Söndagar med Bergman: För att inte tala om alla dessa kvinnor (1964)

Det var en konstig känsla att se en Bergman-film i färg må jag säga. Bergman och svartvitt hör ihop, är det inte så? Visst, Viskningar och rop och Fanny och Alexander är ju färgfilmer och har alltid varit färgfilmer och ska vara färgfilmer. Men i övrigt är det ju i princip svartvitt som gäller.

Men nu är det ju inte färgen som är felet med den film jag nyligen har sett för första gången. Det var ett tag sen men nu var det alltså dags för mig att ta mig an en tidigare osedd Bergman-film. Filmen i fråga har den långa och fåniga titeln För att inte tala om alla dessa kvinnor och dess manus skrevs av Bergman tillsammans med Erland Josephson. Enligt Bergman själv gjordes filmen för att SF skulle tjäna pengar. Well, jag vet inte hur det gick med den saken. Jag har svårt att tro att För att inte tala om alla dessa kvinnor gick hem nånstans, vare sig i slott eller koja.

Under förtexterna listas, förutom regissör, skådisar och det vanliga, även filmens musik och det står ”Musik: Diverse”. Jag får intrycket av att man vill leka med filmen som medium genom nån form av metainslag, lite som man gör i våra dagars Deadpool. Man förmedlar att filmen inte är nåt ta på allvar. Vi, filmskaparna, har gjort den lite hipp som happ, lite slarvigt för att det är kul bara. Såna här studentikosa inslag blir sällan bra.

För att inte tala om alla dessa kvinnor ska förmodligen vara en satir och komedi om kritiker, en drift med kritiker och den meningslösa roll som de kan tyckas ha. Ja, må så vara att det kan vara ett intressant tema men tyvärr blev även filmen i sig totalt meningslös.

Jarl Kulle spelar en kritiker som anländer till cellovirtuosen Felix hem för att intervjua honom inför en kommande biografi. I huset, eller snarare slottet, befinner sig en mängd kvinnor som alla är fruar och/eller älskarinnor till Felix. Den Don Juan-liknande kritikern gör till sig i byxan när han träffar alla dessa kvinnor som spelas av bl a Bibi Andersson, Harriet Andersson och Eva Dahlbeck, dvs idel ädel skådespelar-adel från Bergmans eget stall.

Det här är trams. Trams i kubik. Kulle råkar välta ner en byst av Mästaren Felix och spenderar sen några minuter med att försöka lyfta upp bysten (uppenbart gjord av papier-maché) på piedestalen igen som nån sorts Papphammar. Ah. Jag förstår. Det är en skildring av relationen mellan konstnär och kritiker. Smart.

Och alla dessa kvinnor som springer runt i slottet ska väl representera olika kvinnotyper och personligheter av samma kvinna på nåt sätt antar jag. Ja, jo, kanske det. Men det framställs mest som ett sorts harem. Å andra sidan så slutar filmen med att kvinnorna efter att Felix har dött (ja, han dör, spoiler!) sätter tänderna i en ny ung man så det kanske är just kvinnorna som styr ändå. Är de en sorts vampyrer tro?

Apropå metainslagen så förekommer det en sexscen, men den skildras som en tango i svartvitt för att undvika censurfaran. Och en textskylt i filmen informerar oss tittare om just detta faktum. Kulle tittar även rätt in i kameran, bryter fjärde väggen och talar direkt till oss tittare. Jag kan ofta gilla såna här tilltag men här tillförde det ingenting men det beror nog mest på att filmen som helhet var outhärdlig.

Nej. För att inte tala om alla dessa kvinnor är en fars av värsta sort. Jag får vibbar från Woody Allens sämsta filmer. Det är sextrams in absurdum. Med jämna mellanrum avbryts filmen av olidlig gladjazz samtidigt som filmens tempo speedas upp. ”Yes! We Have No Bananas”. Det är fullkomligt outhärdligt och sagolikt dåligt. Jag visste knappt vart jag skulle ta vägen.

De enda ljuspunkterna var att se Jarl Kulle utklädd till kvinna (i ett försök att få prata med Felix) samt en ung Mona Malm (som ju spelade Jarl Kulles fru i Fanny Alexander 20 år senare!). Men dessa ljuspunkter kan inte rädda denna film från en totalkatastrof. Jag drar till med ett lågt betyg som endast föräras de där riktigt usla filmerna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Nattvardsgästerna (1963)

Nu är det hardcore Bergman som gäller. Nu slutar vi leka. Paul Schraders magnifika film First Reformed, som garanterat kommer hamna på min topp-10-lista över årets bästa filmer, är i princip en remake av Nattvardsgästerna. Där är det Ethan Hawke som spelar en präst som grubblar över livet, här är det Gunnar Björnstrand. Min lilla tramstext om Nattvardsgästerna, som är den andra delen i trilogin om Guds tystnad, skrevs i augusti 2003.

Den här filmen handlar återigen om Guds existens och meningen med livet. Tomas (Gunnar Björnstrand) är präst i ett litet samhälle. Han är änkling efter att hans fru dog fyra år tidigare men han uppvaktas av byns skolfröken, Märtha. Han får besök av fiskaren Jonas (Max von Sydow) som har sett för mycket hemskheter på TV och funderar på meningen med livet. Tomas själv plågas av egna grubblerier om Guds existens.

Ja, det låter inte alltför upplyftande kanske. Och det är det inte heller, men inte dåligt för det. Det är en obehagligt intensiv film helt utan tillstymmelse till publikfrieri, något som Bergman faktiskt i ett intro till filmen beskyllde sig själv för att idka i tidigare filmer. Den här filmen däremot, hade han lovat sig själv, skulle vara fri från sådana ”eftergifter”.

Nattvardsgästerna är filmad i ett läskigt svartvitt sterilt ljus utan skuggor (min kommentar: den engelska titeln på filmen är Winter Light). Vid ett tillfälle ska prästen Jonas läsa ett brev som han fått från Märtha (Ingrid Thulin). Istället för att han läser det högt eller att vi bara hör Märthas röst visar Bergman Märtha rakt framifrån i helbild och hon läser brevet i ca fem minuter rätt in i kameran. En annorlunda och gripande scen. Betyget blir 4/5 men jag tror nog en del har svårt för den. På Filmtipset har den fått betyg från 1 till 5…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Djävulens öga (1960)

Denna söndags Bergman-film är Djävulens öga och i självbiografin Bilder skriver Ingmar Bergman så här om den:

”Bolaget hade köpt en dammig dansk komedi som hette ”Don Juan kommer tillbaka”. Dymling [SF-chef] och jag ingick en skamlig överenskommelse. Jag ville iscensätta Jungfrukällan som han avskydde. Han ville att jag skulle ta mig an Djävulens öga som jag avskydde. Vi var båda mycket belåtna med vår överenskommelse och ansåg att vi hade lurat varandra. I själva verket hade jag bara lurat mig själv.”

Haha, typiskt Bergman att snacka ner sig själv och sina egna filmer. Min text om Djävulens öga skrevs i april 2009.

Plötsligt kände jag att det var dags för en Bergman-film. Det blev Djävulens öga där Satan (Stig Järrel) har fått en vagel i ögat. Handling tar sats i ett, enligt filmen, irländskt ordspråk: En ung kvinnas oskuld är en vagel i Djävulens öga. Den unga kvinnan i fråga, Britt (Bibi Andersson), är förlovad och ska gifta sig och är dessutom dotter till en kyrkoherde (Nils Poppe). Don Juan (Jarl Kulle) och hans betjänt Pablo (Sture Lagerwall) får permis från helvetet av Satan och skickas till jorden för råda bot på problemet.

Djävulens öga är en lättsam film, nästan vad jag skulle kalla en komedi. Filmens känns mysig i alla fall, och till det bidrar Gunnar Björnstrand som är vår berättare/ledsagare i de metafilmsinslag som förekommer. Björnstrand kallar själv filmen för en komedi. Dramakomedi med övernaturliga inslag kanske passar bättre om man ska beskriva filmen. En tragedi är det i alla fall definitivt inte. När det gäller skådisarna så är det toppinsatser på de flesta håll. Stig Järrel är härlig som Satan. Nils Poppe är mysigare än mysig som den snälle, naive men ändå smarte kyrkoherden. Bibi Andersson är kanske en aning svagare men det kan bero på att hennes rollfigur inte var så intressant.

Även om Jarl Kulle är obetalbar som Don Juan så är relationen mellan honom och Bibi Andersson inte det som för mig blir filmens fokus. Betydligt intressantare är scenerna mellan kyrkoherdens fru (Gertrud Fridh) och Don Juans betjänt Pablo samt relationen mellan kyrkoherden (Poppe) och hans frun. En rolig scen var när Poppe lyckas lura in en liten smådjävul i ett skåp varpå han glatt och otroligt nöjt utbrister: ”Jag har en djävul i mitt skåp, jag har en djävul i mitt skåp”. Smådjävulen hade följt med till jorden för att hålla uppsikt över Don Juan och se till att allt gick som Satan ville, hehe.

Som vanligt när det gäller Bergman är dialogen skarp och välskriven. Givetvis är det en fantastiskt teatral dialog – men alltså underbar. Filmen når inte riktigt fram till fyran men en stark trea är självklar. Komedier blir sällan fyror för mig, då jag oftast inte blir gripen eller indragen på samma sätt som när jag ser en thriller eller ett drama. Om fyran ska komma så måste jag i princip skratta ihjäl mig. Men det var kul att se Bergman igen; det var ett tag sen. Jag blev sugen på att se några av de Bergman-rullar jag ännu inte har sett, och det i sig är väl ett ganska bra betyg till Djävulens öga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Lägg märke till Allan Edwall till vänster. Han spelar örondemon (!) som från helvetet kan lyssna på vad som händer uppe på jorden. I mitten ser vi Don Juan (Kulle) och till vänster Djävulen själv (Järrel).

Söndagar med Bergman: Jungfrukällan (1960)

Ingmar Bergman har sagt att Jungfrukällan var hans försök att göra en Akira Kurosawa-film. Då när filmen gjordes 1960 var han enligt honom själv mycket nöjd med den men senare har han kallat Jungfrukällan för en usel imitation. Jag har lärt mig att när det gäller Bergman så ska man inte alltid lita på vad han säger. Många andra verkar ha gillat filmen när det begav sig och den vann exempelvis Oscar’n för bästa utländska film.

Filmens manus, som bygger på den svenska medeltidsballaden ”Per Tyrssons döttrar”, skrevs av Ulla Isaksson som ju Bergman även samarbetade med i Nära livet. Om man tycker att Jungfrukällans handling är grym så kan jag säga att balladen lägger till en extra twist som gör den ännu grymmare. Min korta text om Jungfrukällan skrevs i september 2003.

Nu har jag sett Jungfrukällan från 1960. Det är grym saga/legend som utspelar sig i Sverige på 1300-talet. På en gård bor den unga Karin (Birgitta Pettersson) med sin familj och några andra. Bl a arbetar där en föräldralös piga, Ingeri (Gunnel Lindblom), som är avis på den söta och lite bortskämda Karin. På väg till kyrkan tillsammans så stannar Ingeri efter stunds färd hos en märklig trollgubbe. Där uttalar hon tillsammans med trollgubben nån sorts förbannelse över Karin. Detta ångrar hon nog senare eftersom Karin blir våldtagen och mördad av tre vallare (ja, egentligen bara två eftersom den tredje är en ung pojke som ser på). Karins föräldrar blir oroliga när hon inte kommer hem och sanningen kommer så småningom fram när de tre vallarna av en slump söker mat och husrum just hos Karins familj.

Det här var en rätt så otäck och grym film. Max (inte Björn) von Sydow är väldigt bra som Karins pappa. Han är på nåt sätt huvudpersonen också (på nåt sätt (?), ehe, det är klart han är huvudpersonen!). Det handlar om ondska, hämnd och slutligen ångest, men slutet är mycket bra och ”bibliskt”. Trots titeln på filmen så blev jag överraskad av de väldigt bra slutscenerna när en källa plötsligt uppstår på platsen där Karins kropp har legat. Vattnet symboliserar oskulden och kärleken och renar bl a den av ångest fyllda Ingeri. Jungfrukällan är en bra film som får betyget 4-/5. Bergmans senare filmer som Persona, Viskningar och rop och Höstsonaten är dock bättre enligt mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: