Filmspanar-tema: Semester – Vacation (1983)

filmspanarna_kvadratPeter HaberFilmspanarna tar inte semester. Eller, förresten, det gör vi nog. Faktum är att jag är på semester just i detta nu. Jag är uppe i Dalarna och viftar bort knott, försöker få fyr på grillen i regnet, paddlar kanot i motvind och trampar i geggig lera under sommarens långvandring.

Eftersom WordPress (och förmodligen alla andra bloggplattformar) har en trevlig schemaläggningsfunktion så tar emellertid inte bloggen semester.

Denna månads tema är semester, och jag visste direkt vilken film jag skulle skriva om, en gammal s.k. klassiker som jag inte hade sett. En klassiker som dessutom ska få en remake med svensk biopremoär den 11 september. Det handlar om en 80-talsklassiker och vid den här tiden var det ju standard att inte använda de engelska originaltitlarna utan hitta på en svensk, oftast ordvitsig, titel. I det här fallet så är nog den svenska titeln mest känd i Sverige. För mig var det nästan så att jag inte fattade att det var samma film ens.

Det som är lite kul är att remaken när den nu får premiär faktiskt kommer att använda den gamla svenska titeln igen. Det känns lite udda, men jag förstår hur de tänker. Folk som var med på 80-talet och såg filmen då den var känd under sitt svenska namn ska lockas till biograferna.

Vilket film är det? Ja, det har ni nog listat ut vid det här laget, även utan att läsa titeln på inlägget…

 

Vacation / Ett päron till farsa (1983)

Haha, ett Päron till farsa, haha. Vad har det med filmens handling att göra?! Ja, Chevy Chase spelar Clark Griswold, pappan i familjen och han är en typ som irriterar sin fru och sina barn. Päron är ju slang för föräldrar, kanske när man irriterar sig lite grann på dessa föräldrar. Men ändå. Det blir ju liksom samma som att säga En förälder till farsa. Och inget om nån semester. Haha, svenskar och våra filmtitlar. Det här är ju dessutom ett exempel på en titel som sen fick följa med i de efterföljande filmerna i serien. Ett päron till farsa firar jul och Ett päron till farsa i Las Vegas. Och den nya filmen kommer att heta Ett päron farsa: Nästa generation.

Jag konstaterar direkt: Det här är sämre än Sällskapsresan. Och då ska sägas att jag inte är speciellt förtjust i Sällskapsresan. Vacation är, precis som Lasse Åbergs klassiker, en serie sketcher i princip helt utan handling.

Några sketcher: Clark Griswold ska hämta ut sin nya bil hos bilhandlaren, får fel bil och det ska vi tycka är jättekul. Clark ska på en dator (ja, det fanns såna) visa vägen de ska åka från Chicago till Kalifornien och nöjesparken Walley World och barnen spelar samtidigt Pac-Man på samma dator och jagar hans bilavatar. Åh, hilarious. Not.

vacation

Återigen, Vacation är alltså en serie sketcher staplade på varandra. Om sketcherna nu hade varit roliga så kanske det hade varit en annan sak. Problemet är att de inte är roliga, i mina ögon. Jag vet inte om jag kan minnas en enda sketch som var rolig? Är detta verkligen en komediklassiker? Det kanske var det då på 80-talet men så har den blivit fruktansvärt daterad? Jag menar, hur kul är det när typ tre gånger får se en blondin åka förbi i en röd sportbil och Clark blir alldeles till sig?

Nej, skämten är för enkla. Det är upplägg som i rundpingis. Det är liksom för lätt att bara smasha in bollen. Jag saknar nån sorts smarthet. Nu ska sägas att det blev aningen bättre mot slutet, när Aunt Edna dör (spoiler!). Det blev nån sorts grotesk humor som funkade för mig. Även när Clark ballade ur fullständigt i sitt envisa försök att komma fram till Walley World var det någorlunda roligt.

I slutändan är det dock inte min typ film så betyget kan inte bli högt. Sorry, Filmspotting-Adam som jag vet gillar den här filmen och den här scenen: Don’t touch! Japp, förmodligen den bästa scenen i filmen.

Kommer jag se remaken? Tveksamt, men jag är ju sugen på att se om den kanske kan vara bättre än originalet. En sak som faktiskt är bra med originalet är att den är lite vågad, med en del f-ord och naket (enbart kvinnliga bröst givetvis, ja, och manliga också). Det känns tveksamt att remaken har råd med detta med tanke på vilken åldersgräns den då skulle få (i USA).

Jo, en sista sak som bidrog till att sänka filmen för mig. Randy Quaid och hans familj som familjen Griswold besöker på vägen till Walley World. WTF. Den här typen av white trash-humor är inte bra. Jag vill ha äkta white trash, inte detta trams.

    

Kolla nu in vad de andra filmspanarna skriver om. Semesterskoj eller semester… oj, oj, oj?

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Filmitch
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den?
Absurd Cinema
Movies Noir
The Nerd Bird

Foxcatcher (2014)

Vad visste jag om Foxcatcher? Ungefär tre saker tror jag. 1. Steve Carell skulle spela en seriös roll. 2. Det skulle handla om brottning. 3. Spoiler Ett mord skulle inträffa. Spoiler slut. Jo, och så en sak till: givetvis var det hela baserat på verkliga händelser. (Det skulle inte förvåna mig om det i början av den senaste Hobbit-filmen står based on a true events.) De verkliga händelser som Foxcatcher byggde på hade jag ingen koll på förutom just att det involverade brottning och Spoiler ett mord Spoiler slut. Så för mig var det som att se en film baserad på ren fiktion, vilket jag tror var bra för filmupplevelsen.

När jag i efterhand kollade upp vem som regisserade såg jag att var en viss Bennett Miller. Om jag hade vetat det på förhand så hade jag faktiskt varit helpeppad på Foxcatcher. Bennett Miller har nämligen regisserat Capote och Moneyball, två favoriterfilmer från de senaste åren (well, Capote kom 2005 men ändå).

Foxcatcher är ett triangeldrama. De tre hörnen av dramatriangeln är Mark Schultz (Channing Tatum), David Schultz (Mark Ruffalo) och John du Pont (en till oigenkännlighet sminkad Steve Carell). Mark och David är två brottarbröder och båda tog guld i 1984 års olympiska spel i Los Angeles. Deras personligheter är emellertid så olika att det bara är Dave som får någon sorts uppskattning för sitt guld. Eller det är snarare så att när hajpen efter OS-gulden försvunnit så har Dave inget problem med att leva sitt liva som vanligt. Mark däremot är en inåtvänd person som verkar ha svårt att finns sin plats i tillvaron, med eller utan OS-guld.

Foxcatcher

En dag blir Mark uppringd av miljärdären (och psykfallet) John du Pont som vill sponsra det amerikanska brottningslandslaget i deras satsning på OS i Seuol 1988 och Mark ska leda laget och även vara den som ska ta guld. Mark tackar ja men lyckas inte få med sig sin bror som vill stanna på hemmaplan hos sin familj och träna som vanligt.

Relationen mellan Mark och du Pont känns… fel. Redan från början är stämningen äcklig. Ja, faktum är att så fort du Pont är med i bild så känns allt bara fel. Därmed tycker jag Carell gör en riktigt bra insats. Han lyckas förmedla en äcklig känsla genom sin hållning, sitt sätt att gå, sitt sätt att prata. Man kan kanske tycka att han litar på att upprepa vissa manér om och om igen men jag tycker faktiskt du Pont känns som en riktigt (om än vrickad) person. Om jag ska jämföra med en annan film så dyker Behind the Candelabra direkt upp i huvudet.

Även Channing Tatum har gått in i sin roll fullständigt och lyckas väl med att få till en fullkomligt okarismatisk och ensam person. Han är en brottare och han går som en brottare med en vaggande stil, som en anka. Detsamma gäller Mark Ruffalo. Han går på samma sätt, vaggande. Som att han precis ska in och möta sin motståndare på mattan. Jag noterade även att man fixat till de bådas öron så att de ser ut som mosiga brottaröron.

Filmen saknar bitvis litet driv och spänning men jag tycker inte det gör så mycket. Istället är det stämningen som sticker ut, den där stämningen av något är väldigt fel ute på Foxcatcher Farm (som du Ponts ägor kallas). Att filmmakarna har lyckats bra med att få till en nervig stämning visar det faktum att jag vid två tillfällen hoppade till i min biostol, båda gångerna pga av höga smällande ljud. Jag satt liksom på helspänn och då blev effekten när väl smällarna kom starkare.

Foxcatcher når inte upp till mer än en trea i betyg men jag tycker definitivt man ska se den. Det är en välgjord film med strålande skådespelarinsatser och en äcklig stämning som det går att ta på.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Jag såg Foxcatcher tillsammans med Henke efter en välbehövlig Capricciosa (plus tiramisù) på Vapiano (bra ställe det där). För min del var det en helt ok visning men tyvärr stördes Henke mer av grannarna i biosalongen som åt på ljudligt godis samt lös upp salongen med sina mobiler. Jag hoppas att det inte störde honom alltför mycket men efter visningen lät han höra att ”jag hatar att gå på bio”. Mycket tråkigt och jag hoppas att han inte tappar sugen. Vad Henke tyckte om Foxcatcher kan ni läsa om här.

The Dark Knight

Titel: The Dark Knight
Regi: Christopher Nolan
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

Då handlar det om del två i Batmantrilogin, Heath Ledgers svanesång, hans tour de force, The Dark Knight. Först ut är min gamla text och sen kommer mina fräscha tankar.

****

Förutom titeln som fortfarande låter töntig så gillade jag Batman Begins. Regissören Nolan blåste nytt, mörkt och lite råare liv i Läderlappen. Bale axlade den svarta manteln bättre än någon annan tidigare, mest kanske för att Nolan lät honom göra det. I uppföljaren är fokus inte helt på Bale. Istället är det Aaron Eckhart (åklagaren Howard Dent) och Heath Ledger (skurken Jokern) som är filmens egentliga huvudpersoner. I dramat ingår även polischefen Gordon (Gary Oldman), teknikgurun Lucius Fox (Morgan Freeman) och Bruce Waynes f.d. flickvän Rachel (Maggie Gyllenhaal) som numera hänger med åklagaren Dent.

Mmmm, jag vet inte, jag tyckte det här var en helt ok och välgjord actionrulle… men inget mer. Hajpen kring filmen är obegriplig, och det känns som om det enbart har att göra med Ledgers tråkiga död. The Dark Knight slår knut på sig själv minst två gånger för mycket och är för lång. Ledger som Jokern är utmärkt och vissa scener i filmen är briljanta (t ex explosionen i slutet som är det bästa jag sett i den vägen sen Antonionis Zabriskie Point). Gyllenhaal slår också lite knut på sig själv i sin iver att göra en bra insats, vilken hon slutändan ändå gör. Jag kan hålla med andra om att hon inte fullt ut passar i den här typen av roller. Men hon är inte sämre än Katie Holmes som jag har svårt för (även om jag har för mig att jag tror att accepterade henne i The Gift).

Batman Begins tyckte jag var bättre eftersom man fick se hur Wayne blev Batman. Historien hade ett helt annat fokus. Nu är det Jokern som dominerar. Ledger är utmärkt men Jokern som karaktär kan inte hålla upp en hel film. Inte heller Dent är nån karaktär som jag känner nåt extra för. Batman/Bruce Wayne är, som sagt, bara en av de många huvudpersonerna. Så när hela historien drar ut på tiden så ledsnar jag lite, helt enkelt. Och så var det det här med Batmans röst. Den är töntig, punkt. Lät den så i ettan? Jag förstår att det är för att Wayne måste kamouflera sin röst för att inte bli igenkänd men lite smakfullare, tack.

Jag ser nu att jag gett samma betyg till Batman Begins men om jag ska rangordna dem så är alltså The Dark Knight snäppet sämre. En av de bästa scenerna förutom explosionen är en kort sekvens när Jokern sticker ut huvudet ur en polisbil och för ett kort ögonblick faktiskt verka njuta av tillvaron. En otroligt snygg bild som sammanfattar det som är bra med filmen. Jag skulle förmodligen gilla filmen bättre om jag sett den i ro hemma eller i en lugn biosalong. Nu var jag lite för snabb att se den på bio. Trots att jag valde att se den en vardag kl 12 så hamnade jag bredvid ett gäng tonårsneandertalare som inte kunde hålla mun (beror på sommarlovet antar jag).

****

När jag nu såg om filmen så stod det klart för mig att The Dark Knight är en bättre film än Batman Begins, vilket alltså är tvärtom mot vad jag tyckte när jag såg filmerna första gången. The Dark Knight har ett helt annat mörker och en tyngd som inte Begins har. Känslan i filmen är ganska annorlunda och bl a fotot ger en skön Michael Mann-känsla. Heath Ledger bidrar dessutom med en störande karaktär som gör att man funderar lite på hur han egentligen mådde under inspelningen och efteråt. Scenen med pennan som försvinner är briljant.

Här ovan skrev jag att jag tyckte Maggie Gyllenhaal inte var sämre än Holmes i rollen som Rachel Dawes. Hmm, ja, hon kanske inte är sämre men hon passar sämre. Kanske är Gyllenhaal bättre i rollen som åklagare men som helhet så gillar jag Holmes bättre. Kanske beror det på att det var Katie Holmes som var först. Tycker jag nu alltså.

Ibland är filmen uppe på fyran och vänder men i slutändan så räcker det inte till mer än en stark trea den här gången heller. Om jag den här gången ska lyfta fram en skådis (förutom dominanten Ledger) så väljer jag Gary Oldman som polischefen Gordon.

Betyg när jag såg den 2008:

3+/5

Betyg när jag såg den 2012:

3+/5

%d bloggare gillar detta: