Hundraettåringen som smet från notan och försvann (2016)

101aringen2016 års annandagsfilm blev – givetvis, det var inget svårt val – uppföljaren till 2013 års svenska succé om hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.

När vi återser hundraåringen har ett år passerat och hundraåringen Alan (Robert Gustafsson)… ja, eller hundraettåringen mer korrekt, befinner sig fortfarande på Bali tillsammans med sina kompisar Julius (Iwar Wiklander), Benny (David Wiberg) och Geddan (Jens Hultén). Två nykomlingar är en Herr Nilsson-liknande apa (Crystal the Monkey), och Miriam (Shima Niavarani) som är ihop med Benny.

En dag hittar Alan, bland sina prylar som fraktats ner från Sverige, en flaska med en röd läskeblask som tydligen smakar alldeles himmelskt, i alla fall baserat på hur de som smakar drycken reagerar. Folksoda heter underverket och det visar sig att väldigt många är intresserade av att få tag i receptet, ryssar och amerikaner bland annat. Om ni har undrat kring den underliggande och viktigaste orsaken till kalla kriget så får ni svaret här. Under 70- och 80-talet ville Sovjet spöa USA på läskedrycksfronten och la ner väldigt mycket tid och resurser på att ta fram ett bubbel som skulle slå Coca-Cola på fingrarna.

I flashbacksekvenser får vi se hur dubbelagenten Alan blev den som hjälpte till, ofrivilligt förstås, att fullkomna tillverkningsprocessen. Men var finns receptet nu? Efter att ryska och amerikanska agenter dödat varandra för att lägga vantarna på receptet vet nu ingen var eller om det finns kvar?

Eller vänta, Alan kanske minns? I filmens nutid beslutar sig gänget för att hitta receptet, och resan går bl a till Berlin och Sverige. Efter sig har de både ryssar, amerikaner, och brittiska gangsters som undrar vart deras pengar från den förra filmen har tagit vägen.

Mitt spontana omdöme om Hundraettåringen som smet från notan och försvann är att den överraskade mig ganska så mycket. Jag gillade den nämligen! Mer än den första filmen. Under visningen skrattade jag ett flertal gånger. Filmen är fars men det är en fars som på nåt sätt höll sig på rätt sida om töntighetsgränsen. Eller så är det min gräns som flyttats.

Min absoluta favorit bland skådisarna är den helt galet rolige Ralph Carlsson som polisen Göran som får två CIA-agenter på halsen. Ja, eller snarare, CIA-agenterna får Göran på halsen får man lov att säga. Carlsson har en komisk tajming som är perfekt och jag hade mycket roligt åt samspelet mellan lantispolisen Göran och de två seriösa agenterna.

En annan höjdpunkt var en psykolog, spelad av Eric Stern, som hade en agressiv rysk kvinna som patient. Även här fanns det en skön komisk tajming. Slutligen gillar jag, precis som i den första filmen, David Wiberg som den överosäkre Benny som inte kan ta ett enda beslut, och om han faktiskt tar ett beslut kan han inte stå för det i mer än fem sekunder. Underhållande.

Jag tycker även filmen som helhet känns mer tajt än den första filmen. Här fokuserar man enbart på en del av Alans förflutna och inte hela världshistorien från Jesu födelse och framåt (ja, jag överdriver en aning).

Denna uppföljaren slipper det där oket med att behöva ta med, eller rensa bort, det som finns med i boken. Här har man skrivit ett manus utan bokförlaga och det tror jag är en fördel. Jonas Jonasson, författaren till originalboken Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, är för övrigt en av medförfattarna till manus och då inte bara under titeln ”based on characters created by”.

Nu ska väl ändå sägas att detta inte är Guds gåva till komedigenren (eller mänskligheten) men den funkar, den är rolig, och jag skrattade. Vad mer kan man begära?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Prestige

Titel: The Prestige
Regi: Christopher Nolan
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

För några dagar sen såg Joel på Deny Everything för första gången Christopher Nolans The Prestige och han gillade den väldigt mycket. På Twitter efterlyste han upprört fler recensioner av filmen. Här kommer mitt korta omdöme.

The Prestige är en mysig (jul)film med trollkarlar, sekelskiftesmiljöer i London, experiment med vetenskapsmannen Tesla (David Bowie!), och så lite… sci fi, eller vad man ska kalla det. Christian Bale och Hugh Jackman är antagonisterna som slåss om positionen som Londons trollkarl numero uno. Just den där vetenskaps/sci fi-biten tyckte jag var lite malplacerad i och med att Teslas maskin kändes alltför osannolik i den tid som filmen utspelas i. Detta medförde att min ”suspension of disbelief” förstördes en aning. Sen är jag a tad bit less på filmer där hela konceptet bygger på Den Stora Twisten. Det börjar bli uttjatat nu. Annars var det roligt att se veteranen Michael Caine som bidrog till en skön stämning. Möjligtvis hade filmen fått en fyra om inte visningen störts av att biografmaskinisten (förmodligen stolt medlem av ledighetskommitén) var och tog en fika istället för att se till att skärpan var inställd rätt från början.

3+/5

****

Själv såg jag The Prestige julen 2006. Varje jul sen år 2000 så har vår familj kollat på en biofilm på Annandagen, och det är jag som bestämmer vilken film vi ska se (vilket ansvar!). De filmer vi har sett hittills har varit: Unbreakable, Sagan om ringen, Sagan om de två tornen, Sagan om konungens återkomst, Masjävlar, King Kong, The Prestige, Arn – Tempelriddaren, Australia, The Imaginarium of Doctor Parnassus, Himlen är oskyldigt blå och Simon och ekarna. Vilken film blir det i år? Ja, jag funderar på Life of Pi.

Masjävlar


Titel: Masjävlar
Regi: Maria Blom
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Masjävlar såg jag på bio när den kom och då tyckte jag den var riktigt bra. Här är min gamla recension.

Mia (Sofia Helin) åker hem till byn i Dalarna för att hämta en lampa till sin nya lägenhet… och ja, sen fyller pappan 70 år också, så varför inte slå två flugor i en smäll och därmed minimera tiden hemma hos masjävlarna. Till saken hör att jag såg filmen med familjen under mitt julbesök hemma i min ”hemby” vilket gjorde det hela mer träffande ibland.

Masjävlar är en riktigt bra film, av debutanten Maria Blom, som skakade om mig en del. Jag (och stora delar av publiken) skrattade ofta, ibland igenkännande, ibland bara åt galenskaperna. Filmen pendlar verkligen mellan komedi (nästan fars) och mörkare saker. Man grät (nästan) ena sekunden för att i nästa skratta åt Ann Petrén eller nån annan som kläcker en lustig och bra tajmad replik (”Var e spriten!!??”). På nåt sätt lyckas filmen vara både rolig och allvarlig. Samtidigt.

En del klagar på vissa överdrivna karaktärer och klichéer, men jag vet inte… det är liksom inte meningen att det ska visa verkligheten exakt utan det är en utstuderad bild av verkligheten som är ganska extrem och koncentrerad. Allt händer på en gång, och denna gång funkar det pga av det är gjort med en skön känsla och humor. Tala om ”födelsedagsfesten from hell”. Fattades bara att nån av systrarna hade hållit ett tal à la danska filmen Festen, men det hade väl blivit för mycket, haha! Nåt jag har att klaga på är att Mias föräldrar, som borde spela en viktig roll i filmen, känns väldigt sketchartade och de är liksom aldrig med i matchen.

4-/5

%d bloggare gillar detta: