The Death of Stalin (2017)

Jag höll på att missa den här filmen under Stockholm Filmdagar och då hade jag definitivt grämt mig. När jag kollade igenom listan på filmer som skulle vara med så fanns den inte där. Troligen kom den in sent på programmet. Efter att ha tittat igenom filmlistan och valt ut vilka jag verkligen ville se så tittade jag på visningsschemat och spikade mitt program. Ett program utan The Death of Stalin.

Nån dag innan filmdagarna drog igång så råkade jag se titeln The Death of Stalin i schemat. Hmm, var inte det nån typ av komedi som jag hade hört nåt om på nån podd nån gång? Jag kollade upp vad det var för film och upptäckte till min skräckblandade förtjusning att den var regisserad av Armando Iannucci. Armando Iannucci!

Armando Iannucci hade ju gjort In the Loop, en av mina absoluta favoritkomedier och kanske den enda komedi som fått högsta betyg. Jag gillade den t.o.m. så mycket att den hamnade på plats ett på min lista över 2009 års bästa filmer. Det var inget svårt val att ändra i schemat och göra plats för Stalins död.

Filmen är en BOATS om vad som hände i Sovjetunionen dagarna efter Josef Stalins död 1953. Vem i politbyrån skulle ta makten? Det stod främst mellan Nikita Chrusjtjov (Steve Buscemi) och Berija (Simon Russell Beale), chefen för säkerhetstjänsten.

Det som jag verkligen älskade med In the Loop var dialogen och det oerhört kreativa svärandet som centralfiguren Malcolm Tucker (Peter Capaldi) stod för. Här är dialogen inte lika nyanserad och jag njuter inte på samma sätt. Men det vore ju väldigt konstigt och kanske fel om så vore fallet. Iannucci i sitt esse är väl nutida politiska dramakomedier på engelska med satirinslag.

I The Death of Stalin pratar man visserligen engelska men filmen är baserad på verkliga händelser, är en historisk film och utspelar sig i Sovjetunionen. Jag tycker inte Iannucci kommer helt till sin rätt och jag känner en sorts distans till det jag ser.

Jag kanske kom in fel till den här filmen men den funkade inte för mig. Jag tyckte den bitvis var för farsartad och tramsig. Jag störde mig på Steve Buscemi och tyckte inte han fick till sin Chrusjtjov. Det kändes mer som jag såg just Buscemi en Coen-film och det skar sig för min del. Jag satt och störde mig på Buscemis fetgördel som han hade på sig för att få till Chrusjtjovs mage. Ibland var den där och ibland tyckte jag inte den var där. Om man sitter och stör sig på såna saker så är det ett bevis på att filmen inte funkar fullt ut.

I inledningen av filmen så presenterades huvudspelarna på ett Tarantino/Guy Ritchie-vis i slow motion och sen en stilla bild med en text som berättade vem det var. Jag gillade inte detta meta-grepp heller. Jag tyckte bara det kändes tramsigt och malplacerat.

Vad som faktiskt funkade var en del sköna satirinslag där rollfigurernas korrupta opportunism, hyckleri i kubik, desperata försök att hela tiden hålla ryggen fri och totala avsaknad av respekt för människoliv sattes i fokus.

Politbyråns medlemmar hade ett avslappnat och okomplicerat förhållande till våld, precis som filmen. Det funkade för mig och jag kunde tycka att det var roligt när en rad med män skulle avrättas och man samtidigt väntade motorder vilken sekund som helst. Vilka skulle klara sig? De tre sista? De två sista?

När samma typ av humor användes men gällde våld och övergrepp mot kvinnor så tyckte jag inte det funkade alls utan då blev blev bara äckligt. Jag tyckte det lämnades obehandlat. Det skulle väl ytterligare göra klart att dessa män var ena riktiga svin. Ja, det gjorde det kanske men jag hade velat se nån typ av konsekvens också. Våld, slumpmässigt våld mot män, hade jag tydligen ingenting emot. Hmm, ja, det är märkligt hur hjärnan funkar ibland.

Jag önskar verkligen att Iannucci hade levererat en toppfilm den här gången också men tyvärr blev jag väldigt besviken.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioThe Death of Stalin har premiär nu på fredag 9/2 och jag vet att många andra hyllar den. Så om du är sugen på lite historisk och politisk satir så kan det nog vara nåt för dig. Vänta dig dock ingen ny In the Loop. Själv funderar jag på om jag ska ta mig an Iannuccis tv-serie Veep med Julia Louis-Dreyfus för att återupprätta Iannuccis rykte hos mig.

Länkar till fler som tyckt till om filmen dyker upp när de blir tillgängliga: Rörliga bilder och tryckta ord.

Nocturnal Animals (2016)

nocturnal-animalsJag har en rejäl backlog med filmer som jag har sett men inte publicerat texter om. Nu är det dags att börja beta av den och min tanke är att börja med filmerna som jag tror har en chans att ta sig in på min lista över 2016 års bästa filmer. Mina årsbästalistor brukar dyka upp framåt vårkanten när jag känner att jag har sett alla de filmer jag vill se. Så blir det nog i år också.

Nocturnal Animals var en film som det ett tag inte verkade vara meningen att jag skulle se på bio. För att göra en lång historia kort så såg jag den till slut, efter en hel del om och men, på den trevliga funkisbiografen Fontänen. Vill du ha den långa historien så kan du klicka här.

Tom Ford är kläddesignern som blev filmregissör (eller han är väl både och nu antar jag). Han har en känsla för stil om man säger så. Hans filmer är gjorda med precision på ett nästan kliniskt sätt. A Single Man gillade jag men jag kände att den kanske hade väldigt snygg yta men att det var i princip det enda den hade.

Nocturnal Animals har några av mina favoritskådisar just nu: Amy Adams, Michael Shannon och Jake Gyllenhaal. Då ska det väl inte kunna gå fel? Nej, det kunde det inte.

Filmens förtexter var av det ovanliga slaget. Vi får se feta damer dansa nakna i slow motion iklädda nån typ av hattar liknande de som medlemmar i marschorkestrar brukar ha på huvudet. Groteskt och vackert på samma gång.

Det visade sig att bilderna var en del av en konstinstallation på ett konstgalleri där Amy Adams rollfigur Susan är chef. Susan lever i ett kallt äktenskap med en affärsman spelad av Armie Hammer som jag av nån anledning inte kände igen. Hammer är en av de skådisar som ibland flyter ihop för mig, som Ryan Reynolds, Chris Evans och Charlie Hunnam.

En dag får Susan en bok på posten. Det är en manuskriptet till en roman, Nocturnal Animals, skrivet av hennes förra man Edward (Jake Gyllenhall) som hon inte träffat på flera år. Hon öppnar första sidan och börjar läsa…

…ja, nu är det nog bäst att jag inte skriver så mycket mer men resten av filmen är i alla fall en blandning av Susans verkliga liv och scener från boken hon läser.

Inledningsvis tyckte jag filmen kändes väldigt snygg och men också kall, iskall. Men det var ju by design. Susan lever inte ett speciellt varmt liv.

När vi sen fick se scener från boken spelas upp så blev jag direkt otroligt indragen. Scenerna från boken har en helt annan känsla och nerv. Ska jag vara ärlig så ville jag hela tiden tillbaka till det som hände i boken.

Bokens historia är en nervig thriller som kändes som en sorts modern Hitchcock (eller Polanski) fast med betydligt mer brutalitet. Jag kunde inte heller låta bli att tänka på Steven Spielbergs tv-film Duel.

Filmens musik var helt underbar. Det är inte ofta jag brukar notera filmmusik eller tänka på den i efterhand men den här gången gjorde jag det. Kraftfulla och uttrycksfulla stråkar används för maximal dramatisk effekt. Det förekom en ganska lång uppgörelsescen mot slutet som genomgående hade repetitiva stråkar i bakgrunden. Jag satt på kanten av biosätet.

När det gäller vad filmen egentligen handlar om och hur bokens handling knyts ihop med Susan och hennes liv… ja, det är nåt man kan prata om länge (vilket jag gjorde med filmspanarna på Wirströms för inte så länge sen). Just detta gör att det är en film som lever vidare efter att man har sett den.

Slutligen måste jag ge en stor eloge till Aaron Taylor-Johnson som jag trodde var en av jordens träigaste och tråkigaste skådisar. När jag såg honon i Nocturnal Animals så hade jag inte en aning om vem det var. Jag såg bara en av de läbbigaste rollfigurer jag nånsin sett framför mig, eller åtminstone sen Christer Korsbäck. När jag efteråt insåg att det var Aaron Taylor-Johnson så tappade jag hakan.

Jag delar ut fyra starka toaletter på verandan till Nocturnal Animals.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

"What did I tell you? Aaron is spelled with two a's!"

”What did I tell you? Aaron is spelled with two a’s!”

Birdman (2014)

birdmanI början av Birdman sitter Michael Keaton i kalsipper i sin loge och leviterar. Han ska göra comeback med en storartad uppsättning av en teaterpjäs. Alejandro González Iñárritu har gjort en film som ser ut att vara filmad i en enda lång tagning. Under hela filmen hör vi ett evigt jazztrummande som ljudspår. Jag tycker det finns ett bra driv i den här rullen och även en del humor från den så normalt gravallvarlige regissören. Keaton och Ed Norton har en härlig scen där de repeterar pjäsen för första gången. Naomi Watts funkade inte riktigt för mig. Hon spelade samma roll i filmens pjäs som hon gjorde i filmens verklighet och det skavde av nån anledning. Blir Iñárritu i slutändan för övertydlig med sitt budskap så att filmen går från skön satir till soapbox-tal? Ja, en aning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Oblivion (2013)

OblivionOblivion är inte en smart film. Det är inte en jättebra film. Vi har sett historien förut. När ”avslöjandet” kommer har det annonseras ganska tydligt, och det gäller alla avslöjanden, både små och stora. Om man har sett trailern så visste man liksom. Miljöerna älskar jag, både de sterila hemma hos Andrea Riseborough och Tom Cruise och så då de postapokalyptiska som vi får uppleva när Tom är ute med sitt skepp för att jobba som ”vaktmästare”. De fina miljöerna väger upp det faktum att filmen inte överraskar, utan bitvis är tråkig och fylld med klichéer. En scen som stack ut lite var när en robotdrönare uppförde sig som en orolig häst i ett bås. Olga Kurylenko? Jo, hon passar i rollen i och med sitt aningen stela sätt.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Happy-Go-Lucky


Titel: Happy-Go-Lucky
Regi: Mike Leigh
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord har precis skrivit om Happy-Go-Lucky och här kommer min recension av samma film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2008. Om ni undrar varför Poppy, som huvudpersonen i filmen heter, ser lite märklig ut på bilden här ovan så beror det på att hon går på en danskurs och försöker hitta sitt inre vilda jag. Typ.

Den här filmen var en liten chansning från min sida men det var den film som verkade bäst just den kvällen (ibland avgör filmerna och ibland tiderna vilka filmer som jag i slutändan ser). Jag visste dock att Mike Leigh var filmens regissör och att jag gillat hans All or Nothing skarpt. Leighs specialitet är väl brittisk realism. Det brukar vara ganska dystra, svarta, känslosamma filmer (men inte utan humor). Happy-Go-Lucky är istället en mer renodlad komedi, men med en del korn allvar, om helt sjukt uppskruvade Poppy (Sally Hawkins) som är glad och tänker gott om det mesta och de flesta. Vissa kan dock störa sig på hennes något påträngande sätt som t ex hennes bilskollärare (och en del som ser filmen skulle jag tro, haha).

Åh, stilen är så där skönt brittiskt. Jag vet inte vad det är. Det är väl variationen antar jag då filmintaget pga minsta motståndets lag ofta blir amerikanskt (inte på Filmfestivalen dock, där brukar jag tänka på att blanda upp). Hur som helst så gillar jag ofta den råa lite smutsiga känslan i brittiska filmer. Under de första 10 minuterna visste jag dock inte riktigt om jag skulle överleva Poppy. Det är lite väl mycket flams och trams. Sen lugnar det dock ner sig en aning eller så är det jag som lugnar ner mig. Sally Hawkins gör en sån där insats som sticker ut. Hon är faktiskt för skön helt enkelt. Hon ser livet från den ljusa sidan men tar även tag i problem och kan vara allvarlig när det behövs. Men ok, hon är på gränsen.

Scenerna mellan bilskolläraren Scott (Eddie Marsan) är sjukt roliga. Poppy är så jobbig som hon är och Scott som ska vara seriös blir galen. Man får även lite familjehumor när Poppy besöker sin gravida syrra och hennes toffelman, som dock försöker spela datorspel så fort frun lämnar rummet fast han inte får, haha. Den seriösa syrran tycker förstås Poppy inte är tar ansvar för sitt liv då hon bara flummar runt. Bästa scenen i filmen är när Poppy, obegripligt snäll som hon är, pratar med en uteliggare som verkar ha seriösa problem. Här blev filmen nästan surrealistisk. Happy-Go-Lucky är en sorts slice of life-film då handlingen inte är alltför uppstyrd utan mer visar scener ur Poppys liv med karaktärer som kommer och går. Återkommande är dock bilskolläraren. Det blir faktiskt en svag fyra.

4-/5

Om visningen: Det var en ganska munter stämning i salongen. Själv skakade jag skrattande på huvudet ett antal gånger, speciellt åt Scott. Happy-Go-Lucky var en av två filmer som jag såg på den skönaste biografen under festivalen, Sture. Jo, just det, volontären glömde mikrofonstativet framför duken— men blev givetvis påmind av publiken ganska så direkt.

%d bloggare gillar detta: