Avicii: True Stories (2017)

Nu när the interwebs gått vidare till andra nyheter så postar jag mitt lilla inlägg om dokumentären om Avicii. Jag hade faktiskt tänkt se den under Malmö Filmdagar i höstas men dels var det en väldigt lång film och dels hade man ställt in det besök som skulle ha varit. Vi som var där nere i Malmö spekulerade i om det var Avicii själv som skulle ha kommit men hoppat av. Det där med längden är det möjligt att jag minns fel om, men jag har för mig att den version vi skulle få se var uppåt tre timmar och innehöll en del i slutet med hela Aviciis avslutningskonsert. Det kändes lite för mycket för min del.

Avicii: True Stories som dokumentären heter såg jag nu till slut på SVT Play efter att Tim Bergling (som Avicii heter ”på riktigt”) tråkigt nog lämnat jordelivet. Med den vetskapen så var det en speciell dokumentär att se. Det kändes väldigt lätt att läsa in negativa saker i allt man såg på ett sätt som man inte hade gjort utan den vetskapen. En sån sak som att Tim vid ett tillfälle säger ”jag kommer dö!” och att han inte kan fortsätta sitt turnerande liv känns ju extra tung. Om jag inte hade vetat vad jag nu vet så hade jag nog bara tänkt att det var ett talesätt. Som det var nu så blev det hela så tråkigt och tragiskt.

Jag drar paralleller till Michael Jackson och Prince. Precis som Tim så levde dessa artister liv med en mängd olika mediciner som skulle hålla dem flytande. Till slut så funkar det helt enkelt inte.

I dokumentären så framställs personerna runt omkring Tim som ett gäng dudes som inte verkar vara så… vad ska man säga… empatiska. När Tim försöker förklara hur han mår möts han mest av kommentarer som ”ja, ja, men bara en konsert till”. Jag är säker på att det finns en viss, eller förmodligen en stor del, sanning i det men jag är även säker på att filmmakarna valt att vinkla det på det sättet. De vill ju berätta en story. Precis som Malik Bendjelloul gjorde i Searching for Sugar Man. Jag köper det i bägge filmerna. Ibland är inte sanningen rakt upp och ner det som är mest äkta.

Det som ändå är uppenbart i filmen, hur mycket man än vinklat det, är att Tim inte mår bra. För honom var det helt rätt beslut att ställa in turnélivet och försöka hitta sig själv. Filmen slutar på ett hoppfullt sätt vilket kändes bra samtidigt som det ju gjorde saken än mer sorglig.

Vid tiden för sin död hade Tim i princip färdigställt ett helt nytt album. Det jag undrar nu är vad som kommer hända med det och vilka som kommer tjäna pengar på det. The show must go on.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Nej, jag har fortfarande inte hört en enda låt av Avicii förutom de korta delar man får höra i filmen. Den där avslutningskonserten som jag nämnde inledningsvis var inte med i den version som finns på SVT Play och som går att se där fram till 31 juli.

Måste gitt (2017)

Aj då, jag upptäckte nu att jag inte skrivit ner några anteckningar efter att jag såg Måste gitt på bio för över ett år sen. Hur hantera detta? Se om den? Hmm, nej, så bra var den inte.

Betyget vet jag i alla fall. Jag gav den det tråkiga medelbetyget 2,5/5. Jag minns att jag var relativt pepp på filmen efter att ha sett trailern. Jag tyckte den hade nåt. En kriminell lirare, Metin (Can Demirtas), hamnar på en skådespelaraudition där han ska spela en gangster. Enkelt tycker Metin då det ju bara är att spela sig själv. Han skrämmer slag på panelen (som bl a inkluderar Lena Endre).

Efteråt upptäcker Metin att han har glömt sin dagbok. Inte så farligt kanske, även om man ju inte vill att nån olovligen läser ens dagbok. Fast för Metin är det skillnaden mellan liv och död, bokstavligen. Metin skriver nämligen om allt (allt!) som händer honom i kriminella världen. Personer, tid, datum, allt. Dagboken är därmed hett stoff för exempelvis polisen.

Metins dagbok hamnar så småningom hos ett bokförlag som gillar det som de läser. Det här ju den nya Jens Lapidus för fasen! Framtidsutsikter: goda. Vilken känsla och inblick i hur det funkar i verkligheten. Vilken research som måste ha lagts ner. Och vad bra författaren har fått till språket!

Metin får nu ägna resten av filmen åt att försöka få tag på dagboken samtidigt som han ju är sugen på att hoppa på den där bokdealen.

Som sagt, jag gillade upplägget. Det fanns en hel del humor i kulturkrockarna. Men jag vet inte om det räckte till en långfilm. Manuset är inte speciellt välskrivet. Det kändes alldeles för spretigt. Slutet tyckte jag blev stressat och ologiskt. Nu har jag lite svårt att minnas detaljer så kan nog inte komma med så mycket mer än så.

Jo, förresten, det förekom en del sentimental inslag där Metin tänkte tillbaka på sin barndom och ett träd som han planterade tillsammans med sin pappa (eller farfar?). Nja, jag vet inte, jag fick inte ihop det med resten av historien.

En sista grej är filmtiteln som jag tycker är riktigt bra. Måste gitt. Det lockar på nåt sätt. På engelska har filmen fått heta A Hustlers Diary. Nja, inte lika bra, framförallt för att man missar hela språkgrejen. Och språk är ju det bästa som finns.

Ja, jag hamnar alltså på det så tråkiga medelbetyget. Rolig filmidé, lite sämre genomförd.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Om ni vill läsa om några som gillade filmen mer än jag gjorde så kolla in hos Fiffis filmtajm.

 

10 i topp: Filmer 2017

Förra året hade jag en blåslampa i baken då det gällde att färdigställa min årsbästalista över 2016 års bästa filmer. En blåslampa i form av Shinypodden där jag var med och listade mina favoritfilmer från året som varit. När väl poddningen skulle spelas in gällde det ju att ha sett de filmer man ville se.

Den där blåslampan hade jag inte i år och det är nog en av anledningarna till att det hela har dragit ut på tiden. Fortfarande kände jag ju att jag ville se där filmerna som det pratades om. För ett tag sen tillkännagav jag ändå till slut på Twitter att jag var klar. Att jag hade dragit ett streck och nu hade sett de filmer jag ville se. Sen kunde jag ändå inte låta bli att fråga om nån verkligen brann för de filmer jag hade missat. Det var som att jag ändå inte riktigt ville vara klar. Efter de tips som kom in så bockade jag ytterligare två filmer – och det är jag glad för eftersom en av dessa tog sig in hela vägen på topp-10-listan.

Hur tyckte jag 2017 var som filmår rent generellt? Klart sämre än 2016 är min spontana känsla. Det har funnits många filmer som jag gillat men de där absoluta toppfilmerna har lyst med sin frånvaro. Jag har inte sett enda 5/5 från 2017! När jag går igenom filmerna från 2016 så hittar jag inte mindre än tre (!) 5/5-filmer. Kan det ha det göra att med att jag helt enkelt har sett färre filmer? Låt oss se. Sedda filmer från 2016: 83. Sedda från 2017: 79. Nej, ingen större skillnad.

En intressant sak jag dock noterar när jag nu går igenom mina olika betyg är att jag har gett betydligt fler 2017-filmer betyget 4/5. 22 st filmer från 2017 har fått 4/5 medan enbart 10 st 2016-filmer har fått det. Det är ju stor skillnad. Min teori är att 2017 nog är ett minst lika bra filmår t.o.m. för mig men att jag helt enkelt inte blivit berörd på det där speciella sättet man måste bli för att dela ut toppbetyget. Bredden finns ju helt klart för 2017 – ja, den är ju klart bättre än för 2016. Well, det beror ju på vad man värderar högst? Bredden eller topparna?

Dags att ge sig på listan som den här gången blir en topp-22-lista eftersom jag inleder med mina tolv bubblare. Håll till godo!

22. Kong: Skull Island – Förvånansvärt underhållande matinéäventyr med gigantisk Kong.
21. John Wick: Chapter Two – Bättre än ettan! Kvalitén på fajterna höjs ytterligare en nivå.
20. Spider-Man: Homecoming – Den klart mest underhållande MCU-filmen från förra året.
19. The Endless – En mystisk sf-rulle utan mysterium som snurrar runt i huvudet efter titten.
18. The Square – Inte bättre än Play men fylld med hjärngympa och förhöjda pinsamheter.
17. The Shape of Water – Ingen är bättre på att blanda magisk realism och sagor än del Toro.
16. God’s Own Country – Rörande och lerigt drama om en ung fårbonde som hittar sig själv.
15. Okja – Ok? Ja! Bong Joon-ho bjuder de vanliga tvära koreanska tonskiftena.
14. Molly’s Game – Dialogtung och spännande Aaron Sorkin-BOATS med bästa Jessica Chastain.
13. It Comes at Night – Oerhört tät och nervig skräckthriller som klår A Quiet Place.
12. Good Time – En natt i New York bjuder på en intensiv resa med oväntade vändningar.
11. The Florida Project – Sååå nära att ta sig in på topp-10 p.g.a. det magiska slutet.

10. Star Wars: The Last Jedi
Star Wars: The Last Jedi
Det här är den enda filmen på listan som jag har sett om. Vid omtitten hände det trevliga att jag uppskattade filmen mer än jag gjorde första gången, och då gillade jag ändå The Last Jedi när jag såg den på bio. Det som jag gillade (relationerna Rey-Luke och Rey-Ren, humorn, miljöerna, kaxigheten och viss mån respektlösheten mot tidigare filmer) gillade jag lika mycket andra gången. Det som kanske inte funkade (kasinoplaneten och Laura Dern) störde mig mindre, eller inte alls, andra gången. Den förtjänar därför en tiondeplats och kickar därmed ut The Florida Project från topp-10.

9. Brawl in Cell Block 99
Brawl in Cell Block 99

En årets stora överraskningar för mig. Jag hade tidigare hört talas om men inte sett regissören S. Craig Zahlers film Bone Tomahawk. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig av filmen med den härligt exploitationklingande titeln Brawl in Cell Block 99. Det blev en härlig resa. Vince Vaughn är stenhård som fängelsekunden Bradley med nävar av stål och ett hjärta av guld (well, kanske inte av guld men ett hjärta har han definitivt). Jag ser redan fram emot Zahlers kommande film med den (återigen) härliga titeln Dragged Across Concrete, och Bone Tomahawk står på ska-se-listan.

8. Phantom Thread
Phantom Thread
Paul Thomas Anderson har länge varit en stor favorit. I konkurrens med Denis Villeneuve är han min favoritregissör. Just idag får jag säga att Villeneuve tagit över förstaplatsen efter en serie ruggigt starka filmer. PTA:s senaste film för Phantom Thread var Inherent Vice och den gillade jag inte alls. Nu tycker jag dock han är tillbaka i superform. Filmen skildrar en maktkamp/kärlekslek mellan klädskaparen Reynolds Woodcock (Daniel Day-Lewis i sin sista (?) film) och hans nya musa Alma (nykomlingen Vicki Krieps). Med i spelet finns även Reynolds granithårda syster, utmärkt spelad Lesley Manville. Det var en njutning att se filmen. Den är vacker, tar oväntade vändningar och är dessutom bitvis väldigt rolig. Välkommen tillbaka, PTA!

7. Mother!
Mother!
Det här var en av de filmer som jag såg allra sist. Ja, jag tror t.o.m. det var den sista jag såg innan jag satte samman min lista. Jag visste att folk hade pratat om den. Det skulle vara en sån där vattendelare och nåt man helt enkelt borde ha sett. Jag är jätteglad att jag såg den för jag gillade den nämligen väldigt mycket. Den är så speciell och udda att jag inte kunde låta bli att dras in i dess värld. Hur ska jag beskriva filmen? Ja, för mig känns det som en blandning av Polanskis Carnage, kanske en home invasion-skräckis, den outhärdliga Sauls son och nån av Roy Anderssons senare filmer. För mig var det jackpott. Det finns mycket att smälta. Jag har hört att det spekulerats i vad den egentligen handlar om. Vad är det den symboliserar? För mig var det uppenbart men det tar jag i min recension när jag väl skriver den.

6. Columbus
Columbus

Oj, det här var en sällsam film i regi av för mig okända och Seoul-födda Kogonada. Kanske är detta raka motsatsen mot Mother!. En film att vila i. En film att stilla betrakta. En film att inte bli rastlös över. Två för varandra okända personer spelade av John Cho och Haley Lu Richardson möts i Columbus, Indiana, och spenderar p.g.a. orsaker ett antal dagar tillsammans. Staden Columbus är precis som filmen en sällsam stad, fylld med modernistiska byggnader designade av bl a världsberömda (men för mig okända) finska arkitekter. Filmen är stiliserad, långsam, utstuderad och funkar perfekt för mig. Vad är det den lyckas med? Ja, att vara poetisk och fin utan att bli pretto.

5. Dunkirk
Dunkirk
Dunkirk blev en av årets bästa bioupplevelser. Filmen sågs i IMAX (Liemax) i Mall of Scandinavia i 2D. Just 2D:n tror jag var viktig. Att se denna intensiva rulle i 3D hade nog gjort mig yr i bollen. Som det var nu satt jag på helspänn i princip hela filmen utan att kunna andas. För att ta till en klyscha: det kändes som att jag var där! Ljudspåret är enormt. För mig flyter ljudspåret (filmens musikaliska score av Hans Zimmer menar jag då) ihop med resten av filmens alla andra ljud, från bomber, sirener och kulsprutor. Fotot av Hoyte Van Hoytema är så bra att det välförtjänt fick en Oscarsnominering. Slutligen så gav Tom Hardys sista glidflygande insats mig gåshud.

4. Blade Runner 2049
Blade Runner 2049

Om Dunkirk var en mäktig upplevelse att se på bio så var det kanske än maffigare att avnjuta Denis Villeneuves Blade Runner 2049. Att ta del av Roger Deakins makalösa foto av Dennis Gassners brandgula scenografi till tonerna av Hans Zimmers drönarscore i en biosalong är något utöver det vanliga. Ryan Gosling tyckte jag passade perfekt i rollen som blade runner och replikant i ett. Han har alltid haft ett robotaktig inslag i sitt skådespeleri. Harrison Ford är här bättre än i originalet. Men skådisarna i all ära, det som lyfter filmen det där lilla extra är dess scenografi, foto och ljudbild.

3. The Disaster Artist
The Disaster Artist

The Disaster Artist skulle visas under Stockholm Filmdagar och jag kände typ noll pepp. Det hela skulle ju bygga på The Room, de dåliga filmernas Citizen Kane. Jag har aldrig förstått nöjet med att se på usla filmer. Så dålig att den blir bra och underhållande? Nej. Så jag förstod liksom inte poängen med att göra en BOATS om skapandet av en usel film. Men jag tänkte att det kunde vara kul att faktiskt ha sett The Room bara för att. Så jag såg The Room och sen The Disaster Artist och det är jag väldigt glad för. Det var länge sen jag hade så här roligt i en biosalong. Ett tag var filmen faktiskt uppe och snuddade vid en femma. Jag skrattade läppen av mig. James Franco har fångat Tommy Wiseau perfekt. Så fort han öppnar munnen är det komiskt guld. En komedi som får mig att skratta på det här sättet och samtidigt har en hel del tänkvärda poänger ska premieras. Årets Toni Erdmann!

2. Logan
Logan

Logan var en film som sågs tidigt under året men den håller definitivt än. Den har inte släppt sitt grepp trots att jag inte sett om den. Logan är helt enkelt den bästa filmen med en superhjälte i huvudrollen som nånsin gjorts. För jag vet inte om jag vill kalla det för en superhjältefilm. Logan är sliten. Professor X är livsfarlig och gaggig. Världen är sliten och inga X-Men finns kvar. Men det finns hopp. Flickan Laura, strålande spelad av Dafne Keen, tillhör en ny generation x-människor. Filmen utvecklar sig till en rörande roadmovie där Laura, Logan och Xavier färdas mot sina egna och landets gränser. + blir x.

1. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri
Three Billboards Outside Ebbing, Missouri
Då har vi anlänt till ettan! Och det kan ju bara bli en film. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri var för mig ett mer eller mindre perfekt exempel på en filmfilm. Den är välskriven, välgjord och välspelad. Efter fem minuter av filmen så ville jag att den aldrig skulle ta slut. Martin McDonagh visar sig vara en mästare på att blanda djup tragik med svart och skrattframkallande humor. Frances McDormand är en naturkraft och väl värd sin Oscar. Mitt i all film noir så kunde det ändå bränna till i hjärtat och plötsligt alldeles äkta. Jag tänker speciellt på filmens finaste scen då McDormands rollfigur blir förhörd av den sympatiske polischefen spelad av Woody Harrelson. Det var inte långt ifrån toppbetyget och därmed även en ny bloggheader. Men att vara etta på topp-10-listan över 2017 års filmer får räcka.

 

Filmer som återstår att se: Personal ShopperA Quiet PassionRawWonderstruckThe Meyerowitz Stories, Wind River och T2 Trainspotting. Och kanske några fler? Vilka saknas?

 

Vilka andra filmbloggare har fått till sin topplista över 2017 års bästa filmer? Låt mig veta om du har gjort din lista! Här är länkar till de jag har hittat:

Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Fripps filmrevyer
Filmfrommen
Viktor Fredriksson

It (2017)

Jag kände att det var dags att se den… eller Det. Stephen King (eller Steffen King som mina föräldrar envisas med att uttala hans namn) är ju trots allt min favoritförfattare.

Jag var förberedd på drypande 80-talsnostalgi. Filmmakarna hade ju gjort det smarta och förlagt denna den första delen (för jag antar att det kommer en uppföljare) till 80-talet. I boken utspelar sig ju ”barn-delen” på 50-talet.

Nja, det här var ju inte speciellt bra. Det hela är för snabbt berättat. Jag hinner aldrig vila i nån av rollfigurerna. Det känns hoppigt, ryckigt, som att man bara bockar av de delar i handlingen som man valt att ha med från boken, snarare än att filmen bygger på ett helgjutet manus som håller ihop på egen hand.

Mike Hanlons rollfigur (den svarte killen) har nästan skrivits bort helt. I Kings tegelsten är det ju han (åtminstone som vuxen) som gjorde all research om Det, jobbade på biblioteket osv. Här är det istället den korpulente Ben som är biblioteksnörden. Fast det kanske han var i boken också som barn. Jag minns inte.

Hon som spelar Bev, Sophia Lillis, är perfekt castad, och rollfiguren Bev känns som den tjej som jag minns från boken. Men i filmen känns det samtidigt lite för mycket som nördiga pojkar som sätter en tjej på piedestal och betraktar henne som om hon kom från en annan planet. Och sen har vi ju Chüdritualen… ja, fast den hade filmmakarna vett nog att skriva bort från manus.

Det jag gillad mest med filmen är scenerna mellan ungarna, hur de spenderar sin sommar i the barrens eller vid stenbrottet för att bada. På Twitter beskrev jag filmen så här: ”Nånstans i Stephen King-filmatisering IT så döljer sig en Stand by Me.” Och, ja, jag håller med mig själv. Det handlar om kids som upplever en magisk sommar men sen sprids för vinden i slutet av augusti. It är som Stand by Me om man tar bort de rena skräckinslagen.

Och när vi ändå är vid skräckinslagen så var just dessa filmens svaghet. Det är för många scener där Snåljåp visar sig i nån skepnad för de olika barnen. Det fanns liksom inget som länkade samman dem med resten av filmen utan de känns bara staplade på varandra. Och de var aldrig skrämmande och det är väl ett minus i en skräckfilm.

Hur var det med den drypande 80-talsnostalgin? Att jag antydde att denna nostalgi skulle vara nåt negativt beror inte så mycket på att jag inte gillar 80-talsnostalgi i sig utan snarare på att jag börjar bli aningen less på att det ska förekomma överallt. I just It tyckte jag inte den dröp speciellt mycket, i alla fall inte så att det störde.

Avslutningsvis får jag säga att jag gillade när lille George, vars bror i filmen heter Bill, blir bestört när hans båt (som Bill just gjort) försvinner ner i en avloppsbrunn, och konstaterar:

”Bill’s gonna kill me!”.

Ja, han vet inte hur rätt han har…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Mina tankar om miniserien It från 1990 hittas här. Jag ser att jag nämnde Stand by Me som referens redan då.

Jumanji: Welcome to the Jungle (2017)

Efter filmspanarträffen i lördags då vi såg skräckisen A Quiet Place var jag sugen på att se ytterligare en film. Nåt ganska lättsamt tänkte jag. Under middagen nämnde Cecilia att hon hade samma tanke, att avsluta kvällen med en film eller kanske några tv-serie-avsnitt eller två. Fiffi tipsade bl a om Jumanji: Welcome to the Jungle. Cecilia var inte speciellt pepp på att se The Rock springa omkring i en tv-spels-djungel. Det var däremot jag. 🙂

Jag slog mig alltså ner i soffan för att kolla in den något oväntade uppföljaren till äventyrsklassikern (nåja) med Robin Williams från 1995. En ”klassiker” som jag inte sett och aldrig varit intresserad av att se.

Det som lockade mig med uppföljaren var dels att den har blivit en biosuccé världen över (jag undrade helt enkelt varför) och dels hittar vi ju Dwayne Johnson i filmen, och han brukar kunna lyfta ganska platt material. Förklaringen till att filmen gjordes från första början stavas förmodligen just The Rock. Filmbolaget hade väl på känn att det skulle bli en brottarhit då man kunde luta sig mot klippan som är den populäraste actionskådisen just nu.

Så vad har vi då? Ja, det hela inleds som en fånig standardmässig high school-komedi där 30-åriga skådisar spelar 17-åringar. Just dessa 17-åringar är som stöpta i stereotypform 1A, dvs Nörden, Sportkillen (som får hjälp med läxorna av Nörden), Den Populära Tjejen och slutligen Den Blyga Men Samtidigt Rebelliska Tjejen.

Det slumpar sig så att de alla à la The Breakfast Club får kvarsittning. Istället för att jobba med uppgiften de blivit tilldelade hittar de ett gammal tv-spel som de drar igång och vips så har de sugits in i spelet Jumanji. Låt äventyret börja.

Jag vet inte hur det var i originalet men en rolig twist här är att de inte är sig själva väl inne i spelet utan istället de avatarer som de valde när de startade spelet. Nörden förvandlades till Dwayne Johnson, Sportkillen till lille Kevin Hart, Den Blyga Men Samtidigt Rebelliska Tjejen till en Lara Croft-kopia (Karen Gillan) och Den Populära Tjejen till… ingen mindre eller större än Jack Black.

Jag hade roligt under titten och filmen fyllde därför sitt syfte för mig. Skådisarna, kanske framförallt Johnson, bjuder på och driver med sig själva. Jag gillade hur deras rollfigurer i spelet var en kombination av deras verkliga jag och deras avatar-jag. Johnson är en stenhård ledare ibland men ibland livrädd för ekorrar. Jack Black fungerade utmärkt som mean girl med hjärtat på det rätta stället (förstås). Kevin Hart påminner mig om Chris Tucker och jag är kanske en av få som inte stör sig nåt enormt på Tucker och hans gälla gnälliga röst.

Tv-spels-referenserna haglar och då handlar det om hur det var på 90-talet i spelvärldar. Våra hjältar har förstås tre liv inne i spelet. Kevin Hart har en ryggsäck som rymmer det ena vapnet efter det andra. Hur vapnen får plats kan man undra. Det dyker upp figurer som vad du än säger till dem upprepar samma sak, såvida du inte ställer exakt rätt fråga då de plötsligt ändrar sig för att visa den där kartan du är ute efter.

Skurken var inte speciellt bra. Han spelas av Bobby Cannavale men hade lika gärna kunnat spelas av en ren cgi-figur. Lite synd att han var så trist.

Filmens avslutning var inte klockren. Som så ofta blev det aningens ospännande och cgi-tungt. Men ändå helt ok. Nej, jag hade faktiskt förvånansvärt roligt under titten. Kanske ska man ta sig en titt på Dwayne Johnson och Kevin Harts andra samarbete Central Intelligence för lite mer stupid fun?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Mina och de andra filmspanarnas tankar om A Quiet Place kan ni ta del av på onsdag morgon.

The Mountain Between Us (2017)

Efter att ha blivit tipsad om den av Flmr-Steffo så var inte valet speciellt svårt för mig att ta titt på The Mountain Between Us. Nu hade Steffo i och för sig inte hyllat filmen, nej, ganska långt därifrån men det fanns mycket annat som talade för den för min del. Och en åsikt är ju bara en åsikt.

Först och främst gillar jag genren: ”överleva i vildmarken”. Kate Winslet och Idris Elba är två toppskådisar och det skulle bli kul att se dem ihop. Slutligen, och det fick jag reda på först efter filmtitten, så var den regisserad av en man vid namn Hany Abu-Assad.

Hany Abu-Assad frågar ni er? Jo, Hany Abu-Assad har regisserat en personlig favorit, nämligen Palestina-terroristthrillern Paradise Now och även den stabila Muren.

Summa summarum: förutsättningarna fanns för en trevlig söndagskväll. Men, aj, vad fel det gick.

Men vi tar det från början då ändå hoppet fanns. Elba spelar Ben, en hjärnkirurg som behöver flyga från en liten flygplats uppe i Klippiga bergen till Denver för att ta sig vidare till New York där en patient väntar på en livsviktig operation. Problemet är att en snöstorm är på ingång. Alla flyg är inställda.

I kön till disken för klagomål träffar han Kate Winslets rollfigur Alex, ett yrväder till fotograf som ska flyga hem till ett bröllop. Sitt eget bröllop! De båda slår sina påsar ihop och anlitar en veteranpilot, spelad av Beau Bridges (som för övrigt pratar precis som sin mer kända bror på äldre dagar), som ska flyga dem till Denver i ett litet enmotorigt plan.

En timme senare landar de i Denver och går vidare med sina liv. Nej, givetvis inte. Planet störtar förstås, piloten dör, och Ben och Alex måste försöka överleva i de snöfyllda bergen. Frågan de ställer sig, som är en klassiker inom genren, är om de ska vänta på räddning vid planet eller försöka ta sig till civilisationen på egen hand?

Som sagt, jag gillar genren. Det finns nåt lockande där. Nåt ursprungligt och rått. Plus att det är skönt att sitta i tv-soffan med raggsockor på och titta.

The Mountain Between Us funkar dock inte alls. Det börjar väl hyfsat. Miljöerna i Klippiga bergen är ganska maffiga. Snö är alltid snyggt på film. En positiv detalj är att man faktiskt verkar ha filmat stora delar av filmen på plats ute i naturen. Snön är inte på låtsas.

Vad är det som inte funkar? Jo, jag tycker inte Idris och Kate har nån vidare kemi. Dessutom är upplägget vad gäller deras personligheter och bakgrund lite väl övertydlig. Ben är hjärnkirurg, logisk och känslomässigt stel. Alex är en hetlevrad och känslostyrd fotograf. Aha, ”Opposites Attract”. Vem tror ni vill stanna vid vraket och vänta på hjälp? Tror ni att de börjar gnabbas med varandra? Tror ni att de plötsligt börjar visa andra känslor för varandra?

En detalj som filmmakarna kanske trodde man skulle bli överraskad av såg jag komma redan första gången man rör vid ämnet. Ben har nån typ av inspelningsenhet som Alex inte kan låta bli att lyssna på för att lära sig mer om Ben eftersom han inte är en man som lättar sitt hjärta i brådrasket. Ett visst meddelande som Alex lyssnar på ska få oss att tro en viss sak men det är ju uppenbart från början vad som gäller. Nej, det blev bara fånigt och övertydligt.

Filmen faller samman totalt när Ben och Alex har sex i en jaktstuga som de till slut hittar. Sexscenen är bland de ostigaste jag har sett och dessutom har man valt att klippa in flashback-scener från händelser tidigare i filmen och allt till tonerna av smörig musik. Jag väntade bara på att man skulle filma de älskande genom en glasruta med rinnande vatten.

The Mountain Between Us är till slut en väldigt märklig film. När filmen egentligen borde vara slut så har man satt dit ett bihang på 20 minuter som känns som en helt annan film. Vad ville man göra? Ett äventyrsdrama eller ett romantiskt drama? Nu blev det varken heller. Och den absoluta slutscenen var som tagen ur The Room.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

När jag skrev om den här filmen så blev jag påmind om ett gammalt tema som jag hade planerat för några år sen. Den gången blev det aldrig av men jag är klar med skrivandet om kanske hälften av de tio filmer som skulle ingå i temat. Vilket tema? Jo, just Överleva i vildmarken (Into the Wild). Vi får se om The Mountain Between Us fungerar som en liten teaser. Man vet aldrig, jag kanske väcker temat till liv under sommaren. En sak jag hade planerad var att för varje film gå igenom några på förhand bestämda punkter. Så jag kan väl göra det även för The Mountain Between som en liten bonus.


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: Flygkrasch.
Miljö: De vackra och snöiga Klippiga bergen, först ovanför trädgränsen och senare i skogigare terräng.
Djurattacker: Jag hade väntat mig vargar men när Alex, som skadat sig, är ensam kvar i flygplansvraket så dyker något oväntat en hungrig puma upp. Bergslejonet möter dock sitt öde då Alex använder sig av en nödraket.
MacGyver: Inte speciellt mycket. Ben använder läckande flygbränsle för att göra upp eld. Ja, inte MacGyver-nivå på det kanske. Senare använder han dock en ampull med ormserum för att göra nån typ av spruta för att väcka en medvetslös Alex till liv. Lite mer MacGyver över det tilltaget.

Darkest Hour (2017)

Darkest Hour är den perfekta tvillingen till Dunkirk då den fokuserar på det politiska spelet bakom kulisserna på den brittiska sidan just under belägringen av Dunkerque. Premiärministern Neville ”Peace for our time” Chamberlain är hårt kritiserad för att vara för inaktiv gentemot den österrikiske målaren och låta nazisterna härja fritt i Europa. Chamberlain tvingas avgå och istället tillträder den färgstarke Winston Churchill.

Gary Oldman ÄR Winston Churchill, och därför vann han en Oscar för bästa manliga huvudroll i söndags. Det är en roll som gjord för Oscarsjuryn. Darkest Hour är en BOATS och biografifilm där en känd skådis som aldrig vunnit en Oscar förvandlar sig med hjälp av smink och manér till en helt annan person. Det kan ju bara sluta på ett sätt, speciellt eftersom jag tycker att Oldman är bra. Fast nog balanserar han på överspelets gräns titt som tätt. Men vad vet jag, kanske Winston var som ett vuxet barn på riktigt.

Churchill framställs som en mytisk person samtidigt som han ska vara en sorts grinig mysgubbe. Kvinnosynen är inte fräsch. Churchills fru (Kristin Scott Thomas) försöker trösta en ny sekreterare som blivit utskälld av Winston med orden ”He’s a man!”. Ah, men då så. Jag vet inte. Verkligheten var (och är) förmodligen så, men här känns det som att man vill framställa det hela som nåt så där lite udda charmigt.

Jag satt hela filmen igenom och önskade mig att Lily James rollfigur, sekreteraren miss Leyton, skulle få mer att göra än att bara försöka vara Churchill till lags. Jag känner att hennes rollfigur är av det inskrivna slaget (även om den är baserad på en verklig person). Samtidigt är det ganska smart gjort eftersom miss Leyton fungerar som ett substitut för publiken då både hon och vi tittare lär känna Winston för första gången.

Det är intressant och kanske skrämmande att fundera på vad som hade hänt om Storbritannien inte hade stått upp mot Nazityskland. Ja, eller snarare vad som hade hänt om man försökt med det diplomatiska spåret. För det var ju inte så att man stod upp direkt. Det man gjorde var att ordna en räddningsaction för att undsätta de brittiska soldaterna i Dunkerque. Man slickade sina sår och senare stod man upp tillsammans med de andra allierade som då även inkluderade USA.

Om man hade försökt den diplomatiska vägen, vad hade hänt? Hade det bildats en brittisk marionettregering som i Frankrike och Norge? Det är väl sånt här som alternativhistoriska författare undersöker. Mmm, spännande och tankeväckande. Jag drar även paralleller till en film som Black Panther där det ju kokade ner till just hur man ska agera, aggressivt eller mer balanserat. Och när man vet man vad som är rätt väg? Det Chamberlain gjorde i München 1938 var förmodligen rätt just då men kanske inte ett senare skede?

Jag gillar Joe Wright och hans stil. Wright är expert på historiska dramer med kriget som fond. Hans Atonement är ett (mer personligt) drama som till största delen utspelar sig i England men där Dunkirk spelar en viktig del i handlingen. Darkest Hour är ett stabilt historiskt BOATS-drama som jag delar ut en trea till.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

PS. Jag tänkte för övrigt inte ett ögonblick på att det faktiskt var Gary Oldman där bakom sminket och manéren. DS

Andra som skrivit om Darkest Hour: Fripps filmrevyer, Flmr, Fiffis filmtajm och Movies – Noir.

Lady Bird (2017)

Efter att ha sett och gillat Lady Bird under Stockholm Filmdagar så väntade jag, dum som jag var, lite väl länge innan jag satte mig ner för att skriva ner mina tankar om Greta Gerwigs relativt allmänt hyllade och dessutom Oscarsnominerade coming of age-film med Saoirse Ronan i titelrollen. Oj, det blev en lång mening.

Efter att ha tänkt till en gång till om huruvida det var dumt att jag väntade ett tag innan jag kom till skott så kom jag fram till att det kanske inte var så dumt ändå. Jag har tidigare skrivit på bloggen om hur jag lägger stor tyngd på upplevelsen jag har av en film när jag ser den. Jag sätter mitt betyg ganska så direkt utan att fundera så mycket eller låta filmen sjunka in. Sen är det ju klart att en film kan försvinna mer eller mindre snabbt ur mitt sinne efter att jag sett den, men det brukar inte påverka mitt betyg.

Under Stockholm Filmdagar så stannade ju exempelvis PTA:s Phantom Thread kvar och spann runt i huvudet som en Jenny. Lady Bird då? Not so much. Om jag hade skrivit om Lady Bird samma kväll som jag såg den så hade jag nog inte funderat så mycket på vad den skulle få för betyg. Jag hade delat ut 4/5. Anledningen till det var att jag älskade att hänga med Lady Bird och personerna i hennes omgivning. Jag älskade att hänga med filmen så länge den pågick, och jag har de facto gett filmen 4/5 på både Filmtipset, Letterboxd, och min alldeles egen lista över filmer jag ser.

Dagarna efter visningen så sjönk Lady Bird undan ganska så kvickt och nu när jag skriver det här så har jag bestämt mig för att sänka mitt betyg till 3,5/5. Så om ni tycker er ha sett betyget 4/5 från mig så stämmer det men det är alltså ändrat från och med nu.

Det jag gillade bäst med filmen var två saker. Dels relationen mellan Lady Bird och hennes föräldrar, spelade av Laurie Metcalf och nyupptäckte (för min del) Tracy Letts; jag har haft koll på Letts tidigare men bara som manus- och pjäsförfattare. Både Metcalf och Letts gör sina roller på ett ledigt men samtidigt komplext sätt. De känns äkta. Speciellt Letts har en skådespelarstil som jag på kort tid har kommit att uppskatta mycket. Förutom Lady Bird har jag sett Letts i The Lovers tillsammans med Debra Winger. The Lovers är inte en toppfilm men Letts är bra.

Den andra detaljen som jag tyckte stack ut var filmens klippning som bidrog till ett skönt driv hela filmen igenom. Många sekvenser som i andra filmer skulle utspela sig under kanske fem minuter tar i Lady Bird fem sekunder i form av nästan stillbilder som sveper förbi i snabb följd. Två exempel: När Lady Bird kastar sig ur bilen och i nästa scen har armen i gips; när Lady Bird kommit till New York och dricker för mycket en kväll och blir hämtad med ambulans.

Förutom dessa två saker så var det mysigt att hänga med filmen och dess rollfigurer och jag kände att den hade kunnat puttra på ett tag till. Vad hände i New York? Hur gick det för henne? Men jag antar att det är en annan film. Som vi kanske får se senare från Gerwig?

I övrigt så har det mesta sjunkit genom sanden. Jag tyckte inte scenerna med hennes klasskompisar var speciellt speciella. De stack i alla fall inte ut. En film som jag sett nämnas som liknande Lady Bird är The Edge of Seventeen. Ja, så är det nog. Båda handlar om två unga tjejer, tonåringar som är (möjligen) irriterande självcentrerade. För mig är dock The Edge of Seventeen en betydligt bättre film i det mesta. Jag tycker den är roligare (jag skrattade högt flera gånger) och jag tyckte Hailee Steinfelds rollfigur var mer tilltalande.

Dags för betyg och ni vet ju redan vad som gäller om ni läst texten.

Direkt efter visningen:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Idag:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioLady Bird har chansen att vinna en del Oscars natten till måndag: Bästa film och även regi och manus till Gerwig. Hur tror jag det går? Ja, nog kan kanske Gerwig knipa nån statyett men filmen bör vara chanslös i Bästa film-kategorin.

Svensk biopremiär är det fredag 9 mars.

Även Fiffis filmtajm, Fripps filmrevyer, Rörliga bilder och tryckta ord och Movies – Noir har skrivit om filmen.

 

Den fina postern, som inte är officiell, är designad av John Dervishi och inspirerad av målningen Soap factory of Bagnolet (1897) av Alphonse Mucha.

You Were Never Really Here (2017)

Jag har skrivit om Lynne Ramsay förut och hur jag ständigt blandar ihop vilka filmer hon har gjort och vilka filmer som hennes kollega Andrea Arnold ligger bakom. Det jag har full koll på är att jag gillar deras filmer väldigt mycket (well, med ett undantag).

Jag ska göra ett experiment i form av ett litet quiz. Utan att kolla på Filmtipset (som fortfarande är vid liv) så ska jag försöka lista vem som har gjort vad av de båda, och sen kollar jag efteråt om jag har rätt. Ok, då ska vi se. Vi börjar med Andrea Arnold: Red RoadFish Tank och Wuthering Heights och kanske nån mer som jag glömt bort. Vidare till Lynne Ramsay: Ratcatcher, Morvern Callar och We Need To Talk About Kevin.

Resultat: Alla rätt! Förutom att jag glömde bort Arnolds film American Honey (troligen beroende på att jag inte har sett den). Äntligen kanske jag kan sluta blanda ihop deras filmer. Slutligen så var Wuthering Heights undantaget och en film som jag verkligen har väldigt svårt för.

Så med det avklarat kan vi ta oss an Lynne Ramsays senaste film You Were Never Really Here med Joaquin Phoenix i huvudrollen. Jag höll på att missa den under Stockholm Filmdagar. Kanske var den ett sent tillägg eller så fanns den med i visningsschema-pdf:en men inte i listan över filmer. I vilket så gjorde Henke mig uppmärksam på den och när jag såg Ramsays namn så undrade jag varför jag inte hade spikat den redan. Well, då blev den i alla fall spikad.

You Were Never Really Here var inte alls vad jag förväntade mig. Nu vet jag inte riktigt vad jag förväntade mig av Ramsay, men i alla fall inte Phoenix som en sluddrande krigsveteran som jobbar som privatspanare med uppgift att hitta bortförda flickor (och även mörda deras kidnappare).

Filmen är tung, på gränsen till deprimerande (eller över den). Det är en sorts konstfilm med en handling som den normala filmpubliken inte kommer att greppa eller gripas av. Jag hade svårt att greppa den själv, och jag brukar ändå kunna sugas in i det mesta om bara känslan är bra. Jag nämnde att Phoenix sluddrar. Ja, det gör han. Jag förstod kanske 60 % av det han sa. Att filmen visades otextad var därför lite synd.

Efter filmen insåg jag att om det är svårt att höra vad rollfigurerna säger så bidrar det nog mer än man tror till att man inte engagerar sig fullt ut i en film. Att hela tiden behöva ha fullt fokus på att höra vad som sägs gör att man missar mycket i övrigt. Det visste jag förstås redan tidigare men jag tror det betyder mer än man tror.

Jag tror jag skulle kunna gilla filmen mer om jag ser om den, med textning denna gång. Men just textningen kanske inte spelar nån större roll. Dels är det inte speciellt mycket dialog och dels är det ändå inte en film med en rätlinjig handling som det är tänkt att man ska förstå. Det handlar mer om känsla. Phoenix bakgrund hintas det t ex bara om i korta klipp som man knappt hinner uppfatta. Känslan jag får är att han har varit med om mycket skit i livet, fått uppleva hemska saker, t ex som soldat i Afghanistan. Våld har blivit en naturlig del av honom och nu är det enda han kan göra att utöva detta våld mot folk som han tycker förtjänar det. Men kanske finns nån sorts frälsning även för honom?

Det som lyfte filmen och som gjorde att jag satt kvar hela eftertexterna och nickade med huvudet i takt till musiken var… just det, musiken! Jonny Greenwoods score är hur bra som helst och flera gånger under filmen satt jag bara och njöt av den skumma stämningen, de fulsnygga bilderna och det bastunga triphopiga musiken.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioYou Were Never Really Here har biopremiär 27 april men jag skriver om den redan idag eftersom jag trodde den hade premiär igår. Men premiären har alltså flyttats. Jag är förvånad över att den går upp på bio överhuvudtaget. Betydligt mer lättillgängliga filmer får inte gå upp men denna konstfilm som nog bara tilltalar filmnördar får alltså chansen? Kanske är jag förvånad och irriterad över detta eftersom Alex Garlands senaste Annihilation släpps direkt till Netflix?

Även Movies – Noir och Fiffis filmtajm har skrivit om filmen.

Phantom Thread (2017)

Paul Thomas Anderson är en av mina absoluta favoritregissörer. Fast det är kanske fel tempus i den meningen då han nog sjunkit en aning de senaste åren. Nu är det nog Denis som gäller. The Master var en fascinerande upplevelse men den knockade mig inte lika mycket som exempelvis Magnolia. There Will Be Blood var sjukt välgjord men återigen blev jag inte totalt bortblåst.

PTA:s senaste film Phantom Thread har en sak gemensamt med en film som The Master och det är att det finns väldigt mycket att analysera och diskutera. Eller det kanske inte finns så mycket att diskutera egentligen men däremot känns det som att det finns mycket nytt att upptäcka vid en eventuell omtitt. När jag läser min recension av The Master ser jag att jag är inne på samma sak där. Omtittssuget var stort där också.

Veckorna efter jag såg Phantom Thread under Stockholm Filmdagar så har den snurrat runt i huvudet som en satellit i omloppsbana. Jag har lyssnat på podcasts om filmen och upptäckt nya saker och vinklingar. Jag ser små nyanser som jag inte tänkt på och nya lager blottläggs.

Det känns lite på samma sätt som när man lyssnar på ett nytt musikalbum. Efter första eller andra lyssningen så är det vissa låtar som man direkt tar till sig och gillar. Andra låtar tycker man inte speciellt mycket om. De känns inte direkta på samma sätt. De är lite klurigare och mer komplexa. Samtidigt känner man att det finns nåt där under all komplexitet, nåt att gräva fram och lära sig att gilla mer. Efter ett antal fler lyssningar så har de låtar man gillade mest initialt sjunkit undan och de känns inte lika intressanta längre.

Så kändes det för mig med Phantom Thread och då menar jag alltså att filmen känns som en av de där mer svårtuggade låtarna. Ju mer den snurrar runt i huvudet desto mer gillar jag den. Det behövdes inte ens en omtitt eller två. Nej, den växte på egen hand.

Daniel Day-Lewis, denne gigant, är väldigt bra som klänningsdesignern Reynolds Woodcock. Det var en njutning att lyssna på hans röst och som jag har förstått det så var det länge sen man faktiskt fick höra hans alldeles egna röst i en film, dvs hans normala brittiska engelska utan nån amerikansk brytning.

Luxemburgskan Vicki Krieps spelar hans nya musa Alma som dock inte nöjer sig med att bara vara musa. Krieps är helt underbar hon också och jag blev lite småkär i henne. Hon var som en naturkraft då hon inte var Reynolds till lags utan högljutt tuggade på sitt rostade frukostbröd. Reynolds kommentar: ”I cannot start my day with a confrontation. I simply have no time for confrontations.” Hon trycker verkligen på hans knappar.

Granithårda Lesley Manville är välförtjänt Oscarsnominerad för sin roll som Reynolds syster Cyril. Hon är den som egentligen sköter ruljansen på modehuset. Dessutom tar hon hand om sin bror och sköter exempelvis det som måste göras när en musa/flickvän måste ”sägas upp” eftersom Reynolds tröttnat på henne. Jag undrar hur deras förhållande var som yngre. Jag får en känsla av de skulle må bra av att klara sig själva på egen hand, båda två.

Jag tyckte Phantom Thread var en fascinerande film. Den är otroligt snygg och det var den hela tiden och det är ju ett stort plus. Jag gillade maktkampen/kärleksleken mellan Alma och Reynolds. Maktförhållandena skiftade på ett för mig oförutsägbart sätt. En bit in i filmen och kanske framför allt dagarna efter visningen så insåg jag att den bitvis var väldigt rolig.

Jag har två favoritscener och bägge involverar mat. Ena gången ska Alma överraska Reynolds med en hemlagad middag. Överraskningar är INTE Reynolds favoritgrej och det hela eskalerar till en intensiv men samtidigt rolig scen. Min andra favorit kommer mot slutet och involverar en svampomelett och den är utsökt. Scenen alltså, omeletten kan jag inte uttala mig om. Här satt på helspänn och njöt av den uppskruvade stämningen och skådespeleriet.

Slutet? Vad hände där? Var det en sorts drömsekvens, nåt som Alma (eller Reynolds) drömde om? Eller en scen som PTA tog med men som vi alla tittare visste aldrig skulle inträffa? Eller hände det faktiskt? Det påminner mig om slutet i The Florida Project inser jag nu. Jag behöver se om Phantom Thread för att kunna svara på mina frågor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioPhantom Thread har biopremiär imorgon fredag 23/2 och jag tycker det i princip är ett måste att se den på bio. Den är underbart snygg och jag tror den vinner mycket på att ses på bio. För mig är det dessutom den film som jag utan konkurrens funderat absolut mest på av de filmer som jag såg under Stockholm Filmdagar.

Länkar till fler som tyckt till om filmen dyker upp när de blir tillgängliga: Fiffis filmtajm, Movies – Noir och Rörliga bilder och tryckta ord.

%d bloggare gillar detta: