Söndagar med Bergman: Det sjunde inseglet (1957)

Under 1956 kom faktiskt inte Bergman ut med en enda film som regissör. Däremot spelade han under sommaren ’56 in filmen det handlar om idag, nämligen Det sjunde inseglet. Tidigare hade det normala varit att Bergmans filmer haft premiär innan jul i december samma år som de spelades in. Den här gången sköts dock premiären upp till februari 1957 och jag gissar att anledningen var att Svensk Filmindustri då fyllde 50 år och det ville man fira med en prestigefilm.

Själv såg jag om Det sjunde inseglet i somras då SVT Play bjöd på den. Nej, det blir ingen ny text förutom det jag skriver här. Till min förtjusning så höll den måttet. Det visade sig vara en rapp och kompakt film utan några döda (ehe) punkter och ofta med en humoristisk touch mitt i all pest. Mitt betyg står sig och det kanske t.o.m. är så att fyran inte längre är svag utan stabil.

Det sjunde inseglet är en s.k. klassiker om korsriddaren Antonius Block (Max von Sydow) som kommer tillbaka till Sverige efter 10 års korsridderi och finner Sverige plågat av digerdöden. Han slår sig samman med ett gycklarsällskap (Nils Poppe, Bibbi Andersson) på sin fortsatta resa hem till sin fru. Döden är dem i hälarna och riddaren är nästa offer, men han lyckas övertala Döden att spela schack med honom i stället. Så länge han inte är matt får han leva.

Döden och riddarens möten är mycket bra. Bengt Ekeroth som spelar Döden gör det mycket bra. Det är en film som tar upp Bergmans vanliga frågor vid den här tiden, dvs ”finns Gud?”, ”varför är Gud så grym?”, etc. Block är en tvivlare som försöker komma i kontakt med Gud – eller Djävulen också för den delen. Det är en symbolisk film. Riddaren är tvivlaren. Poppe & Co symboliserar oskulden och lycka. Döden, ja han är Döden! Hehe. Det är inte en genommörk film. Det förekommer en del humor, bl a när en i gycklarsällskapet har klättrat upp i ett träd så kommer Döden för att hämta honom och börjar såga ner det. En bisarr scen. Filmen levde nog inte riktigt upp till mina förväntningarna men den är ändå klart sevärd och innehöll en del magiska och vackra scener. Det svartvita fotot är mycket bra. Jag kan inte tänka mig filmen i färg. Betyget blir en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Blir inte klok på en detalj från den här scenen. Döden frågar ”Är du beredd?” och riddaren svarar ”Min kropp beredd. Inte jag själv.” ELLER ”Min kropp är rädd. Inte jag själv.”? Vad tror ni?

Söndagar med Bergman: Gycklarnas afton (1953)

Parallellt med att jag bockar av de Bergman-filmer jag inte har sett tidigare och postar inlägg om alla filmerna här på bloggen så har jag även börjat lyssna på Sveriges Radios Bergmanpodden. Gunnar Bolin pratar med oftast två gäster om när de upptäckte Bergman, vad de egentligen tycker om gubben och så avhandlar man en eller två filmer. Lyssningsvärt, speciellt om man själv håller på att grotta ner sig i ämnet. Gycklarnas afton, som Bergmanpodden pratar om i avsnitt 9, är en av de filmer som jag såg under 2003 när SVT körde sin Bergman-sommar.

Jag har sett Gycklarnas afton från 1953. Den handlar om den kringresande cirkusen Cirkus Alberti. Direktör är den snälle men lite osäkre Albert (Åke Grönberg) som lämnat fru och barn för att resa runt med sin cirkus. Anne, hans unga flickvän, tillika ryttarprinsessa, spelas av Bergmans fru vid den här tiden: Harriet Andersson. Albert drömmer om att cirkusen ska mottas som hjältar när de kommer till en ny stad. Så går det ju till i USA (drömmarnas land) har han hört. Men cirkusen har mest problem: de är har inga pengar och de har blivit av med sina scenkläder.

Nästa stopp ska ske i staden där Alberts fru och barn bor (som han inte har sett på tre år) och själv har han dolda planer på att kanske överge cirkusen för att återförenas med sin fru. Samtidigt som han inte verkar gilla att slå sig ner i en lugn (tråkig!) småstad så börjar han ändå att ledsna på cirkusen. Även Anne har tröttnat på den jobbiga tillvaron med cirkusen och när hon blir uppvaktad (eller snarare utnyttjad) av en skådespelare vid stans teater, en ruggig typ spelad av Hasse Ekman, drömmer också hon om ett annat liv.

Jag tycker nog det här är den bästa Bergmanfilm som SVT visat hittills. Den har en annorlunda prolog som är gjord som en stumfilm. Den tar upp stora frågor, som vanligt när det gäller Bergman. Cirkusdirektören Albert är en rollfigur som man känner för. Han är snäll, och samtidigt stolt, men lite för osäker för att kunna göra sig gällande. Det fanns något med filmen som jag gillade. Jag vet inte om det var människorna vid cirkusen som kändes lite sorglustiga. De stretade på med sin cirkus fast de visste att det inte leder nån vart egentligen. Förutom att de gör vad de vill liksom. Betyget blir en stark trea, dvs 3+/5 (eller 3,5 om man använder bloggens betygssystem).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Den där prologen som jag nämnde i texten har nån på tumblr snappat upp och kopplat ihop med videon till David Bowies låt Ashes To Ashes. Ja, kanske det. Tyvärr kan vi ju inte fråga Bowie själv om han inspirerades av Bergmans film…

Internationella kvinnodagen firas med ett klipp ur Flicka och hyacinter

KvinnaEfter att jag till slut i somras fick tag på och såg Hasse Ekmans Flicka och hyacinter så letade jag på YouTube efter några klipp att länka till från min recension. Det fanns bara ett ynka klipp och det var inte från nån av mina favoritscener. Så nu har jag efter devisen själv är bäste dräng laddat upp en scen som jag gillade, en scen med Anders Ek och den ljuvliga Eva Henning. Och detta blir mitt lilla bidrag till firandet av den internationella kvinnodagen.

Flicka och hyacinter

Titel: Flicka och hyacinter
Regi: Hasse Ekman
År: 1950
IMDb
| Filmtipset

Jag har nog skrivit det förut (typ i det förra inlägget, haha) men det är värt att upprepas: Hasse Ekman är en regissör som växer mer och mer i mina ögon. De filmer han gör sträcker sig från tramsiga musikalkomedier till råa dramamysterier. Flicka och hyacinter är kanske hans mest hyllade film i våra dagar. Filmen handlar om Dagmar (en sagolikt bra Eva Henning) som i filmens inledning hittas död, hängandes från en takkrok i sin lägenhet. Efter sig har hon lämnat ett brev riktat till grannparet Anders (Ulf Palme) och Britt (Birgit Tengroth). Anders beslutar sig för att ta reda på varför Dagmar har tagit livet av sig. Han söker upp personer ur hennes liv och vi som tittare får följa med på resan fram till hennes död.

Det finns mycket att säga om Flicka och hyacinter. Ingmar Bergman sa t ex ”Ett absolut mästerverk. 24 karat, fulländat”. Mja, så långt vill jag nog inte sträcka mig men det är en riktigt bra film, det är det inget snack om. Jag vill inte spoila nåt för de som inte sett eller hört nåt om filmen så jag säger bara så här: för sin tid var den nog riktigt utmanande när det gäller de ämnen som den behandlar. Tydligen fattade inte en stor del av publiken (enligt Ekmans själv) filmens slut och vad det egentligen innebar. Storyn är riktigt smart berättad. Den känns modern på ett sätt som jag inte riktigt väntade mig. Eller jo, efter att ha sett Flickan från tredje raden så visste jag att Ekman har ett kreativt sätt att berätta. Han har lånat ganska mycket från Hollywood (det smarta moderna Hollywood), vilket han pratar om själv i en intervju som ingick i extramaterialet till den dvd som jag var tvungen att köpa för att se Flicka och hyacinter.

När det gäller skådespelarinsatser så är den ljuvliga Eva Henning strålande som Fröken Ensam. Just Fröken Ensam skulle filmen ha hetat men filmbolaget tyckte det var ett för deprimerande namn så det blev Flicka och hyacinter istället. Båda namnen syftar på en tavla som förekommer i filmen, som trots ändrad titel ändå är lika deprimerande faktiskt – på ett bra sätt. Till slut måste jag även nämna Anders Ek som gör en alkoholiserad konstnär på ett trovärdigt desperat sätt. Jag önskar att jag kunde hitta ett speciellt klipp då Henning och Ek träffas i filmen men jag kan inte hitta på det nånstans. Hmm, kanske skulle man ge sig på att försöka lägga upp det själv på YouTube?

4-/5

PS. Apropå det där med att jag var tvungen att köpa filmen på dvd för att kunna se den: några veckor efter att jag sett den visade givetvis SVT den i form av en vardagsmatiné. Nåväl, nu fick jag i alla fall se den intressanta intervjun med Ekman som ingick i extramaterialet. DS

Uppdatering: Och här har ni mötet mellan Ek och Henning.

Riten

Titel: Riten
Regi: Ingmar Bergman
År: 1969
IMDb
| Filmtipset | Ingmar Bergman Face to Face

Hehe, Bergman på lekhumör, helt klart. Bitvis är det ganska roligt men nånstans går poängen mig förbi. Ett teatersällskap intervjuas av en sorts domare då de anklagas för att framföra en pornografisk föreställning. Ja, jag måste säga att det är en sevärd film med strålande skådespelarinsatser. Vissa sekvenser är bara för sköna. För mig är det en helt igenom surrealistisk film då det hela är nåt som händer i en tänkt verklighet, en bergmansk fantasi.

De tre teaterartisterna (spelade av helt underbara Gunnar Björnstrand, Ingrid Thulin och Anders Ek) skärskådas av domaren (Erik Hell) och det ska avgöras om de är SKYLDIGA. Jag ser filmen under en av de hetaste dagarna den här sommaren (min kommentar: förra sommaren var detta, och ungefär lika varmt som nu) vilket visar sig passande då precis samma klimatförhållande råder i filmen. Men trots det positiva så lyckas Bergman den här gången inte nå mig, utan tv-filmen Riten känns som en hjärnans film, istället för en hjärtats dito.

2/5

%d bloggare gillar detta: