The Filmitch Mellanöstern Challenge: Body of Lies (2008)

The Hurt LockerMin bloggkompis Filmitch-Johan gillar många olika filmgenrer, kanske allra mest skräck och musikaler. En genre som han inte uppskattar lika mycket är den där det handlar om problematiken i Mellanöstern, Israel-Palestina-konflikten, och ”kriget mot terrorismen”. Läs mer om varför Johan har svårt för denna genre här.

Ibland kan jag inte låta bli att trolla lite, kasta ut små gliringskrokar mot Johan. Plötsligt nappade det och han utmanade mig genom att be mig lista tre filmer (obs! bra filmer skulle det vara!) med tema Mellanöstern/terrorister. Jag kunde ju bara inte låta denna utmaning passera förbi obemärkt. Talesättets handske var med andra ord upplockad.

Sagt och gjort, jag började fundera och ganska snabbt kom jag fram till två filmer som jag själv tycker är mycket bra. Enda grejen var att jag själv ville delta i temat mer aktivt och jag brukar väldigt sällan se om filmer och skriva om dem på nytt. Så som tredje film valde jag därför en film som jag själv inte hade sett och det är den filmen som inleder temat som vi kallar:

The Filmitch Mellanöstern Challenge!

 

Body of LiesBody of Lies heter den här Ridley Scott-rullen om jakten på terrorister i Irak och Jordanien. Den evigt unge Leonardo DiCaprio spelar huvudrollen som CIA-agent placerad i Mellanöstern och Russell Crowe gör hans chef som styr saker och ting från hemmaplan i USA via mobilen och drönare.

Utmaningen startar med rejäl rivstart. Inte. Snarare en dikeskörning. Body of Lies är nämligen en ganska dålig film, eller ja, inte urdålig men högst medioker. Jag får känslan att filmens skådisar inte riktigt tror på filmen. De går på autopilot känns det som.

Manuset har problem. Det är förenklat där det borde vara mer komplicerat men för komplicerat där det borde vara enklare. Det är för enkelt i det avseendet att det sitter en genomond arab med hätta på huvudet och spelar in en video där han säger att man ska hämnas USA:s krig mot den muslimska världen genom att begå terrordåd. Det finns inget intressant i detta utan blir mest tråkigt.

Samtidigt är filmen kanske för komplicerad i andra delar av handlingen då det är oklart vilka agendor olika karaktärer har. Det passar inte riktigt in att använda plottwistar som tagna ur en mer lättsam spion- eller heistfilm i den här typen av film.

Att jag inte sågar filmen sönder och samman beror på att det bitvis blir lite spännande. Bl a bjuds det på en nervig scen i filmens inledning som avslutas med svettig biljakt i öknen. Ridley Scott är en duktigt regissör, punkt. Dock krävs det att han får ett bra manus att jobba och jag tycker att Body of Lies är ett exempel på när manus inte håller måttet.

En annan ljusglimt är Oscar Isaac (!) dyker upp i en liten biroll. Jag kände först inte igen honom men sen trillade poletten ner. Issac är ju från Guatemela men här spelar han irakier. Dessutom har vi britten Mark Strong som spelar spionchef från Jordanien. Oh, well.

Ska jag avsluta texten med nåt positivt? Nej, det blir nåt negativt istället. Man har valt att slänga in en kärlekshistoria mitt i allt. Det funkar inte alls utan det känns bara krystat och fånigt när Leo börjar flörta och sen blir kär i sin jordanska sjuksyrra.

Ett annat konstigt och återkommande inslag i är när Crowe pratar i telefon med Leo samtidigt som han t ex ska lämna sina barn på dagis. Jaha, filmmakarna vill visa på det absurda i kontrasten mellan Crowes livspussel och Leos livsfarliga jakt på terrorister. Aha, jag förstår.

Jag vet inte riktigt vad filmen vill säga men det handlar väl om att min fiendes fiende är min vän, att man aldrig kan vara säker på vem som är vän eller fiende, att lokala spionmyndigheter kanske är bäst lämpade att fånga in terrorister i sina egna hemländer och att USA nog gör bäst i att samarbeta med dessa myndigheter, och att allt övervakas via satellit eller drönare.

Speciellt spännande blev det aldrig, förutom den inledande scenen med ökenbiljakten.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Kolla nu in vad Filmitch delar ut för dom till Body of Lies.

Imorgon handlar det om en ny film för stackars Filmitch-Johan. Förhoppningsvis uppskattas den mer. Jag själv tycker det är en riktigt bra film i alla fall.

Lone Survivor (2013)

Marky MarkJag minns att jag såg Ridley Scotts Black Hawk Down på bio när den kom. Jag minns också att många i Sverige klagade på filmen, att den gav en vinklad syn på de verkliga händelser som skildrades i filmen. Jag minns också att jag gillade filmen. Den var hur nervig och intensiv som helst och fångade den desperata stämning som måste råda i en krigssituation. Vad den eventuellt sa politiskt, om den var patriotisk, om den var glorifierande, eller vad som nu var fel med filmen, det sket jag fullständigt i. Den var ju spännande och välgjord.

Jag tänkte kanske att jag skulle känna likadant inför BOATS-krigsfilmen Lone Survivor. Så blev det inte. Frågan är vad skillnaden är? Är det jag som har förändrats eller är Lone Survivor en annorlunda (sämre) film jämfört med Black Hawk Down.

Lone Survivor bygger alltså på verkliga händelser då en liten grupp amerikanska soldater råkade illa ut i Afghanistan sommaren 2005. De var ute på ett spaningsuppdrag för att identifiera en talibanledare men blev upptäckta av några fåraherdar. Soldaterna beslutade att låta herdarna gå fria. Beslutet ledde till att de några timmar senare fann sig i häftig eldstrid med en liten gerillatalibanarmé.

Redan inledningen var skrattretande. Filmen ligger på en stabil etta ganska så direkt. Regissören Peter Berg bjuder på pompöst dravel med helikoptrar och soldater i motljus till smörig musik. Vad är det jag ser? En rekryteringsfilm från amerikanska försvaret? Det känns så i alla fall. Jag känner ett smärre äckel.

Men nu börjar faktiskt filmen på riktigt som tur var. Men det tar kanske 25 minuter. Nu är vi ute i skogen på berget med soldaterna. Oj, vad skönt tänker jag. Nu kan vi äntligen få lite nervig spänning. Under ett tag får vi det också. Det var även intressant att se hur soldaterna jobbade, hur man tänkte i olika situationer. Hur skulle man hantera herdarna som upptäcker dem? Jag funderade även på att det i krig, i alla fall det i Afghanistan, inte alltid funkar med att fjärrstyra det hela från en kommandocentral. Drönare kan bara göra så mycket. Ibland måste man ha riktiga soldater nere på marken för att göra grovgörat.

Sen faller tyvärr filmen neråt igen, ungefär på samma sätt som filmens soldater gör när de ramlar nerför berget i två mycket märkliga sekvenser.

Det är mycket möjligt att det som skildras i filmen hände precis så i verkligheten men det är nånting med filmens ton och hur de onda afghanerna och de goda afghanerna skildras som bara inte funkar för mig. Alls. De onda är djävulen själv och tagna ur Sagan om ringen. De goda – ja, det finns faktiskt goda afghaner också – är Jesus… eller, ja, kanske Muhammed då. Som avslutning bjuds vi på ett fotomontage över de soldater som dog i operationen. Ridå.

Se den mästerliga Zero Dark Thirty istället om ni inte gjort det!

betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Vilka andra har sett Lone Survivor? Ja, Henke och Movies – Noir t ex. Även Flmr har spanat in den.

Paradise Now


Titel: Paradise Now
Regi: Hany Abu-Assad
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

Jag postade nyss en recension av palestinska Gudomligt ingripande som på ett surrealistiskt sätt och tryfferat med symboler berättar om Israel-Palestina-konflikten. Jag tyckte inte den funkade som film. Därför postar jag en text om en film som tar upp samma ämne men gör det på ett betydligt mer intressant sätt, och dessutom får till en bra film på köpet.

När den här rullen kom så minns jag att jag hörde en del om den och jag hade nog tänkt att se den men det blev aldrig av. Nu blev det äntligen av, och det var tur det. Det var verkligen en film för mig. Långsam och reflektiv men med en lågmäld humor trots det allvarliga ämnet. Det var en film som berörde mig och kändes annorlunda. Det kändes nästan som en sf-rulle som utspelades på en avlägsen planet där två folk befinner sig i en långdragen konflikt till synes utan lösning. Det är bara det att det här är utspelas nu och på Västbanken och i Tel Aviv i Israel. Två palestinier, och barndomsvänner, ska utföra en självmordsattack i Tel Aviv. Vi får följa dem från att de får reda på att de har blivit utvalda för detta ”ärofyllda” uppdrag. Just detta att vi vet vad de ska göra gör att det finns en lågmäld och lite obehaglig spänning i filmen.

Nåt som filmen lyckas väldigt bra med är att gestalta hopplösheten i hela situationen. Det finns också nåt väldigt absurt i att dessa två män ska ta sina och andras liv. Hela situationen är så absurd att det ibland blir roligt, t ex när en av männen när han spelar in en avskedsvideo påminner sin mamma om att köpa en speciell typ av vattenfilter som han sett men inte hunnit upplysa henne om. Det enda negativa som jag kan komma på är att det förekommer en del ”skriven” dialog som redogör för de olika ståndpunkterna man kan ha i konflikten (väpnad konflikt med terroristattacker eller dialog som inte ger resultat). Det är en film som är vacker, långsam, märklig, inte som andra filmer. Det fanns några magiska ögonblick, speciellt mellan Said (en av självmordsbombarna) och Sulah (en nyinflyttade tjej som Said precis träffat).

4+/5

PS. Lite kul var att jag spelade in filmen när tv visade den. Av nån anledning så fattades första kvarten fast det insåg jag inte när jag började titta. Jag tyckte dock den började aningen direkt, utan nån egentlig inledning eller några förtexter. Vissa saker i handlingen kändes också lite konstiga men jag tyckte jag förstod det mesta. Efter filmen kollade jag upp hur lång den var och det visade sig alltså att jag hade missat första kvarten. Som tur var så råkade jag av en slump se att den fanns gratis på Voddler, så jag kunde enkelt kolla in första kvarten. Då kändes det lite som att se en mini-prequel. Jag kunde nu knyta ihop vissa händelser som jag sett under senare delen av filmen med det som hände under första kvarten. Ah, hur som helst, en riktigt trevlig film.

%d bloggare gillar detta: