Midnight Special (2016)

Midnight SpecialIbland händer det att jag ser en film som jag inser inte är perfekt men ändå så älskar jag den. En film som har ett manus som kanske inte är klockrent. En film där det känns som att delar av handlingen saknas. En film som kanske inte går ihop logiskt i mitt huvud. Men ändå så älskar jag alltså filmen.

Nu har jag sett en sån här film igen. Den heter Midnight Special, är regisserad av Jeff Nichols (Take Shelter och Mud bl a), och den kom givetvis aldrig upp på bio i Sverige.

Två män är på flykt. De befinner sig på ett motell. Med sig har de en liten pojke som sitter under ett lakan och läser serier i ljuset från en ficklampa. Pojken har ett par blå simglasögon på sig. Motellrummets fönster är täckta med wellpapp för att hålla solen borta. En tv står på i bakgrunden och vi hör i en nyhetssändning att en pojke rövats bort från sina föräldrar.

Nyhetssändningen ses även av tre medlemmar av en religiös sekt kallad The Ranch. Sektledaren beordrar sina medhjälpare att hitta pojken för att föra honom tillbaka till sekten. De har fyra dagar på sig.

Vad är det som händer? Vem är pojken? Varför har han simglasögon på sig? Varför hade man mörklagt rummet? Varför är sekten så intresserade av pojken? Vad händer om fyra dagar?

Oj, oj, inledningen av filmen är blytung. Jag sitter omedelbart på helspänd, på kanten av tv-soffan. Musiken mullrar från högtalarna. Fasiken vad bra det här är. Jag är totalt inne i filmen direkt.

Michael Shannon, Joel Edgerton, Sam Shepard och Kirsten Dunst är några av skådisarna. Samtliga är mycket bra. Så fort jag ser Dunst och speciellt mot slutet kan jag inte låta bli att tänka på Melancholia.

Det är mystiskt och spännande. Handlingen förs framåt utan nån påklistrad exposition. Det är nästan så jag hade velat ha fler förklarande scener, åtminstone gäller det den där sekten som jag ville veta mer om. Men ändå älskar jag hur saker och ting kommer fram på ett naturligt sätt. Exempelvis upptäckte jag efter ett tag att alla kvinnor i sekten hade exakt samma frisyr. Det görs ingen grej av det utan tittaren får upptäcka det själv.

Jag tänker inte skriva så mycket mer om vad som händer och mina tolkningar om vad allt går ut på. Se filmen själv och upplev den med egna ögon!

Men, ja, en sak jag vill nämna är att jag mot slutet av filmen blev väldigt berörd. Jag fick faktiskt lite samma känsla som i Room (även om Room är snäppet starkare) och även lite Melancholia-vibbar (kanske främst pga Dunst). Midnight Special handlar om en familj som försöker komma samman men som av olika anledningar dras isär. Det är ett rörande ämne helt enkelt. Och så är det iscensatt i form av en intensiv sf-thriller. Briljant. Man skulle kunna beskriva den som en blandning av Stephen Kings Firestarter kryddat med Starman, E.T.Blue Ruin och så lite Tomorrowland.

Midnight Special är inte en film utan brister men stämningen, miljöerna, musiken, fotot och filmfilm-känslan gör att jag ändå faller pladask. Det här är precis min typ av film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

 

1

2

3

4

5

Star Wars: The Force Awakens (2015)

The Force AwakensI måndagskväll var det äntligen dags att se den mest hajpade filmen på länge. Eller äntligen och äntligen. För mig som inte är galaxens största Star Wars-fan så såg jag fram emot en kul kväll på bio men egentligen inte mer än så.

Det blev en väldigt kul kväll på bio. Dessutom bjöds det efter visningen på en ruggigt god hamburgare med en härlig dipp i form av smarrig chipotleaioli på restaurangen Egon i Mall of Scandinavia.

Japp, Mall of Scandinavia var det alltså som gällde vilket innebar att filmen sågs i IMAX. Fast för min del lutar det mer och mer åt att denna version av IMAX egentligen är LieMAX, även om nu bioduken skulle vara så stor att den uppfyller de minimikrav som finns för att få kallas IMAX. Den är klart mindre än duken i en äkta IMAX-salong som t ex den salong i Montréal där jag såg Mission: Impossible – Ghost Protocol.

Nog om det tekniska. Vad tyckte jag om Star Wars: Episode VII – The Force Awakens (attans vad långa titlar det ska vara nu för tiden)? Jag tyckte mycket om Star Wars: Episode VII – The Force Awakens.

Det jag gillar mest är JJ Abrams känsla för feeling och den stämning han får till. Det är nåt med hur filmen ser ut som jag njuter av. Det har varit likadant i Mission: Impossible III, Star Trek, Star Trek Into Darkness och Super 8. Det är som Michael Bay fast fint och med mänsklighet och värme och utan trams.

I The Force Awakens tycker jag han får till en perfekt känsla. Den påminner om originalfilmerna i och med att det känns äkta, smutsigare, inte lika polerat som i Lucas prequels. Samtidigt har Abrams lagt till sin egen touch tycker jag, vilket för min del lyfter filmen över originalfilmerna. Miljöer, skepp och dräkter är underbara. Bara en sån sak som att vi får härliga, kraschade, övergivna och gigantiska stjärnkryssare på en ökenplanet. Eller den kvinnliga stormtrooper-kaptenen Phasma i sin blankpolerade metalldräkt. Hon tog aldrig av sig sin hjälm. Eller ljussabelfajten i ett skogigt snölandskap.

Men bäst kanske ändå Daisy Ridley är. Hon var nog höjdpunkten för mig. Hon är den skådis Keira Knightley ville vara. Envis, charmig, snäll, HANDlingskraftig, inte HANDfallen. Även hennes kompis John Boyega funkade för mig. En modig fegis med hjärtat på det rätta stället. Oscar Isaac var charmig men var med för lite för att han skulle sätta sig riktigt ordentligt. Samtidigt saknade jag inte honom när han inte var med. Adam Driver tyckte jag var mycket bra. Till skillnad från en viss H.C. från prequelsen så lyckades Driver fånga den där smärtan som uppstår när man famlar mellan den mörka och ljusa sidan.

”Hans hår var korpsvart och hans ögon mörka. Tårarna glänste. En kind blev smekt.”
– Författare: Jojjenito

Uppgörelsen mellan Han Solo och hans son var både vacker och sorglig. När Daisy Ridley senare, efter att det som skedde hade skett, tittade in i ögonen på och kramade om Leia blev det lite dammigt i salongen.

Jag gillade det känslofyllda slutet när Daisy Ridley hade letat upp en person och ville överlämna något. Trots att de två stirrade på varandra farligt länge så att man nästan trodde att det skulle bli ”Frodo i slutet av Sagan om konungens återkomst-varning” så blev det inte det.

Ja, Henke, du har rätt. Det intressanta är karaktärerna och deras relationer – inte nån politik, som Lucas verkade tro i framförallt The Phantom Menace. Det som gör The Force Awakens bra är inte politiska intriger, eller maffiga actionsekvenser med rymdskepp för den delen. Nej, det intressanta är vad som står på spel för karaktärerna och hur dessa karaktärer utvecklas under filmen.

Ett gott betyg till både filmen och publiken vi såg den med är att jag aldrig nånsin under visningen ens noterade nån annan i publiken. Jag var totalt inne i filmen. Det är inte vanligt. Enda gången jag rycktes ut en aning var när en viss person till vänster om mig skrattade lite väl högt då C-3P0 visade sitt gyllene tryne.

Några mindre bra detaljer:

Varför var Max von Sydow ens med när han bara var med i två minuter, om ens det? Han hade väl kunnat spela en gammal sithlord istället.

Domhnall Gleeson? Vad gjorde han i den här filmen? Han har uppenbarligen inte karisman att spela en ond officer i The First Order. (The First Order = typ det nya Rymdiperiet.)

Ja, jag hade hellre sett Max von Sydow som The First Orders ledare än den cgi-figur vi fick nu. Så fort Snoke, som han hette, var med, så sjönk filmen för mig. Han hade passat bättre som svartalv i Thor: The Dark World.

3D:n? Nej, den extra dimensionen gav ingenting men så var ju inte heller filmen inspelad med 3D-kameror utan efterkonverterad.

Jag har fortfarande lite svårt för scener med robotar eller håriga varelser som säger nåt obegripligt och en människa svarar på engelska.

Det förekommer en scen med lustiga figurer och lustig musik på en bar som tagen ur episod 4. Det kändes som en trött blinkning.

Slutord: En mycket bra film som står på egna ben (trots att det förstås i mångt och mycket är en remake av episod 4). Den är två snäpp bättre än prequelsen. Faktum är att jag även upplevde den som bättre än samtliga originalfilmer men då går jag alltså på min bioupplevelse jag hade i måndags, plus att man får ta med i beräkningen att jag inte är lika förtjust i originalfilmerna som många andra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jag såg filmen tillsammans med Henke och Christian och här hittar ni deras tankar om den vaknande kraften.

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Fler som skrivit eller poddat om The Force Awakens:

Voldo
Filmitch
Den perfekta filmen (podd)
Rymdfilm (som även pratar om Star Wars med Roger Wilson i P1)
Fiffis filmtajm
Flmr
BlueRoseCase
Rörliga bilder och tryckta ord

Goth Wars?

Goth Wars?

Frances Ha (2013)

FrancesDet gick alldeles för lång tid efter att jag såg Frances Ha innan jag nu till slut kom mig för att skriva ner min tankar ordentligt om filmen. Det beror delvis på att jag såg filmen i ett galet race där jag betade av filmer som jag kanske trodde skulle kunna hamna på min lista över förra årets tio bästa filmer. Nu hamnade inte Frances Ha där så därför blev det inte av att jag skrev om den direkt.

Medan jag såg filmen så klottrade jag ändå ner en del tankar. Lösryckta tankar som poppade upp under titten. Här följer nu en sorts renskrivning av dessa tankar. Vissa tankar kommer jag ihåg mycket väl. Andra ställer jag mig frågande till. ”Hur tänkte jag där eller det där minns jag inget av?” Se det som ett experiment eller ren lathet. 😉

Jag är tveksam till filmen i början. Det är trams och flams. Varför har filmen hyllats? Det är inte min stil i alla fall. Men när Frances (Greta Gerwig) bästa vän och rumskompis Sophie vill flytta in i en ny lägenhet med Lisa blir det lite mer allvar och melankoli. Lisa? Var det inte en pojkvän Sophie skulle flytta ihop med?

På en restaurang försöker Frances betala med kort men köpet går inte igenom. Hon säger ”I’m not a real person yet”. Mmm, talande för filmens tema.

Jag är inte jätteförtjust i musiken. Är det inte lite väl mycket klipp. Jag får ingen riktig rytm.

RÖKA INOMHUS! Coool. Strumpor i sängen. Eh.

Varför springer hon hela tiden?

Småstad vs. storstad. Genuint vs. coolt.

När Frances är på besök hemma (över julen?): tonårskillen mimar och tittar ner i sånghäftet och vill bort medan lillkillen sjunger med frenesi och inlevelse.

När Frances är inne i badrummet i badkaret och mamman frågar ”Frances, how much longer!?”. Ja, hon undrar vad det ska bli av Frances.

När Frances vill låtsasslåss med ”den nya kompisen” efter Sophie och den nya kompisen inte fattar nåt alls. Var det Lisa som var den nya kompisen?

Vänner. Man glider isär. En ska på semester och säger det till sin ”bästa vän” dagen innan resan. Jag känner med Frances när hon liksom inte är med i loopen längre. Sophie ska flytta till Japan. Oj då. Frances är sist att veta. Vänner. Man går in i olika liv. Ibland (oftast) tar det olika lång tid att hitta de där liven. Är det elakt? Frances gör samma sak när hon åker till Paris utan att nån får veta. I Japan är allt hur bra som helst för Sophie, i alla fall om man ska tro hennes blogg…

Är det Maria Bello…? Nej, inte enligt IMDb.

Jag gillar Bowie och Paris.

Filmen höjer sig (överraskande) till en fyra när Frances på en fest berättar om vad hon vill få ut av ett förhållande… eller livet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tom

Tracks (2014)

TracksImorgon har filmen Tracks premiär. I april var Robyn Davidson på besök i Stockholm för att marknadsföra ”sin” film. Jag och tre av mina filmspanarkompisar, Joel, Fiffi och Henke, fick chansen att gå på en förhandsvisning av filmen. Efter visningen hölls ett Face2Face med Robyn och mer om det blir det i slutet av inlägget.

Vem är nu Robyn Davidson frågar ni er? Jo, hon är kvinnan som på 70-talet kände att hon var tvungen att tillsammans med några kameler vandra hela vägen från det mittersta av Australien ända till Indiska oceanen. En vandring på lite drygt 273 mil. En vandring som skulle ta över ett halvår. Från början ville Robyn genomföra allt själv med hjälp av sina kameler (och sin hund Diggity). Målet var ju att vara ensam. Efter ett tag inser hon dock att om hon ska kunna finansiera det hela – man måste ju äta och dricka – så är hon tvungen att göra eftergifter. Tidskriften National Geographic är villiga att sponsra äventyret men kräver att med jämna mellanrum skicka ut en fotograf för att bilddokumentera.

Jag kände inte till bakgrunden till filmen alls när jag hörde om visningen, och om jag ska vara ärlig så kände jag mig inte speciellt lockad av filmen. Det som gjorde att jag var sugen på att gå var just att Robyn skulle vara på plats. Det kändes som att det kunde göra hela eventet bra mycket mer intressant då faktiskt den verkliga huvudpersonen på plats.

Men bortsett från allt det som har med Robyn själv att göra, vad tyckte jag om filmen? Hmm, ja, inget speciellt. Mia Wasikowska är en litet udda skådis som jag oftast gillar. Så även här. Hon passade verkligen i rollen och om hon inte hade funkat då hade filmen fallit platt. Den faller inte platt. Naturscenerierna, de vackra ökenlandskapen, är givetvis väldigt vackra. Kamelerna är coola djur. Mia spelar Robyn med en envis envishet.

Tyvärr tycker jag filmmakarna upprepar sig själva efter ett tag. Vi får se frustande kameler i form av en brunstig hankamel. Vi får se svepande helikopterbilder på öknen och Robyns lilla karavan bestående av henne själv, en hund och fyra kameler. Vackert. Men det återkommer lite för ofta. Det kanske hade funkat perfekt som andrum mellan nerviga naturäventyr. Som det är nu får vi inte så mycket äventyr tyckte jag. Det som händer är att den där fotografen, Rick (spelad av Adam Driver som jag kände igen från Inside Llewyn Davis), dyker upp med sin jeep och tar fram kameran. Hmm, jag vet inte, kanske saknade jag lite stakes.

I filmen förekommer även några flashbackscener som vad det verkar ska förklara varför Robyn gjorde sin vandring. Dessa scener funkade inte och hade liksom inte med resten av filmen att göra, vilket även eftersnacket med Robyn bekräftade.

Jag gillade en hel del i Tracks men till en trea räcker det inte riktigt.

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

Jag har en känsla av att jag kanske delar ut lägst betyg av oss fyra som skriver om filmen idag men man vet aldrig. Vad tyckte de andra? En ökenvandring med eller utan oas? Ta reda på det här: Fiffi, Henke och lipsillen Joel.

Om visningen och Face2Facet: Den ökända biografen Park var skådeplatsen för detta drama. Varför ökänd frågar ni? Jo, sätena på Park är rena tortyrredskapen. Om fler visningar ägde rum här kan stjärtprotesoperationer vara en lukrativ bransch. Men, det konstiga är att denna gång hade jag inga problem alls med. Jag måste ha fått salongens enda säte med stoppning.

Innan filmen drog igång sa Australiens ambassadör i Sverige och Robyn själv några ord men lämpligt nog hade man lagt själva Face2Face-delen efter filmen. Och vilket Face2Face det var. Robyn var en ytterst vältalig och, vad jag tyckte, intelligent person. Hon svarade på de frågor hon fick utan att svara på en annan fråga (som politiker är experter på) och utan att tappa tråden. T.o.m. tvådelade frågor klarade hon av galant. När hon i slutet fick den alltför uppenbara och aningen fåniga frågan om VARFÖR hon gjorde sin vandringen så blev hon tyst en stund. Men sen sa hon ”let me tell you a story” och så berättade hon en historia, sann eller inte spelade ingen roll.

RobynDet mest intressanta var när Robyn fick frågan om det var nånting hon var missnöjd med och hur själv skulle ha gjort filmen. Här brukar man väl vanligtvis få ett diplomatiskt svar om att filmmakarna gjort ett bra jobb osv. Robyn svarade på ett mer komplext sätt. Hon gillade förstås filmen men det var inte ”hennes” film. Speciellt var det en detalj, just den där förklaringen till vandringen som filmmakarna la fram, som hon inte var förtjust i. Hon hade kämpat en del med regissören om att det inte skulle vara med i filmen men fått ge sig, och det var hon ok med i slutändan. Men det var inte hennes film. Efter detta svar fick hon applåder då hon gjorde en bra poäng om att när kvinnor gör ”galna” saker på film så måste det alltid finnas en tragedi eller en mental diagnos – ”hon är ju uppenbart inte helt frisk i huvudet” – som bakomliggande orsak. När det handlar om män så är det mer ”a man’s gotta do what a man’s gotta do”.

Efter visningen stod vi utanför biografen och pratade om filmen och eftersnacket och när Robyn själv stod bakom min rygg nådde kvällen ganska höga metanivåer. Joel kunde inte hålla sig utan gick fram till Robyn och uttryckte sin kärlek till filmen och fick en kram på axeln. Efter det berättade Robyn för oss om den mest idiotiska fråga hon fått. Under ett Face2Face nånstans i USA hade en kvinna frågat henne om hon tog livet av sig då när hon gick ut i vattnet när hon nådde Indiska oceanen.

Filmens Face2Face får högsta betyg.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel

Inside Llewyn Davis

filmspanarna_kvadratFilmspanarfilmen för den här månaden valdes av Johan från Har du inte sett den? och jag tyckte, innan visningen, att det var ett utmärkt val. På det efterföljande pubhänget anslöt nygammelkomlingen Gustav från bloggen We Could Watch Movies och nykomlingarna Tommy och Niklas  från utmärkta podden Tommy filmar Niklas OCH EMILIO. Niklas kan väl räknas som seminykomling då han skymtade förbi på en filmspanarträff under Stockholm Filmfestival i höstas. Riktigt roligt med nytt filmspanarblod, och jag tror vi satte rekord med 14 filmbloggare/poddare på träffen i lördags. 🙂 Trots en för min del uppkastat lunch kvällen innan så blev det en mycket trevlig dag med fika, Coen-film, pubhäng och slutligen RoboCop. Nu till filmen för dagen: Inside Llewyn Davis.

****

Inside Llewyn DavisTitel: Inside Llewyn Davis
Regi: Ethan Coen & Joel Coen
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Vid ett tillfälle i filmen besöker filmens huvudperson en musikproducent i Chicago för en audition. Producenten säger nåt i stil med ”let’s see what’s inside Llewyn Davis”. Kanske med ett frågetecken efter. Det är en berättigad och passande fråga. Dels är namnet på folksångarens första soloalbum just Inside Llewyn Davis, och dels kan man faktiskt undra vad som finns inuti mannen i fråga, Llewyn Davis själv. I bröderna Coens senaste rulle, som mig veterligen INTE är en BOATS (!), spelar för mig okända Osar Isaac titelrollen. Llewyn är en person som verkar ha tappat gnistan och riktningen i sitt liv. Allt går i cirklar, runt, runt. Likaså gör filmen upptäcker man som tittare efter ett tag. Davis bor hos bekanta, hos sin gamla flickvän (?) Jean (Carey Mulligan), hos nån medmusikant. Där han får en soffa helt enkelt. Han hankar sig fram genom spelningar på New York-klubben The Gaslight. Ibland ”säljer” han sig genom att agera studiomusiker när t ex Jeans nya snubbe Jim (en käck Justin Timberlake i stickad tröja) spelar in en ”schlager”.

Det går inte bra för Llewyn. Men frågan är vem man ska skylla på? Världen eller Llewyn? Llewyn är vrång. När han märker att publiken på The Gaslight sjunger med i texten när Jim & Jean uppträder, så ser han sig förvånat omkring. Folkmusik, det är allvarliga grejor ju! And remember: If it was never new, and it never gets old, then it’s a folk song.

Det breakar aldrig för Llewyn. Han är fast i ett kontrakt på en gammal skivetikett som drivs av pensionärspar. Det är ett charmigt Coenskt pensionärspar (som taget ur en Coen-film, d’oh) men speciellt mycket royalties strömmar det inte in till Llewyn. Men Llewyn gör aldrig nåt helhjärtat försök att komma ur sin situation till nåt bättre. En orsak till hans håglöshet kan vara att hans tidigare partner Mike för en tid sen tagit livet av sig genom att hoppa från the George Washington Bridge (fel bro dessutom, the Brooklyn Bridge ska det vara). Det enda som verkar kunna styra Llewyns tillvaro i nån riktning är en katt. Katten tillhör paret Gorfein som Llewyn får sova över hos ibland. Katten hamnar i Llewyns ägo och han känner ett ansvar… eller så vill han bara ta hand om den för att han ska kunna sova hos paret igen.

(Mitch Gorfein spelas för övrigt av Ethan Phillips som gjorde den frejdige skeppskocken Neelix i Star Trek: Voyager, yay!)

Jag ska säga direkt att jag faktiskt satt med ett litet leende på läpparna under större delen av den här filmen. Många säger (har jag hört!) att filmen är ganska dyster. Ja, kanske det. En del säger att Llewyn är en person som man inte kan relatera till. Ja, kanske det. För mig är filmen ändå så välgjord och Coenskt mysig och underfundig att jag inte hade tråkigt en sekund. Missförstå mig rätt, det är inte en ny No Country for Old Men, en ny Fargo eller en ny The Big Lebowski. Men för mig är den mil (eller åtminstone miles) bättre än filmer som The Hudsucker Proxy och Brun After Burning.

Jag känner ganska direkt att jag ser en Coen-film. Fotot är superduperbra. Musiken är härlig. Och vi får mycket musik. Oscar Isaac gör alla sånger själv. Nu vet jag inte om han spelar gitarr i alla lägen men han sjunger allt själv, och det gör han bra. Detta är en viktig detalj. Om det hade varit melloklass på sångerna (sorry, Fiffi) så hade filmen fallit en del. Nu är det ändå uppenbart att Llewyn har talang men han har inte gnistan och/eller kunskapen att göra sin musik populär för en bredare publik.

Coen-känsla var det. I ett märkligt mellanspel under en bilfärd från New York till Chicago (den där provspelningen, ni vet) så träffar Llewyn på en märklig och fetlagd man spelad av… ja, ni vet ju redan vem. Mannen känns nästan som en sagofigur. Fanns han ens på riktigt där i baksätet? I samband med dessa scener kunde jag inte heller låta bli att låta tankarna fara iväg till det tråkiga som hände Philip Seymour Hoffman (vila i frid).

Så, vad gick filmen egentligen ut på? Well, för mig spelar det inte så stor roll. Jag upplevde inte att jag hade tråkigt under visningen. Nu kanske inte filmen satte igång en massa tankar dagarna efter jag sett den. Under den efterföljande pubdiskussionen hörde jag Jimmy nämna att den där katten var det som gjorde att Llewyn fick en sorts mening i sitt liv. Och ja, det stämmer faktiskt. Men vid ett tillfälle stängde han dörren rätt i ansiktet på den. Stängde han egentligen dörren för sig själv där? Eller öppnande han den kanske? Haha, man kan faktiskt börja nysta i den här filmen märker jag. I slutet får, både vi tittare och Llewyn, reda på vad den där katten heter och hans (ja, det var en han) namn skvallrar kanske varifrån bröderna har fått en del av inspirationen till filmen ifrån. Det handlar om en bok kan jag säga. En bok som jag inte har läst och det ska nog mycket till om jag nånsin gör det. Men om jag är sugen på litet inre monolog, så kanske…

Jag har inte nämnt Carey Mulligan märker jag. Det beror på att jag tyckte hon var dåligt utnyttjad. Hon poppar upp då och då i handlingen men är mest sur, ilsk och ungefär lika bitter som Llewyn men mer utåtriktad med den där bitterheten.

I slutet av filmen dyker en viss Robert Zimmerman upp på klubben The Gaslight. Den mannen lyckades med det som Llewyn inte lyckades med. Nämligen att nå en bred publik med folkmusik. Jag upptäckte nu att det finns ett album med Bob som heter Live at the Gaslight. Därmed är cirkeln sluten och min recension slut. Vid en omtitt kan betyget bli högre.

Betyg hel Betyg hel Betyg halv

Vad tyckte mina spanarkompisar? Det var väl inte kattskit det här?

We Could Watch Movies
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (podcast)
Movies – Noir
Fripps filmrevyer
Except Fear
Moving Landscapes
Filmparadiset

%d bloggare gillar detta: