Johan Falk: Barninfiltratören (2012)

barninfiltratorenNär jag såg denna den fjortonde filmen om Johan Falk så kände jag att jag verkligen börjat komma in i filmserien. Jag känner karaktärerna och deras jargong sinsemellan. När detta tillstånd inträffar så höjs underhållningsvärdet och filmerna upplevs som bättre. Det är som att hoppa längdhopp på hög höjd, i Sierra Nevada. Allt går lite lättare. Det är lite fusk men ändå inte.

I Barninfiltratören är Falk och GSI på jakt efter en rånarliga som utför en mängd liknande rån där väktare som ska transportera pengar från butiker drabbas. Det är rån som är välplanerade och om de genomförs rätt så ger de en massa pengar. Om man däremot klantar sig så får man kanske med sig en stor mängd pengar som dock förstörts av blå färg från värdeväskornas färgampuller.

Vad behöver man göra om detta inträffar? Ja, tvätta pengar förstås! Och här pratar vi alltså pengatvätt på riktigt, vilket jag som ordsmed (ev. ordvitsare) tyckte var lite lustigt. Det här blir GSI:s öppning i fallet. De lyckas övertala den femtonårige sonen till en av Göteborgs få (kanske den enda) pengatvättare att agera infiltratör.

Under filmens inledning kände jag mig väldigt skeptisk. Vad var det här? Det är ju rena ungdomsgården. Barn som genomför värdetransportrån?! Det konstiga var att jag kom över detta ganska snabbt. Efter ett tag kändes det helt naturligt och förmodligen är det helt realistiskt. Twisten med att ha en 15-åring som infiltratör gav också en extra spänninng. Det var dessutom roligt att den där pengatvättaren spelades av ingen mindre än Dag Malmberg, alltså skådisen som gör den sympatiske polischefen från Bron.

Det här var en av mina favoriter hittills i Johan Falk-serien av filmer. Alexander Karim är underbar som glassare och besserwisser på samma gång. Höjdpunkten är dock relationen mellan polisen Sophie Nord (Meliz Karlge) och gangsterpsykot Seth Rydell (Jens Hultén). De avskyr varandra, behöver varandra, och är samtidigt, vad det verkar, sexuellt attraherade av varandra när de möts för att utbyta information. Helt bisarra men bra scener mellan de två.

Det är nästan så jag utnämner Barninfiltratören till den bästa filmen hittills men än så länge får den titeln hållas av De 107 patrioterna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Johan Falk: Organizatsija Karayan (2012)

organizatsija-karayanNär jag gjorde lumpen i Boden i början av 90-talet anordnades nåt som kallades ”Boden-date”. Jag antar att det var en sorts kompensation för att vi (hormonstinna lumparpojkar) tvingades stanna kvar uppe i norr under helgen. Samtidigt skulle det vara ett event även för lokalbefolkningen (läs: flickorna!). Ett svenskt metal-band – Meshuggah – spelade. De röjde.

För den mer humoristiska underhållningen stod en viss Johan Hedenberg som körde nån sorts stand-up. Det enda jag minns är att han stod och gjorde pruttljud i mikrofonen och att jag inte kunde låta bli att skratta precis som Björn Hellberg när Robban Aschberg berättar låga skämt i På spåret.

Varför berättar jag det här? Ingen anledning alls egentligen, förutom att Johan Hedenberg (samme Hedenberg som gjorde pruttljud i Boden) är med i Johan Falk-filmerna och spelar Johan Falks styvdotter Ninas biologiska (slarver)pappa Örjan. I just Organizatsija Karayan så får han en lite mer framträdande roll.

Örjan vill komma tillbaka in i Ninas liv och försöka göra gott. Han jobbar i byggbranschen och nu vill han ge Nina en lägenhet i present. Bakom kulisserna har dock Örjan jätteproblem. En estnisk byggfirma (med orent mjöl i påsen) vill få sina pengar av Örjan. Pengar som Örjan inte har. Det hela eskalerar och det slutar med att Nina (Hanna Alsterlund) blir kidnappad.

Johan Falk (och GSI) blir givetvis inblandade… and now it’s personal!

Jag gillar Organizatsija Karayan. Titeln är bra. Den klingar otäck rysk maffia, och den inte bara klingar det; Karayan är, i alla fall i filmen, namnet på den est-ryska maffian. Den där estniska byggfirman är en del av Karayan och de två som utpressar Örjan är ena riktiga läbbiga typer – och då framförallt kvinnan (Jonna Järnefelt) som jag inte vill möta i en mörk gränd eller nån annanstans.

Örjan är en patetisk figur. Han gör fel, fel, fel, fel, fel, fel, hela tiden. Han vågar inte ta ansvar, säga som det är och riskerar därmed livet på sin dotter. Johan Falk får kliva in och ordna upp det hela. Men helt lätt för Johan är det inte och mot slutet så blir det ruggigt spännande och jag känner faktiskt att jag inte vet hur det ska sluta. Bra jobbat, ni som ligger bakom filmen: regissör Richard Holm och manusförfattare Viking Johansson. Ja, Anders Nilsson själv är faktiskt inte direkt inblandad här även om hans ande förstås svävar omkring ovanför produktionen.

De skådisar som står ut i filmen är Hanna Alsterlund (som Nina) och Johan Hedenberg (som slarver-Örjan). Jag tycker det är så roligt att de har fått med sig samma lilla tjej från Noll tolerans och att hon nu har växt upp till en ung kvinna. Det är nästan lite Boyhood eller Before-trilogi över det.

Hedenberg, ja, vad ska man säga om honom? Han personifierar här mannen utan ryggrad.

Organizatsija Karayan är en Johan Falkare som placerar sig bland toppskiktet hittills. En invändning jag hade var hur trovärdigt det var att Johan Falks familj blandades in på det direkta sätt som sker. Styvdottern Nina blir kidnappad av est-ryska maffian för att slarver-Örjan är skyldig pengar. Mjae. Men det är detaljer, för det är tajt och spännande mest hela tiden.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Meshuggah-länken i texten leder till ett förvånansvärt läskigt klipp med nordkoreanska barn-gitarrister. Här är några fler klipp med Meshuggah-mashups:

 

Johan Falk: Alla råns moder (2012)

Alla råns moderDet här måste väl ändå vara den bästa filmtiteln nånsin: Alla råns moder. ALLA RÅNS MODER! Känn på den.

Jakob Eklund, och framförallt Jens Hultén, är tillbaka i film nummer tolv om våra vänner från Göteborrrrg. Ja, det är alltså fokus på Hulténs rollfigur Seth Rydell i den här filmen. Rydell har precis släppts ut efter tre år i finkan. Dags att ge sig in i leken direkt. Rydell levererar vapen till en liga som planerar ett rån, och inte vilket rån som helst. Nej, här pratar vi om alla råns moder (duh).

Samtidigt försöker GSI-polisen Sophie Nord (Meliz Karlge) att rekrytera Rydell som infiltratör (läs: tjallare). Som inte det vore nog får Rydell en typ treårig dotter på halsen när han själv tycker att han inte behöver det.

Jag har sagt det förut i mina texter om Johan Falk-filmerna men det är värt att säga igen: de här filmerna känns som en enda lång tv-serie. Man lär känna karaktärerna och relationerna mellan dem. Själv såg jag filmerna under förra sommaren och varje gång var det som att träffa gamla vänner igen. Mysigt. Just det här säger ju inget om själva kvaliteten på de enskilda filmerna men att det bidrar till en bättre upplevelse är det ingen tvekan om.

Vi har en nykomling här: Alexander Karim. Eller nykomling och nykomling, Karim var med redan i film nummer tio (Spelets regler) men det känns som att han börjar göra ett avtryck först här. Karim är en charmig snubbe, irriterande charmig. En besserwisser.

”Relationen” mellan Rydell och Nord fördjupas här och vi får några intensiva scener mellan de båda där Karlge som skådis faktiskt matchar matcho-Hultén. Jag hoppas på fler uppgörelser mellan de båda i kommande filmer.

En sak jag tänkte på under filmen är hur det ibland (eller alltid) funkar mellan chefer och deras medarbetare. Jag upplever ofta detta i min vardag på mitt jobb. Cheferna har egentligen ingen koll på vad som händer men ändå är det just de som måste ta beslut, viktiga beslut. En bra chef har modet att ta det där beslutet. En dålig chef tar inget beslut alls.

Alla råns moder är en spännande kriminalthriller som funkar som en enskild film även om det förstås hjälper om man har sett de tidigare filmerna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Johan Falk: De 107 patrioterna (2012)

De 107 patrioternaEfter att ha lämnat över regiansvaret till andra i de fem senaste Johan Falk-filmerna är nu skaparen själv, Anders Nilsson, tillbaka i förarsätet. Och jag måste säga att det märks. Här får vi, som jag upplever det, en helt annan tyngd. Det är bitvis rejält intensivt och nervigt.

För en gångs skull är det inte en brist att Frank Wagner (Joel Kinnaman) inte är med så mycket. Den som tar ansvar som medelpunkt som allt kretsar kring blir istället Jens Hultén och hans rollfigur Seth Rydell, ledaren för det kriminella gäng vi lärt känna under filmseriens gång. Rydell är stenhård och grym men har samtidigt en charm. En skurk att gilla. Här blir också hans relation med den yngre brodern Felix (Anastasios Soulis) intressant. Felix vill så gärna imponera på sin storebror, men det är inte det lättaste.

Vad handlar filmen om? Ja, det utbryter ett våldsamt gängkrig i Göteborg. Rydell-gänget dras in och GSI försöker stävja det hela. Parallellt med detta får vi följa några svenska nynazister som tror de ska ta över världen, eller åtminstone Askim.

I den här filmen fick vi även en av de märkligaste scenerna hittills i serien när Falk och två kollegor ska övertyga en av nazzarna och jobba för dem. Falk kör de vanliga övertalningsmetoderna men avslutar sen med en märklig dans där han håller ett finger i ena örat och håller i örsnibben i det andra örat. Det som filmen gör lite fel är att man inte kan hålla sig från att låta denna udda episod förbli okommenterad under resten av filmen.

Som jag nämnde tidigare så är det intensivt och nervigt. Actionsekvenserna lägger inga fingrar emellan. Det förekommer bl a sekvens i ett trapphus som kan vara det mest nerviga vi sett i svensk film. Jag påmindes här om den ännu svettigare avslutningen i Jacques Audiards Dheepan.

De 107 patrioterna är en våldsamt välgjord svensk actionrulle och jag delar ut Johan Falk-seriens första fyra! Tjoho!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Johan Falk: Spelets regler (2012)

Spelets reglerNu hoppar vi två år framåt i tiden i Johan Falks värld (från 2009 till 2012 i vår värld). The Falcon och GSI jobbar på som vanligt och den här gången handlar det om en knarkliga som ska sättas dit.

Frank Wagner (Joel Kinnaman) har slutat att jobba som infiltratör åt polisen och driver en bar som verkar vara relativt framgångsrik. Hans tjej Marie (Ruth Vega Fernandez) hann dock ledsna på allt strul med polisen redan i den förra filmen och har stuckit.

Marie dyker emellertid upp igen och ber om Franks hjälp då hennes bror dragits in trubbel med spelskulder. När Frank börjar nysta i det hela så leder det (givetvis) till den utredning som GSI håller på med. Frank kontaktar Johan för att återigen erbjuda sin infiltrerande tjänster (en sista gång!).

Alltså, jag har sagt det förut men jag säger det igen: vilken jävla stekare Joel Kinnaman är. Ingen har så slemmig stekar-backslick som han. Fast i mångt och mycket är det förstås ett spel… och Frank Wagner kan spelets regler.

En positiv sak med den här nystarten av Johan Falk är att begåvade Ruth Vega Fernandez får en utökad roll. Hon är inte begränsad till att vara en orolig flickvän som väntar hemma i lägenheten med en unge på höften. Bra.

Jens Hultén! Haha, han är bara för bra som gangsterbossen Seth Rydell. Totalt over the top. Här sitter han i fängelse som en följd av det som hände i de tidigare filmerna, men han ska strax komma ut då han avtjänat sitt straff. Rydellgänget kan samlas igen. Härligt.

En lustighet, som jag tänkt på även tidigare, är hur ruggigt dålig koordination olika enheter inom polisen har. Det är åtminstone så det framställs i Johan Falk-filmerna. Man kliver ständigt in i varandras olika utredningar och riskerar förstöra flera månaders jobb. Nu har det väl med sekretess att göra men det är ett ständigt återkommande problem och GSI har inte mycket till övers för den ”vanliga” polisen.

Spelets regler en helt ok omstart av Johan Falk-serien. Kul också att se Alexander Karim i en av rollerna även om det var som att han spelade samma roll som i Arne Dahl-serien.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Vardagliga familjeproblem för Johan:

Johan: Det där jävla trädet, jag ska fan såga ner det.
Helén: Vad då, det står ju på Brändströms tomt?

En homage till filmens regissör Charlotte Brändström?

Johan Falk: National Target (2009)

Johan Falk National TargetTjoho! The Falcon is back. Den här gången försöker Falk och GSI komma åt en mystisk (rysk?) maffiaboss vid namn Mr K. Hur ska de komma denne mäktige men osynlige Mr K på spåret? Jo, givetvis genom att utnyttja sin superinfiltratör Frank Wagner igen. Wagner låter ”marknaden” veta att han vill köpa gigantiska mängder amfetamin. Den ende som kan leverera? Japp, ni gissade rätt: Mr K.

Mmm, den här gången tyckte jag att det kändes att Johan Falk: National Target var en film producerad som ett avsnitt av en tv-serie. Vi får inga maffiga helikopterfotade bilder på en europeisk huvudstad. Det finns en skillnad i det avseendet mellan de Falk-filmer som går upp på bio och de som enbart visas som tv-filmer.

Å andra sidan är det inget fel med att lägga tid på annat än det visuella. Jag kan nästan tycka att det är onödigt att låta en del av filmerna gå upp på bio. Nej, i och med att det i princip är en lång tv-serie så är det bättre att fokusera på karaktärerna och deras relationer än det maffigt visuella som gör sig bra på vita duken.

En bit in i filmen blev jag tagen på sängen av att det plötsligt blev väldigt spännande och intensivt. Jag fick Miami Vice-vibbar, vibbar av tv-serien menar jag då (inte filmen), och på ett positivt sätt. Just det här med att vara undercover, som Frank är, och hur man då tvingas spela ett dubbelspel både mot sin familj och mot skurkarna. Det finns nåt oemotståndligt nervigt och desperat i det här upplägget.

Jag har sagt det förr, ett antal gånger, men återigen är det Joel Kinnaman (som Frank Wagner) som lyfter filmen. Det förekommer ett antal ruggigt bra scener där Wagner måste hantera pressen, där han är ordentligt prövad av de skurkar med vilka han ska göra affärer, bl a en scen i ett inplastat hotellrum…

Kinnaman lyckas alltså få fram sin inre hänsynslösa skurk på ett trovärdigt sätt som gör att man förstår att de äkta skurkarna går på hans spel. Jag hoppas att det i framtiden kan dyka upp en matig skurkroll till Kinnaman som en rejält slemmig bad guy, med backslick förstås. Gissa vilka de två första bilderna på Google föreställer om man söker på ”backslick”…

Jakob Eklund då som Johan Falk själv? Ja, han är stel, det går inte att komma ifrån. Han är lite trist helt enkelt, men det är inte så konstigt då det är Wagner som totalt dominerar och den person jag är intresserad av i filmen. Det finns dock några saker jag gillar med Falk: Att han fortsätter med sitt härliga vafan, att han har ett ärr på kinden som en kontinuitetscallback till Den tredje vågen, och slutligen, att det faktiskt ser ut som han har sovit när han blir abrupt väckt i sängen.

Några slutnotiser innan slutbetyget:

  • Ruth Vega Fernandez som Wagners flickvän har en otacksam roll som en kvinna som inte kan göra nåt själv åt sin situation utan bara är ett offer.
  • Skurken (inte Mr K utan hans närmaste man) äter både mandarin och banan. En man att frukta med andra ord.
  • Jag hade problem med att Wagner en bit in i filmen plötsligt verkade trivas i sin roll som undercover trots att han hela tiden hävdat motsatsen, och speciellt efter det som sker i inledningen (med hans flickvän). Fast han kanske tänkte att han skulle kunna få hämnd och därför ville spela vidare?

Slutbetyg: en rak trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Johan Falk: Vapenbröder (2009)

VapenbröderJohan Falk är tillbaka igen! Eller man kanske snarare ska säga att Frank Wagner är tillbaka. I Vapenbröder får vi nämligen följa Frank (Joel Kinnaman) när han går djupt undercover i Seth Rydells gangstergäng. Falk & GSI ska iscensätta en fejkad vapenaffär och Wagner ska agera mellanhand. Men Rydell (Jens Hultén, lika rolig som vanligt) har dock andra planer och vill plötsligt inte sälja vapnen längre. En annan köpare som är villig att både köpa mer och betala mer har dykt upp. Wagner får helt enkelt spela med så gott han kan och se vad som händer.

Vid det här laget, bara två filmer in i den andra serien filmer som kom 2009, börjar Johan Falk redan kännas som en tv-serie. Vi börjar lära känna våra rollfigurer, utvecklar relationer till dem. Vissa gillar man, andra tycker man är jobbiga. Det här bidrar givetvis till att det är lättare att sugas in i filmerna. Det är som att träffa gamla vänner helt enkelt.

I just Vapenbröder är det alltså fokus på Frank Wagner och Kinnaman gör honom perfekt. Jag har säkert skrivit det tidigare, men det är nåt med ögonen, blicken, som förmedlar en känsla av bräcklighet och beslutsamhet på samma gång. Wagner är ständigt nervös, känner sig ständigt bevakad, ständigt osäker, måste hela tiden spela ett spel.

Jakob Eklund då? Ja, är han inte lite stel? Han kör på med sitt ”vafan” som vanligt men det funkar.

Det förekommer en ganska bra sekvens, ett montage om jag minns rätt, där vi får se Wagner och Falk och hur deras liv i viss mån är lika. De båda är skilda från sina familjer stora delar av tiden pga vad de sysslar med. Givetvis inget som inte har gjorts förutom, men… det funkar.

Ungefär samtidigt som jag kollade Johan Falk-filmerna kollade jag även på tv-serien Mr. Robot, och just därför var det kul att inse att Martin Wallström som spelar en medlemmarna i Rydells gäng även har en stor roll i Mr. Robot. I tv-serien är han en slick IT-kille i kostym och stekarfrilla. I Johan Falk är han en gangstersnubbe med hästsvans och dessutom totalt blåslagen i ansiktet i princip hela Vapenbröder, och så äter han banan.

En annan rolig detalj var att Frank träffar på en jugoslavisk gangster som kallar honom ”Franke!”. Nu säger inte juggen ”Franke, min vän!” men jag undrar om det ändå inte var en hyllning till Pusher där ju Kim Bodnias rollfigur hette just Frank men kallas för Franke av Zlatko Burićs gangster.

Tempot i filmen kanske är lite för lågt. Det känns lite som ett mellanavsnitt i en tv-serie där man ska bygga upp handlingen och karaktärerna. Inget fel i det egentligen. Man måste ju se dessa filmer som en helhet, som en tv-serie, men några toppnivåer är ju svårt att nå just i detta ”avsnitt”. De actionsekvenser som förekommer är bra och förutom det något låga tempot puttrar det på bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: