25th Hour (2002)

Idag blir det en kortis i form av en preblogg-text om Spike Lees 25th Hour, en film som kanske inte känns som en typisk Spike Lee-film. Det är väl lite samma sak med Inside Man. Men det är väl positivt att Lee inte alltid känner att han måste göra filmer om rasproblematik och.dylika ämnen.

Min text om 25th Hour skrevs i april 2003. En sak råkade notera när letade upp min gamla text om filmen och därmed kollade i min gamla filmloggbok för året 2003 var att jag gick på bio 92 (!) gånger det året. Herre min je, det var inte dåligt.

Jag har rökt Spike Lees senaste joint 25th Hour. Det är Monty Brogans (Edward Norton) sista dag i frihet. Nästa dag ska han in i fängelse på lång tid för ett narkotikabrott. Vi får följa Monty under det sista dygnet när han promenerar med sin hund, snackar med sin pappa (Brian Cox), är på en sista fest med flickvännen och sina kompisar (bl a favoriten Philip Seymour Hoffman).

Jag gillar den här typen av film som utspelar sig under ett dygn eller en natt. Den påminde mig lite om Scorseses En natt i New York (After Hours) och även i viss mån Dinner Rush. Det är som en sorts roadmovie fast på samma plats, staden New York i detta fall, om ni förstår vad jag menar. Betyget blir en stark 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

X-Men: The Last Stand (2006)

X-Men The Last StandJag utlovade en längre text om tredje filmen i X-Men-serien och den kommer nu. Texten skrevs i juni 2006. Nästa inlägg här på bloggen kommer handla om den nya rullen X-Men: Apocalypse.

Då har jag faktiskt varit på bio och sett den tredje och, förhoppningsvis (think again!), sista av X-Men-filmerna: X-Men: The Last Stand. Eftersom jag inte läst serierna så vet jag som vanligt inte något om handlingen i stort, bakgrunden till olika karaktärer osv. T ex har jag alltid undrat varför Jean Grey inte hade nåt coolt X-Men-namn som de andra, ja, förutom Xavier kanske (hallå! Professor X!). Nu fick vi kanske svaret då Jean återvänder från de döda och har med sig sitt alter ego, den intensivt kraftfulla, farliga och okontrollerbara Phoenix.

Det andra huvudspåret i handlingen är att man har lyckats framställa ett botemedel mot X-Men-mutationen. Detta får givetvis ett blandat mottagande av x-män- och kvinnorna. Både Xavier (Patrick Stewart) och Magneto (Ian McKellen) är väl emot det hela (ja, att Magneto är emot, det är självklart) men när det gäller hur motståndet ska se ut så går åsikterna isär. Det är upplagt för en sista strid, muahahaha.

Jag gillade X-Men-filmerna från första början. Jag gillar hela konceptet där varje x-man/kvinna har sin egna unika ”talang”. Sen lyckas man göra historien lite intressantare genom att karaktärerna brottas med sina olika problem, och så hela vi-mot-dom-temat och hur detta ska lösas. Ettan och tvåan tycker jag har varit intressanta och fartfyllda filmer.

Denna den tredje filmen tappar en del i manus och personregi. Jag förlorar lite av känslan jag hade för karaktärerna i de tidigare filmerna. Det märks på nåt sätt att man har bytt regissör. Allt känns mer schablonart. En karaktär som aldrig varit speciellt bra, och som är ännu sämre här, är Halle Berrys Storm. Urtråkig och dessutom visar Berry prov på stelt, otajmat och smetigt skådespeleri.

Jag gillar inte heller riktigt kärleksbeymmerhistorien med Iceman, Rogue och Kitty Pryde, framförallt inte när det ska åkas skridsko. Sen är Pyro (som nu blivit ”ond”) för ung för att axla rollen som skurk och Magnetos sidekick. Det blir lite dagisfight över det hela.

Det jag gillar är bl a den första tillbakablicken där vi får möta Jean Grey som barn när hon träffar de datoranimerat unga Xavier och Magneto. Om filmen hade fortsatt i den här andan hade det nog blivit ett högre betyg. Logan/Wolverine är alltid cool, och jag har alltid gillat hans relation till Rogue där han känner att han måste vara en sorts styvpappa, om än motvilligt.

Actionscenerna är godkända men när Phoenix tar fram sina krafter känns det som om det blir för stort på nåt sätt. Likaså när Magneto leker med Golden Gate. Jag gillar mer småskaliga action/fightscener. Jag tyckte slutet var lite långdraget, och bitvis kändes filmen något fånig och smetig, främst när Berry är med. Jag tror det beror på att Brett Ratner helt enkelt är en sämre, tråkigare och mindre intressant regissör än Bryan Singer. Ratner satsar för mycket på action; det övriga (som enligt mig är viktigare för helheten) görs mer pliktskyldigt och utan känsla. Jag måste ändå ge filmen godkänt betyg – den är sevärd och bitvis underhållande, det går inte att komma ifrån.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

X2 (2003)

X2Dags för preblogg-omdömet om den andra filmen om den ironiska generationen. En sak som jag håller med mig själv om är att gnabbet mellan tråk-Cyclops och den mer (d)järva Wolverine är roligt. Den kortkortkorta texten om X2 skrevs i maj 2003. Jag vet inte om det är nåt att se fram emot men jag kan i alla fall lova att nästa inlägg som handlar om den tredje filmen, X-Men: The Last Stand, blir betydligt längre.

X2 är en bra uppföljare i samma stil som ettan. Jag kan tycka att det nästan är lite väl många karaktärer i filmen. När Wolverine, som betyder järv (nähä?! din j-vla viktigpetter), var med var det oftast bäst. I vissa andra scener fick jag istället en känsla av transportsträcka. Exempelvis är ju Cyclops otroligt platt, vilket förmodligen är meningen. Det blir ju om inte annat kul som kontrast mot Wolverine. Jag tyckte filmen var för lång och slutet blev utdraget och segt. Ändå klart godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

X-Men (2000)

X-MenYtterligare en ny X-Men är ju aktuell just nu och eftersom jag gillar just den här serien serietidningsfilmer var det ganska givet att jag skulle gå och se den på bio. Innan jag skriver om vad jag tyckte om den så tänkte jag dock slänga upp några gamla preblogg-recensioner av de första X-Men-filmerna från början av 2000-talet. Först ut ett kort omdöme om X-Men från år 2000. Den kortkorta texten skrevs i maj 2003.

Jag har inte sett X2 än men som en liten förberedelse kollade jag in ettan X-Men igen. Jag tycker X-Men har en perfekt blandning av action, humor och mystik. Jag gillar verkligen idén med att alla mutanter har en speciell unik egenskap (laserögon, meteorolog med rätt att ändra vädret, telepati, telekinesi, eldgörare, isgörare, energiutkyssare, genomväggåare, supermagnet). Det som är lite intressant (och möjligen blir mer uttalat i tvåan) är att skurken Magnetos synsätt kanske inte är helt fel, även om hans sätt att lösa ”mutantproblemet” är lite väl drastiskt. Professor Xavier vill ju att mutanterna ska integreras i samhället och lära sig att undertrycka/kontrollera sina särdrag. Magneto tänker lite annorlunda. Nåväl, en riktigt underhållande film är X-Men i alla fall och det kändes helt rätt att avnjuta på den nya 32” bredbildsteven (ja, det här var ett tag sen…).

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tomsep

Quiz: Namnge mutanterna som jag beskriver inom parentesen.

The Squid and the Whale

The Squid and the WhaleTitel: The Squid and the Whale
Regi: Noah Baumbach
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

The Squid and the Whale såg och skrev jag om sommaren 2006. Jag och min bror gick och såg filmen och vi gillade båda den skarpt. Den kommande julen gav jag dvd-versionen i julklapp till mina föräldrar eftersom jag tyckte det var en så bra film. Så här i efterhand kanske det inte var en klockren present dels med tanke på filmens tema – och dels med tanke på att de inte hade en dvdspelare. 😉

Nu när jag varit ledig har jag faktiskt lyckats komma iväg på bio ett antal gånger (well, två gånger, men ändå). Den här gången var det dags för en liten filmpärla som jag hoppas inte drunknar bland blockbustrarna den här sommaren. Bläckfisken och valen utspelas på 80-talet i New York och handlar om en familjs skilsmässa.

Mamman (Laura Linney) och pappan (Jeff Daniels) kommer inte överens. Pappan är en ganska cynisk självupptaget författare på dekis som inte verkar särskilt omtänksam mot sin fru. Mamman känns mer sympatisk men vänsterprasslar. Nu vet jag inte om mammans otrohet i sig är det egentliga ”felet” utan kanske snarare är ett symptom på det som är fel i deras äktenskap.

Hur som helst, skiljs gör de och barnen, storebror Walt och lillebror Frank, blir inte glada (förståeligt). Ett schema görs upp och pappan, som har flyttat till ett nytt hus, får ha barnen varannan dag och mamman varannan. Nu börjar det förstås snackas skit, pappan om mamman (mest) och mamman om pappan (en del). Barnen väljer sida: Walt som vill vara sin pappas son väljer förstås sin coola och cyniska pappa medan den yngsta sonen Frank nog stannar vid sin mammas sida (han gör dock uppror på sitt egna lite annorlunda sätt).

Som sagt, jag tyckte det här var en liten filmpärla. För min del var det lite förvånande eftersom Wes Anderson var inblandad. Har inte varit stormförtjust i nån av hans filmer som jag tycker har en tendens att vara ytligt sköna, t ex Life Aquatic (min kommentar: och många andra av hans filmer). Nu hade ju bara Anderson producerat och då blev det alltså bättre. Noah Baumbach som skrivit och regisserat har nämligen lyckats skapa en personlig film som är rörande, innehåller en både skön och svart humor, och dessutom med riktigt bra och äkta skådespelarinsatser. Jag skulle kunna slänga in en brasklapp när det gäller Daniels som är bra men som har en ganska tacksam roll då han faktiskt inte utvecklas nåt vidare som karaktär utan är sitt cyniska jag hela filmen och känns därför aningen orealistisk. Men just därför är han rolig.

Humorn är med hela vägen genom filmen och det ger en skön känsla utan att man för den skull tappar bort allvaret och de frågor som tas upp. Viktigaste karaktären känns det som storebror Walt är. Han är på nåt sätt navet och det hela berättas lite utgående från honom. Det hela bygger ju också på Baumbachs egna upplevelser på 80-talet och jag gissar på att det är han som är Walt.

Titeln på filmen syftar på en historia om hur Walt som liten inte vågade titta på bläckfisken och valen på ett museum utan mamman fick berätta om det för honom i efterhand. Just denna kontakt med mamman fanns innan Frank föddes och nu saknar Walt den fast han inte vill erkänna det eftersom han nu ska vara pappans coola son. Riktigt rörande när Walt vågar erkänna det här för sig själv och just därför tyckte jag just slutet var riktigt bra. Min nöjdhetskänsla infann sig i alla fall!

4/5

%d bloggare gillar detta: