The Disaster Artist (2017)

Jag kände inte nån speciell pepp inför The Disaster Artist. Jag hade inte sett The Room, filmen vars inspelning ju The Disaster Artist handlar om. Jag visste i princip ingenting om The Rooms skapare Tommy Wiseau. Det jag visste var att The Room var en kultfilm som betraktades som den bästa sämsta filmen som nånsin gjorts. De dåliga filmernas Citizen Kane var rubriker jag såg.

Men pga The Rooms rykte och mytologiska status kändes det ändå som att det var grundläggande filmutbildning att se den och då passade det ju alldeles utmärkt att göra det innan visningen av The Disaster Artist under Stockholm Filmdagar.

Sagt och gjort, jag såg The Room och det gick inte så bra. Men nu var det gjort i alla fall. Jag undrade om det verkligen skulle vara värt insatsen att plåga sig igenom denna 0/5-film. Skulle The Disaster Artist vara en sevärd film i sig och skulle titten på The Room faktiskt ge ett mervärde när jag såg James Francos biografifilm snedstreck BOATS om Tommy Wiseau och The Room?

Svar: ett klockrent JA på bägge frågorna! Jag är väldigt glad att jag först såg The Room eftersom det för mig verkligen lyfte The Disaster Artist. Jag fick reda på hur det gick till bakom kulisserna när många av scenerna spelades in. Varför slänger Tommy t ex iväg en vattenflaska under ”I did not hit her!”-scenen? Ja, det får man reda på. Såna här små detaljer lyfte upplevelsen.

Men den stora grejen med The Disaster Artist är att det är en jävligt (på ren svenska) bra och rolig film. Det var länge sen jag skrattade så här mycket i en biosalong. Visningen var helt underbar och jag satt och njöt, småskrockade och skrattade i princip hela tiden.

James Franco är underbar som Tommy Wiseau. Han har lyckats fånga den mannens själ känns det som. Jag vet inte hur han har lyckats men det har han. Wiseaus brytning och övriga manér sitter som en smäck. Jag såg för övrigt en intervju på engelska med en polsk backhoppare och nu vet jag varför Tommy säger ”I did naaht” på det sätt han gör.

I The Disaster Artist är Wiseau en sorts Hollywood-version av Toni Erdmann. Han känns som en utomjording men han har ett smittande ”rakt upp och ner”-sätt att ta sig an saker. Folk som ”råkar ut” för hans tokigheter vet först inte riktigt hur de ska agera men inser efter ett tag att det bara är att spela med. För mig var det stor humor som därmed skapades.

För Wiseau, filmskaparen Wiseau, är en bra film en film som har mycket av allt. Vilket fotot ska användas? Digitalt eller analogt 35 mm? Bägge! Vita lakan, smörsång och rosenblad under sexscenerna. Ja, men vi ska även hålla en glasruta framför sängen som det rinner vatten nerför. Sexy! Romantic! Hur ska man agera? Stort! Skrik! Inlevelse! Subtilt finns inte i hans ordbok.

För mig är det här den än så länge klart roligaste och bästa komedin jag sett från 2017. Förutom det så innehåller den även en sevärd story och ett intressant porträtt av en märklig person. Vänskapen med Greg Sestero, som var med och gjorde The Room och även skrev boken som The Disaster Artis bygger på, är kanske filmens dramatiska fokus.

Wiseau är inte den lättaste att jobba med då det mesta är oförutsägbart och Sestero känns som en av hans få vänner. Just i detta finns det en ganska sorglig ton. Hur det är i verkligheten vet jag förstås inte men i The Disaster Artist vill Wiseau inget annat än att bli omtyckt och uppskattad, kanske inte främst som omsusad filmstjärna utan som en vän. Till slut lyckades han (möjligen) i bägge avseendena även om det förmodligen inte gick till på det sätt som han ville från början.

Jag gillade The Disaster Artist jättejättemycket och om en komedi får mig att skratta på det sätt som den här filmen fick så ska det premieras. Ett tag var betyget faktiskt uppe och snuddade på en femma men jag landar på en stark fyra till slut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioJag säger bara en sak: se först The Room och se sen The Disaster Artist. Biopremiär idag fredag 9/2.

The Room kan du för övrigt se i Stockholm 21 februari (lite dålig tajming kan man tycka) då Bio Rio ordnar två visningar. Då bjuds även på ett Q&A med Greg Sestero. Fast jag ser nu att bägge föreställningarna är utsålda. Så, om du redan har biljett så kan du se The Room på Bio Rio. 😉

Länkar till fler som tyckt till om filmen dyker upp när de blir tillgängliga: Fiffis filmtajm och Flmr.

The Lego Movie (2014)

Ni som känner mig eller åtminstone känner till min filmsmak vet att jag har svårt för filmer som refererar till andra filmer. När en film är en enda lång rad med filmreferenser så faller den för mig. Jag vill filmer som står på egna ben, i så mån det nu är möjligt. Att låta sig inspireras av tidigare verk är en sak men att bygga en stor del av sin film på callbacks till andra filmer… nja, det är inte min grej helt enkelt. Nu finns det säkert exempel på just sådana filmer där jag ändå tycker att det funkar pga det faktiskt finns en bra berättelse i grunden.

När jag satte mig ner för att kolla in den universellt hyllade The Lego Movie så borde jag ha insett att det skulle bli en referensfest utan dess like. Det är ju till viss del inbyggt i legot självt, åtminstone om man tänker på det faktum att det finns en mängd lego-modeller som är hämtade från filmens värld, som Star Wars och Harry Potter. Nåväl, det kanske blir bra trots allt. Alla andra verkar ju tokgilla den så…

Det var inte så länge sen jag såg The Lego Movie men nu när jag skriva om den så har jag svårt att komma på vad jag ska skriva om den, förutom just detta med att det i mångt och mycket är en referensfest. Det börjar direkt i prologen med att vi får träffa ”Gandalf” och sen fortsätter det så i ganska täta skurar.

Release the kragle!

”Release the kragle!”

Jag gillar ändå grundstoryn. Ska man leva sitt liv efter strikta regler och göra som alla andra eller ska man vara mer rebellisk och kreativ? I slutändan kanske filmen säger att man ska vara sig själv men man ska vara det tillsammans med andra, och det tycker jag är ett fint budskap.

En anledning till att jag verkar ha glömt mycket av filmen är jag blev fullkomligt översköljd av skämt, karaktärer, händelser, repliker i ett (everything is) awesome tempo. Om filmen bara hade lugnat ner sig en aning så hade jag troligen hamnat på en ganska stabil trea i betyg. Nu blev det för mycket för mig.

Filmreferenserna då? Fanns där inget jag uppskattade? Jo. Givetvis var det kul att Star Trek: The Motion Picture fick sig en trevlig nickning. V’GER!

Skämten i filmen funkade oftast men de kom i en så strid ström att jag just nu inte minns ett enda. Nästan.

Jag gillade hur Trini…eh Wyldstyle skakade på håret när hon träffade vår hjälte Ne.. eh Emmet.

Jag gillade hur den där 80-tals-astronautfiguren hade en trasig hjälm.

Slutligen gillade jag när systern kom ner i källaren på slutet och via sina figurer lät meddela ”…and we are here to destroy you”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: