de bor. De är tydligen FÖR puritanska om man nu kan vara det. De får (bokstavligen) slå ner sina bopålar nån annanstans. Varför inte starta ett litet jordbruk vid gränsen till den stora och mörka skogen där det sägs bo en häxa? Det verkar vara en bra idé. Eller inte.

Stämningen och tidskänslan i The Witch har (debut!)regissören Robert Eggers verkligen fått till. Filmen känns bitvis som en dokumentär inspelad på 1600-talet. Språket är gammaldags, och bidrar till tidskänslan. Kläder och miljöer i övrigt känns helt rätt. Allt är grått, mörkt och trist. Härligt med andra ord.

Anya Taylor-Horror

William, pappan i familjen, har en härlig röst. Den är djup, raspig och mullrar som en vulkan. Apropå ljud, så uppskattade jag även filmmusiken: långsamma folkmusikstråkar som övergår i missljudande skräckmusik. Allt bidrar till att sätta rätt stämning.

Sen har vi SKOGEN. Den är läskig, mystisk och farlig.

Några ord som poppade upp i huvudet under titten: Djur, natur, mossa, mystik, fällor, kaniner, getter, religion, bebisar, häxor, blod, ägg och synd.

För familjen är allt synd. Alla är syndare. Att begå synd är by default. Du kan inte inte begå synd. Och den enda som kan förlåta dig är Gud. Så galet tänkt.

Efter ett tag inser jag att jag känner igen skådisen som spelar mamman. Är det inte hon som spelar huvudrollen i 5/5-filmen Red Road? Vad är det hon heter? Kate Dickie? Jo, men visst är det hon. Det är alltid skönt att lyckas placera en skådis som man känner igen.

The Witch påminner bitvis om Kelly Reichardts Meek’s Cutoff i stilen. Båda är närgångna filmer som lyckas bra med att fånga en tidskänsla plus en utsatthet och en känsla av att vara i händerna på den läskiga naturen.

Anya Taylor-Joy

Under titten kunde jag inte låta bli att tänka på häxan Rhea of the Cöos från Stephen Kings Wizard & Glass (den fjärde delen i The Dark Tower-serien). Rhea förföljer mig fortfarande och speciellt är det Dave McKeans bilder som etsat sig fast. Häxan i The Witch är minst lika ond men man får inte se henne i bild speciellt ofta, vilket förstås är bra. Det är ju alltid ens fantasi som är värst. Men McKeans bilder är undantaget som bekräftar den regeln.

En annan koppling till Stephen King (förutom New England) är Jurtjyrkogården (jag gillar den svenska titeln mer i det här fallet) och hur en rollfigur i The Witch klättrar över en risig hög med fallna träd för att komma till en speciell plats.

Det är intressant det här med religion och hur häxkonster betraktas som nåt ont då det ju handlar om samma typ av orimliga upplägg med fantasy och magi. Verkliga ”häxor”, såna som t ex har koll på örter med läkande egenskaper, är ju nåt bra. Men, nej, då ska de straffas och anklagas för att vara i maskopi med Djävulen. Jag gillar hur filmen visar att folktro och religion flyter ihop och egentligen är samma sak fast med den skillnaden att religion är pretto och påtvingad. De flesta kristna högtider har väl egentligen sitt ursprung i ”hedniska” versioner som man firat sen urminnes tider.

The Witch är en film med en väldigt läbbig stämning. Det är realistiskt och skräckmagiskt på samma gång vilket är ett framgångskoncept.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

 

Dave McKeans illustrationer från Wizard & Glass med häxan Rhea nere till höger.

Split (2016)

splitDet känns ändå lite skönt att kunna konstatera att M. Night Shyamalan faktiskt är tillbaka. Jag har egentligen aldrig slutat att gilla hans stil. Tre av hans tidiga filmer, The Sixth Sense, Unbreakable och Signs, är konceptdrivna filmer som i större eller mindre grad bygger på en twist, ett mysterium som måste lösas. Shyamalan är en rackare att få till en stämning där man inte vet vad som pågår men man är väldigt nyfiken på att få reda på vad.

The Village och Lady in the Water anses allmänt som betydligt svagare filmer men jag tycker ändå de håller måttet hyfsat. Fast, visst, här började man kanske se en del skavanker i Nights rustning. Framförallt var det väl själva koncepten i filmerna som övergick från att vara coola till att kännas töntiga.

Töntighetsmätaren slog i taket i filmen The Happening. Att se Mark Wahlberg prata med en planta av plast kan vara det märkligaste och fånigaste jag har sett på film. Och ändå så fanns det en stämning och idé som jag från början gillade. Sen föll allt ihop som ett korthus precis som Shyamalans karriär. The Last Airbender har jag inte sett (men inte hört ett enda gott ord om) och After Earth får jag ta ett knä för varje dag för att förtränga.

Nu känns det som att Shyamalan kanske har hittat tillbaka till sig själv. The Visit (2015) ska vara en mindre och mer personlig film. Jag har själv dock inte sett den så jag kan inte uttala mig.

Split, som det handlar om idag, är ytterligare en konceptfilm från Shyamalan, och den här gången håller konceptet nästan hela vägen även om jag har vissa klagomål. Jag känner mig lite splittrad, precis som James McAvoys rollfigur gör.

McAvoy spelar en person med 23 personligheter inom sig. De, och framförallt en identitet som kallar sig Barry, går hos psykologen Fletcher (Betty Buckley) för att prata ut och hålla ordning på alla identiteter. Fletchers vetenskapliga tes är att de olika personligheterna kan vara så starka att de t.o.m. kan ändra en människas biologi. En personlighet kan vara blind, en fullt seende, en lida av diabetes, en inte lida av sockersjuka, inom samma fysiska varelse. Hmm, ett intressant koncept att fundera på. Mind over matter. Kraften hos den mänskliga hjärnan. Limitless Lucy.

Fletcher börjar misstänka att nåt inte står rätt till när Barry inte uppträder normalt. Dessutom får hon nattetid en massa mail från sin patient som desperat ber om hjälp. Nästa dag hävdar dock Barry att allt är frid och fröjd. Samtidigt har tre flickor blivit kidnappade och är spårlöst borta. Är det nån av alla de 23 personligheter som blivit ond eller är det en 24:e som är på gång…

Split är väldigt snyggt filmad rent visuellt. Den känns ren. Allt har sin plats. Karaktärer, scenografi, ljud, ljus. Skitsnyggt. Har du inte sett den?-Carl jämförde med It Follows och där kan jag hålla med. Den har lite av samma bildspråk, nåt med stämningen. En annan film jag kom att tänka på under visningen är 10 Cloverfield Lane. Bulken av handlingen utspelas i ett begränsat utrymme i en bunkerliknande lokal. Här har vi tre tjejer som vaktas, inte av John Goodman, men av en person som känns ungefär lika oberäknelig.

Jag gillade för övrigt miljöerna. De var underjordiska, slitna, inlevda, rostiga, smutsiga, med rör, ledningar och korridorer. Lite som i Det vita folket fast här kändes det som en naturlig del av filmen och inte som att man åkt ut till en övergiven fabrikslokal och bara börjat spela in.

James McAvoy var mycket bra och måste ha haft roligt under inspelningen. Han får visa upp många sidor av sin skådespelarkompetens. Kvinnlighet, barnslighet, stenhårdhet, galenskap.

Tjejen som gör den kvinnliga huvudrollen (Anya Taylor-Joy), som en av de inspärrade flickorna, kände jag igen så väl men jag kunde ju inte placera henne. *Googlar* Ahaaaa, det var ju storasystern i den alldeles utmärkta skräckisen The Witch.

Anya Taylor-Joys rollfigur har en backstory som vi får ta del av i form av scener från hennes barndom. Dessa scener försöker filmen knyta ihop med det som händer i nutid och jag tycker inte riktigt man lyckas. Jag själv kände i alla fall aldrig att jag kom till ett avslut där, eftersom rollfiguren inte kom till ett avslut.

När det gäller konceptet, just det här med hur de olika personligheterna kan påverka en kropps fysik, så tyckte jag Shyamalan höll sig i skinnet. Nästan hela vägen. Nu blev det dock lite för fantastiskt mot slutet och jag tyckte att man tog det övernaturliga ett steg för långt. Det blev för mycket övernaturlig skräck, och för lite psykologisk skräck, om jag jämför med hur resten av filmen upplevdes.

På det stora hela är Split dock en godkänd, kanske t.o.m. med bra, film och en stabil trea. För att vara Shyamalan nuförtiden så är det mycket bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioSplit har premiär idag fredag och jag rekommenderar ett biobesök. Och håll fokus på duken och stäng av mobilerna, god damn it! Film är så mycket bättre då. Ja, jag är lite gnällig men två dagar bland branschfolk på Stockholm Filmdagar har den effekten.

Andra åsikter om filmen från personer som precis som jag hade mobilen avstängd i fickan under visningen. Personer som alltså inte behövde ha split vision för att se filmen.

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Movies – Noir

%d bloggare gillar detta: