Min lilla syster (2015)

Min lilla systerI Min lilla syster inser 12-åriga Stella att hennes äldre syster Katja har problem med ätstörningar. Deras föräldrar ser inte, eller vill inte se, vad som håller på att hända och Katja själv vill absolut inte att sanningen ska komma fram. Stella hamnar i en jobbig sits. Hon både ser upp till och är avundsjuk på sin syster. Katja är den”duktiga flickan” som är en stjärna i konståkning. Stella är lite knubbig, tränar konståkning för att Katja gör det, men får inte speciellt mycket uppmärksamhet.

Det bästa med Min lilla syster är att relationen mellan systrarna känns helt äkta. Här finns hela spektrat från den ovillkorliga kärleken till den mörka svartsjukan.

Storasystern Katja spelas av Amy Deasismont (a.k.a. artisten Amy Diamond) och hon visade sig vara hur bra som helst i sin roll. När jag tänker på Amy Diamond så tänker jag på en glad och sprallig tjej utan några mörka sidor. Åtminstone är det min mediabild av henne. Hur skulle hon funka i den här filmen? Ja, som jag skrev, alldeles utmärkt. Allt eftersom filmen fortgår blir hon mer sjuk, mer paranoid, mer elak, mer utsatt. Hon kan på ett bräde växla mellan att vara snäll och bjuda på frukost på sängen till att med mörka blixtrande ögon göra mental slarvsylta av sin syster.

I centrum av filmen och den egentligen huvudpersonen tycker jag ändå Stella (Rebecka Josephson) är. Det blir hon som ska ta det jobbiga beslutet om att berätta eller inte berätta. Hur hon än gör tycker hon att det bara blir fel, och att skjuta upp beslutet gör bara saker värre. Det utvecklas till en gastkramande psykologisk thriller.

Mot slutet av filmen blir det riktigt jobbigt att titta. Desperationen är påtaglig. När familjen åkt ut till en stuga på landet för att försöka självhjälpa Katja bjuds det på rejält starka scener. Rena psykologiska skräckisen. Hur det är att ha ätstörningar, att helt enkelt inte kunna äta, eller ens kunna dricka ett glas vatten, kan aldrig ha gestaltats på det här sättet. Det skulle i såna fall vara i regissören Sanna Lenkes egna kortfilm Äta lunch om samma ämne.

Min enda invändning är att några av de andra skådisarna inte funkar lika bra som Josephson och Deasismont. Föräldrarna, spelade av Annika Hallin och Henrik Norlén, känns inte riktigt lika äkta som systrarna. Deras dialog flyter inte på samma naturliga sätt (alltid detta med dialogen i svenska filmer!) även om det lyfte en del i slutet. Jag tyckte inte heller Maxim Mehmet, som spelade Katjas konståkningstränare, bjöd på nåt direkt skådespelarfyrverkeri.

Slutligen hoppas jag, hur politiskt korrekt det än kan låta, att Min lilla syster kan visas som informationsfilm i skolan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Malmö Filmdagar 2015 smallMin lilla syster har premiär idag och jag såg den under Malmö Filmdagar och av filmspanarna var det faktiskt bara jag som valde just denna film så några länkar till andra recensioner blir det inte för tillfället.

Nu har Min lilla syster kommit till bl a Arboga där Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia har sett den.

Pojken med guldbyxorna (2014)

Pojken med guldbyxornaPojken med guldbyxorna var en tv-serie som jag såg som barn och gillade. Jag tror det var blandningen av realism och magi som tilltalade mig. Jag minns den som väldigt spännande och att den slutade lite jobbigt. Det var den lilla killen med byxor som han plockade sedlar ur och hans pappa mot stora stygga skurkar som förr eller senare skulle få fatt i dem. Jag minns att det fanns ett allvar, ett överhängande hot, att pojken Mats och hans pappa faktiskt skulle kunna råka illa ut. Nu har alltså Ella Lemhagen gjort uppdaterad film av historien som från början bygger på Max Lundgrens bok med samma namn från 1967. Jag har faktiskt inte sett en enda film av Ella Lemhagen så det här var premiär för mig. Lemhagens filmer har inte lockat mig speciellt och enda anledningen till att jag såg Pojken med guldbyxorna var att jag var nyfiken på den pga av tv-serien.

Jaha. Vad ska jag säga om det här då? Jag säger att det är en harmlös svensk familjefilm. Det fanns en viss nostalgi från tv-serien med den tunnades ut allt eftersom. Jag tyckte inledningen inte hade tillräckligt med uppbyggnad. Plötsligt var byxorna bara där. Det förekom några i mina ögon vädligt märkliga scener när Mats och hans kompis shoppar på varuhus, slösar pengar på leksaker, godis, tv-spel, limousiner och partar. Det kändes helt udda och som en annan film.

Sen kan jag inte låta bli att tycka att Mats och hans kompis förändras lite väl mycket åt ena eller andra hållet efter att de hittat byxorna. Pre-byxor är de snälla och hänsynsfulla. När de väl insett vad det är för byxor blir de rent elaka och utnyttjar hemlösa på ett ganska förnedrande sätt för att sköta deras ”efter skolan”-jobb. En stund senare är de jättesnälla igen och hjälper en viss hemlös vid namn Zeke. Jag vet inte, jag tyckte det svängde lite snabbt här, men å andra sidan har jag aldrig haft ett par guldbyxor själv.

När jag såg originalet som barn tänkte jag aldrig på att den skulle ha varit politisk men det måste den ju garanterat ha varit. En svensk tv-serie för barn på 70-talet där en pojke hittar pengar i byxor som han skänker till välgörande ändamål… I 2014 års tappning körde man igenom det spåret ganska snabbt (det är ju inte riktigt samma tid nu) varefter filmen övergick till att bli en äventyrsthriller med biljakter och schablonskurkar.

En lustig detalj är att handlingen och miljöerna under filmens avslutning är som hämtade ur slutet i Terminator 2! Istället för T-1000 har vi den elaka företagsledaren (spelad av dansken Kurt Ravn) och Arnolds snälla Terminator spelas här av guldbyxorna själva skulle man kunna säga.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Filmdagar smallPojken med guldbyxorna hade biopremiär igår fredag. Jag såg den under Malmö Filmdagar och av filmspanarna så tror jag att det var jag, Fiffi, Carl och Johan som såg den. När recensioner dyker upp så lägger jag till länkar här nedan.

Fiffis filmtajm

Luftslottet som sprängdes

Hasse Alfredson

Hasse Alfredson i lösnäsa

Titel: Luftslottet som sprängdes
Regi: Daniel Alfredson
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Då har vi kommit till den sista delen i de svenska versionerna av Millennium-serien. Om den amerikanska Fincher-filmen skriver jag på tisdag eftersom mitt måndagstema Martial arts-måndag kör igång igen efter jul och nyår.

Ah, jag var tvungen att se även den sista delen av Millennium-trilogin på bio. Salander (Noomi Rapace) ligger på sjukhus efter konfrontationen med sin far, Zalachenko, i slutet av förra filmen. Den hemliga gruppen inom Säpo som skyddat Zalachenko försöker sopa igen spåren efter sig, bl a genom att försöka få Salander inspärrad på psyket. Blomkvist (Michael Nyqvist) bedriver efterforskningar och är Säpo-gruppen på spåren.

Jag måste säga att handlingen är lite lustig. Det känns som att filmen går ut ganska hårt men sen är det som om luften i slott… ehe ballongen sakta pyser ut, utan nån riktig nerv. Slutdelen är en ganska lång och lite småtrist rättegång. Nu är ju rättegång på filmen ändå nästan alltid sevärt och så även här. Filmen är hyfsat underhållande hela tiden även om det efter ungefär 2/3 går rejält på tomgång.

Som vanligt är det en stenhård Noomi Rapace som lyfter det hela. Det förekommer en skön scen när Salander Spoiler i princip helt immobiliserad i sjuksängen, får reda på att Zalachenko, hennes far, har blivit mördad och då ler förtjust Spoiler slut

Det som är bra med Rapace och hennes rollfigur är att det är konsekvent. Salander gör aldrig nåt spektakulärt, publikfriande, utan är oförlåtande och lika envis och vrång mot alla. När hon vet att hon har nån att tacka för nåt så bär det emot nåt enormt att sänka garden och faktiskt säga tack (om det ens sker).

Jag vet inte vad det är; nånstans ser jag att det egentligen är en film med med hackig dialog (Lena Endre!) och krystade scener men ändå så finns det nåt som jag gillar. Kanske beror det på att jag har läst böckerna.

3-/5

Flickan som lekte med elden

NoomiTitel: Flickan som lekte med elden
Regi: Daniel Alfredson
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Imorgon kommer min recension av den sista filmen i Millennium-serien men först alltså om del 2 Flickan som lekte med elden.

Första delen i Millennium-trilogin var en helt ok thrillerdeckare där Noomi Rapace stack ut som den stenhårda Salander. Speciellt scenerna med slemadvokaten Peter Andersson blev uppmärksammade, med all rätt. Del två är lite annorlunda i handling och tempo. Det är mer action än i Män som hatar kvinnor som till stora delar var en pusseldeckare. Samtidigt som det är mer action känns den även mer vanlig. Det förekommer dötrista scener på Millennium-redaktionen med allt som oftast dåliga skådisar som verkar läsa innantill (eller åtminstone inte framför sina repliker på ett naturligt sätt). Det känns inte som en äkta tidningsredaktion. Har man gjort nån research överhuvudtaget om hur det funkar på en tidskrift? Scenografin var blek.

Nåväl. Salander var hård som vanligt. Det finns en intensitet i scenerna hon är med i. Jag gillade speciellt när hon sminkar sig som mimare när hon ska ”förhöra” en person. Det kändes nästan som något sorts surrealistiskt kammarspel här, men bra. Nyqvist är nonchalant rolig när han är vrång mot polis och andra. Man märker att de inte har haft lika stor budget här. Det är inte lika snyggt och välproducerat som i ettan. Tempot är som sagt är högre och ibland blev det hyfsat spännande. Hela sekvensen med Paolo Roberto var faktiskt helt ok. I övrigt känns det lite för vanligt. Bl a får vi träffa en blond jätte som inte känner smärta. Ett nytt grepp… not! Men, men, jag ska inte klaga för mycket. Det är en mysig och vanlig söndagsfilm.

3/5

Män som hatar kvinnor

Peter och NoomiTitel: Män som hatar kvinnor
Regi: Niels Arden Oplev
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Då kör jag igång ett litet minitema… Jag ligger oftast hjälplöst efter med mina recensioner. Om jag inte har en deadline (som t ex ett datum för ett Filmspanartema) så ligger texterna halvklara i dvala för att väckas upp och fixas till när de behövs. I våras såg jag David Finchers The Girl with the Dragon Tattoo och det finns en liten text om den på min dator och nu är det dags att renskriva den. Men först kommer mina gamla recensioner av de svenska filmatiseringarna av Stieg Larssons deckarsuccéer i Millennium-serien.

Stieg Larssons Millennium-trilogi slukade jag mer eller mindre hel utan att tugga, och så mycket tuggmotstånd var det väl kanske inte. Däremot är böckerna ena riktiga sidvändare – när man väl började läsa var det bara att fortsätta. Nånting i böckerna gjorde att man sögs in. Jag tror det var vardagligheten blandat med thrillerhändelserna. Och så var Lisbeth Salander en karaktär som stack ut.

Salander sticker ut även i filmen i form av Noomi Rapace som är stentuff och gått in i rollen till 100%. Rapace måste ha styrketränat en hel del innan filmen då hon ser riktigt bitig ut trots att hon är smal. Rapace kändes rätt som Salander: seg och stark, både kroppsligen och mentalt. Hennes blick är grym och hon är inte att leka med. Scenerna mellan slemadvokaten Bjurman (Peter Andersson) och Salander var riktigt bra. När Rapace är med så är det antingen intensivt, fascinerande eller roligt (ja, hon har ju ett lite eget sätt). Något negativt: lite väl många ”röka cigarett”-scener för Salander.

Michael Nykvist är rolig, lite tafatt, och stämmer kanske inte riktigt med bokens Micke Blomkvist (men det har mindre betydelse eftersom en film alltid är en film även om den bygger på en bok). De två huvudrollerna görs hur som helst helt ok. Det finns brister i birollerna. Bl a gör Alexandra Pascalidou en förfärlig innantillsläsning som nyhetsreporter precis i inledningen. Lena Endre verkar inte heller riktigt vara med i matchen.

Precis som när det gäller t ex The Da Vinci Code så funkar mysteriebiten och sökandet efter lösningen på olika gåtor bättre i bokform. Fast det är ändå helt ok här jämfört med Da Vinci-koden vars filmatisering i stora delar var katastrofal. Män som hatar kvinnor är på det hela taget en kompetent deckarthriller som dock har mer gemensamt med en söndagsdeckare på tv än med – låt oss säga – När lammen tystnar.

Jag nämnde att Salander rökte lite väl mycket i filmen. En annan typ av scener som det gick lite inflation i var datorhackarscener. Det loggas in, accessas databaser, WiFi:as, e-postas och remote desktoppas så det står härliga till. Men lite för mycket alltså. Det är liksom inte spännande att se flimrande och blippande datorskärmar. Det var det inte ens på Sandra Bullocks tid, *host*eller hur Joel?*host*.

3+/5

Flickan

Titel: Flickan
Regi: Fredrik Edfeldt
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Det är Sveriges nationaldag och jag firar det med en film som jag tycker är lite underskattad. Själv tycker jag det är en superfilm. Recensionen skrevs i september 2009.

Det är roligt att det börjar komma mer och mer svenska filmer som sticker ut, gjorda med en egen vision och inte slentrianmässigt som det ofta kan kännas när det gäller en viss typ av svenska filmer. Flickan handlar om en tioårig flicka som lämnas hemma när resten av familjen reser till Afrika för att jobba med ett biståndsprojekt. Tanken är att mammans syster ska bo med Flickan men då hon drar på segelsemester med en snubbe så lämnas hon helt ensam, vilket kanske var lika bra med tanke på hur lite systern verkar bry sig. Det blir en sommar där Flickan lite väl tidigt får lära sig att ta hand om sig själv.

Oj. Det här var riktigt bra. Först kan jag konstatera en sak: Hoyte Van Hoytema är en äkta mästare som filmfotograf. Bilderna är fantastiska. De berättar något. Varje scen är perfekt sammansatt med skärpa och ofokus. Jag vet inte vad det är med Van Hoytema men han har en magisk touch. En annan sak att konstatera: Blanca Engström är helt fantastisk som Flickan. Hon är så där envis och vrång men ändå bräcklig så det bara är för mycket.

Det är en film helt gjord ur Flickans/barnens perspektiv. Vuxna är mest konstiga varelser även om det mot slutet dyker upp, eller snarare ner, en vuxen som faktiskt tar ansvar. Men vi får även se hur grymma barn kan vara ibland. Filmen, som känns väldigt svensk på ett bra sätt, har kanske en liten svacka i mitten men tar sig mot slutet då det blir riktigt gripande. Musik och foto bidrar till en vacker känsla filmen igenom. Om man ska välja nån svensk film att se i år så är det den här!

4+/5

PS. Flickan är ingen barnfilm; det är en film för alla. Spoiler När Flickan i slutet fick åka luftballong fick jag en riktigt skön känsla i hela kroppen. Man blev liksom glad för hennes skull Spoiler slut

%d bloggare gillar detta: