Jakten på den försvunna skatten (1981)

Med anledning av att jag såg Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull för ett tag sen så gräver jag fram mina gamla och korta preblogg-omdömen om de tre originalfilmerna. Texten om Raiders of the Lost Ark skrevs i februari 2004 och jag tror (otroligt nog) att det här var första gången jag såg filmen.

När det gäller filmtiteln så föredrar jag faktiskt den svenska titeln så därför får inlägget heta just Jakten på den försvunna skatten. Det beror väl säkert på att det var den titeln man (eller åtminstone jag) hörde som barn. Då är det liksom den som gäller. Det är samma sak med Hajen eller gamla Bond-filmer t ex.

Året är 1936 och Indiana Jones är på äventyr i bl a Egyptens öken på jakt efter Arken, kistan som man ännu tror stentavlorna med de tio budorden förvaras i. Nazister är på samma jakt. Jakten på den försvunna skatten är en matinéfilm som jag varken säger bu eller bä om. Den är harmlös. Den gör inget större intryck på mig men duger som lätt underhållning. Det är en förvånansvärt färglös film med tanke på den hajp som råder kring den. Inte minst är IMDb-betyget 8.7 bara löjligt enligt mig. Ok, om jag hade varit tolv år och sett den på bio för första gången skulle jag förmodligen stämt in i hyllningskören. Men så är nu inte fallet. Jag hade velat ha lite mer arkeologimystik. Slutet när Arken öppnas blev bara fjantigt tyckte jag. Bäst var den i början i Sydamerika med djungler, guldstatyer, schyssta fällor och pontonplan. Sen blev den faktiskt ganska tråkig. Harrison Ford är väl betydligt bättre i t ex Frantic och Jagad, kanske för att det är bättre filmer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. När jag läser min text känns det som att filmen inte är värd mer än en tvåa men vid tiden för textens tillblivelse så hade jag en betygsskala som innefattade 3-/5, 3/5 och 3+/5 och filmen fick 3-/5, den svagaste trean man kan tänka sig. Nu är det 3/5 och 3,5/5 gäller och hade jag satt betyg enligt den skalan hade nog Jakten på den försvunna skatten fått 2,5/5 men jag vill inte ändra siffran så jag mappar ändå det gamla betyget till 3/5. Och filmen hamnade ändå på plats 9 på min topplista över 1981 års bästa filmer så en trea känns rimligt.

Boogie Nights


Titel: Boogie Nights
Regi: Paul Thomas Anderson
År: 1997
IMDb
| Filmtipset

Boogie Nights är Paul Thomas Andersons resa genom porrindustrin på 70/80-talet. En av våra medresenärer är unge Eddie (Mark Wahlberg) som upptäcks på en nattklubb av Jack Horner (Burt Reynolds), regissör av exotiska filmer, och därmed introduceras Eddie i en värld som i filmen består av ganska trasiga människor, sex (doh), droger och mycket yta. För Eddie, som givetvis döper om sig till Dirk Diggler, går karriären spikrakt uppåt till en början, men det är ensamt på toppen och mycket vill ha mer… droger framför allt. Filmen är egentligen en klassisk uppgång-och-fall-historia.

Paul Thomas Anderson (PTA) är en oerhört ambitiös regissör, det visar han i samtliga sina filmer. I Boogie Nights förekommer ett otal ruggigt sköna långa scener utan klipp och med svepande kameraåkningar där kameran följer en person ett tag för att sen byta till en annan som kommer in i bild. Vi kanske har sett det både förr och senare men det är snyggt och njutningsbart. I rollerna ser vi PTA:s favoritskådisar som Julianne Moore, William H. Macy, John C. Reilly, Philip Seymour Hoffman, Melora Walters, Philip Baker Hall, mm. Krydda dessa med t ex Reynolds och Don Cheadle och man får en kanonfilm vad gäller skådespelarna. Wahlberg gör väl sin bästa roll nånsin skulle jag tro.

De flesta av rollfigurerna är ganska snälla, halvt misslyckade, lite sorgsna, älskvärda figurer, som de flesta hamnar i situationer där de lämnar ut sig själva bara för att bli förnedrade. Ta bara Cheadles sorglustiga figur som försöker sälja stereoapparater iklädd cowboyklädsel och spelandes countrymusik. Eller när han försöker få ett banklån. Eller när Eddie och John C. Reillys rollfigur försöker spela in en musikdemo. Ja, det hela är ganska tragikomiskt, men PTA skildrar ändå allt med en värme och känsla för sina karaktärer. Den enda som till synes går oberörd genom filmen är Reynolds rollfigur, regissören som vill skriva filmhistoria genom porrfilm med handling (yeah, right) och dessutom vägrar övergå till 80-talets video (han ska ju göra film!).

Även om det alltså är en riktigt välgjord film med helgjutna skådisinsatser så tyckte jag den bitvis, främst i mitten, var lite tråkig. Den blev då lite väl enkelspårig på sin väg mot sina karaktärers botten. Det var lustigt, på nåt sätt kändes det som om när filmen gick in i 80-talet så blev allt lite fulare och lite sämre och det verkar som om även karaktärerna i filmen tyckte det. På 70-talet kom man liksom undan med sex, drugs and rock’n’roll-livet men 1981 känns allt sunkigt och inte coolt. Nu blev inte filmen sämre av just det här, utan pga att det blev lite stiltje i handlingen, tyckte jag. Som tur var så räddas filmen av ett helt sanslöst avsnitt där Eddie och två kompisar ska försöka blåsa Alfred Molinas rollfigur. De kommer hem till honom och hans kinesiske ”betjänt” (eller nåt) som är besatt av att smälla smällare, samtidigt som Molina har stereon på högsta volym och verkar mer intresserad av att recensera skivan som spelas än att köpa droger. Helt sjukt svettigt bra.

Jag gillade även scenen mot slutet med Cheadle (som ständigt sökte den rätta looken) som hamnar i ett rån i butik. Oväntat och bra — precis som William H. Macys sista insats i filmen. Den allra sista scenen i filmen påminde mig lite om Robert De Niros motsvarande ”pep talk” i slutscenen i Raging Bull… ja, förutom att De Niro inte halar fram slangen då, haha. Jag måste också nämna scenografin men kanske framförallt musiken som är perfekt och verkligen sätter rätt stämning och tidsstämpel. Very good gummisnodd. Betyget blir en svag fyra. Det fanns ändå inte riktigt samma intensiva stämning i Boogie Nights som i den helt makalösa Magnolia om man nu ska jämföra.

4-/5

PS. PTA verkar för övrigt riktigt bra på att få skådisar (som liksom inte är riktigt erkända som seriösa skådisar) att göra kanoninsatser i roller som de visar sig passa perfekt för, t ex Tom Cruise i Magnolia, Adam Sandler i Punch-Drunk Love, och Wahlberg och Reynolds i Boogie Nights.

The Da Vinci Code


Titel: The Da Vinci Code (Da Vinci-koden)
Regi: Ron Howard
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

Boken Da Vinci-koden har jag läst. Tyckte jag det det var en bra bok? Nja. Det är en sidvändare, det är vad det är. Boken är ju skriven som ett filmmanus med korta kapitel (scener) och man hoppar fram och tillbaka mellan olika parallella handlingar. Det är helt enkelt svårt att sluta läsa. Gör detta att det även blir en bra eller åtminstone spännande film. Nja. Skillnaden med en film är ju att man inte själv behöver vända blad så då kan man inte komma med komplimangen att filmen är en sidvändare.

Da Vinci-koden känns verkligen som nåt som är gjort för att ett filmbolag vill ha filmen gjord för att tjäna pengar. Jag får inte känslan av att nån verkligen har brunnit för filmen och verkligen vill göra den för nån annan anledning än just pengar. I och för sig, om man vill håva in pengar så är det ju en fördel om man gör en så bra film som möjligt. Tyvärr verkar man inte ha insett det, utan tror att det räcker med en hajpad bok för att få till en publiksuccé.


Nu vet jag inte om det blev nåt fiasko direkt, men nån bra film är det definitivt inte. Till att börja med är Tom Hanks felcastad, han gör en ovanligt blek figur och har inte den där glimten i ögat som jag fick känslan av att Robert Langdon i boken hade. Jean Reno passar inte alls som poliskommisarien. Eller passar och passar, det känns inte som han hittar sin karaktär alls utan går på nån sorts autopilot. Likaså känns det inte som Paul Bettany vet vad han gör i sin roll som albinosjälvplågarmördaren Silas. Hans fåniga dialekt är bara… fånig.

Den enda som jag tycker hittar sin rollfigur något så när är Audrey Tautou som lyckas göra en person av sin kryptörspolis. Sen är ju Ian McKellen även underhållande i sitt (över)skådespel. Själva historien saggar sig fram med jobbiga flashback-scener och pekoralscener när Langdon plötsligt löser nån gåta. Just det här med gåtorna, som funkar i boken där man själv kan läsa i sin egen takt, går ju helt bort i filmen. Då måste man i såna fall välja att presentera det på nåt annat sätt, och inte som nu när lösningen kläcks fram av Langdon efter att han tittat på gåtan i tre sekunder, och vi fått se den i en halv sekund.


Det som är bra med den mediokra boken är gåtorna men främst konspirationsteorierna. Det är väl det enda som möjligtvis funkar i filmen. Jag är svag för konspirationsteorier, mysterier och dylikt, så nåt måste ju funka i filmen, men det är nästan märkligt vad dåligt man lyckas med att skapa nån som helst spänning. Det blir snarare ofrivillig komedi eller kalkon på sina ställen (slutscenen är ett sådant exempel). Nä, jag tycker faktiskt man kan se den godkända National Treasure istället

2-/5

%d bloggare gillar detta: