Extinction (2018)

I onsdags skrev jag om Prospect, en av alla science fiction-filmer från 2018. Prospect är ett exempel på när filmmakare med ganska små medel, precis lagom och snyggt gjord cgi, en tänkvärd historia, ett manus med flera lager, och bra skådespelarinsatser, lyckas få till en sf-pärla.

Extinction är motsatsen av allt detta. Nästan. Jag överdriver kanske lite. Extinction är en Netflix-film som känns hoprafsad av några som inte riktigt brunnit för filmen och inte haft en tydlig vision.

Först och främst är miljöerna kalla och sterila. Det känns som att hela filmen är inspelad i Solna Business Park. Där vill ingen vettig människa bo. Jag har jobbat där, vilket var helt ok, men att bo där?! Inget känns inbott. Allt, inklusive vanliga bostäder, känns mest som opersonliga företagsmiljöer. Jag kan ju inte låta bli att jämföra med Prospect där allt var slitet och äkta.

Nu är ju Extinction en helt annan film som utspelar sig i en stad på en framtida jord och inte på en avlägsen måne i ett annat stjärnsystem. Då vore det ju konstigt om det skulle vara samma typ av miljöer. Men det kan inte hjälpas; jag tycker inte man lyckas att få det att kännas på riktigt. Allt känns som kulisser och utan de där små detaljerna som gör att miljöerna känns levande.

I filmen spelar Michael Peña en pappa som ser syner och drömmer mardrömmar om en utomjordisk invasion. Dröm och verklighet börjar flyta ihop för honom. Hans fru (Lizzy Caplan) vill att han ska gå till en psykolog för att få hjälp, men när han till slut går dit händer det konstiga saker som gör att han inte kan lita på nån.

I inledningen är Peña en sån där klassisk slarverpappa som missar sin dotters födelsedag eller framträdande i skolan. Han sviker sin familj ständigt och jämt. Det är som upplagt för att han ska sluta som hjälte och få bevisa att han är super dad. Och när den där invasionen faktiskt sker så ser det ut som att han kan få chansen.

Nu tar filmen en annorlunda vändning som jag faktiskt inte riktigt såg komma. Det är en ganska bra twist, men det är inte mer än en twist. Det finns liksom inget djup i en twist. Allt det vi har sett tidigare i filmen ska vi nu se i ett nytt ljus. Men det spelar ingen roll då jag ändå upplevde den delen av filmen som jag gjorde när jag såg den – och jag upplevde att det var ganska tråkigt. Så även om twisten hjälpte en del så kan den inte göra filmen som helhet speciellt mycket bättre.

Jag ger denna svaga blandning av Take Shelter, War of the Worlds, No Escape och valfri Shyamalan-film en svag tvåa.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Prospect (2018)

För ett tag sen satte jag ihop en lista med science fiction-filmer (som verkade mer eller mindre lovande) från 2018 som jag tänkte beta av i lagom takt och så småningom utropa min vinnare. Nu är det troligt att vi redan har en vinnare i form av Annihilation men det blir ändå kul att se om jag kan vaska fram några fler guldkorn.

Apropå guldvaskning så handlar dagens film just om prospektering, inte efter guld utan istället efter nån form av rymdsvamp med en värdefull ädelsten inuti sig.

En far och en dotter befinner sig på ett stort rymdskepp. De ska göra en sista tripp ner till en grön måne för att leta efter de där så eftersökta svamparna. Och det gäller att de skyndar sig eftersom det stora skeppet snart ska lämna sin omloppsbana och ge sig av hemåt.

Efter en skakig landning så verkar ändå allt lösa sig. Men då skulle det ju inte bli en film av det hela. Nere på planet visar det sig att det är fler (förstås!) som är intresserade av svamparna.

Prospect gav mig inledningsvis vibbar av filmer som First Man och Aniara. Varför First Man? Jo, de små rymdkapslarna de använde för att ta sig till månen skakade och gnisslade ungefär på samma sätt som Neils plåtburkar. Varför Aniara? Jo, för att jag gillade den inbodda och vardagliga känslan som filmen förmedlade. Man har satsat på att så mycket som möjligt använda sig av verkliga miljöer och rekvisita. Instrumentpanelerna ser ut att vara tagna ur Alien. När väl cgi används görs det sömlöst och skitigt och framförallt utan att det blir livlöst, sterilt och kallt.

I grunden är filmen en far och dotter-relation – i kvadrat… Dotterns mamma är troligen död men det förblir oklart. Det är för övrigt väldigt lite som förklaras i form av trista expositionssekvenser. Vi kastas direkt in i en handling och snappar upp saker efter hand. Pappan tar uppers och downers för att kunna fungera och sova. Det är kanske lite Leave No Trace över filmen. Och vad är det för vapen de har? De måste liksom pumpas upp innan de kan användas. Jag gillar en sån detalj. Det är liksom inte bara ett vapen med en outsinlig kraftkälla. Nej, du måste bokstavligen VEVA igång det.

Apropå saker som verkar lite gammaldags (och ytterligare ett exempel på bra rekvisita) så är de rymddräkter som förekommer för härliga. De har en skön vintage-stil och påminner mer om gamla dykardräkter från 1800-talet (tänk Kapten Nemo) än moderna rymddräkter eller snarare rymddräkter från andra samtida sf-rullar.

Häftig rekvisita i all ära, det som ändå lyfter filmen några extra snäpp är dramat som vi får uppleva, hur relationen mellan far och dotter utvecklas. En bit in i filmen tar handlingen en väg som fick att tänka ”shit, nu blev det plötsligt väldigt mörkt!”. Den nya ”pappan” som nu trädde in i filmen skakade om både mig och dottern. Hur ska dottern agera här? Samarbeta med sin fars mördare eller dö? Ja, hon har ju inget val även om hon minuten tidigare själv försökt döda honom. Deras relation genom resten av filmen var mycket intressant och till slut rörande att följa.

Filmens titel är perfekt och dubbeltydig. Man prospekterar efter den där värdefulla svampen. Men sen läser jag även in att dottern och den nya pappan är prospects i det avseendet att de båda utvärderar varandra för att se om de kanske funkar bra ihop som team. Dottern kanske tycker att hon har bytt upp sig jämfört med den förra pappan. Kan det till och med vara så att hennes pappa faktiskt inte var hennes riktiga pappa utan bara en simpel svampjägare som utnyttjade henne för att komma åt i små utrymmen och därmed lättare skörda ädelstenarna. Mmm, ju mer jag tänker på filmen desto fler lager skalar jag av.

Jag delar ut en väldigt stark fyra till Prospect, 4,5/5 för att vara noga, och med det betyget så gick den in på plats fem på min topplista över 2018 års bästa filmer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

 

Kul att se Bubbles (Andre Royo) från The Wire (yay!) i en roll som ledare för en religiös sekt på månen.

10 i topp: Filmer 2018

Ganska länge under 2018 så kände jag att året kanske inte var så rackarns bra filmmässigt. Visst såg jag bra filmer, t.o.m. fantastiska filmer, men jag tyckte ändå att jag hade lite svårt att bli så där riktigt exalterad över en film. Det fanns förstås undantag och 5/5-filmer, som t ex min etta på den lista det handlar om idag. Men ändå: känslan var att 2018 var betydligt svagare än tidigare år. Frågan jag ställde mig var om det var mig eller filmerna det var fel på. Hade jag överdoserat, blivit avdomnad, så att inget längre bet på mig. Svaret på min fråga var att det varken var fel på filmerna eller på mig. Under slutdelen av 2018 och inledningen på 2019 så började jag nämligen beta av de där filmerna som det hade pratats om men som jag hade missat, och då dök de upp, filmerna som stack ut och som fick mig att känna den där upphetsningen igen. Skönt. Puh.

Dags att ge sig på listan som den här gången blir en topp-21-lista eftersom jag inleder med mina elva bubblare, och 21 är ju som alla vet oslagbart. Som vanligt kände jag att det allra svåraste var att bestämma vilken film som skulle knipa den där tiondeplatsen och vilken som skulle hamna på elvan och därmed titta in från utsidan på hur mysigt topp-10-filmerna har det med fina bilder, längre texter och allt.

Håll till godo!

21. Bird Box – Oväntad bra apokalyps-film från Netflix där Sandra Bullock blundar för skräcken.
20. Blaze – Min favorit från Stockholm Filmfestival i höstas mycket pga den härliga musiken.
19. If Beale Street Could Talk – Jag gav den högt betyg pga att den är så pass vacker som den är.
18. The Rider – En fin och poetisk skildring, med dokumentär känsla, om en hästviskare.
17. Mission: Impossible – Fallout – Tom Cruise flyger helikopter och bryter benet för vår skull.
16. Den skyldige – Den film som utspelade sig på andra sidan luren var ruggigt spännande.
15. Leave No Trace – Årets Captain Fantastic? Nja, inte riktigt men jag gillade den väldigt mycket.
14. Blindspotting – En uppfriskande och skarp skildring av livet för två kompisar i Oakland.
13. Aniara
– Svensk domedags-sf i form av en filmatisering av Harry Martinssons rymdepos.
12. Cold War – En vacker och komplicerad kärleksrelation i svartvitt av regissören till Ida.
11. First Man – Sååå nära att ta sig in på topp-10. Storslagen, nervig, personlig och sorgsen.

10. Eighth Grade
Eighth Grade
Jag vet inte riktigt varför jag väljer Eighth Grade som min nummer tio och därmed förvisar First Man till elfteplatsen men så blev det till slut. Jag velade fram och tillbaka. Jag gillar inte Eighth Grade lika mycket som The Edge of Seventeen men det är filmer som utspelar sig i samma miljöer och tar upp liknande problem. Att det är komikern Bo Burnham som både skrivit och regisserat Eighth Grade är häpnadsväckande.

9. Hold the Dark
Hold the Dark

Snöfilm är aldrig fel. Jeffrey Wright är aldrig fel. Jeremy Saulnier är aldrig fel. Krydda med vargar, ett mysterium, årets shootout, en hel deciliter flum och en psykopatisk Alexander Skarsgård och vi kan konstatera att Hold the Dark inte heller är fel. Det är inte Saulniers bästa film (det är Blue Ruin) men den platsar på topp-10.

8. Upgrade
Upgrade
Upgrade var en underbar och positiv överraskning för mig. Glöm allt det där snacket om att Logan Marshall-Green skulle vara nån Tom Hardy-light. I Upgrade är han strålande som ett förlamat offer som förvandlas till förbannad martial arts-hämnare när han får ett AI-chip inopererat i ryggmärgen. Upgrade > Venom!

7. Widows
Widows
Britten Steve McQueen är inte en filmskapare som jag springer benen av mig för att se hans nästa film. Han lockar inte. Hans filmer känns iskalla, och jag faktiskt bara sett en, 12 Years a Slave, och den var väl ok men jag kände en viss distans till det som skedde. Widows var för mig nåt helt annat. Den hade en livfullhet och humor som friskade upp. Historien är komplex och i fokus är staden Chicago och några av dess politiker/kriminella. Mina tankar gick osökt till favoritserien The Wire och det är gott betyg bara det.

6. Dogman
Dogman

På Twitter uttryckte jag mig så här om det här italienska crimedramat: ”Dogman är ett tragiskt och våldsamt drama om en snäll snäll man som försöker överleva i värld där han inte ska behöva vara. Starkt!”. Japp, det är ett starkt och tragiskt drama om en figur vid namn Marcello som i en italiensk kuststad driver en hundsalong. Men vare sig han vill det eller ej så är han del av en kriminell värld och han hamnar i en rävsax. Jag kände stor empati med Marcello och filmen kände jag av både i magen under visningen och i huvudet efteråt.

5. Prospect
Prospect
Prospect är för mig årets största överraskning som jag mer eller mindre av en slump betade av precis innan årsbästalistan skulle spikas. Det är en lågbudget-sf-rulle om en far och en dotter som försöker tjäna ihop stålar genom att skörda nån form av kristallsvampar på en avlägsen måne. Jag blev helt tagen på sängen av filmen. Jag gillade det vardagliga, det skitiga och inbodda. Det förekommer ingen tradig exposition. Vi kastas in i handlingen direkt utan skyddsnät och filmen tog vändningar och visade sig ha lager som både överraskade och fascinerade mig.

4. Juliet, Naked
Juliet, Naked

Juliet, Naked är årets må-bra-film helt utan konkurrens. Mysigare än jag hade i salongen under visningen av Juliet, Naked är det svårt att ha. Juliet, Naked är en härlig komedi med värme. Humorn uppstår när våra rollfigurer befinner sig i udda situationer som tillkommer på ett naturligt sätt och är av det slaget som perfekt känner av vår samtid och liksom petar på oss. Lite som att filmen säger: ”Hallå! Känner ni igen er, eller?”. Ja, vi gör nog det. Rose Byrne, Ethan Hawke och Chris O’Dowd är strålande och strålande castade.

3. Mandy
Mandy

Jag skrev att Prospect var årets överraskning och det stämmer nog även om Mandy är en stark kandidat till den titeln. Men medan Prospect kom från ingenstans så har det snackats en del om Mandy, och mitt intryck var att åsikterna gick isär. Mandy var en s.k. vattendelare. Jag blev fascinerad och helt indragen i filmen från första stund. Ljudspåret av det isländska musikgeniet Jóhann Jóhannsson (VIF) är perfekt. Så hypnotiskt och sorgligt på samma gång vilket är en rätt bra beskrivning av filmen. Jag älskade blandningen av alla galna saker.

2. First Reformed
First Reformed

Även i First Reformed var ljudspåret en starkt bidragande orsak till att filmen lyfte till oväntat höga höjder. I First Reformed är det den brittiske musikern Lustmord som står för fiolerna, ja, eller syntarna i alla fall. Musikgenren kallas dark ambient och har blivit min nya programmeringsmusik på jobbet. Att Paul Schrader skulle göra en film som hamnar tvåa på min topplista var mycket överraskande speciellt efter att jag toksågade hans Dog Eat Dog för några år sen. First Reformed är även den andra filmen med Ethan Hawke på listan. Jag har aldrig ogillat Hawke direkt men han har aldrig varit nån favorit. Det här är hans bästa roll nånsin i mina ögon, tyvärr totalt ignorerad av Oscarsjuryn.

1. Annihilation
Annihilation
Jag märker ett tema bland mina tre filmer som är överst på listan. Samtliga har ljudspår som jag älskade och det handlar om liknande elektroniska och hypnotiska ljudbilder. I Annihilation är det Ben Salisbury och Portisheads Geoff Barrow som står för syntarna och försatte mig i trans. Under filmens sista kvart sitter jag på helspänn, på kanten av soffan, med händerna på tinningarna i trans. Obehag. Mystik. Alien. 2001. Ekon. Dubbletter. Enemy. Obehag. Uppslukad. Jag kände att jag var på väg att sjunka igenom soffan, att mina celler skulle bli en del av soffan, och soffan en del av mig.

 

Filmer som återstår att se: Shoplifters, Burning, Suspiria, The House That Jack Built och Bad Times at the El Royale.

 

Vilka andra filmbloggare har fått till sin topplista över 2018 års bästa filmer? Låt mig veta om du har gjort din lista! Här är länkar till de jag har hittat:

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Filmfrommen
Vad blir det för film?
Har du inte sett den?-Carl
Movies – Noir

Den skyldige (2018)

Att se filmer som den danska nervthrillern Den skyldige är kanske den mest positiva aspekten med filmdagarna i Malmö och Stockholm. Du går in i princip helt blank i salongen. Du (läs: jag) har inte tittat på några trailers utan endast kollat upp regissör och skådisar samt möjligen ett kort synopsis. Sen gör man sitt val och sjunker ner i biostolen. Mörkret sänker sig och filmen rullar igång. Vad är det vi ska få se? En härlig känsla det där, speciellt när en film levererar som Den skyldige gjorde.

Egentligen borde jag inte skriva så mycket mer än att Den skyldige var en ruggigt intensiv thriller i det lilla formatet. Men nånting mer måste jag väl klämma ur mig. Eller? Det känns lite som att jag kanske förtar en del av upplevelsen genom att gå in på detaljer. Eller?

En sak jag är ganska säker på är att filmen funkar allra bäst i en mörk biosalong tillsammans med en engagerad publik. Filmens skådeplats är polisens nödcentral där svenske (!) Jakob Cedergren spelar en polis som fått ett 112-samtal från en kidnappad kvinna. Hur ska han kunna hjälpa henne med bara en telefon som hjälpmedel? Spänning i kubik! Tänk att telefonsamtal kan vara så spännande och rörande.

Cedergrens polis har sina egna demoner att kämpa med vilket vi som tittare kan läsa mellan raderna om. Nånting har hänt som gör att han sitter där han gör (normalt ska han vara ute i yttre tjänst). Nästa dag ska han och en kollega förhöras i rätten om just det som har hänt. Vad är det som har hänt? Ja, det vet vi tittare till en början ingenting om men vi vet att det gör Cedergrens rollfigur mer desperat att försöka rädda kvinnan på andra sidan luren.

Om jag ska jämföra Den skyldige med en andra filmer så är det ju svårt att inte nämna Tom Hardy-rullen Locke. Eller varför inte Dag och natt med Mikael Persbrandt? Om ni sett dessa filmer så förstår ni upplägget. Just Locke är väl mest extrem eftersom vi där enbart får se Tom Hardy i bild. I Den skyldige förekommer fler skådisar i form av kollegor på nödcentralen. Men det är ändå Cedergren som är i totalt fokus, och man riktigt känner hans desperation och hjälplöshet i den situation som råder.

Det som kanske fascinerade mig mest med filmen var vilka bilder som målades upp i mitt huvud under filmen trots, eller snarare pga, att vi endast får ta del av bilder från den ena sidan av ett telefonsamtal. Det är nästan som att jag har sett två filmer: först den som jag såg på vita duken och sen den som spelades i mitt huvud.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioDen skyldige har premiär imorgon fredag och jag rekommenderar givetvis ett biobesök. Filmen var för övrigt Danmarks bidrag till Bästa utländska film för 2018 och den var nära att bli nominerad då den var kvar bland de nio filmer som hade chansen men där föll den bort.

Tydligen är svenskar som är filmutbildade i Danmark på Den danske filmskole tidens melodi. Den skyldige är nämligen regisserad av svensken Gustav Möller som tagit sin filmexamen just där.

Om det dyker upp fler filmspanar-recensioner av filmen så lägger jag till länkar nedan.

Fiffis filmtajm

 

Widows (2018)

Den som följt min blogg har kanske märkt att jag då och då tar chansen att hylla tv-serien The Wire. Om det dyker upp en skådis från den mästerliga serien i en film jag så brukar jag passa på att återkoppla till The Wire i form av ett litet ”yay!”. För mig var The Wire en fascinerande serie som skildrade alla de kopplingar som finns mellan olika samhällsgrupper i en stad. Allt är sammankopplat och det mesta är korrupt.

I The Wire är Baltimore staden i fokus och vi fick träffa knarkare som försöker överleva på gatan, kriminella som säljer knarket, polisen som försöker sätta dit knarklangarna, politiker som försöker bli återvalda eftersom polisen är så duktiga på att sätta stopp för knarklangningen, journalister som skriver om allt, och unga skolelever som blir springpojkar åt den lokale knarkkungen. Och då har jag inte nämnt hamnarbetarna som är en del i spelet de också. Ett epos i fem säsonger.

Steve McQueens senaste film Widows fick mig att känna sköna The Wire-vibbar. Istället för Baltimore så är spelplatsen Chicago. Givetvis är det inte så komplicerat och med så många personer som det kan vara i en tv-serie över fem säsonger men Widows är en urban saga i samma stil. Kanske hade storyn i filmen kunnat utökas och därmed passa som en bonussäsong i The Wire.

Jag tycker Widows är väldigt effektivt berättad. Huvudpersonerna (spelade av Viola Davis, Michelle Rodriguez och Elizabeth Debicki) och deras backstory avhandlas under de inledande minuterna. Vi hoppar mellan snabba klipp med vardagsscener och hyperintensiva scener där kvinnornas män är mitt uppe i ett rån, ett rån som håller på att gå helt fel.

Plötsligt finner sig kvinnorna ensamma i en för dem helt främmande värld. De är skyldiga en lokal politker/gangster en massa miljoner dollar, dollar som deras makar stulit. Nu måste de gå samman och genomföra nästa heist som deras män planerat.

Widows är en ”fish out of water”-historia som i grunden är en dramahriller men som ändå inte saknar humorinslag. Det var väl kanske just hur kvinnorna skulle bete sig i sin nya miljö som ibland fick mig att skratta. Som t ex när Viola Davis vill ha en bastu som möteslokal och öser vatten på aggregatet för att se till att de blir ensamma. Jag kan inte komma på några fler exempel just nu men jag vet att jag skrattade rätt ut ett antal gånger.

Allt hänger som sagt ihop. Politik och brottslighet går hand i hand. Colin Farrells politiker försöker axla sin fars (Robert Duvall) mantel och han använder givetvis inte schyssta medel. En hårfrisörska, spelad av nykomlingen Cynthia Erivo, som extraknäcker som CitySitter finner sig plötsligt indragen i historien eftersom Viola Davis har kallat till möte sent en kväll och Michelle Rodriguez behöver barnvakt. Kanske kan Cynthia även köra bilen under en heist? Hon visar sig i alla fall vara en baddare på att springa. Det är Tom Cruise-klass på hennes löpteknik och framförallt intensitet.

Fotot är en stor styrka i filmen. Det är knivskarpt, kliniskt och iskallt och bidrar till det effektiva berättandet. Den scen som det talas mest om är väl den där Farrells politiker åker tillbaka hem från ett möte i ett nedgånget kvarter. Färden tar några få minuter och visar hur nära men ändå så långt bort de två olika världarna är. Själv gillade jag nog en annan sekvens mer. Det var en maffig kameraåkning åkning där vi först fångar tunnelbanan uppe på en bro och sen sveper ner till gatunivå och in i Viola Davis bil. Mycket imponerande.

Som ni märker gillade jag verkligen Widows. Det kan hända att det finns en del logiska luckor och otydligheter. Bitvis får jag känslan av att det saknas scener, speciellt när det gäller den rollfigur som spelas av Liam Neeson. Men när man redan har sugits in och tagits över av filmen så betyder sånt ganska lite. Dessutom så ackompanjeras eftertexterna av en ny låt av gudinnan Sade.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Dogman (2018)

För att gilla film så mycket som jag gör så är jag besynnerligt dålig på att muntligt berätta vad en film handlar om och att sälja in en film som jag verkligen gillar om jag blir tillfrågad. Precis så var det under Stockholm Filmdagar efter att jag sett Dogman. Jag började stamma om att det var en italiensk gangsterfilm, att det handlade om kriminella som befinner sig längst ner i näringskedjan. Jag märkte direkt att jag sålde in filmen dåligt då blicken på den som ställde frågan började glasas över. ”Gangsterfilm, nej tack”.

Senare på Twitter uttryckte jag mig istället så här:

”Dogman är ett tragiskt och våldsamt drama om en snäll snäll man som försöker överleva i värld där han inte ska behöva vara. Starkt!”

Ja, men det var väl bättre! Eller? Dogman är nämligen inte en gangsterfilm. Det är istället ett porträtt av en timid man vid namn Marcello (Marcello Fonte) som driver en hundsalong i en italiensk kuststad. Marcello är frånskild men har en dotter som han har bra kontakt med och så älskar han sina hundar.

Problemet är bara att Marcello är en del av en kriminell värld vare sig han vill det eller inte. Vid sidan om langar han kokain, bl a till en plågoande vid namn Simoncino (Edoardo Pesce) som terroriserar grannskapet generellt och Marcello i synnerhet.

Man kan säga att Dogman är film om mobbning. Det är bara det att mobbaren och den mobbade är vuxna människor. (Nu tror jag i och för sig att det inte är helt ovanligt med mobbning bland vuxna.) Marcello har hamnat i en rävsax. Han är en mjuk, tunn liten man med ett gott hjärta. Samtidigt är han kanske inte den smartaste när det gäller att prata sig ur situationer eller att hävda sig muntligt. Han saknar pondus. Så när den f.d. boxaren Simoncino kommer med krav om allt möjligt har han inte mycket att sätta emot. Det ena leder till andra och Marcellos livssituation blir jobbigare och jobbigare.

Oj, oj, jag drogs verkligen in i den här filmen. Jag kände stor empati med Marcello. Han försöker bli en del av gänget i kvarteret men han passar liksom inte in hur mycket han än försöker. Filmen lyfter fram vissa av mänsklighetens allra sämsta sidor. Och den ställer frågan om vad händer med en människa som blir utstött och behandlad som skräp. Till slut måste det väl koka över?

Jag kände fysiskt av filmen i magen och i ryggmärgen. Ett tecken på att jag lever mig in i en film är att jag under intensiva scener inte kan låta bli att röra på mig i biofåtöljen. Jag kastar mig bakåt med uppsträckta händer om nåt otäckt händer. Precis så var det här. Jag satt på helspänn. Jag hoppade upp och ner när tryckkokaren vid namn Marcello till slut lyfte på sitt lock och släppte ut all sin förnedrade ånga.

Förutom att Dogman var en intensiv upplevelse under själva titten så är det även en film som har stannat kvar i mitt sinne efteråt. Jag tänker på den då och då, främst på vad som hände med Marcello efter att filmen tog slut. Han känns nämligen som en verklig person som ju ska leva vidare även om filmen är över. Att jag har den känslan är ju om något ett gott betyg till filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioDogman är regisserad av Matteo Garrone som för tio år sen gjorde den mästerliga Gomorra. Jag såg Dogman under Stockholm Filmdagar och jag rekommenderar den starkt. Men var beredd på att det är en stark (!) och sorglig film.

Dogman har biopremiär idag fredag och om det dyker upp några fler filmspanar-recensioner så lägger jag till länkar nedan.

 

Bilderna berättar en historia…

If Beale Street Could Talk (2018)

If Beale Street Could Talk är Barry Jenkins uppföljare till hans Oscarsvinnande film Moonlight. Filmen, som i grunden är ett romantiskt drama, är baserad på en roman av James Baldwin med samma namn och utspelar i 1970-talets Harlem, New York. Vi får följa de unga älskande Tish och Fonny när de försöker hitta egen lägenhet (inte lättaste som ett ungt svart par) och få till ett liv tillsammans.

I vissa filmer behöver det inte hända så rackarns mycket. Istället är det en känsla och stämning som gör hela filmen. Så var det för mig med If Beale Street Could Talk. Det är en mustig, långsam, kvardröjande och ytterst romantisk film. Nästan för romantisk. Mina tankar går förstås till Wong Kar-wai vars filmer ju nästan uteslutande bygger på stämningar, skeenden och bilder snarare än ett intrikat manus.

Det finns ändå vissa scener där skådisar och dialog får dominera. Främst tänker jag på sekvensen när Tish familj har bjudit hem Fonnys familj för att delge den stora nyheten att Tish är gravid. Fonnys mor och far har helt olika syn på om det är en bra eller dålig nyhet om man ska uttrycka det milt.

Jag gillade förhållandet mellan de två familjerna och hur de försöker lösa den situation som har uppstått: Fonny har blivit (oskyldigt) anklagad för våldtäkt och det behövs pengar till advokater. De två fäderna i respektive familj får in pengarna på det sätt som de kan och då har de inte råd att fundera på om de håller sig på rätt sida om lagen.

Under den romantiska ytan finns hela tiden en medvetenhet om de svartas situation i New York vid den här tiden. En polis som tycker han vill sätta dit en ung svart man kan göra det, och därmed förstöra den mannens drömmar och hopp om ett liv med sin flickvän och kommande barn.

If Beale Street Could Talk gjorde inte alls samma intryck som Moonlight på mig men jag kan inte låta bli att dela ut en fyra pga att den är så vacker, och sorglig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioJag såg If Beale Street Could Talk under Stockholm Filmdagar och vackrare film får man leta efter. Jag tror det är svårt att inte få en bra bioupplevelse.

If Beale Street Could Talk har biopremiär idag, och här hittar ni några andra åsikter om filmen:

Movies – Noir
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm

Aniara (2018)

Det var självklart att jag skulle se Aniara under Stockholm Filmdagar som jag besökte under två intensiva dagar tidigare i år. Science fiction lockar mig alltid och dessutom var det här SVENSK sf, vilket är mycket ovanligt. Inom svensk litteratur är det nog mer vanligt förekommande men inom filmen ser man det väldigt sällan.

Det som oroade mig var att jag för några år sen hoppades väldigt mycket på Det vita folket men den filmen föll platt. Även det var en svensk sf-rulle men som tyvärr var totalt ointressant, fylld med övertydliga poänger och lajvare i en övergiven fabrik. Men den här oron var inte nåt som hindrade mig från att se Aniara.

Ytterligare en faktor i sammanhanget var att jag 2010 såg en uppsättning av Aniara på Stadsteatern som jag gillade. Läs mer om den upplevelsen här. Hmm, jag inser nu att jag har haft den här bloggen ett tag då texten jag länkar till skrevs 2010… Hur som helst så skulle det bli kul att jämföra de två tolkningarna.

Just idag när jag skriver den här texten så ser jag i mitt flöde att besökare på Göteborgs filmfestival kommer att kunna se filmen instängda i sarkofager. Som filmtittare lägger man sig i en likkista (!) i totalmörker och i kistans lock finns en skärm som visar filmen. En briljant idé tycker jag, gjord för att maximera klaustrofobin. Men faktum är att jag nog kände viss instängdhet och ångest även när jag såg Aniara i salong 1 på Victoria i Stockholm, vilket är ett bra betyg till filmen.

Filmmakarna har valt att spela in filmen på befintliga platser, stora gallerior i Solna och Sollentuna och även ett gym på Gotland. Och det funkar konstigt nog. Det är ju vanskligt det där. Det finns en risk att det blir fånigt, att man tas ur filmens verklighet och istället befinner sig på Mall of Scandinavia. Men jag tyckte att det funkade. Vissa detaljer är skruvade på, så man känner sig aldrig riktigt hemma, och sen har man givetvis använt sig av cgi (tillräckligt bra cgi) för att skapa de exteriöra miljöerna med skeppet, jorden och rymden.

Jag gillade filmens inledande vardaglighet. Att skeppa jordens befolkning till Mars har blivit en monoton syssla. Skeppet Aniara, en s.k. goldonder, är en flygande Finlandsfärja. Personalen har gjort ett antal resor fram och tillbaka tidigare. Det är ett jobb som andra. Det är bara det att det handlar om att evakuera människor från en obeboelig planet.

På Aniara finns Mima, en kraftfull dator som får människor att hamna i en virtuell värld baserad på deras minnen, speciellt minnen om den jord som fanns en gång med skogar, gräs, små vattendrag och mossa. En liten skön detalj här var att man ska ligga raklång på golvet på mage när man använder Miman och alla besökare får en liten skumgummikudde med hål för ansiktet, en s.k. Mimakudde.

När väl katastrofen inträffar – Aniara hamnar ur kurs utan förmåga att styra – så blir stämningen mer och mer underlig. Kanske inte desperat direkt utan snarare hopplös. De kan ju överleva. De har möjlighet att få syre och energi genom algodlingar. Men varför?

Besättningen låtsas till en början som det regnar och medger inte att det är kört och att Aniara förmodligen kommer att sväva fram genom den svarta rymden under flera hundra tusen år. Man försöker upprätthålla en bild av normalitet. Apropå normalitet så var en rolig detalj att personalen efter att skeppet kommit ur kurs delar ut baguetter till passagerarna som kompensation och för att lugna dem. Vi har koll, vi delar ut baguetter till alla. Ja, men då så.

Tio år senare är det så där med den där normaliteten. Olika typer av sekter uppstår. Sexorgier. Man dansar, festar, deppar. Men varför? Hmmm, stämningen är tryckt. Samtidigt utbildar man sina unga passagerare i rymdfysik i en förhoppning om att nån ska hitta en lösning på ett olösbart problem. Varför inte? Konstigare saker har ju hänt.

Slutet förde mina tankar till 2001 (en film det nog är dags att se om). På väg in mot Lyrans stjärnbild i en gigantisk sarkofag efter fyra hundra tusen år… Nån som kan förklara vad som hände där?

Hur är filmen jämfört med Stadsteaterns uppsättning då? Ja, det är svårt att jämföra. Det är två olika tolkningar. Musikalen var mer lekfull kanske, inte lika dyster och konstig. I filmen känns allt mer på riktigt, vilket ju inte är så märkligt. En teaterscen har ju svårt att konkurrera med riktigt miljöer och bra cgi.

Slutligen blev jag även lite sugen på att läsa det verk som filmen är baserad på, nämligen Harry Martinssons rymdepos från 1956 bestående av 103 sånger. En orsak till det är att det kändes fräscht med science fiction på svenska, med svenska ord och svenska påhittade ord. Nuförtiden är ju det mesta, i alla fall det som jag konsumerar inom t ex sf, på engelska.

Jag delar ut fyra Mimakuddar av fem möjliga till Aniara.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioJag såg alltså Aniara under Stockholm Filmdagar och den har premiär idag. Jag rekommenderar den givetvis. Nu ska dock sägas att det här inte är en sf-rulle fylld med pang-pang och häftiga effekter. Det är i grunden ett ganska mörkt existentiellt drama. Tjoho!

Vi får se om det dyker upp fler recensioner från de andra filmspanarna som såg Aniara. I såna fall så lägger jag till länkar dem nedan.

The Mule (2018)

The Mule är Clintans senaste (sista?) film. Är det hans sista som skådis och/eller regissör? Har han kommit med nåt uttalande? Jag vet inte varför jag är så fokuserad på det här egentligen, och man ska ju inte syssla med åldersdiskriminering, men börjar inte herr Eastwood vara i det äldsta laget?

Å andra sidan är det ju genialt, eller åtminstone kongenialt, att han castar sig själv som 90-åring då ju filmen bygger på verkliga händelser om just en 90-åring som blir värvad av en mexikansk knarkkartell att smuggla knark.

Earl, som Clintans rollfigur heter, visar sig vara en hejare som knarkkurir. Ingen stoppar ju en pensionär som kör med sin skåpbil i tron att han har flaket fullt med små påsar fyllda med vitt pulver.

Jag kan inte låta bli att jämföra den här filmen med The Old Man & the Gun. De har nämligen en hel del gemensamt. Båda filmerna handlar om till synes ofarliga och oskyldiga äldre män som kommer undan med brottsliga handlingar. Det förekommer även parallella handlingar där vi får följa polisen i deras jakt på brottslingarna. I The Mule är det Bradley Cooper och Michael Peña som spelar två poliser som försöker spränga knarkkartellen. Slutligen så har ju Redford sagt att The Old Man & the Gun var hans sista film som skådis. Vi får se hur det blir med Clintan.

Den här filmen kanske har en parallell handling för mycket, eller? Först Clintan och hans förehavanden som knarkkurir. Sedan poliserna som försöker värva en tjallare för att komma åt kartellen inifrån. Slutligen så har vi vad som kanske borde ha varit den viktigaste delen, nämligen Earls relation, eller frånvaron av densamma, till sin familj. Earl själv säger vid ett tillfälle i filmen att familjen är det absolut viktigaste men han lever ju inte som han lär. Och det var lite samma sak med filmens manus eftersom jag bitvis kände att den delen av filmen glömdes bort. Jag hade kanske velat ha mer bakgrund här. Nu hade jag väldigt svårt att förstå mig på varför Earl agerade som han gjorde. Enda förklaringen som ges är att han älskade rampljuset i blomsterbranschen mer än sin egen familj.

Länge var The Mule ändå klart godkänd. Den puttrade på och det var rätt kul att se en gammal Clintan agera mot de kriminella mexikanska ungtupparna. Jag gillade scenerna där vi fick följa polisernas arbete. Cooper och Peña hade ett bra samspel. För Peña är det ju dessutom i princip omöjligt att inte vara mysigt rolig i varje film han är med i.

Det som inte funkade lika bra var när Clintan skulle leka cool gammal gubbe och vara på poolparty med prostituerade nere hos knarkbaronen i Mexiko. Här var det skämskuddedags för min del, men jag hade ingen kudde så det vara bara att vrida på sig i biostolen och härda ut.

Slutligen så var Clintans ålder och fysiska form distraherande för mig. Jag är ledsen, men jag var rädd att han skulle gå sönder ibland. Det lustiga var dessutom att filmen inleddes 2005 och jag tänkte att ”fasiken, vad gammal Clintan ser ut!”. Sen visades en skylt där det stod 12 år senare. Vänta nu här, hur ska det här gå? Ska resten av filmen utspela sig på Earls begravning, eller vad?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioJag såg The Mule under Stockholm Filmdagar nu i januari och det var ett ganska självklart val att välja den filmen. Clintan är ju ändå Clintan och det borde rimligen vara hans sista film, i alla fall som skådis. Jag vet att andra är betydligt mer positiva till filmen än vad jag är så det är nog mig det är fel på i det här fallet. Men om jag måste välja mellan Redfords svanesång och Clintans så väljer jag Redfords alla dagar i veckan.

The Mule har biopremiär idag, och här hittar ni några andra åsikter om filmen:

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Hereditary (2018)

Min bror var i Stockholm för att inhandla… vandringsskor (eller om det var fotinlägg?) och efter förrättat verk gick vi och såg Hereditary, en filmtitel som jag nu efter fyra försök till slut stavade rätt.

Regissören heter Ari Aster och om jag har förstått saken rätt så är det här hans debutfilm. En imponerande debut får jag lov att säga. Bild- och stämningsmässigt är filmen mycket välgjord. Regissören verkar även ha god hand med skådisar och att få scener att bli intensivt obehagliga. Apropå obehagligt: kluck-kluck.

För mig var filmen som allra bäst när den var ett kolmörkt familjedrama. Det förekommer en middagsscen med tysta familjemedlemmar och klinkande bestick som fick mig att vrida på mig av ångest.

Filmen överraskade mig även några gånger då handlingen tog vägar som jag inte riktigt hade väntat mig. Det gäller t ex vem som egentligen var den huvudsakliga ”skurken” i filmen. *Huvud*sakliga skurken.

Toni Collette är otäckt bra som mamman i familjen. I vissa scener vet man inte riktigt om hon är rädd, arg eller på gränsen till att bli galen. Det är ett nyanserat skådespeleri.

Slutet av filmen är nåt som inte går av för hackor. Jag vet inte varför jag kom att tänka på detta talesätt just nu. Men slutet går i alla fall inte av för hackor. Samtidigt är det kanske inte speciellt bra heller för den delen. Nånstans på vägen så hade jag även tappat tråden och förstod helt enkelt inte vad som pågick. Slutscenerna i sig var ganska häftiga men jag förstod inte riktigt vad de hade med resten av filmen att göra.

Att jag inte delar ut ett högre betyg har dels med filmens spretighet att göra och dels att visningen inte var klockren. Hereditary är en ganska tyst och långsam film. Jag tror att vissa av biobesökarna därför hade svårt att hålla både koncentrationen och sig själva lugna vilket gjorde att att stämningen i salongen inte verkade för filmens bästa.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: