Captain Marvel (2019)

Jag tog mig till slut i kragen och cyklade till Mall of Scandinavia i helgen för att se den senaste MCU-filmen Captain Marvel.

Mitt intresse för, och min pepp inför, MCU-filmerna peakade nog kring Captain America: The Winter Soldier. Åtminstone så är The Winter Soldier den i mina ögon klart bästa filmen av de alla. Vid det här laget har mitt intresse svalnat rejält, även om t ex Spider-Man: Homecoming var en trevlig bioupplevelse under sommaren 2017.

Jag har upptäckt att de filmer som jag gillar mest i Marvels filmiska universum är de som fokuserar sitt intresse på ett fåtal huvudpersoner och inte de stora ensemblefilmerna. Även de filmer som på ett eller annat sätt sticker ut jämfört med resten brukar jag gilla mer. Origin stories brukar funka bra också. Spontant så är mina favoriter The Winter Soldier, Iron Man 3 (som växte från 2/5 till 3,5/5 efter en omtitt), Thor, Ant-Man och Spider-Man: Homecoming.

Obs! Spoilers för Captain Marvel från och med nu!

I Captain Marvel får vi ytterligare en origin story i form av berättelsen om flygaresset Carol Danvers (Brie Larson) som efter en olycka transformeras till en supermänniska, blir av med minnet och hamnar hos folket Kree på planeten Hala.

Det filmen går ut på är att Vers (lite V’ger-varning på det), som hon kallas hos Kree, ska få tillbaka sitt minne, inse vad hon har blivit och hitta sitt nya superjag. Vägen till självinsikt går via C-53, Krees benämning på jorden, där Vers hamnar av misstag under ett uppdrag. Vem träffar hon på där om inte en ung Nick Fury (spelad av en datorföryngrad Samuel L. Jackson).

Ja, jo, men det här var ju ganska trevligt. Inte epokgörande på något sätt men underhållande för stunden och jag hade en mysig stund på bion. Roligast var kanske att se en ung Nick Fury (plus katt-flerken!). Föryngringen av Jackson var utmärkt gjord och jag fick aldrig nån känsla av att det såg fel ut. Om man t ex jämför med hur Jeff Bridges såg ut i TRON: Legacy så är det ju en milsvid skillnad.

Jag gillade Vers första tid på jorden när hon fortfarande tror att hon är en Kree. Här fick jag lite Thor-vibbar då Vers går på i ullstrumporna utan att ta hänsyn till vad diverse myndighetspersoner säger. Jag tyckte även samspelet mellan Larson och Jackson funkade bra. Delar av filmen är en buddy-komedi med Vers och Fury som den gnabbande duon.

En brist med filmen är att den inte är speciellt spännande. Själva mysteriet om vem Vers egentligen är vet alla, inklusive vi som tittar, redan svaret på. Vi vet redan på förhand, eller räknar direkt ut, att hon är från jorden, råkade ut för en olycka och hamnade hos Kree. Mysteriet är inget mysterium. Men jag får väl ”ta filmen för vad den är”, dvs en mental resa för Vers själv.

När Vers förvandlades till ett glödande tomtebloss som kunde flyga och förgöra en stjärnkryssare på fem sekunder så var det inte heller speciellt spännande. Men så är det ju alltid under slutstriden i MCU-filmern så det var väntat.

Betyget blir det normala till en MCU-film, dvs mellanmjölk. Gott till kaffet liksom.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

20th Century Women (2016)

Glad, glad, glad, ?, vrång.

I 20th Century Women träffar vi Dorothea (Annette Bening) och hennes son Jamie (Lucas Jade Zumman). De bor i ett stort hus i Kaliforninen tillsammans med några permanent inneboende husgäster, Abbie (Greta Gerwig) och William (Billy Crudup) bl a. Och så har vi Jamies crush Julie (Elle Fanning) som ständigt är på besök.

Dorothea tycker inte hon har förmågan att uppfostra sin son utan ber Abbie och Julie om hjälp. Huh? Ok. Varför inte William? Well, med tanke på hur han flummar runt så är det inte så konstigt.

Vilka livsvisdomar får Jamie lära sig av Abbie och Julie? Well, Abbie ger Jamie böcker om feminism och fittans kraft och Julie lär honom röka coolt. Just dessa saker kändes mest fåniga. Vad som var viktigare var hur Jamie fick ta del av deras verklighet, som att följa med Abbie till sjukhuset för ett eventuellt cancerbesked eller fixa ett graviditetstest åt Julie. Nyttiga erfarenheter tror jag.

Det fanns en del andra element i filmen som jag gillade. Bäst är det så fort Annette Bening är med. Hon har en hel del sköna one-liners och känns äkta och öppen. Ett melankoliskt favoritögonblick var när Dorothea konstaterar att hon från och med nu aldrig kommer att få se sin son så öppen, fri och sig själv som han är när han inte är med sin mamma. Den tiden är över.

Det fanns även en del roliga scener när rollfigurerna går på klubb. Bl a träffar de på en märkligt dansande man. Jag gillade även scenen när Dorothea och William hemma i huset lyssnar på musik och dansar. Först punk (Black Flag) och sen Talking Heads. De båda gillar Talking Heads.

Ja, efter dessa positiva ord så är jag ändå ledsen att behöva säga att jag inte är speciellt förtjust i filmen som helhet. Jag kände mig aldrig riktigt involverad i karaktärerna. Varför inte? Jag vet inte. Främst var det nog sonen Jamie som jag inte tyckte speciellt mycket om. Han känns mest som en vrång tonåring. Inte speciellt intressant. Oj, han åker med de äldre till L.A. och går på konsert. Vad spännande? Not. Nej, det var nåt med hans avslappnade och nonchiga stil som inte funkade för mig.

De andra personerna runt Jamie och Dorothea är inte heller så intressanta. Greta Gerwig är quirky som vanligt. Jag börjar bli aningen trött på hennes stil kanske. Billy Crudup vet jag inte riktigt vad han håller på med. Han flummar mest runt, som sagt. Elle Fanning, ja, hon är bra som vanligt men jag gillade henne mer i The Neon Demon. Eller jag gillar åtminstone filmen mer.

Ett lite udda grepp var att i slutet lägga in flashforward-scener där vi får se vad som händer med varje rollfigur senare i deras liv, scener där de själva agerar berättarröst. Ett tag fick jag för mig att det var en sorts drömmar eller visioner och inte det som verkligen hände. Jag inte riktigt om jag gillade dessa scener eller ej.

Vid några tillfällen användes trippiga visuella effekter när det kördes bil. Effekterna passade bra t ex när Jamie åkte till L.A. på konsert. Då var det ju ett party på g. Men samma effekter användes även när en orolig Dorothea åkte iväg för att leta efter Jamie och Julie när de har rymt. Det gav inte alls rätt vibbar i det läget. En småsak kan tyckas men mig störde det i alla fall.

Ja, nu svängde pendeln åt det andra, mer negativa, hållet och det blir en stark tvåa till 20th Century Women.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioJag tror nog 20th Century Women (Alla tiders kvinnor i Sverige) kan funka för ganska många. Det är en småputtrig dramakomedi som har en del melankoliska ljuspunkter. Det var bara det att den inte riktigt funkade på mig. Filmen har premiär idag, så bestäm själv om du vill se den, och ta även hjälp av Fripps filmrevyer och Rörliga bilder och tryckta ord. Vad skriver de om filmen? Alla tiders! Eller seklets flopp?

 

Allvarlig, allvarlig, allvarlig, ?, vrång.

%d bloggare gillar detta: