Chrysalis (2007)

Fransmännen har känsla för stil, det får man ge dem. Chrysalis är en riktigt snygg actionthriller som utspelar sig i ett stålgrått Paris med skurkar som inte visar nån som helst hänsyn utan dödar för att de kan. I fokus hittar vi en manlig deppig polis (hmm, nytänk!) som får en ny kollega i form av en ung kvinna. Precis som den förra filmen jag skrev om, Before I Go to Sleep, så handlar det även här om en människas minnen, och manipulation av dessa. Vi får bekanta oss med en obehaglig hjärntvätt-klinik som för tankarna till Gattaca då miljöerna är ungefär lika rena och kalla som i den filmen. Det förekommer en hel del sköna scener, bl a en intensiv martial arts-fajt i ett badrum och en scen i en hiss på väg upp mot den där kliniken till tonerna av suggestiv syntmusik. Mot slutet av filmen blir nog allt det kalla och grå för mycket för mig och jag blir trött. Sista kvarten tog 40 minuter för mig att ta mig igenom.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Un long dimanche de fiançailles

AudreyTitel: Un long dimanche de fiançailles
Regi: Jean-Pierre Jeunet
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Jag upptäckte precis att jag har sett alla Jean-Pierre Jeunets filmer och medelbetyget är 3.2/5. Ganska bra måste man säga. En långvarig förlovning kom efter supersuccén Amélie och den kunde inte riktigt leva upp till förväntningarna. Jag skrev om filmen i mars 2005.

Mathildes (Audrey Tautou) älskade har inte kommit hem från första världskrigets vidriga skyttegravar, men Mathilde bara vet att han inte är död. Hon inleder ett detektivarbete för att reda ut vad som har hänt. Förresten, flickor och pojkar, se upp med särskrivning när ni skriver den svenska titeln på filmen…

Jag vet inte, men jag greps aldrig riktigt av den här filmen. I stort så är det faktiskt en Amélie 2 även om det är en annan historia. Säg vad ni vill ni som inte tycker så, men sättet att berätta historien är snarlikt, t ex en berättarröst och korta småsöta snabbklippta episoder som beskriver en viss karaktär i filmen. Detta funkade perfekt i Amélie, men inte riktigt här, enligt mig. Det blir en för konstig kontrast mot krigets råheter som är den andra delen av filmen, förutom Mathildes detektivarbete och andra parallellhistorier. Det blev för mycket detaljer hit och dit, en för invecklad historia helt enkelt för min smak. Jag saknade en sorts kärna, röd tråd, eller vad du vill.

Tyckte att jag aldrig lärde känna varken Mathilde eller Manech (den försvunne älsklingen) vilket gjorde att jag brydde mig ganska lite om vad som skulle hända, oavsett hur otroligt snyggt det hela berättas för oss tittare. Just det, fotot, kameraåkningar är mycket riktigt av världsklass. Dessutom används datoranimeringar på ett smakfullt sätt. Det var nästan så att jag övervägde att ge filmen en svag fyra pga av detta, samt pga att jag faktiskt ett tag drogs in i historien, men slutet kändes som ett jaså, och därmed blir det inte mer än en trea.

3+/5

Uppdatering: Un long dimanche de fiançailles var en av fredagsfilmerna i Henkes och Christians decennietema och här hittar ni deras recensioner:

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Irréversible

IrreversibleBak och fram-filmen Irréversible såg jag för ungefär två år sen och jag minns att det var med både viss bävan och förväntan. Filmen uppfyllde de positiva förväntningarna och den där bävan jag kände var inte helt obefogade den heller.

Oj oj oj. Det här var något extra. Fotot är så flytande fantastiskt att jag håller på att implodera. Inledningen är bland det bästa jag nånsin har sett. Ljudet, musiken, händelserna, kaoset, de snurrande bilderna, allt gör att jag dras in i en oändlig spiral av förtvivlan. Filmen är en trip. En trip som aldrig tar slut.

Jag vet egentligen inte vad det är som påverkar mig. Det kan vara bilderna i sig. Det finns något ogreppbart över det som sveper framför mina ögon. Att allt är berättat baklänges är faktiskt inte nåt jag tänker på så mycket när jag ser filmen. Det kanske i och för sig mest beror på att jag blev tagen på sängen av den inferno-liknande inledningen på Rectum. Det är främst mot slutet som jag tänker på det eftersom scenerna då är helt annorlunda jämfört med början.

Grejen är ju att vi redan vet vad som kommer hända vilket ju gör konstrasten ännu större. Åh, denna förtvivlan, denna frustration. Är det Marcus (Vincent Cassel) kompis, Pierre (Albert Dupontel), filmen egentligen handlar om? Och sista scenen i filmen. Hände den först eller sist? Jag hade någon tanke om att det kanske kunde finnas nåt försonande i filmen och att det kanske var några år efteråt Spoiler när hon faktiskt hade fått sitt barn Spoiler slut.

Det här är fan en konstfilm. Och en bra sådan. Det är ett foto som inte är likt något annat. Efter ambulansscenerna är det bara ett enda flytande snurrande inferno av lampor och tegelväggar som inte liknar något jag har sett tidigare. Scenerna är långa utan klipp. Det känns som om det är en berusad fluga med problem med ena vingen som har flugit omkring och fotat filmen.

Efter att nivån är satt i och med brandsläckarscenen så sitter jag mest som en zombie och försöker hindra hjärnan från att koka över. Efter scenen i tunneln så mår jag dåligt. Partyscenerna efteråt (eller alltså före egentligen) är lite småkaotiska men ändå lugna jämfört med hur det var på Rectum. Den långa kärleksscenen mellan Cassel och Bellucci var väl helt ok men jag verkar inte uppskatta den lika mycket som andra verkar göra. Min hjärna höll förmodligen på att processa det tidigare flödet av bilder så jag var liksom inte riktigt med.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Jag skrev ihop det mesta av det här precis efter att jag sett filmen, därav den ostrukturerade recensionen. Försökte få nån sorts ordning på texten men den känns mest förvirrad — vilket kanske är passande.

%d bloggare gillar detta: