Om själ och kropp (2017)

Efter att jag sett filmen Om själ och kropp insåg jag att det som totalt gjorde filmen för mig var användningen av musik, eller faktiskt just en speciell låt i en scen. Då var det som att filmen talade till mig på fler sätt än bara det som man får från det visuella, dialogen och övrig handling. Den lyfte sig till nåt annat, nåt mer spirituellt kanske. Det visar väl på styrkan hos musik och dess magiska förmåga att skapa en känsla och stämning. Jag återkommer till låten i slutet av texten.

Om själ och kropp, eller Testről és lélekről som den ungerska originaltiteln lyder, är gjord av den kvinnliga regissören Ildikó Enyedi. Under visningen kände jag att det här verkligen var en europeisk film. Det finns en avskalad stil här som man inte ser i t ex amerikanska filmer, ja, nog inte heller i brittiska filmer. Den är långsam. Dialogen är sparsmakad. Filmens huvudpersoner säger inte speciellt mycket alls. Det förekommer inte några flashiga filmtekninska detaljer. Detta gjorde att det tog ett tag för mig att komma in i filmen.

Filmen handlar om två hjortar, en hane med en mäktig krona och en hona, som träffas ute i ett snöigt skogslandskap. De söker nåt att äta under det tunna snötäcket och släcker sin törst i den svarta strömmande bäcken. Hanen lägger vid ett tillfälle sitt huvud ovanpå manken på honan. Deras andedräkt hörs tydligt. Senare är hanen ensam men ser honan på avstånd. Varför håller hon sig borta?

Förutom dessa återkommande scener får vi även möta ett antal anställda på ett slakteri. Mária (Alexandra Borbély) är en nyanställd kvalitetsingenjör. Hon tar sitt jobb på största allvar. De övriga medarbetarna har svårt att närma sig henne. Mária har svårt för sociala sammanhang, eller man kanske ska säga att andra uppfattar henne som udda.

Endre (Géza Morcsányi) är en chef på slakteriet, mer socialt kompetent än Mária men ändå ensam. Av en slump upptäcker han att den dröm han drömmer varje natt är precis samma dröm som Mária drömmer. Vad betyder det?

Vilken dröm drömmer de? Jo, den om hjortarna förstås. 😉

Vad var poängen med att filmen utspelar sig på ett slakteri, och att i detalj under en lång scen visa upp hur slakten går till? Jag ser ingen koppling till slakteriet och resten av handlingen. Filmen hade lika gärna kunnat utspela sig på ett vanligt kontor.

Jag kan tycka att det var lite överdrivet och samtidigt förenklat hur man skildrade Márias udda sociala stil. Lite av en karikatyr. Samtidigt gav det upphov till en del komiska situationer och scener.

Jag tyckte länge filmen var bra men inte mer. Mot slutet brann den dock plötsligt till rejält. Den blir spännande, bisarr, sorglig och absurd på samma gång. Och nu återkommer jag till musiken och den speciella låten, ”What He Wrote” av Laura Marling.

Tidigare i filmen har Mária gått till en musikaffär för att köpa musik som kan få henne att fungera bättre i sociala sammanhang och speciellt i kärleksrelationer. En tjej som jobbar i butiken tipsar henne om sin egen favoritlåt när det gäller kärlek. Fast grejen är att låten är ett melankoliskt sorgeverk som Mária i princip tvingas stänga av för att inte överväldigas av för starka känslor. Mária verkar inte ha nåt filter eller nån spärr att aktivera utan berörs i sitt inre på ett smärtsamt sätt. Intressant tips från hon som jobbade i butiken. Hon kände uppenbarligen inte riktigt på samma sätt inför låten.

I filmens slutskede används alltså låten på ett perfekt sätt under en dramatisk scen, och då uppstod under några minuter filmisk magi. Det jag uppskattade mest var kanske hur scenen inte alls gick som jag hade väntat. Eller snarare, jag visste inte riktigt vad som väntade men det var både dramatiskt, intensivt, sorgligt och roligt på samma gång. Bra gjort. En ny form av svart må-bra-humor kanske.

Det är hyfsat nära en fyra men jag tyckte slutet kanske knöt ihop säcken lite väl enkelt när det gällde vissa saker.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioOm själ och kropp har premiär idag fredag och jag rekommenderar den helt klart.

Andra som tycker till om filmen: Fripps filmrevyer och Har du inte sett den?-Carl. Är detta den filmiska motsvarigheten till den perfekta gulaschen?

Fler länkar till recensioner läggs till när de blir tillgängliga.

 

Här är låten ”What He Wrote” av Laura Marling med bilder från filmen.

Victoria & Abdul (2017)

Victoria & Abdul var en positiv överraskning för mig. Jag trodde filmen skulle vara ett seriöst brittiskt kostymdrama om mötet mellan två kulturer. Inget fel alls med ett brittiskt seriöst kostymdrama. Jag brukar nästan alltid gilla den typen av filmer. Men det är alltid kul att bli överraskad för Victoria & Abdul är nämligen mestadels en komedi.

På ålderns höst är Victoria en ensam kvinna som låter sig styras av sitt hov. Mest ser hon fram emot fina middagar där hon snabbt kan trycka i sig rätt efter rätt innan hennes gäster hinner blinka.

En dag dyker två indiska besökare upp under en sådan middag för att överlämna en sorts hedersgåva, ett litet indiskt mynt. Av nån anledningen väcker den ene av besökarna Victorias intresse och Abdul Karim, som han heter, blir något av en jourhavande vän för Victoria. Hovet ser inte med blida ögon på deras vänskap men låter henne hållas, tills vidare.

Det här är en väldigt märklig film men jag kan inte neka till att jag hade roligt under visningen. Det märkliga ligger i relationen mellan Abdul och Victoria. Hur Abdul av nån anledning avgudar Victoria. Hur Victoria av nån anledning vill lära sig om islam och lära sig prata och skriva urdu.

Nu har inte jag läst på om de verkliga händelser som filmen bygger på, men nåt skavde här. Victoria verkar helt bortkommen när det gäller det brittiska imperiets härjningar men allt Abdul säger litar hon blint på. Att varken hon eller övriga delar av hovet inte heller har koll på hur muslimska kvinnor klär sig kändes inlagt för komisk effekt. Samtidigt visste några av hovets medarbetare vad en burka var när det passade för rolig replik. Som sagt, här fanns det en del som skavde på ett anakronistiskt sätt, som t ex ett skämt om hur det är svårt att skilja på två kvinnor klädda i burka. Märklig film.

Och ändå, trots det märkliga, så hade jag kul under visningen. Det som lyfter filmen för mig är framställningen av det absurda tillståndet som ett kungahus är. Vi har ett hov som trippar omkring på tårna för att tillfredsställa sin drottning, samtidigt som de är livrädda för vad hon ska hitta på.

Vad pågår bakom kulisserna? Vad krävs för att driva ett kungahus? Här får vi oss lite härlig farsartad hovhumor till livs, och jag tyckte det var njutbart roligt. Här fanns även inslag av sorg och melankoli då Victoria verkligen är helt ensam, isolerad och oförmögen att ha normala relationer till nån.

För min del hade filmen helt kunnat fokusera på denna aspekt, hovet vs drottningen, och skippat relationen med Abdul eftersom den relationen ofta kändes krystad och sentimental på ett tillgjort sätt.

När jag läser på om filmen ser jag att det faktiskt är en uppföljare till Mrs Brown från 1997. Även i den filmen är det Judi Dench som spelar Victoria och då handlade det om hennes relation till en skotsk betjänt vid namn John Brown (som även omnämns i Victoria & Abdul). Den filmen blir jag sugen på att se.

Skådisarna som gestaltar de olika personerna inom hovet är sevärda. När jag läser på (återigen) om vilka som är med så ser jag att Eddie Izzard spelade kronprinsen Bertie, Victorias, enligt filmen odräglige, son. Jag kunde inte identifiera honom men undrade hela tiden vilken skådis det var. Izzard är i vilket fall bra som odräglig son.

Det som slutligen gör att jag delar ut en trea till filmen är Dame Judi Dench (snart 83 vintrar) som dominerar totalt som drottning Victoria. Skulle inte hon lägga av för några år sen pga att hon höll på att bli blind? Hon är även med i Kenneth Branaghs kommande remake Murder on the Orient Express.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioVictoria & Abdul har premiär nu på fredag och jag har svårt att rekommendera ett biobesök. Men om du vet att du gillar kostymdramer och farsartad brittisk humor kan det vara värt att ta sig till biografen. Men jag skulle nog säga att den går lika bra att se hemmavid.

Andra som tycker till om Victoria & Abdul: Fripps filmrevyer och Har du inte sett den?-Carl. Är detta juvelen i den brittiska filmkronan?

Fler länkar till recensioner läggs till när de blir tillgängliga.

The Dark Tower (2017)

Bland folk i min sociala och digitala omgivning (vänner, bekanta, poddar och bloggar alltså) så verkar det inte vara speciellt många som faktiskt har läst böckerna i Stephen Kings, enligt uppgift enormt populära (?), bokserie The Dark Tower. Själv har jag läst alla böckerna i serien, och de flesta två gånger.

I slutet av 90-talet i samband med att bok nummer fyra, Wizard & Glass, kom ut var jag en fullfjädrad Dark Tower-junkie. Ja, det var så vi kallade oss själva. Jag fullkomligt älskade serien. När den sjunde och sista boken kom ut 2004 så hade mitt intresse svalnat något och som jag minns det blev jag något besviken på avslutningen.

(Obs! Det finns två verk till som är en del av bokserien/världen. Dels kortromanen The Little Sisters of Eluria som publicerades 1998 som en del av antologin Legends, och dels The Wind Through the Keyhole (2012) som är en brygga mellan Wizard & Glass och den femte delen Wolves of the Calla.)

När det gäller The Dark Tower-filmen så har det spekulerats i åratal om den bland Stephen King-fans. För 20 år sen när jag hängde på nyhetsgruppen ABSK = alt.books.stephen-king var ett mycket populärt ämne Dark Tower casting. Vem skulle spela Roland? Några förslag på den tiden, för 20 år sen alltså:

Sam Elliot, Clint Eastwood (för gammal redan då), Scott Glenn, Rupert Everett (who?), Tom Skeritt, Sean Connery (för gammal redan då väl?), Mel Gibson, Rutger Hauer, Viggo Mortensen (ooooooh!!!!!!! – och det här var före Sagan om ringen), Daniel Day-Lewis, Keanu Reeves (bara nej) och många fler. Vi som var där då trodde nog aldrig att det skulle komma en film men jag tror vi alla hade varit supernöjda med Idris Elba.

(Nyhetsgruppen?! WTF is that?!)

Nu när det efter många om och men till slut har kommit en film så bidde det inte mer än en tumme. För mig känns inte det här som nåt som jag riktigt kan bedöma som en Dark Tower-film. Det är inte en episk film som tar med helheten från alla böcker när det gäller karaktärer och viktiga händelser. Det är inte heller första delen i en tänkt serie av filmer. Jag vet egentligen inte vad det är. Det är en sorts förkortad, avskalad, förvrängd version av bokserien som mestadels bygger på första boken The Gunslinger men som tar med detaljer från den sista boken The Dark Tower och kanske fler småsaker från andra delar. Ett mycket märkligt upplägg.

Och ändå så kan jag inte låta bli att gilla filmen och det faktum att den finns. Filmen ger oss en version av historien, en version av Roland. Det är inte riktigt samma Roland som i böckerna. Han känns annorlunda här.

Den första boken The Gunslinger inleds med meningen: ”The man in black fled across the desert, and the gunslinger followed”.

I böckerna är han inte besatt av hämnd per se. Han är besatt av Tornet, han vill se det, och få en förklaring till Allt. Walter, The Man in Black, är mannen som ska leda honom dit. Han vill hitta Walter för hitta Tornet.

I böckerna (framförallt The Gunslinger) är Walter en luddig, lustig figur, nästan en skojare och inledningsvis är man inte säker på om han är god eller ond. Det är helt enkelt den person som Roland försöker hitta, komma ifatt, för att få veta mer om Tornet.

Men jag köper att det här inte är Roland eller Walter från böckerna. Det är inte böckerna, det är en film. Ändå är det som att jag samtidigt känner att jag får mer ut av filmen just eftersom jag har läst böckerna och därför kan fylla i de luckor som den här märkligt korta filmen (95 minuter!) har.

Det som jag gillar bäst med böckerna (och filmen) är blandningen av science fiction, fantasy och postapokalyps. Hur vår värld är sammanlänkad med andra fantastiska världar via portaler. I böckerna är dessa portaler tillverkade av människor med hjälp av teknologi och vetenskap precis som i filmen. Men det finns även (i böckerna) mer magiska sätt att färdas från en värld till en annan.

Miljöerna i Mid-World som King målar upp i böckerna är precis min grej. Mid-World är en värld som har gått vidare, ”moved on” som det sägs, från en teknologiskt avancerad kultur till ett sorts western-samhälle. Överallt finns resterna kvar av den tidigare civilisationen i form av byggnader, manicker och portaler. Själv gillar jag ju att utforska övergivna gamla byggnader så det känns som att King skrivit The Dark Tower speciellt för mig.

Filmen lyckas för min del att få fram just den här känslan av en tidigare högteknologisk värld som råkat ut för nån form av katastrof.

Filmmakarna har valt att lägga fokus på pojken Jake som drömmer mardrömmar om The Gunslinger och The Man in Black och som sen hittar en portal och hamnar i Mid-World tillsammans Idris Elbas Roland. För mig så funkar det. Till formen är det som vilken YA-historia som helst men jag har inget större problem med vinklingen. Eftersom jag har läst böckerna så känner jag redan till Rolands riktiga historia så att filmen gav fokus till nån annan var inte jättefel.

Det som är lite synd är att filmen inte är lite matigare, lite längre, och med en större budget. Slutet kommer hastigt, för hastigt. Effekterna är inte heller av toppklass. Ofta är det mörkt och grått så att det lite svårt att urskilja vad som händer. Lite som i slutfajten i Wonder Woman. Jag får helt enkelt se fram emot tv-serien som det ryktas om. I den ska man försöka täcka in fler böcker om jag har förstått saken rätt och framförallt Wizard & Glass som är favoriten i serien.

Det finns direkt dåliga scener, som t ex när Roland och Jake övar prickskytte med Rolands pistoler. Det kändes helt omotiverat speciellt eftersom Roland avslutar sessionen med att konstatera att pistoler är inget för Jake.

Ett annat bottennapp är när Roland i slutet bjuder med Jake tillbaka till Mid-World eftersom Jake ju inte har nåt kvar av värde i vår värld. Jake glatt tackar ja. I böckerna är det helt annorlunda. Där finns en hel familj bestående av fler karaktärer (Susannah, Eddie och inte minst Oy!) och det känns logiskt att Jake vill vara med dem. I böckerna alltså.

Apropå just familj, så är karaktärerna i The Dark Tower-böckerna ett typexempel på en sån där omaka (och nuförtiden populär) grupp personer som förs samman och bildar en… familj. I böckerna alltså. I filmen har vi bara Jake och Roland och det är inte riktigt tillräckligt.

Nej, nu känns det som att jag har brett ut mig tillräckligt för den här gången. Filmen The Dark Tower är ingen höjdare, det är bara att konstatera, men jag kan ändå inte såga den. Det var en trevlig upplevelse (mestadels) att se den. Jag skulle kunna gnälla på fler saker, som det faktum att Roland utbrister ”Beamquake” när Walters barntelepatiska energistråle orsakar Mid-World-bävningar. Filmen har ju inte ens förklarat vad en Beam är för nåt! För en Beam är inte den där energistrålen!

Gah, nu får jag sluta innan jag sänker min trea till ett lägre betyg. 😉

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. En sista sak jag gillade med filmen var förstås att den var strösslad med referenser till andra Stephen King-böcker. Och apropå andra Stephen King-böcker så kan du hitta min topp-10 lista över mina favoriter bland Kings verk här.

Andra som sett och skrivit om Det mörka tornet är: Sofia, Fiffi, Steffo, Henke och Filmitch.

Valerian and the City of a Thousand Planets (2017)

Det är inte så ofta jag brukar klaga på att skådisar är felcastade. Jag gjorde en sökning på bloggen och jag har fyra gånger använt uttrycket felcastad om skådisar. Dessa fyra är…

Eller vänta, varför inte göra en topp-5-lista av det! Så här kommer alltså min topp-5-lista med de värsta felcastningarna:

5. Claire Bloom i The Man Between (1953)
4. Cameron Diaz i Gangs of New York (2002)
3. Zooey Deschanel i The Happening (2008)
2. Tom Hanks i The Da Vinci Code (2006)

Och ohotad etta:

1. Dane DeHaan i Valerian and the City of a Thousand Planets

Jag återkommer till den Dane ”ögonpåsarna” DeHaan. Jag ska nämligen byta spår lite och fokusera på det som jag gillar med Luc Bessons senaste skapelse.

Jag tyckte inledningen var strålande. Vi får se hur filmtitelns De tusen planeternas stad skapas. I en nära framtid samarbetar Jordens befolkning för att bygga en rymdstation som blir allt större och större och större. Vi får se nya besökare av alla raser och kön komma upp för att hälsa på de som för tillfället sköter driften av stationen.

Till slut inser människorna att stationen blivit för stor och ett hot mot Jorden då den inte klarar av att stanna i omloppsbana. Man beslutar sig för att skicka ut den i rymden likt Aniara. På sin färd genom universum får stationen nu besök av varelser från andra världar. Jag blev nästan rörd av hela den här sekvensen. Den ingav hopp, byggde på öppenhet, ett organiskt växande och att tro det bästa om sina grannar och de man möter.

Efter detta får vi en härlig sekvens som visar hur livet på paradisplaneten Mür funkar. Här finns inte en mur så långt ögat kan se. Här finns bara harmoni. Här bor de androgyna pärlmänniskorna som bara är lyckliga och glada. Jag har sällan sett så lyckliga människor på film eller tv. Det skulle i såna fall vara i nåt Star Trek-avsnitt där Enterprise kommit till en planet där lyckan råder. Fast då finns det alltid ett stort MEN. Icke här. Pärlfolket är helt enkelt lyckliga. Det kändes uppfriskande och udda att de faktiskt bara var lyckliga.

Det finns förstås ett MEN när det gäller pärlfolkets existens men hotet mot deras paradisplanet kommer givetvis utifrån. I det här fallet från människor och deras krig mot några utomjordingar. Pärlfolkets planet råkar ligga i vägen.

Ja, det var väl ungefär det som var det positiva med filmen.

Varför castade man Dane DeHaan i den här rollen som Valerian? Dane DeHaan funkar INTE. Han FUNKAR inte. De skulle ha kastat ut honom istället. I filmen framställs Valerian som en Han Solo/Indiana Jones-typ. Han ska vara en cool äventyrare med en kvinna på varje planet. Det funkar inte. Kemin med Laureline, spelad av stackars Cara Delevingne, är svagare än van der Waals-kraften (som är den svagaste av de svaga kemiska krafterna).

Jag lyssnade på en podcast om filmen där man kom fram till att DeHaan försökte sig på att låta som Keanu Reeves lät på 90-talet. Fast Keanu låter väl ungefär så nu också för den delen. Whoa. I vilket fall så funkar det funkar inte.

Hur sköter sig Cara ”ögonbrynen” Delevingne som den kvinnliga huvudpersonen Laureline? Jag tycker hon är helt ok. Hon gör så gott hon kan. Hon har skinn på näsan och är ljusår bättre än DeHaan. Men det är svårt när man spelar mot en sömngångare.

Vissa av DeHaans repliker får mig att trött sucka och ta mig för pannan. Det förekommer en fullkomligt obegriplig scen mot slutet när Valerian plötsligt blir paragrafryttare, vilket är en 180-gradare jämfört med hur hans karaktär har framställts tidigare i filmen. Men tydligen är det så relationen mellan de båda framställs i serietidningen. Där är Valerian den som vill följa reglerna medan Laureline är vildhjärnan. I filmen lyckas man inte alls etablera detta alls, snarare motsatsen. Man har med några fåniga sekvenser när det antyds att Laureline pilotar deras rymdskepp på ett vanskligt sätt, men det är typ det.

Filmen är fylld av urtrist exposition (och en Clive Owen som är så torr att han skulle självantända i Lucifer), och i delar påminde den mig om den tillika trista Guardians of the Galaxy Vol. 2. Ett skeende händer. Nån berättar om vad som hände och vi får se det igen. Ytterligare nån annan berättar om vad som händer och vi får se det en tredje gång. Kan vi få se det en fjärde gång?! Jag fattar fortfarande inte vem som är skurken?!

Nej, den här gången får jag lov att låta yxan falla och dela ut en etta. Det kanske kan kännas hårt när det fanns delar som jag faktiskt uppskattade men den här filmen kommer INTE återfinnas på min spellista. Fast sämre än Jupiter Ascending var den i alla fall inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratValerian var denna månads filmspanarfilm. Klicka på länkarna nedan om du vill få reda på vad de andra tyckte?

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den? (Carl)
Movies – Noir

Dunkirk (2017)

Christopher Nolan är värd all min beundran eftersom han vägrar att göra sina filmer i 3D. Nolan framhåller istället formatet 70 mm IMAX. Hans senaste alster, krigsdramat Dunkirk, är om jag är rätt underrättad till 75 procent inspelad i 70 mm IMAX. Eller snarare inspelad i 65 mm för att sen kopieras över till, och visas med, 70 mm film eftersom det behövs 5 extra mm för ljudspåret.

Tyvärr går det inte att se Dunkirk i Sverige i formatet 70 mm IMAX (som alltså ger en 4:3-bild, det gamla tv-formatet). Nej, då får man åka till London. I Sverige har man att välja på en digital IMAX (Liemax)-projektion på Mall of Scandinavia eller 70 mm bredbild på Rigoletto i Stockholm (visas även i Göteborg och Malmö i det formatet).

För egen del blev det att jag såg den i IMAX eftersom det passade bättre så rent tidsmässigt. Nåväl, nog om formatet. Hur upplevde jag filmen? Från och med nu får jag nog lov att varna för spoilers då det kan hända att jag berör detaljer i handlingen som det är bäst att inte känna till om man inte har sett filmen.

Min spontana Twitter-reaktion efter att jag hade sett filmen var att Gravity är som Dunkirk fast i rymden. Med andra ord satt jag på helspänn under i princip hela Dunkrik utan att egentligen kunna andas. För att ta till en klyscha: det kändes som att jag var där!

  • När Stuka-bombarna störtdök ner mot stranden med sirenerna tjutande och soldaterna slängde sig ner på sanden i ett försök att skydda sig.
  • När plötsligt en torped träffade ett fartyg och de totalt utmattade brittiska soldaterna fick lov att glömma sina underbara marmeladsmörgåsar och bara försöka överleva igen.
  • När Tom Hardys Spitfire-pilot försöker avlossa sina kulsprutor i precis rätt ögonblick för att träffa den tyska banditen i Heinkel-planet.

Ljudspåret är enormt. Eller om man ska kalla det ljudbilden. För mig flyter ljudspåret (filmens musikaliska score av Hans Zimmer menar jag då) ihop med resten av filmens alla andra ljud, från bomber, sirener och kulsprutor.

Under de första 10-15 minuterna undrade jag lite oroligt om filmen verkligen skulle kunna hålla uppe den fantastiska intensiteten under hela sin speltid. Vad skulle hända om man lättade på gasen? Skulle det bli segt eller kännas som en välbehövlig paus?

Men filmen lättar aldrig på gasen (precis som Tom Hardys pilot inte heller lättade på gasen). Det är en svettig upplevelse från början till slut. Det som underlättar och gör att filmen funkar är speltiden på ”enbart” 106 minuter. Det var sååå skönt att det var en så pass kompakt film. En tätpackad pärla av spänning istället för ett överlångt och övertungt verk på två timmar och 40 minuter. (Ja, det finns jättebra filmer som är så långa också, men då är det motiverat.)

Fotot är enormt bra och vackert. Filmfotografen Hoyte Van Hoytema har varit min nya fotoguru (efter Christopher Doyle) ända sen jag såg den svenska filmen Flickan som kom 2009. Det är ett antal bilder från Dunkirk som sitter kvar på näthinnan: bl a några på de där Spitfire-planen, först när tre stycken flyger i formation och sen när ett ensamt plan sveper in över stranden mot slutet av filmen i tyst majestät.

Fotot och miljöerna gav mig ibland en sorts utomjordisk känsla, kanske därav kopplingen till Gravity? Det finns en bild på Cillian Murphys rollfigur sittandes på de flytande resterna av ett fartyg som etsade sig fast. Murphys soldats uppgivenhet och trötthet känns i kubik.

Nolan gestaltar filmens känslor i princip helt med ett visuellt språk och det är mycket effektivt. Det förekommer sparsamt med dialog (nästan ingen alls) och vi slipper all form av exposition. En intressant och för filmen fungerande detalj är att man aldrig ser skymten av några tyskar. Vi vet att de är där, men det är inte vi mot dem det handlar om. Det handlar om att överleva samt att göra vad man kan för att rädda andra än sig själv eller bara försöka rädda sig själv.

Slutligen så har vi Nolans besatthet av att leka med tidsbegreppet. I Dunkirk får vi tre historietrådar som utspelar sig under en timme, en dag respektive en vecka. Inledningsvis var det förvirrande men ändå störde det inte. När jag väl förstod vad det handlade om så gick logiken ihop.

Nu vet jag inte om det är alldeles säkert att dessa tidshopp gjorde filmen bättre (eller sämre). Det kändes kanske lite som fel film att använda den här typen av metod för att förvirra publiken. Samtidigt så kändes det logiskt då vi får ta del av tre historier som till slut sammanfogas både geografiskt och tidsmässigt. Det visar att alla inblandade spelar en roll i vad som sker.

Bitvis kändes dock klippningen mellan de olika trådarna aningen stressad, och jag ville vara kvar ett litet tag längre bland soldaterna på det sjunkande skeppet eller uppe hos Tom Hardy i luften eller hos Mark Rylance på den lilla båten på väg mot Dunkirk. Å andra sidan behövde man inte vänta särskilt länge innan filmen hade gått varvet runt och man var tillbaka där man började för nån minut sen. Ändå: det gav ett aningen upphackat intryck. Den film som har fulländat det här sättet att berätta är ju för övrigt Cloud Atlas där man ju har ännu fler trådar, och ännu större skillnader i tid och rum, men ändå funkar det på nåt magiskt vis.

Dunkirk är en film som växt en del efter visningen, men inte mer än till stabil fyra. Nånting saknas för att den ska få högre betyg. Fortfarande tycker jag Logan är årets hittills bästa film då den gav mig både spänning och en varm och samtidigt sorglig känsla i magen på en annan nivå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Spider-Man: Homecoming (2017)

Jag som trodde jag inte var speciellt förtjust i amerikanska high school-komedier. Men det var och är jag tydligen. För jag älskade nämligen den senaste MCU-rullen om Spindelmannen – och Spider-Man: Homecoming som filmen heter är inget annat än just en high school-komedi.

Filmen tar vid ganska så direkt efter händelserna i Captain America: Civil War och Peter Parker körs hem tillbaka till Queens för att återgå till sin vardag efter sitt snabba konsultinhopp som en Avenger.

Peter, perfekt gestaltad av Tom Holland, vill inget annat än att jobba för Tony Stark & Co igen men han får nöja sig med att fajtas med Michael Keatons Adrian Toomes aka Vulture. Toomes och hans företag är en sorts skrothandlare, fast skrotet de handlar med är teknik, främst vapen, som chitaurierna har lämnat efter sig efter attacken på New York som vi såg i The Avengers.

Parallellt med sina äventyr som Spindelmannen försöker Peter få sin high school-vardag att gå ihop. Han är med i skolans quiz-lag och har en major crush på lagledaren Liz (Laura Harrier) – och han bygger Dödsstjärnan i lego tillsammans med bästisen Ned aka The Guy in the Chair (Jacob Batalon).

Det verkar som att jag uppskattar de MCU-filmer som är mer av renodlade komedier och som har en humor som inte går åt populärkulturreferenshållet som t ex The Avengers eller Guardians-filmerna. Jag gillar Ant-Man mer. Och jag gillar Spider-Man: Homecoming mer.

Jag satt med ett stort eller ganska stort leende under större delen av den här filmen. Jag tycker den har en skön humor, en skön och rapp dialog. Jag gillar skolmiljöerna med kidsen och Peters kompis Ned är en skön lirare. Jag gillar att det finns en varm stämning på skolan. Alla är nördar och snälla (nästan: för även bland nördar finns det mobbare). Det är inte de vanliga grupperingarna, och kanske är det därför jag gillar filmen, för den varma och mysiga stämningen på skolan och att det inte är så utstuderat med jocks, nerds och cheerleaders.

En stor del av humorn finns i dialogen. Det förekommer massor med vändningar i replikskiften. En person säger nåt, direkt efter det händer eller säger nån motsatsen. Det är kanske ett enkelt grepp men för mig funkade det i princip varje gång. Det är säkert också ett grepp som förekommer i alla de komedi-tv-serier som jag inte följer.

Tony Stark är med precis lagom mycket. Stark ska avnjutas i små doser (eller i Iron Man 3). Happy (Starks hjälpreda/chaufför/livvakt) heter Hogan i efternamn får vi reda på. Jon Favreau är kul och funkar mycket bättre som skådis än som regissör.

En detalj jag gillade var att skurkarna var mer mänskliga än i andra superhjältefilmer. De var liksom ordinary dudes som hade sina problem och dessutom ett eget litet team med sitt eget interna gnabb.

Vulture funkar bra som skurk. Dessutom finns det en twist kring hans rollfigur som gjorde att insatserna (the stakes) blev mycket högre. Det gav en upphov till en mycket bra sekvens i samband med att Peter är på väg till Homecoming-festen. Den såg jag inte komma.

Ja, jag tycker att det finns stakes här. Skalan är mindre och det är mer personligt. Jag kände att Spindelmannen faktiskt blev trött och fick stanna upp och pusta ut under actionsekvenserna. Peter inser t ex att han är höjdrädd, och jag kände av min egen höjdrädsla. Jag tycker även att det framgår att han bara är en unge.

Michael Keaton är svinbra. Han har blivit något av en favorit på sistone (Keatonaissance?). Jag tycker han är jättebra i t ex The Founder (en undersedd rulle) och även här. Hans insats påminner mig lite om Robert Redfords dito i Civil War. Både Redford och Keaton går in ordentligt i rollerna och ger filmerna tyngd.

Det jag såg av Tom Holland som Spindelmannen under Civil War gjorde att mina förväntningar inte var speciellt höga. Jag tyckte han pratade för mycket, precis som Tony Stark, och mest var irriterande. Men här, när vi verkligen får träffa Peter Parker och ta del av hans problem med att få high school-vardagen att gå ihop med livet som Friendly Neighborhood Spider-Man, så funkar det perfekt.

Ja, man kan alltså älska både avsnitt åtta av Twin Peaks: The Return och MCU-filmen Spider-Man: Homecoming.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Idag skriver även Henke och Carl om Spindelmannens hemkomst. Gick filmen hem hos dem? Sen tidigare har också Steffo och Fiffi tyckt till. Kolla även in vad Sofia tycker.

The Mummy (2017)

Det är svårt att skriva en recension när man inte har nåt vettigt eller meningsfullt att säga om en film. The Mummy är en sån där film som varken är genomusel eller suverän. Den är inte ens dålig, bra eller helt ok. Jo, dålig kanske den är men i slutändan är den framförallt intetsägande, och då är det svårt att få ur sig nåt som man faktiskt tycker och bryr sig om på allvar, annat än floskler.

Jag skulle kunna skriva om hur Universals satsning på sina gamla klassiska monster i form av ett helt nytt filmuniversum kallat Dark Universe känns tråkig. Kom igen! Hitta på nåt nytt. Med det sagt så gillar jag ju de gamla klassiska monsterskräckisarna (kolla in här) men vi kan väl låta dem vara just klassiker. I och för sig, nu när jag tänker efter så tyckte jag ändå att en film som The Wolfman var helt ok även om den lämnade mig oberörd (hehe, ja, hur bra var den då egentligen?).

Jag skulle kunna skriva om att det är nåt som känns fel med att kasta (in) Tom Cruise i rollen som militäräventyraren Nick Morton som härjar runt i Irak för att gräva fram gamla konstskatter. Han är Tom Cruise från Mission: Impossible-filmerna och funkar inte som 30-årig vårdslös gravplundrarpajas.

Jag skulle kunna skriva om att filmen är överfull med tråkig exposition där en rollfigur får berätta vad som har hänt, hela historien bakom mumien osv. Jag tror det förekom tre olika sekvenser med berättarröster som handlade om det gamla Egypten, Mesopotamien, korsriddare, mystiska dolkar och magiska stenar.

Jag skulle kunna skriva om att jag inte gillade Jake Johnson som Mortons sidekick Cliff, vare sig när han var normal eller när han blivit zombiefierad av mumien med hjälp av en spindel. Cliff kändes som en Darcy från Thor-filmerna eller en Riley från National Treasure-filmerna. En rollfigur som kläcker ur sig en massa repliker, gnäller och tar plats utan att vara speciellt rolig.

Jag skulle kunna skriva om att jag tyckte Russell Crowe funkade bra som Dr Jekyll och att jag inte hade nån aning om att han, rollfiguren Jekyll alltså, skulle vara med. Alltid kul med överraskningar.

Jag skulle kunna skriva om att jag inte fick grepp om den där gruppen som Dr Jekyll var chef, eller åtminstone jobbade, för. Namnet på gruppen, myndigheten eller vad det nu var, upplyste Sofia mig om efter visningen under det trevliga hamburgerutomhushänget på Gnarlys. Jag har redan glömt namnet. De jobbade med att bekämpa ondska i världen? Hade vi kunnat få en separat film om dem istället? Och så fokuserat på mumien i den här. Med det sagt så gillade jag ändå konceptet, lite på samma sätt som S.H.I.E.L.D. i Marvel-filmerna. Jag antar att det kommer en tv-serie om den där Dr Jekyll-ledda sammanslutningen inom kort (jämför med Agents of S.H.I.E.L.D.).

Jag skulle kunna skriva om hur jag gillade Sofia Boutella i rollen som den egyptiska mumiekvinnan som väcks till liv i våra dagar. Hon hade ett skräxigt utseende och jag gillade hennes rörelsemönster. Tydligen är hon dansare i grunden precis som en viss svensk skådis. Fast jag tror det handlar om olika dansstilar. Jag tyckte dock ibland att hennes estetik med armar längs med kroppen och händer med utspärrade fingrar gick till överdrift. Sen hade jag ingen aning om att det var samma skådis, Boutella alltså, som gjorde den trevliga bekantskapen Jaylah från Star Trek Beyond (yay!).

Jag skulle kunna skriva om att Jenny Halsey, spelad av Annabelle Wallis, var en ganska blek kvinnlig huvudkaraktär. Från början var hon den som kunde saker om vad som skedde för att mot slutet helt följa i Tom Cruise ledband. No wonder (woman) she was pale.

Men jag får återkomma när jag har nåt vettigt att skriva om. Ha en trevlig onsdag!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratThe Mummy var denna månads filmspanarfilm. Klicka på länkarna nedan om du vill få reda på vad de andra tyckte. Monsterhit eller ej?

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
The Nerd Bird (hälsa Juno!)
Har du inte sett den? (Carl)
Filmfrommen

 

Sofia (eller Loreen?) bjuder in till den egyptiska modeveckan

Wonder Woman (2017)

Man kan väl inte påstå att filmerna som kommit från DCEU, dvs DC Comics utökade filmuniversum, direkt rosat marknaden. Nope, de har skällts ut rejält, och med all rätt. Själv tyckte jag ändå att Man of Steel var en helt ok film. Batman v Superman: Dawn of Justice och Suicide Squad var däremot genomusla. Ja, så usla att jag inte ens fått ur mig några recensioner av dem än så länge.

Frågan var nu om Wonder Woman, den senaste och alltså den fjärde filmen, skulle göra succé eller om Marvel fortfarande skulle vara herre på serietidningsfilmtäppan. Nu tycker jag i och för sig det är föga givande att hålla på att jämföra DCEU med MCU. Jag tycker vi låter dem göra sin grej och sen bedömer vi filmerna som fristående verk.

En detalj med Wonder Woman som jag inte hade koll på är att seriefiguren bygger på grekisk mytologi, med Zeus, amasoner, krigets gud Ares och så Diana. Här kan man ju då ändå inte låta bli att dra paralleller till Marvels filmer om Tor. Man har tagit ingredienser från en mytologi och sen kokat ihop det till en egen serietidningssoppa. Lite lustigt är att Ares är den grekiska krigsguden medan Diana är den romerska jaktguden. Den grekiska varianten av Diana heter ju Artemis.

I filmen får vi följa Diana (som mer eller mindre är att betrakta som en gud) växa upp bland amasonkvinnor på en paradisö nånstans i Medelhavet. Ön är dold från den övriga världen genom nån sorts energisköld eller dimma. Men omvärlden tränger sig på. Chris Pines pilot Steve Trevor från det första världskriget kraschar med sitt plan och räddas av Diana från att drunkna.

Diana vill nu, mot sin mors vilja, följa med Steve till fronten av första världskriget för att söka upp den onde guden Ares och få slut på alla världens krig genom att döda honom. Om det vore så enkelt…

Men hur står sig då Wonder Woman jämfört med MCU-filmerna? Äh, nu gled jag ju in på det spåret ändå! Well, jag skulle säga att Wonder Woman är mer lik en film som exempelvis Thor än de tidigare DCEU-filmerna. Tonen är inte lika mörk och grubblande som i framförallt Batman v Superman. Storyn håller ihop och är inte ett lapptäcke av scener med cool musik som i Suicide Squad. Nej, Wonder Woman är en bra film som har en hel del maffiga scener, snygg action, en perfekt Gal Gadot (t:et är inte stumt), en passande Chris Pine…

…och en tråkig slutfajt med två kombattanter och en energistråle. Ja, precis som det brukar vara i superhjältefilmer alltså.

Filmens inledning kändes nästan overklig. Vi får en ö med enbart kvinnor och det är så långt ifrån ett harem man kan komma. Det är badass-amasoner med Robin Wright och Connie Nielsen i spetsen och de liksom bara är. Det var märkligt uppfriskande och rörande att se. Det går inte att bortse ifrån.

En lustig detalj är att alla kvinnor på ön pratade engelska med israelisk brytning. Gal Gadot, som alltså spelar Diana, är ju från Israel och pratar engelska med en svag men ändå tydlig brytning och då har man valt att låta alla skådisar försöka få till samma brytning. Jag vet inte om det var en helt bra idé. Jag kunde inte låta bli att tänka på det och det tog mig lite ut ur filmen då och då.

Sen dyker Chris Pine upp och filmen blir bitvis en komedi då Gadot och Pine har en del roliga scener tillsammans, både på paradisön och senare i den verkliga världen i London. Jag tycker Pine funkar bra som Dianas sidekick och ledsagare i den för Diana konstiga nya världen. Pine som Dianas kärleksintresse hade man kunnat skippa.

Filmens action är länge riktigt bra. Diana har några sköna moves i SLOW MOTION och när hon kliver upp ur första världskrigets skyttegrav och verkligen BLIR Wonder Woman och drar på sig tyskarnas kulor – ja, då blev det faktiskt dammigt i rummet.

Om man tänker på Stålmannen och hur han har framställts i DCEU så finns det likheter med Diana men fler skillnader. Båda är gudar i jämförelse med vanliga människor men där Stålmannen är grubblande och butter så tror Diana på kärlek och det goda hos mänskligheten. Istället för att det kändes lökigt och gammalt så kändes detta budskap fräscht och nytt.

Några mindre bra saker i filmen:

  • De två tyska/spanska skurkarna, generalen Ludendorff (Danny Huston) och doktor Gift (Elena Anaya), blev aldrig mer än parenteser när väl den verklige skurken presenterades.
  • Apropå den verklige skurken så var både hans riktiga jag och slutfajten mot densamme besvikelser. Slutfajten var ful rent visuellt, full med cgi och kändes inte som en del av resten av filmen.
  • Steve Trevors band of brothers som fajtas ihop med Steve och Diana blev aldrig mer än parenteser, lite som Steve Rogers gäng The Howling Commandos i Captain America: The First Avenger.

Trots bristerna, speciellt mot slutet, så tycker jag filmen som helhet håller ihop riktigt bra. Men som så ofta när det gäller superhjältefilmer, vare sig det är Marvel eller DC, så är det sällan jag berörs så där riktigt på djupet eller har roligt på en stor skala.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Fler som sett och förundrats över Wonder Woman:

Rörliga bilder och tryckta ord
Flmr
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer

Alien: Covenant (2017)

Den första filmen i Prometheus-serien som kom 2012 gillade jag så pass mycket att jag gav den en fyra. Visst, den hade sina korkade rollfigurer men snyggheten, stämningen och kopplingarna till en annan film-franchise gjorde att den höjde sig över det mediokra. Den hade nåt speciellt och jag minns att det fanns väldigt mycket att diskutera efter att man sett den. I veckan var jag på bio och såg den nya filmen i serien tillsammans med Joel och Henke.

Vilken annan film-franchise undrar ni? Ja, Alien, givetvis. Men var inte Prometheus en film i just den serien av filmer? Jo, den sades vara en prequel men för mig så kändes det som en helt annan typ av film som slängde in en random koppling till Alien. Det var som Joel sa efter visningen i onsdags: Prometheus verkar ha kommit till på samma sätt som Die Hard 3. Ett manus som inte alls var en Die Hard-film döps om och kallas Die Hard 3. Manuset till Prometheus känns inte alls som en Alien-film. Prometheus var mestadels en filosofisk fantasyrymdfilm om letandet efter människans ursprung. Sen har filmmakarna valt att slänga in Alien i handlingen. Det skavde en del, i alla fall så här i efterhand. Ändå var jag barnsligt, motsägelsefullt, förtjust i alla referenser till Alien: det mystiska bågformade skeppet, The Space Jockey och en chestburster i slutet.

Alien: Covenant känns mer som en uppföljare till Prometheus än en prequel till Alien. Referenser till Alien finns här, t.o.m. i större mängd, men de kändes tråkigare, liksom uppradade utan nån riktig poäng. Michael Fassbenders android David (eller om det var Walter?) kallar xenomorfen för ”a perfect organism”. Vi får ett antal bröst/rygg/mun-sprängare. Vi hör spänningspianot från Alien. Vi får samma typsnitt och sakta framträdande av filmens titel under förtexterna. Vi får ägg och ansiktskramare. Inget som direkt tillför nåt till Alien-universumet utan mer av samma scener som vi redan sett.

För mig var magin borta. I Prometheus fanns den kvar, kanske eftersom referenserna där inte kändes så intryckta bara för sakens skull utan gav mer information.

Samtidigt som Alien: Covenant känns mer som en uppföljare till Prometheus än som en Alien-film så är den ändå betydligt enklare och rakt på sak än Prometheus. Manus är tajtare, rollfigurerna beter sig inte alla som korkhattar. På många sätt är det en bättre film, men sammantaget så känns den tråkigare. Jag såg jag den och sen var det bra med det. Efter Prometheus ville jag snacka av mig.

Michael Fassbender är strålande i sina två androidroller. Jag älskar hur han gör sina två konstgjorda människor med en subtil men tydlig skillnad i ton. David är en tidigare prototyp som fått mer känsloliv i sin programmering. Walter är en nyare modell där man dragit ner på känslorna i koden och gjort androiden lite kallare. Fassbender gestaltar skillnaden på ett mycket skickligt sätt. Det är nästan så jag höjer betyget bara för Fassbender. Det är som att han att utvecklat sin android i Prometheus vidare genom att ta hjälp av en av de bästa androidgestaltare som vi sett på film, Alicia Vikander. Speciellt under inledningsscenen drog jag paralleller mellan Ava och David, deras karaktärsdrag och sätt att röra sig.

Nykomlingen (för mig) Katherine Waterston var bra. Hon har ett lite annorlunda utseende, ingen klassisk skönhet, vilket känns fräscht. Hon påminde lite om Jennifer Jason Leigh i Single White Female med sin kortklippta frisyr.

(Det visar sig att Waterston inte var nån nykomling för mig då jag har sett henne bl a i Inherent Vice och Fantastic Beasts and Where to Find Them.)

Billy Crudup spelar Oram, en besättningsmedlem som får ta över som kapten på skeppet Covenant. Oram är osäker, har ingen pondus och resten av besättningen litar inte honom. Han känns vek. Här far mina tankar direkt till löjtnanten Gorman i Aliens.

En lustig detalj är att alla i besättningen är par, man och fru, gifta med varandra. Jag får tyvärr ingen känsla för detta och vet inte vem som är ihop med vem, och då faller ju hela meningen med detta upplägg. Kanske är det så att de enligt manus ska agera på ett mer yrkesmässigt sätt när de är ”på jobbet”, men även då försvinner poängen.

Hmm, det är något svårbedömd film det här. Den är inte dålig, men den sticker inte ut på nåt sätt utan känns som vilken rymdskräckactionrulle som helst. Det blir en överdos av xenomorfer vilket gör att magin försvinner på ett sätt som den aldrig gjorde i Alien (men möjligen i Aliens).

Jag gillade slutet även om jag förstås förstod vilken android det egentligen var som skulle säga godnatt till våra överlevande hjältar. Jag undrar ju lite vart nästa film tar vägen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Det har släppts två små bonusfilmer (The Crossing och Last Supper) som fungerar som prologer till huvudfilmen. Först en sorts brygga mellan Prometheus och Alien: Covenant med Elisabeth Shaw (Noomi Rapace) och David (Michael Fassbender) på Ingenjörernas bågformade rymdskepp på väg mot deras hemplanet.

Sen har vi en nästan fem minuter lång scen där besättningen (inklusive kaptenen spelad av James Franco) på Covenant har en sista fest innan de ska sova i sina kryokammare. Den här scenen önskar jag hade varit med i filmen. Den etablerar rollfigurerna och deras relationer på ett helt annat sätt än filmen gjorde. Ja, filmen misslyckade helt med det i mina ögon. Bara denna lilla scen gjorde det bättre. Men den var inte med i filmen. Synd. Notera vad James Franco säger innan han går och lägger sig…

 

Vad har jag tyckt om de tidigare filmerna i serien? Klicka på filmtitlarna för att komma till mina recensioner.

Alien
Aliens
Alien³
Alien: Resurrection
Prometheus

Andra som tyckt till om Alien: Covenant:

Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Fiffis filmtajm
Flmr
Filmparadiset
Spel och Film
Rörliga bilder och tryckta ord

Guardians of the Galaxy Vol. 2 (2017)

Jag var en av få (?) som inte fångades av lattjostämningen i den första filmen om galaxens väktare. Behållningen för mig var delar av gnabbet mellan filmens huvudpersoner; hur de till en början tycker att de inte trivs ihop alls men allt eftersom dras samman till en Fast & Furious-liknande familj. I övrigt var jag inte speciellt road av nåt alls, förutom det komiska som jag uppskattade i jätten Drax (Dave Bautista).

Nu var det dags för den andra volymen i serien. Vi möter samma gäng som i den första filmen. En skillnad är att trädvarelsen Groot blivit den omtalade (och överhajpade) Baby Groot. Annars är det mesta sig likt. Faktum är att jag skulle kunna kopiera stora delar av min recension av den första filmen. Väldigt mycket av det jag skrev då stämmer in den här gången också.

Några exempel på citat från den texten:

”Själv kände jag att jag fick underhållning för stunden men kanske inget mer. Jag fick aldrig gåshud. Jag kände aldrig att nåt ögonblick var ett wow-ögonblick. Allt rullade på egentligen helt utan stakes.”

”Det som var kul var ju samspelet mellan våra fem huvudpersoner. Snacket, gnabbbet, käbblet. Samtidigt är gnabbet ibland väldigt meta. Dialogen antyder att den vet att den är med i en film och just sånt kan jag ibland störa mig på.”

”Ja, den där skitsnackande tvättbjörnen var ingen favorit hur bra cgi:ad han än var.”

Ja, allt ovan skriver jag under på den här gången också.

En annan sak jag skrev var att det förekom brutalt våld i en film tänkt för sjuåringar, och att jag tyckte detta faktum skavde rejält. Jag tyckte precis samma sak nu. Jag tyckte t.o.m. det var osmakligt. När Yondu (Michael Rooker) med sin pil och tillsammans med tvättbjörnen massakrerar en hel besättning framställs det som en crazy, cool och rolig sekvens. Jag kände mig mest obekväm.

Min favorit Drax var tyvärr en besvikelse den här gången. I den första filmen var han en figur med ett korrekt och gammaldags sätt som inte förstod metaforer i språket. Den här gången hade han förvandlats till en sorts socialt inkompetent sanningssägare som sa vad han tänkte rätt ut. Jag vet inte, men han funkade inte lika bra. Dock gillade jag hans relation till nykomlingen Mantis, empaten med de söta antenner i pannan.

Baby Groot didn’t do it for me. Varför var han med i livsfarliga situationer ibland, men behandlades som en bebis ibland? Och varför tryckte han utan förklaring på rätt knapp? Nej, han var en gimmick för att locka barn till bion, varken mer eller mindre. Nu kan ju givetvis denna figur uppskattas av fler än barn är väl bäst att säga.

Kurt Russell spelade Ego, en ganska tråkig skurk med en tråkig plan och planen blev inte roligare av att Russell förklarade den i en fem minuter lång monolog. Egos sanna natur ledde till att slutfajten växte till planetariska proportioner, och det gjorde inte den bättre. Dock tyckte jag planeten i sig var ganska snygg och dess innandöme påminde om delar av den visuella stilen i Doctor Strange.

Jag gillade några av relationerna: Drax-Mantis, Gamora-Nebula och Quill-Gamora. Mest intressant tyckte jag nog relationen mellan systrarna Gamora (Zoe Saldana) och Nebula var. Vi fick lära oss mer om deras uppväxt och varför Nebula var som hon var. Vem är det som spelar Nebula förresten? Jag gillade henne. *googlar*… Karen Gillan. Hmm, helt okänd för mig.

Jag gillar inte The Ravagers. Jag tycker inte de är likable bad guys alls. De påminner mest om nån sorts högljudda pirater som tagna från Pirates of the Caribbean-filmerna . Ja, högljudda pirater är väl just vad de är. Och sen är ju Yondu vidrig. Men som jag skrev i min text om den första filmen:

”Den jag gillade mest var förstås Michael Rookers karaktär Yondu men så var han ju också inte en ren skurk utan lite mer komplex än så. Han kanske till och med blir snäll i en kommande film.”

Ja, där hade jag ju rätt. Men ändå, jag gillar inte Yondu här. Eller snarare, jag gillar inte hur filmen verkar vilja att man ska tycka att Yondu plötsligt är snäll och förtjänar en pompös begravning. Snubben hade ju dödat hundratals av sina förra kollegor utan att blinka?! Njae.

Filmen är till stora delar en komedi. Den enda gången jag skrattade under filmen var när David Hasselhoff dök upp i en cameo, och det visar väl att det här inte riktigt var min typ av film. Men usel är den inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratGuardians of the Galaxy Vol. 2 var denna månads filmspanarfilm. Klicka på länkarna nedan om du vill få reda på vad de andra tyckte. Är jag ensam i min ringhörna igen?

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Nerd Bird (välkommen tillbaka! 🙂 )
Mackans Film
Flmr
Filmitch
Har du inte sett den?-Johan

 

Slutligen: Stort plus för låten Flashlight, med favoriterna Parliament, som spelades under eftertexterna. Härligt. RIP Bernie Worrell som spelar minimoog-bas på Flashlight.

Bonusvideo: Atmosphere, en galen låt med Funkadelic med Bernie på keyboard.

%d bloggare gillar detta: