Finding Dory (2016)

Finding DoryI uppföljaren till Finding Nemo möter vi de flesta av våra slemmiga slippriga hala vänner igen. Den här gången är det Dory som är i fokus. Den här gången är det Dory som är i fokus. Den här gången är det Dory som är i fokus. Eller vänta, har jag skrivit det redan? Nåväl, den här gången är det i alla fall Dory som är i fokus.

Dory är akvariefisken som har stora problem med korttidsminnet. Hon bor tillsammans med Marlin och Nemo på kanten av Stora barriärrevet och har väl ett rätt så bra liv. Men en dag minns hon plötsligt att hon har en mamma och pappa nån helt annanstans i Stilla Havet, i Kalifornien. Hon beslutar sig för att ta sig hela den långa vägen dit. Hur ska det gå till? Ja, givetvis tar hon havssköldpaddor och -strömmar till sin hjälp. Med sig på färden får hon (förstås) också Marlin och Nemo.

I mångt och mycket är det är ju samma film som Finding Nemo. Men filmens titel borde kanske vara Finding Dory’s Parents. Fast, visst, på vägen försvinner ju Dory ett antal gånger.

En ny bekantskap är bläckfisken Hank som är en rackare på att kamouflera sig, gå armgång… samt köra skåpbil (hmmm, ja, här kan jag tycka att filmen gick en aning för långt). Roliga var även sjölejonen som spelade herre på täppan på en sten. Just hur man tolkade sjölejonens läten till mänskliga ord var fyndigt, ungefär på samma sätt som med ettans fiskmåsar. Där var det ”mine, mine, mine”, här var det ”off, off, off” om jag minns rätt.

Skämten om Dorys problem med minnet är roligt i början men den femtielfte gången så känns det lite trött. Sen undrar jag lite över det här med minnet. Om man alltid, från att man föds, har problem med korttidsminnet så har man alltså som en följd av det även problem med långtidsminnet? Det verkar i alla fall filmen vilja hävda, för Dory minns ju inte ens var hon kommer ifrån eller att hon har föräldrar. Men så är det väl inte? Om nånting upprepas tillräckligt ofta så spars det väl ner i långtidsminnet. Fast fiskar kanske inte har ett långtidsminne? Nåväl, strunt i det, för Dory kom ju till slut ihåg att hon har en familj.

Apropå familj. Ett drinking game man kan köra är att räkna antalet gånger ordet familj förekommer.

Apropå valarnas språk. Valhajar är väl hajar och pratar inte det sjungande valspråket? Eller har jag hajat det här fel?

Finding Dory är, som jag sa, i princip samma film som sin föregångare. Det kryllar av referenser, bl a till Alien och Fast Five (hoppet från klippan med skåpbilen!). Tempot är högt och de stunts som fiskarna lyckas med här är aningen för galna om man jämför med Finding Nemo. Jag menar, bläckfiskar som kör skåpbilar guidade av akvariefiskar.

Dory får samma betyg som Nemo, vilket känns logisk då det ju är samma film.

Dory får samma betyg som Nemo, vilket känns logisk då det ju är samma film.

Dory får samma betyg som Nemo, vilket känns logisk då det ju är samma film.

Sorry, jag ska sluta nu.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallFinding Dory har biopremiär idag och jag såg den under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Finding Nemo (2003)

Findig NemoMin allra första Pixar-film såg jag för ganska så exakt ett år sen under Malmö Filmdagar, och vilken film det var! Inside Out är en alldeles fantastisk liten film med ett smart koncept. Den är rolig, tänkvärd, fantasifull, mysig och vemodig på samma gång. Det är nästan så jag skulle vilja kalla den en filmfilm, och den hamnade på plats sju på min topplista över 2015 års bästa filmer.

Under årets filmdagar söderöver så ska man visa Finding Dory, uppföljaren till Pixars Finding Nemo som kom 2003. Det kändes därför lämpligt att passa på att kryssa filmen om den försvunna clownfisken Nemo.

Aj då. Det blev något av ett magplask, vilket kanske inte var helt oväntat då Inside Out är en helt annan typ av film. En stor skillnad är t ex att Inside Out handlade om riktiga människor, och inte talande fiskar med mänskliga egenskaper. Finding Nemo utspelar sig ändå samtidigt i vår vanliga värld, i vattnen nånstans hyfsat nära Australien och Sydney. Jag vet inte om det är den här blandningen av den vanliga världen och fiskarnas fabelvärld som stör mig en aning. Då tyckte jag att en film som Zootopia, med en mer ren fabel/fantasi-värld, funkade bättre.

Å andra sidan var det lite kul att se hur fiskarna såg på människorna och hur de interagerade när de träffade på varandra.

En detalj som jag inte saknade i Inside Out var de ständiga (populär)kulturreferenserna. Dessa får vi dock en strid ström av i Finding Nemo. Det var inte i klass med The Lego Movie men ändå. Och just detta är inte min grej. Det är som att jag i viss mån tas ut ur filmen och blir påmind om att det är en film. Det lustiga är att jag inte har problem med denna metaaspekt när det handlar om en film som refererar till sig själv som just en film. Då funkar det alldeles utmärkt.

Filmens inledning kändes lite märklig. Det börjar med en ”amerikansk” fiskfamilj som flyttar in i sin nya korallvilla. Tillökning väntar i form av en stor samling ägg. Sen dyker det plötsligt upp en barracuda och historien tar en oväntat och för min del lite för snabb vändning.

Den största delen av filmen är sen en lång roadtrip där vi får följa fiskpappan Marlin då han letar efter sin son Nemo. Som följeslagare får han den glömska Dory (som ju den nya filmen kommer att fokusera på). På vägen träffar de på hajar som av nån anledning vill bli vegetarianer och haschrökande sköldpaddor (haschrökande, eller så är de höga pga nåt i den där havsströmmen de glider fram i). Njae, jag vet inte. Lite så där lagom underhållande.

Jag tycker inte Finding Nemo är en dålig film, men inte heller speciellt bra. Den är helt ok. Mina favoriter var Hitchcock-fiskmåsarna. ”Mine, mine, mine!”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Min recension av uppföljaren Finding Dory kommer i slutet av veckan så fort jag hunnit skriva om den.  Även Henke och Sofia har tagit sig en titt på Finding Nemo.

John Carter

John CarterTitel: John Carter
Regi: Andrew Stanton
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

I somras var jag i Peru med min pappa. Under vad som förmodligen var min bästa semesterresa nånsin så besökte vi Lima och Cusco, vandrade längs Inkaleden till Machu Picchu och badade slutligen i Titicacasjön på 4000 meters höjd. Allt detta var riktigt häftigt men höjdpunkten på resan var ändå att John Carter visades på planet på väg till Peru. Eller kanske inte. 😉

Hur som helst, när man sitter på en långflygning så är det trevligt med lite förströelse. När det gäller att välja vilken film som man ska se så finns det en del regler att följa, åtminstone för mig. Det ska absolut inte vara en film som jag sett fram emot. Det ska helst inte vara nåt tungt drama. En lättsam komedi eller actionrulle är perfekt. John Carter kändes som det optimala valet. Jag hade inte hört mycket gott om filmen men den skulle väl ändå kunna göra flygningen lite roligare.

Inca KolaEtt problem var att jag inte lyckades se hela filmen innan det var dags att landa i Lima. Jag tror jag somnade ifrån den och sen kom det frukost och sen var det för sent. Jag tänkte att jag skulle se klart den på återresan, men se det gick inte för den var borttagen ur programmet då. Eftersom jag alltid vill avsluta nåt som jag påbörjat så letade jag upp filmen på Voddler när jag kom hem.

Ah, vafan det här var väl inte så dåligt. En del klagomål jag har hört gäller 3D:n. Det var inget jag hade problem med eftersom jag såg den hemma. En sak som jag tror gör att folk gnäller på John Carter är att det var en film med hög budget som sen inte håvade in speciellt mycket pengar. Det gör att den blir ett lätt byte för alla gnällspikar. Att folk inte gick man ur huse för att se filmen tror jag till viss del beror på filmens titel. John Carter? Vem fan är det? Låter ju hur tråkigt som helst. Jag hade ingen aning även fast jag är hyfsat intresserad av sf-litteratur. Filmen bygger på Edgar Rice Burroughs böcker om John Carter of Mars. Den första boken heter A Princess of Mars – och hade inte det varit en bättre titel. Bara ett förslag.

Alltså, jag gillar själva grundidén. En soldat från det amerikanska inbördeskriget åker igenom nån sorts portal till Mars. Ett Mars som visar sig vara hem för både människor och andra varelser. John Carter upptäcker att han på Mars är övermänskligt stark och kan hoppa orimligt högt och långt. Ungefär som en inverterad Stålmannen: En människa som får superkrafter på en planet med lägre gravitation. Efter att ha blivit tillfångatagen, men sen typ frisläppt, av några fyrhänta Jar Jar Binks-liknande varelser finner sig Carter indragen i en konflikt mellan två stridande sidor. På ena sidan har vi Zodanga med Dominic West (McNulty från The Wire, yay!). På den andra Helium med prinsessan spelad av Lynn Collins. För 100 poäng: Blir Carter kär i prinsessan? Sen har vi även några flummiga skalliga munkfigurer som verkar kunna färdas i både tid och rum eller åtminstone rum.

Storyn är flummig. Det blir aldrig spännande. Det är en blandning av Star Wars, serietidningsaction, Conan, äventyrsmatiné och… nåt sorts flum. Jag sitter och väntar på att Jabba the Hutt ska dyka upp. Disney har producerat och det känns. Det blir aldrig farligt, obehagligt, läskigt, smutsigt eller intensivt. Det är mellanmjölk helt enkelt och det blir en tvåa i betyg.

2/5

PS. Nu vet jag varför man i alla fall inte valde titeln A Princess of Mars. 2010 kom det nämligen en direkt-till-dvd-film som hette Princess of Mars som givetvis producerats av allas vår favorit The Asylum.

%d bloggare gillar detta: