Den blomstertid nu kommer (2018)

Jag gillar det faktum att Den blomstertid nu kommer existerar mer än filmen i sig. Det kan tyckas vara ett konstigt uttalande men det är precis så jag känner inför Crazy Pictures svenska katastrofactionthriller. Att den ens har gjorts är värt att hylla.

När den första lilla teasern, som gjordes för att kickstarta projektet, dök upp för flera år sen blev jag direkt intresserad och nyfiken. Katastroffilm är en favoritgenre och det man fick se i teasern skvallrade om välgjord action. Att det dessutom var en svensk film som utspelade sig i Sverige var ett stort plus. En katastroffilm på hemmaplan borde ju göra att intensiteten och närvaron ökar.

Handlingen går i korthet ut på att Sverige attackeras av en okänd yttre makt (*host*Ryssland*host*). Ett antal explosioner sker i Stockholm. En mystisk smitta sprids via regn. Folk blir som galna och tappar minnet. Bilar krockar. Helikoptrar störtar. Elnätet går ner. Fåglar faller från himlen. Kaos.

Vi får följa ett antal personer som försöker ta skydd och överleva. Mest i fokus är den deprimerade musikartisten Alex som befinner sig i Stockholm när attackerna inleds. Av ”anledningar” beger han sig dock till sitt barndoms hem på landet utanför Norrköping. Gammalt groll med pappan och ungdomskärleken Anna väntar där.

Från och med nu får jag nog varna för spoilers så läs vidare på egen risk.

Oj, vad jag försökte gilla den här filmen. Jag försökte verkligen. Inledningsvis var det inte så svårt. Jag älskar konceptet. Katastroffilm är som sagt en favoritgenre. Här är det dessutom blandat med en liten del konspirationsfilm (vilket ju alltid är trevligt).

Just det faktum att vi egentligen aldrig får se vilka det är som attackerar gillade jag. Det påminde mig en del om Christopher Nolans episka Dunkirk där man ju aldrig får se tyskarna. Detta gör att motståndarna framstår som mystiska och mer otäcka. De kan vara hur många som helst och svåra att besegra eftersom man inte vet.

Jag gillar greppet att vi inte bara fokuserar på en person utan får följa ett antal olika grupper av personer. Det brukar vara så i katastroffilmer och ofta handlar det om att t ex två grupper med människor ska försöka hitta varandra. Tyvärr så har man i Den blomstertid nu kommer missat att länka ihop det hela på slutet vilket gav mig en oavslutad och avbruten känsla.

Det förekommer ett gäng maffiga scener. Det handlar om rejält välgjord action som känns på riktigt. Främst är det kanske scener med bilar och lastbilar som imponerar. Ljudet är bra också för ökad effekt.

Miljöerna är mycket trivsamma. Vi vistas inne i hemliga bergrum där styrpanelerna har analoga visare och fysiska knappar istället för datorskärmar och tangentbord. Hur realistiskt just detta är kan givetvis diskuteras. Men funkade gjorde det. Tyvärr blev det på gränsen till fånigt när Alex pappa sprang omkring i bergrummets korridorer och gillrade fällor. Lite Ensam hemma-känsla kanske. Fel känsla. Det förekom även märkliga scener när han pratade via en kommunikationsradio och i en telefon fast ändå bara ut i tomma luften. Tränade han eller vad höll han på med?

Jag tyckte de som anföll hade en udda taktik när de lät bilar agera krockmaskiner. Eller var det förarna som hade blivit galna av det smittade regnet? Ja, kanske var det så. Det störde inte så mycket men det kändes lite skrivet för att man skulle få krascha så många bilar som möjligt. Ah, det spelade inte så stor roll. Just detta funkade ändå. Det var bra bilkrascher helt klart.

(En parentes är att när vi får träffa Alex som vuxen och stressad musikartist med en jobbig manager, så var det svårt att låta bli att tänka på Tim ”Avicii” Bergling. Nån mer som gjorde den kopplingen?)

Slutet av filmen blev tyvärr total pekoral för mig. Jag satt och vred mig av pinsamhet i biofåtöljen. Avslutningen i kyrkan är verkligen INTE bra. Vad hände där? Det är för uuutdraget, märkligt och samtidigt oavslutat.

Filmen är i grunden en sorts coming of-historia för Alex. För mig blev det tyvärr alldeles för övertydligt och krystat när man skulle återkoppla till de scener som filmen inleds med då Alex är 15 och vi får se varför det skar sig med pappan och vad som hände med Anna.

Ta bara scenen med pappan med gitarren i elden efter att han har kraschat med sitt lilla plan. Det var mest pinsamt och skrattretande. Likaså när Alex till slut, efter 15 år, ska ge Anna den där sången i kyrkan.

Nej, filmens sista kvart var mycket underlig. Var allting en sorts drömsekvenser? Pappans hjälteakt där han flög sitt lilla plan mot de välbeväpnade helikoptrarna. Redan där började jag känna tveksamhet. Jag vet inte. Jag vet bara att det inte funkade. Det kändes, som jag nämnde, utdraget och oavslutat på samma gång. Inget knyts egentligen ihop på ett tillfredsställande sätt.

Dialogen funkade, kanske lite överraskande, för mig överlag. Jag tyckte skådisarna var hyfsade. På förhand var jag lite orolig över just detta men det funkade alltså. Att slutet föll platt och fastnade i pekoralträsket kan jag inte klandra skådisarna för.

Jag vill verkligen sätta ett högre betyg, men det går inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Fler som skrivit om Den blomstertid nu kommer: Flmr, Fiffis filmtajm och Rörliga bilder och tryckta ord.

 

The Commuter (2018)

Liam Neeson är fast i ekorrhjulet. Han pendlar varje dag från en New York-förort in till Manhattan där han jobbar som… ja, vad var det nu? Försäkringsrådgivare? Liam jobbar häcken av sig för att bekosta sin sons college-studier. Men att jobba häcken av sig räcker förstås inte. Liams chef kallar in honom för ett litet samtal, ”Do you have a minute?”.

Fem minuter senare står Liam på trottoaren med den sedvanliga kartongen, utan jobb och förnedrad. Liam träffar sin gamla poliskollega Patrick Wilson för en öl innan han moloken tar tåget hem.

På tåget träffar Liam en mystisk kvinna, Vera Farmiga, som ger honom ett uppdrag. Liam ska identifiera den person på tåget som inte hör hemma där. Välbekant med alla pendlare borde ju Liam kunna peka ut den person som åker för första gången. (Haha, krystat så det förslår.) Liam lockas av erbjudandet eftersom det involverar en riklig belöning om han lyckas. Både tåget och handlingen är därmed i rullning.

Inledningen var lite lustig. Vi får ett, nästan konstnärligt, montage som skildrar Liams monotona och upprepande vardag. Denna konstnärliga stil var givetvis inget som fortsatte under resten av filmen (förutom en liten detalj). Men som inledning stack det ut som något udda. En Måndag hela veckan-homage måhända?

Jag gillade att Liam i princip spelade sin verkliga ålder. När han får sparken utbrister han ”I’m 60 years old!”. Det fanns även nåt udda i att Liams familj kämpade så med att få ekonomin att gå ihop, och då menar jag udda i filmvärlden. I många andra filmer bor 25-åringar i takvåningar på Manhattan utan att till synes tjäna några pengar alls.

Filmen utspelar sig i skuggan av 9/11 och andra terrordåd. Säkerhetskontroller på tåg verkar vara vanligt förekommande. Folk börjar bli luttrade men vissa blir ändå irriterade. Varför just idag?

The Commuter är en funktionell thriller. Funktionell men förutsägbar. Kanske är det lite Hitchcock över den. Just konspirationskänslan och att den till största delen utspelar sig på ett tåg. Det ger en klaustrofobisk och samtidigt mysig stämning.

Jag nämnde att det förekom ytterligare en ”konstnärlig” detalj förutom vardagsmontaget under inledningen. Vad var det? Jo, det var en klassisk s.k. dolly zoom (som bl a kan ses i Jaws) som användes för att förstärka Liams känsla av panik när skiten träffar fläkten där ombord på tåget. Apropå Hitchcock så tror jag att han var först att använda denna teknik i Vertigo.

The Commuter är en perfekt fredagsfilm. Den är harmlös och får en harmlös trea av mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Tully (2018)

På IMDb är Tully listad som en komedi. Hmm, det skulle jag säga är lite missledande. För mig är filmen på gränsen till en psykologisk skräckis. Ok, IMDb anger även drama som genrebeteckning. Så det ska alltså vara en dramakomedi. Jag tycker inte det stämmer heller. Filmen inleds i alla fall med en ångestfylld scen där en höggravid Charlize Theron ska skjutsa sin son och dotter till skolan. Sonen får nån slags panik när ”den vanliga” parkeringen är full. Han börjar sparka på sätet och skrika. Theron skriker tillbaka, dottern börjar skrika. Det är kaos. Om jag hade varit i bilen hade jag hoppat ur fortare än kvickt. Själv blir jag störd av det smaskande ljudet från nån som äter ett äpple i andra änden av kontorslandskapet på jobbet.

När bebisen väl är född blir ändå allt lättare för Therons rollfigur Marlo. (Marlo? Vad är det för namn på en tjej? Italienskt?) Eller nej, det blir förstås inte lättare. Det blir värre. Marlos man Drew (spelad av en perfekt castad Ron Livingston) jobbar, och när han inte jobbar är det hörlurar och tv-spel som gäller. Sonens skola klagar och anser att sonen behöver en stödlärare, en stödlärare som ska bekostas av Marlo och Drew. Hemma är det ostädat kaos, spillda glas och fryspizza.

Men så kommer en ljusning. Marlos välbärgade bror Craig (Mark Duplass) erbjuder en lösning i form av en night nanny som tar hand om bebisen nattetid så föräldrarna får sova, förutom när det ska ammas. Marlo lever upp, får tillbaka glöden, och blir typ bästa kompis med nattbarnvakten (som spelas spralligt av Mackenzie Davis).

Jag gillar att filmen känns rå och naturlig. Den har en ärlighet som känns. Det finns ingen bad guy här. Marlos man Drew är en ordinary Joe som väl gör så gott han kan. Men visst, han hade kunnat vara mer stöttande och snappa up saker och ting och nån gång lyssna istället för att sätta på lurarna sina.

Charlize Theron är väldigt bra som Marlo. Hon är annorlunda (nähä!) jämfört med Atomic Blonde men ändå en naturkraft på ett liknande sätt. Jag har aldrig varit jätteförtjust i henne som skådis men i Atomic Blonde och här funkar hon väldigt bra.

Hur var det komedin då? Nja, jag skrockade väl till nån gång kanske, men mestadels är det här ett rent drama eller t.o.m. en sort psykologisk thriller kanske.

I sin genre, livspusselgenren (?), är den väldigt bra, kanske en av de bästa nånsin. Det är välgjort allting. Den levererar sanningar. Skådisarna är på topp. Grejen är bara att det inte riktigt är min genre – eller så gillar jag de brittiska varianterna mer – men i sin genre är det förmodligen en av de bästa så jag delar ut betyget ”helt ok”. Kanske spelar det även in att jag avskyr ordet livspusslet, ett ord som för övrigt är ett registrerat varumärke.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Kolla nu in de andra filmspanarnas hyllningar av filmen.

Fiffis filmtajm-Fiffi
The Nerd Bird-Cecilia
Har du inte sett den?-Carl
Svenska Filmakademin-Fredrik
Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia

Anon (2018)

Anon är Andrew Niccols senaste film och tidsenligt hade den premiär direkt på Netflix, för bara några dagar sen. Jag såg den flimra förbi när jag letade efter nån hyfsat ny sf-rulle att kolla in. Den verkade lite intressant så jag tog en närmare titt på vad den handlade om. Jag såg att regissören alltså hette Andrew Niccol och då ringde det en klocka. Vad hade han gjort tidigare? Tre sekunder senare visste jag att han bl a låg bakom Gattaca, en film som jag verkligen gillade när jag såg den på bio, och In Time, en inte lika bra film. Min nyfikenhet var väckt och jag klickade på Spela upp.

Anon är en film noir i en science fiction-miljö. Eller är det tech noir man kallar den här typ av film? Ja, jag tror det. Tech noir. Det låter rätt för Anon.

Jag kände direkt igen mig från Gattaca, och även In Time. Vi har ett väldigt tydligt koncept. Många skulle kalla konceptet övertydligt, även jag. Och så har vi miljöerna, som är betonggrå, kalla, rena, kliniska, sterila, stiliserade, utan utsmycknad. Ja, vilka ord du vill som inte betyder värme.

Med tanke på filmens frånvaro av värme så framstår det ju som kongenialt att vi hittar Clive Owen i huvudrollen som den deppiga poliskommissarien Sal. Han brinner inte för sitt jobb direkt och resten av hans liv består mest av sitta hemma i soffan och tänka tillbaka på ett tidigare liv som han inte längre har. Visst låter det kul?

Vad är då filmens koncept? Jo, att världen har utvecklats till ett extremt övervakningssamhälle. Det behövs dock inga kameror för att övervaka. Nej, allt du ser med dina egna ögon spelas in och lagras i vad man kallar Etern, ett gigantiskt datalagringssystem. Om ett mord sker är det bara för polisen att spela upp filmen från offret och förövarens synvinkel. Case closed.

Det speciella är även att alla har tillträde till det som man själv har lagrat i Etern. (Polisen har förstås befogenhet att se allt från alla.) Så om du inte mindes vad du gjorde den där berusade natten för två veckor sen så är det inget problem. Dessutom behöver du ingen fysisk skärm att titta på. Nej, du öppnar det du vill se ”med tanken” och sen spelas det upp framför dina ögon som om du hade en liten IMAX-duk på insidan av dina ögon.

Detta geniala övervakningssystem har, enligt filmen, lett till att det i princip inte längre finns nån brottslighet i världen. Men inget som har programmerats kan inte hackas, och kommissarie Sal dras förstås in i en utredning om en serie mordfall där mördarens identitet är okänd pga av nån (mördaren?) har lyckats radera delar av det som har lagrats i den ohackbara Etern.

Jag är svag för den här typen av konceptfilmer, precis som Andrew Niccol själv verkar vara. Niccol har bl a regisserat och skrivit S1m0ne (2002), Gattaca (1997) och In Time (2011) och även (helt själv!) skrivit manus till The Truman Show (1998). Niccol är uppenbarligen besatt av övervakning, virtuell verklighet, identitet (mänsklig och annan) och ny teknik som vrider till dessa koncept ett eller två varv.

Några andra filmer som jag kom att tänka under titten på var Minority Report (brott löses med nya tekniska innovationer) och Strange Days (minne lagras för att kunna tas del av efteråt). Kanske hade Anon funkat bättre om nån av dessa filmers regissörer tagit sig an Niccols manus.

(Apropå filmtiteln Anon så insåg jag först dagen efter titten att det givetvis var Anonymous man syftade på. Jag trodde länge att det bara var ett nonsensord eller en person som hette så. Jag fattar inte varför jag inte insåg det direkt…)

Det som jag tycker filmen får till är hur den visar att ny teknik, hur smidig den än är, på ett sätt skapar ett samhälle med mer distans (en typ av distans i alla fall) mellan människor. Ta en sån sak som Swish t ex. Swish är jättebra men att klicka på sin app är inte samma sak som lämna över 300 kronor i sedlar (inga guldpengar!) till sin vän för den där middagen. Handlingen blir mindre symbolisk och jag tycker även man tappar lite av värdet av pengarna i sig. Eller är det bara jag? Men jag gillar verkligen Swish.

I filmen behöver man inte nån app i en mobil. Det förekommer inga mobiler. Allt sköts via nån typ av internt system som programmerats in i allas hjärnor. Ska du ge dricks på ett fik dyker det upp en miniräknare på din inre display och så procentsatserna 0, 10, 20 och 30. Du behöver inte ens titta på den som säljer kaffet.

Just det där med ögonen var intressant. Det är som att ingen i filmen tittar på varandra. De tittar allt som oftast på sin inre display, även när de pratar med varandra. Ja, jag skrev ju tidigare att det var övertydligt. Men ändå inte överdrivet; det är ju bara att åka tunnelbana i Stockholm.

Jag tänkte på detta när jag var ute och promenerade idag. Jag gick förbi en grupp människor som verkade hänga med varandra. Två satt i en bil med ena dörren öppen parkerad vid en trottoar, och tre andra stod på trottoaren intill bilen. Samtliga glodde ner på sina mobiler. Det såg lustigt ut just för att de var så många. Jag vet inte om de väntade på en sjätte person eller vad de höll på med men det såg lustigt ut och jag var sugen på att ta en bild. De hade förmodligen inte märkt nåt.

Anon är kanske en lite för liten film. Kanske är filmens budget för låg för just den typen av film den försöker vara. Det är samma gråa och kliniska miljöer hela tiden. Det blir för statiskt, lite som Clive Owens ansiktsuttryck. Fast jag tycker Owen av samma anledning passar i den här typen av roll precis som i Children of Men. Det ska vara dystert.

Film noir-stämningen funkar kanske inte fullt ut. Känslan av sleeze man vill förmedla med droger, dricka och prostituerade känns lite krystad och mest ofräsch.

Jag ger ändå Niccol med tvekan godkänt. En svag trea blir det. Det hade kunnat vara en tvåa lika gärna men jag ska sluta vara så gnällig (förutom när det gäller populära MCU-filmer).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Amanda Seyfried spelar för övrigt ungefär samma roll här som i In Time. Lite längre peruk bara.

 

Avengers: Infinity War (2018)

Avengers och vi tittare har nu nått fram till slutdestinationen (ja, nästan i alla fall) efter splittringen i Civil War och mellanlandningar i Doctor Strange, Guardians 2, Spider-Man: Homecoming, Thor: Ragnarök och Black Panther. Alla (alla!) är verkligen med. Ja, förutom myrmannen och pilbågsmannen som tydligen frivilligt (?) satt sig i husarrest efter det som hände i Civil War.

Avengers: Infinity War tar vid direkt efter händelserna i Ragnrök då ju asarna tvingades fly från sin hemplanet. Ur askan i elden kan man säga. De träffar nämligen på rymdens värsta bad guy Thanos, mannen med den stora hakan, och hans anhang. Thanos är på jakt efter tesserakten, kuben som vi minns från bl a The Avengers. Varför vill Thanos ha kuben? Jo, för att den innehåller Rymdstenen, en av de sex Evighetsstenarna. Dessa sex stenar planerar Thanos att placera i sin metallhandske, smidd av värmen från en döende stjärna, för att få oändlig makt över hela universum.

Eftersom två (om jag räknat rätt) av stenarna finns på jorden, hos Vision och Doctor Strange, så blir The Avengers tvungna att lägga gammalt groll åt sidan för att bekämpa Thanos som har skickat sina underhuggare för att ”samla in” stenarna.

Jag varnar direkt för spoilers. Varning för spoilers.

Jaha, det var väl helt ok det här, eller kanske på sin höjd ok, var min spontana reaktion efter visningen i söndags. Just denna typ av MCU-film som har en hel kader med superhjältar (och skurkar) brukar inte funka lika bra för mig som de filmer som fokuserar på endast en eller två personer. För mig blir det för rörigt, hoppigt och spretigt. Det är därför Winter Soldier är så mycket bättre än Civil War exempelvis, och det är därför jag gillar ursprungshistorier som Spider-Man: Homecoming och Ant-Man.

Det eventuellt positiva och komiska i att Guardians of Galaxy-gänget får träffa Tor och byta några ord med honom på vägen väger inte upp det negativa i att filmen aldrig hinner vila för mig. Vi hoppar från en story till en annan i ett round robin-schema. Lite som i slutet av Return of Jedi. Det är ett sätt att berätta som kanske inte passar mig.

Hur skötte sig Thanos? Var han bra som skurk? Mmm, hyfsad. Han var mer intressant än många andra skurkar. Han hade ett lite annorlunda syfte med sin plan då han inte bara ville utplåna allt liv för att få makt. Nej, han ville utplåna hälften av allt liv för att den kvarvarande hälften skulle få bättre liv. Beundransvärt.

Thanos datoranimerade ansikte gav mig ibland uncanny valley-vibbar samtidigt som det ledde till att jag ibland inte kunde ta honom på allvar just eftersom han var en cgi-figur. Jag tyckte dock Josh Brolins röst gav honom en bra tyngd, ett lugn och en annorlunda eftertänksamhet.

Av Thanos underhuggare, tydligen kallade The Black Order i serietidningarna, gillade jag en figur vid namn Ebony Maw. Han såg ut som Voldemort (ingen näsa!) fast med nån sorts hockeyfrilla istället för att vara skallig. Jag gillade hans stil och nonchalanta sätt att utöva sin telekinesi. Tyvärr avpolletterades han alldeles för lätt och tidigt.

Av hjältarna då? Jo, jag gillar oftast Tor men han var mest ihop med Guardians och jag har aldrig varit så förtjust i dem så då sänktes även Tor.

Steve Rogers, Captain America, är nog min favorit i filmen även om han inte är med så mycket. När jag tänker efter så är det ingen som är med så mycket. Det är kanske Thanos som får mest tid på duken?

När actionscenerna tog vid kände jag att jag zonade ut. Det förekommer bl a en lång sekvens i Wakanda som var trist.

Grundproblemet för mig är nog att jag inte blir engagerad av storyn eller rollfigurerna. Jag bryr mig inte jättemycket, och då är det svårt att gilla filmen jättemycket.

Det i sociala medier omtalade slutet där ett antal av våra hjältar ”dör” påverkade mig inte. Dels för att det tidigare i filmen hintades om att Doctor Strange manipulerade hela skeendet genom nån form av trick, och dels för att det även rent fysiskt framställdes som ett slags tidsresetrick som när Marty och hans syskon försvinner från ett foto i Tillbaka till framtiden. Det kändes som nånting som inte bara är möjligt att upphäva. Nej, det kommer med all säkerhet att upphävas i den fjärde Avengers-filmen.

Som helhet är det ändå en underhållande och helt ok film. Middle of the pack Marvel.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jag såg filmen på en bra visning i 2D på Rigoletto tillsammans med Henke. Jag får be om ursäkt för min spontana reaktion när du meddelade ditt betyg efter visningen. Men det var, som sagt, min spontana reaktion. För mig var underhållningsvärdet strax under det i Black Panther och eftersom den filmen inte alls föll dig på läppen så blev jag minst sagt förvånad. Men jag inser nu att vi helt enkelt uppfattar dessa filmer olika. De filmer jag gillar är inte dina favoriter, och vice versa.

Kolla nu in vad Henke skriver om filmen borta hos sig på Fripps filmrevyer.

Även Fiffi, Sofia och film4fucksake har delat med sig av sina tankar i skriftlig form.

A Quiet Place (2018)

Senaste gången filmspanarna såg en skräckis blev det succé, åtminstone för mig. Om jag minns rätt var det nämligen då vi lät oss skrämmas av Scott Derricksons Sinister.

I lördags var det dags igen när vi i en förvånansvärt tyst och lugn salong avnjöt A Quiet Place. I huvudrollerna ser vi äkta paret Emily Blunt och John Krasinski. Filmen är även regisserad av Krasinski själv, och jag skulle kunna tänka mig att Blunt i praktiken även fungerande som medregissör.

I en nära framtid har Jorden intagits av nån form av monster som attackerar och dödar människor. Varelserna är blinda men har oerhört bra hörselsinne och gör du minsta ljud så är du rostat bröd (ping Cecilia!).

Blunt och Krasinski bor kvar på sin gård ute på landet med sina barn och tillökning väntas. De har gjort ganska omfattande anpassningar för att vara ljudlösa. Det tassas barfota fram på stigar med utlagd sand. Porslin och metallbestick är inte tillåtet, nej, här serveras maten på blad och man äter med händerna. Högljudda barnleksaker går bort. Men om tystnad hade rått hela filmen så hade det ju inte blivit nån film…

Jag gillar verkligen filmens upplägg och koncept. Allt med filmen är egentligen bra. Stämningen borde gå att ta på. Dialogen pratas fram med hjälp av teckenspråk eller möjligen viskande. Om du gör minsta ljud som är högre än omgivningens bakgrundsljud så är du illa ute. Det är som upplagt för en svettig och intensiv upplevelse.

Jag gillar även hur filmen är kompakt och utan nåt extra fett. 90 minuter från start till mål. Precis som en skräckfilm ska vara. Vi får inte veta nåt om vad som har hänt (varför är monstren där?) och vi håller oss hela tiden i anslutning till familjen och deras gård. Helt rätt grepp för att skapa en känsla av att vara där som tittare.

Ibland kan en filmupplevelse emellertid saboteras av de minsta detaljer, som t ex en spik. Det spelade ingen roll hur mycket jag på ett objektivt plan uppskattade det jag såg och (inte) hörde. Just detaljen med spiken förstörde filmen för mig.

Sen var det här med spänningen och att jag borde sitta på kanten av biosätet. Det gjorde jag inte, förutom vid en sekvens som länge var briljant (andas!) men som i slutändan ändå gjorde mig lite besviken efter all uppbyggnad. Upplösningen (eller förlossningen) kom lite väl snabbt.

Jag vet inte varför jag inte kände av mer av spänningen på samma sätt som andra verkar ha gjort. För mig var det knappt en skräckfilm utan snarare en thriller med cgi-monsterangrepp. Jag blir inte rädd av sånt. Inte den här gången i alla fall. I en skräckis så vill jag mer få den där känslan av att nåt är fel, riktigt fel, men ändå inte så långt ifrån det normala. Den där obehagskänslan av att nån kanske är besatt av en demon. Eller vardagliga ting som plötsligt inte är så vardagliga. Eller grangrenar i den dunkla skogen som susar i vinden. Hörde jag David Lynch?

Om jag ska ge mig på att förklara varför den där spiken förstörde så mycket så behöver jag nog spoila filmen. Om man ska prata mer generella termer så kände jag att filmens rollfigurer bröt mot sina egna regler på ett ologiskt och märkligt sätt. Hela deras tillvaro bygger på att de gör rätt. Det som sen fäller dem funkade inte för mig. Att ett barn gör fel, det köper jag rakt av. Men inte att Emily Blunt gör som hon gör. Det var helt obegripligt.

Det fanns ytterligare en ologisk detalj som involverade en sorts svängdörr. Det borde heller aldrig ha kunnat hända. Det var dock inte lika ologiskt och konstigt som spiken.

Äh, jag vet inte. Filmen funkade helt enkelt inte fullt ut för mig. Det var nog en rad småsaker som gjorde det. En del av dessa småsaker har jag inte nämnt. Egentligen är det en effektiv skräckis och jag kan se att det är så med ett öga men mitt andra öga gnäller och tar mig ur filmen. Så är det ibland. Betyget blir HELT OK. Ok?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Och nu får jag be om största möjliga tyssssstnad så att alla kan fokusera på att läsa de andra filmspanarnas texter om A Quiet Place.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
The Nerd Bird

Annihilation (2018)

Plötsligt händer det. Jag har sett en 5/5-film. Senaste gången det hände var 22 januari 2017, alltså över ett år sen. Tack för din insats som bloggheader, Viggo!

På senaste tiden har jag varit lite orolig om det nånsin skulle hända igen. Skulle jag nånsin känna så mycket för en film att det enda alternativet var att dela ut toppbetyget. Jag började som sagt bli lite orolig. Hade jag överdoserat på film? Började jag bli för luttrad? För van att se på film så att inget längre skakade om mig?

Svaret var lyckligtvis: nej. Jag blev nämligen påverkad, in på cellnivå kändes det som, av den film jag nyss sett. Och det har jag Alex Garland och Netflix att tacka för. Varför Netflix undrar ni? Jo, när filmstudion Paramount inte vågade släppa filmen (för svår för popcornpubliken!) på bio, förutom i USA, Kanada och Kina, så klev Netflix fram som distributör världen över.

Filmen det handlar om är alltså sf-thriller-skräckisen Annihilation, Alex Garlands uppföljare till min personliga favorit Ex Machina (en annan 5/5-film för övrigt).

Vad som ser ut att vara en meteorit slår ner på en fyr vid den amerikanska sydkusten. En mystisk zon, kallad The Shimmer, uppstår runt fyren. Zonen växer ständigt och riskerar att sprida sig över USA och så småningom över hela Jorden. De team som de amerikanska myndigheterna skickar in går inte att kommunicera med och ingen återvänder nånsin.

Lena (Natalie Portman) är en biologiprofessor som sörjer sin man Kane (Oscar Isaac) som var soldat i armén och försvunnit under uppdrag (vilket uppdrag tror ni det var?) ett år tidigare. En dag står plötsligt Kane i deras hus. Han verkar dock inte riktigt vara sig själv och har ingen förklaring till var han har varit eller hur han kommit tillbaka. Plötsligt blir han allvarligt sjuk. På väg till sjukhus stoppas ambulansen av myndighetsmän som för de båda till vad som kallas Area X, en bas precis intill The Shimmer.

På basen är det psykologen Ventress (Jennifer Jason Leigh) som styr och ställer. Hon sätter ihop ett team på fem kvinnnor, inklusive sig själv, som ska ge sig in i The Shimmer för att ta reda på vad det är och om det är möjligt att stoppa dess expansion.

Ex Machina, Midnight Special och Arrival är tre filmer från de senaste åren som jag gett högsta betyg. Det som de har gemensamt med Annihilation är att de alla är välgjorda idébaserade science fiction-filmer som samtidigt har ett högt produktionsvärde i form av bl a foto och score. För mig är det jackpott.

Från och med nu får jag nog lov att varna för spoilers så läs inte vidare om du inte har sett filmen eller är nåt så ovanligt som okänslig för spoilers.

Annihilation är en film som skriven för mig. Det är en film med ett mysterium. En grupp människor är på väg mot ett okänt mål. Ingen, inklusive vi tittare, vet vad som väntar. Man kan säga att den är upplagd som en klassisk monsterskräckis där en och en av deltagarna i teamet går åt. Skillnaden är att den inte avslutas med en ordinär fajt. Eller, den avslutas faktiskt med en sorts fajt men den är långt ifrån ordinär om man säger så.

Jag älskar miljön och naturen inne i The Shimmer. Det känns som att vara inne i ett varmt och tropiskt växthus med ett prunkande djur- och växtliv. Fast det är nåt som är fel med biologin. Växter och djur har korsbefruktats på ett sätt som inte ska vara möjligt. Det förekommer även en färgrik (gul, röd, blå, grön) typ av mossa eller svampliknande lav som växer överallt. Den gav mig obehagliga vibbar av Fantastic Voyage, en film där en grupp människor förminskas till miniatyrstorlek och skickas in i en patient för att ta bort en blodpropp. I en scen blir en av medlemmarna i teamet attackerad av nån form av immunförsvarsceller som uppfattade personen som ett hot.

En liknande känsla av biologisk skräck som i Fantastic Voyage råder hela tiden i Annihilation, ibland mer direkt och ibland mer i bakgrunden. Men den finns hela tiden där och etableras redan i öppningsscenen när Lena visar sina studenter hur cancerceller ser ut och delar sig. Burr.

Konceptet med korsbefruktning och hur alla varelser i The Shimmer påverkar varandra och tar biologiska drag från varandra används i en scen för att skapa en ren känsla av skräck, som tagen ur den bästa skräckfilmen. Om jag säger muterat björnsvin med Tuva Novotnys skrikande röst så vet ni som sett filmen vilken scen jag syftar på. Uuuuuuuuh, vad läbbigt. Jag satt på kanten av vardagsrumssoffan.

Jag fick lite av samma känsla som när jag tittar på några av Aphex Twins musikvideor regisserade av Chris Cunningham. Kanske speciellt Rubber Johnny men även klassiker som Windowlicker och superläbbiga Come To Daddy. Det är samma känsla av att nåt är fruktansvärt fel, biologiskt fel.

Vad den utomjordiska varelsen, eller vad man nu ska kalla det som kraschat (landat?) på Jorden, egentligen vill är oklart. Det som händer i The Shimmer är att allt flyter samman. Allt levande påverkar varandra. Människor blir buskar. Buskar blir människor. Jag kommer att tänka på Public Enemys album och låt Fear of a Black Planet där det konstateras:

Black man, black woman, black baby
White man, white woman, white baby
White man, black woman, black baby
Black man, white woman, black baby

Vill varelsen bara att vi ska (över)leva i harmoni genom att droppa garden och lämna fördomar om annat och andra bakom oss? Bara låta oss smälta ihop till en enhet. ”People, I just want to say, you know, can we all get along? Can we get along?” Fast vi borde ju inte behöva ge upp oss själva och förlora vår egen identitet kan man tycka. Andra som sett filmen läser in andra saker. Som t ex att den handlar om att hantera psykisk ohälsa, otrohet, att komma ut från andra sidan av ett misslyckat äktenskap, att växa upp och lämna barndomen bakom sig, att bli den person man vill bli, människans tendens till självdestruktion (som ju finns inbyggd i våra celler vare sig vi vill det eller ej). Det är öppet för tolkning. Den mest uppenbara analogin, som är så uppenbar att det kanske inte är en analogi, är att det handlar om cancer. En av medlemmarna i teamet visar sig nämligen ha cancer och The Shimmer sprider sig och växer obönhörligt likt en svulst.

Då har vi kommit till den fullkomliga och fullkomligt fantastiska slutdelen av filmen, de sista 30 minuterna, ett segment som kallas The Lighthouse. Här satt jag på helspänn, återigen på kanten av soffan, med händerna på tinningarna i trans. Obehag. Mystisk. Alien. 2001. Ekon. Dubbletter. Enemy. Obehag. Uppslukad. Jag kände att jag var på väg att sjunka igenom soffan, att mina celler skulle bli en del av soffan, och soffan en del av mig.

Filmens score, skrivet av Ben Salisbury och Portisheads Geoff Barrow är makalöst bra just här. När det utomjordiska väsendet skapar en kopia av Lena med hjälp av hennes blod är jag inte som i trans; jag är i trans.

Efter denna magi blir det än mer magiskt när Lena och hennes klon utför en balett tillsammans. Till en början är Lenas kopia enbart en grönglänsande ansiktslös varelse (spelad av Sonoya Mizuno från Ex Machina för övrigt) som försöker lära sig vad Lena är för något och det resulterar alltså i en dans. Lena leder och varelsen följer. Kämpa mot den och den kämpar mot dig, och du kan inte vinna. Ge efter och den ger efter. Magiskt var ordet.

Jag älskar Annihilation och nu måste jag ju kalla Alex Garland för min favoritregissör i och med att hans två regiinsatser båda har fått högsta betyg. Jag hoppas verkligen han får chansen att även i fortsättningen göra de filmer han vill göra. Det senaste jag har hört är dock att Garland ska göra en sf-tv-serie för FX. Hmm, tv-serier kan vara mycket bra förstås men för mig är det fortfarande film som är den mest exklusiva pärlan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Andra som sett och skrivit om Annihilation: Movies – Noir, Flmr, Fiffis filmtajm och Fripps filmrevyer.

Postern ovan är en fan-poster gjord av DawnOfKaiju17. Slutligen några fina bilder från filmen.

 

Black Panther (2018)

Black Panther är det 18:e avsnittet i Marvels filmiska universum. Den tar vid efter händelserna i Civil War där kungen av Wakanda dödades i ett attentat. Vi får följa prins T’Challa när han återvänder till Wakanda för att axla sin fars mantel. Omgående får den nye kungen problem att handskas med då ett museum i London blir bestulet på en artefakt gjord av den myotmspunna meteoritmetallen vibranium (ett bättre namn än unobtanium i alla fall).

Skurkarna bakom stölden av vibranium-artefakten är galningen Ulysses Klaue (Andy Serkis) och hans kompis Erik Stevens (spelad av regissören Ryan Cooglers favorit Michael B. Jordan).

Oj, jag har faktiskt inte så mycket att säga om Black Panther. Den försvann ganska snabbt ur huvudet efter visningen, lite som ett musselskum i Sveriges Mästerkock. Jag hade inte tråkigt medan jag tittade på filmen. Det kanske hände några gånger att jag kom på mig själv att tänka på annat. Överlag är jag dock ganska nöjd.

Inledningen var uppfriskande, lite på samma sätt som inledningen av Wonder Woman var uppfriskande. Den gången var det kvinnor som dominerade filmen. Här var det svarta skådisar som fyllde IMAX-duken och det var en fräsch upplevelse. De afrikanska miljöerna, designen, konsten, kläderna, frisyrerna var härliga. Musiken var bra, och jag tyckte mig flera gånger känna igen samma melodi som i Dr Albans ”It’s My Life”. En homage till den svensk-nigerianske tandläkaren?

Storymässigt tyckte jag dock inte det fanns så mycket att hänga i mahognyträdet. Det är en standardmässig Marvel-film, mer lik de jordnära och mindre filmerna Ant-Man och Spider-Man: Homecoming än spacefilmerna om Thor och galaxens väktare. Det är Wakanda som står på spel, inte jorden eller universum. Precis som i Spider-Man: Homecoming går skurken (och då räknar jag inte Serkis rollfigur) att relatera till och visar det sig att han har personliga kopplingar till T’Challa och Wakanda.

Min favorit bland skådisarna var helt klart Danai Gurira som krigarkvinnan Okoye. Gurira har ju redan visat sig vara en badass som Michonne i The Walking Dead men hon bekräftar det en gång till i Black Panther.

Även T’Challas lillasyster Shuri (Letitia Wright) var en skön figur. Hon var en sorts Q tagen från Bond-filmerna. Ja, faktum är att det var ganska mycket Bond-känsla över Black Panther, bl a under en kasinosekvens i Sydkorea.

En märklig detalj som jag inte kunde låta bli att fundera på var Wakandas system för att välja ledare. Man kunde tycka att ett så välutvecklat land skulle ha aningen mindre barbariska metoder än vad som visas upp i filmen. Mycket märkligt faktiskt.

Filmens action var helt ok förutom slutuppgörelserna. Först fick vi ett rörigt Sagan om ringen-slag, typ battle of the three armies med bl a bepansrade noshörningar. Sen ytterligare en rörig fajt mellan två svarta pantrar i en cgi-tung och mörk miljö.

Betygsmässigt landar jag ändå på en trea.

Jo, just det, en sak till: 3D:n var givetvis totalt meningslös och bidrog inte till nånting förutom att biljetten kostade 240 kronor. 240 kronor?! En positiv sak var dock att visningen på Mall of Scandinavia var riktigt bra. Publiken skötte sig exemplariskt, förutom några små kickar i ryggstödet från de som satt bakom. Haha, alltid är det nåt…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Fler som tycker till om månadens filmspanarfilm:

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Mackans Film

The Cloverfield Paradox (2018)

När 10 Cloverfield Lane kom så trodde jag faktiskt det var en uppföljare till den första Cloverfield-filmen från 2007. Nu visade det sig att det inte alls var så. Däremot var 10 Cloverfield Lane ett bunkerspel som jag verkligen gillade. Originaltiteln ska enligt uppgift ha varit The Cellar och den filmens manus hade inget med Cloverfield att göra. Att man sen gav den en titel med Cloverfield i och slängde in ett överraskande slut den sista kvarten känns på ett sätt oväsentligt. Jag gillade den som helhet och även slutet funkade konstigt nog fullt ut för mig trots att det kanske kändes ditsatt i efterhand. Jag gilla den t.o.m. så mycket att den blev 2016 års överraskning utan att för den delen hamna på topp-10-listan (den hamnade elva).

Nu har det kommit ytterligare en film med Cloverfield i titeln vars manus ursprungligen inte alls hade med Cloverfield att göra. God Particle skulle den filmen hetat från början. Nu heter den alltså The Cloverfield Paradox och den las upp, utan att passera några biografer, på Netflix över hela världen efter att Super Bowl, finalmatchen i fotboll (den amerikanska varianten) hade spelats. Och nu jag har sett den.

The Cloverfield Paradox utspelar sig till största delen ombord på rymdstationen Cloverfield som är i omloppsbana runt Jorden. Där försöker en grupp forskare att lösa Jordens, eller snarare människans, energiproblem genom att kickstarta en partikelaccelerator som ska ge grön el till alla. Nere på vår blå planet hänger smockan i luften. Global energikris råder. Det hotar att utbryta krig mellan Ryssland och Tyskland. Folk svälter, fryser och står i bilköer.

Vad tyckte jag om det här då? Levererade filmen på samma sätt som föregångaren gjorde för mig?

Well, till att börja med så känns The Cloverfield Paradox som en film av sin tid. Filmmakarna, och mer specifikt rollbesättarna, har ansträngt sig att få till en skådespelarensemble med många olika etniska bakgrunder. Vi har en perfekt balanserad mix av svarta, latinos, vita och asiater. Daniel Brühl spelar gnällig tysk som sig bör, underbara Zhang Ziyi är den kinesiska forskaren, John Ortiz bidrar som katolsk latino, tätögda Chris O’Dowd är bullrig irländare och Aksel Hennie spelar… wait for it… ryss! Haha, vänta nu, ryss?! Ok. Det gick ju så bra fram tills nu. Nåväl.

Istället för att det är en man som lämnar sin fru, som var brukligt för kanske bara fem år sen, får vi här se kvinnan lämna sin manlige partner för att hoppa på ett potentiellt farligt uppdrag.

Filmens slutfajten äger inte rum mellan två män uppe på en hög plattform. Nej, här är det två kvinnor som gör upp. Högt uppe är de i och för sig. Ovanför atmosfären.

De flesta av stationens forskare pratar mandarin flytande som om det vore den enklaste och naturligaste saken i världen. Jag vet inte om det berodde på att filmmakarna ville låta Zhang Ziyi prata sitt modersmål eller om det skulle skvallra om en tänkbar framtid för vår verkliga värld. Samma grepp förekommer väl även i exempelvis Blade Runner-filmerna.

På senare år har jag märkt att man då och då använder hiphop-låtar som en del av filmers soundtrack. Det hände väl inte i mainstream-filmer för 10 år sen? Här får vi njuta lite kort av Erik B & Rakims ”Don’t Sweat The Technique”.

Alla dessa aspekter bidrog möjligen till att filmen kändes lite formelmässig, tvångsmässig, som att den följde en uppgjord mall, men jag kände ändå att jag gillade det. Alla får påsar liksom. Fast lite tillrättalagt är det allt.

Några klagomål i övrigt? Ja, haha, det finns en hel del. Filmens manus exempelvis. Det är inte bra. Varför gör man testerna uppe i rymden? Det verkar vara fullkomligt vansinne. Förklaringen som ges är otillräcklig för att uttrycka det milt. Här märks det verkligen att filmen var en annan från början men att man sen tryckt in en annan handling för att Cloverfieldifiera den.

Forskarna känns inte seriösa för fem öre (eller cent). Vad är det för personer man har valt ut här? De är inte av det rätta virket om man säger så. De bråkar och gnabbas som om de vore småbarn på dagis. ”Fröken, han har tagit min bil, buuuaaaaääähh!!!”. De lyssnar på konspirationsteoretiker och alarmister och verkar tro på dem istället för att lita på den vetenskap som de är (läs: ska vara) experter inom.

Filmens ton är ett annat problem. För ett tag sen avslutade jag en av de bästa tv-serierna från förra året, nämligen The Orville och fasiken vad jag längtar efter säsong två! The Orville är Seth MacFarlanes Star Trek-parodi (läs: varma och komiska hyllning till Star Trek) och allra mest går mina tankar till Star Trek: The Next Generation. Efter några inledande avsnitt som inte riktigt hittade rätt så blev The Orville mycket bra och faktiskt klart bättre än nystarten av originalet självt, Star Trek: Discovery som ju går att se på svenska Netflix.

The Orville blev mot slutet av säsongen en perfekt hyllning till TNG. Dramat blev starkare. Humorn drogs ner till rätt nivå. Fortfarande är serien en komedi fast tonen är inte fånig även om det finns fåniga inslag. Tonen är inte superseriös även om det finns allvarliga inslag. Man tar intressanta koncept och vrider till dem precis lagom mycket. Jag gillar den mycket.

Det fel som The Cloverfield Project gör är att den inte verkar veta vilken typ av film den ska vara, ett allvarigt sf-drama eller en skräckkomedi? Bland skådisarna är Chris O’Dowd helt klart med i skräckkomedin och verkar ha jätteroligt med de mest farsartade koncepten. Alla de övriga skådisarna är med i det förvisso övernaturliga men ändå väldigt allvarliga dramat. Det skär sig.

Slutligen har de som satt filmens titel inte förstått vad ordet paradox betyder. Det förekommer nämligen ingen paradox i filmen, men det kanske är det som är paradoxen. Eller kanske paradoxen är att jag delar ut en trea! Boom.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: