Tristram Shandy


Titel: Tristram Shandy (A Cock and Bull Story)
Regi: Michael Winterbottom
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

The Life and opinions of Tristram Shandy, Gentleman är tydligen ett av den brittiska litteraturens stora mästerverk och anses också, tydligen, ofilmbar. Därför är det här en film om ett filmteam som försöker filma romanen. Jag vet inte om jag skulle kalla det en fejkdokumentär som vissa gör, det känns mer som en påhittad version av Lost in La Mancha (dokumentären om Terry Gilliams katastrofprojekt om Don Quixote). Jag skulle kalla Tristram Shandy för en komedi/metafilm om ett filmteam som försöker spela in en film, helt enkelt. Steve Coogan spelar en något skruvad version av sig själv, liksom många andra av skådisarna som är med i filmen i filmen.

Det här kändes som en film med en typisk brittisk humor. Den påminde mig i tonen om den ändå annorlunda, och nyligen aktuella, Wallace och Gromit-filmen. Tristram Shandy är ofta rolig då den nog ganska träffande driver med filmbranschen, filmnördar, skådisar, den interna rangordningen mellan skådisar och hur det går till på filminspelningar. Steve Coogan, som jag faktiskt aldrig tidigare skådat på riktigt allvar, varken på silverskärmen eller vita duken, är härligt dryg och rolig på ett väldigt brittiskt sätt.

Roligast i filmen är två scener i början och slutet där Coogan och hans kollega Rob Brydon smågnabbas med underbar komisk timing. Bl a försöker de visa hur bra de är på att härma andra skådisar (främst Al Pacino) och det är väldigt roligt. Sen var det ju allt lite roligt när de driver lite med (oss) filmnördar. Här är det en tjej som jobbar i teamet som är riktigt insnöad på Fassbinder och annat. Kul också när Brydon inser att han ska få spela mot Gillian Anderson (agent Scully från Arkiv X) och när Coogan har en mardröm om det.

I övrigt puttrar den väl på, men jag tycker inte den når några astronomiska komiska höjder som vissa recensenter vill hävda. Den är smårolig (riktigt rolig ibland) men känns lite intern ibland om ni förstår vad jag menar. På nåt sätt förstår jag varför just filmrecensenter gillar den här filmen. Av mig får den en stark trea (och jag recenserar ju trots allt ganska mycket film).

3+/5

PS. Eh, kanske inte så konstigt att humorn känns brittisk eftersom det är en brittisk film. 😉

%d bloggare gillar detta: