The Edge of Seventeen (2016)

Finns det inte tillräckligt många bra komedier där ute eller är det så att just jag har en udda smak vad gäller komedier? Eller jag kanske helt enkelt ser för få av de bra komedier som faktiskt finns?

Vad som än är fallet så kvarstår det faktum att jag ganska sällan ger en komedi ett högre betyg än en trea, och än mer sällan händer det att en komedi letar sig in på en av mina årsbästalistor. När jag kollar igenom mina topplistor från 2010-talet så hittar jag hur många komedier? Min känsla är att det de kanske kan räknas på ena handens fingrar.

Om man ska lita på IMDb:s genrebeteckningar (men det ska man ju inte) så är svaret sju, nämligen Carnage, The Wolf of Wall Street, The Way Way Back, Chef, Birdman, The Grand Budapest Hotel och Inside Out. De flesta av dessa filmer skulle jag inte kalla rena komedier utan snarare dramer med komiska inslag. Det skulle väl kanske vara Chef som är det närmaste man kan komma en ren komedi även fast det mest är en må bra-film. Vilka komedier har ni haft med på årsbästalistor under 2010-talet?

Två filmer som jag har haft med på årsbästalistor som jag själv skulle kalla dramer med komiska inslag, men som IMDb inte satt komedibeteckningen på, är The King’s Speech och Lisa Langseths klassiker Hotell. Och här har vi nog kommit fram till pudelns kärna. Jag gillar roliga filmer men det ska vara filmer där det roliga uppstår som en följd av en framväxande handling och hur karaktärerna beter sig. Det är lite som skillnaden mellan en riktigt duktig och engagerande ståuppkomiker jämfört med en som endast drar torra ordvitsar (inget ont om torra ordvitsar!) och billiga skämt.

Varför babblar jag om det här? Jo, för att jag faktiskt har sett en riktigt bra komedi, eller ja, ett drama med mängder av väl underbyggda komiska inslag.

Nadine

The Edge of Seventeen handlar om high school-tjejen Nadine (Hailee Steinfeld). Hon har en enda bästis i Krista (Haley Lu Richardson) men så blir Krista ihop med Nadines äldre bror (Blake Jenner) och Nadine känner sig som femte hjulet. Den ende Nadine kan eller vill anförtro sig till är läraren Mr Bruner (en härligt sävlig Woody Harrelson).

Jag älskade filmen från första stund. Inledningsscenen satte stämningen direkt. Hailee spelar en totalspeedad tjej med en mun som går som en kulspruta. Kontrastera detta mot en lugn och sävlig Woody som inte låter sig imponeras, och det uppstår stor humor, i alla fall för mig. Jag hade väldigt roligt varje gång de två möttes i en skådespelarbatalj. Det är inte så ofta jag skrattar högt när jag ser på film men här satt jag från och till och vred mig i skratt i soffan. Befriande.

Läraren

Även samspelet mellan mor och dotter var hysteriskt. Kyra Sedgwick spelar Nadines självupptagna mamma och hon gör det bra. Kanske den jobbigaste mamman sen Kristin Scott Thomas i Only God Forgives. Precis som i scenerna mellan Nadine och Mr Bruner så finns det komiskt guld att vaska när Nadine och hennes mamma utbyter repliker utan att lyssna på vad motparten egentligen säger.

I grunden handlar filmen om det så vanliga och jobbiga: att hitta sin plats i tillvaron. Att hitta sitt gäng, sin klick. Nadine försöker (dåligt) och är inte framgångsrik. Eftersom hon har lagt alla ägg i en korg, Kristas korg, så faller det samman när Krista blir ihop med brorsan hennes. Nadine hanterar deras relation dåligt, minst sagt, ungefär som ett barn som har fått för lite godis. Hon försöker gå med på en fest med de två men känner sig totalt utanför. Ugh, en jobbig kväll och sekvens som Nadine beskriver som ”the worst night of my life” (innan hon avbryts av mamman som hämtar med bilen och som givetvis inte lyssnar).

Mamman

Nadine droppar alltså repliker i kulsprutetempo, och det är repliker som både är roliga och ibland väldigt sanna. Hon är lite av en Cordy och Anya från Buffy skulle jag säga. Jag gjorde i alla fall den kopplingen när jag såg filmen.

Sen har vi charmtrollet Erwin (Hayden Szeto) som är en stor beundrare av Nadine, en beundrare som dock är totalt osynlig för Nadine och som hon länge behandlar som en hund. Även här uppstår många gånger pinsam komik på hög nivå (t ex i ett pariserhjul).

Beundraren

Jag tycker att The Edge of Seventeen är en jättefin film. Det går möjligen lite väl snabbt i slutet när allt ska ordnas upp och Nadine ska hitta sin grupp men jag köper det förenklade berättandet den här gången. Filmen visar på ett fint sätt, om än alltså väl enkelt, hur man kan få en ingång om nån visar vägen och bjuder in en, och att man då ska våga ta steget. Men det behövs alltså nån som ser en och bjuder in en vid rätt tillfälle när man själv är redo.

Är det inte lite märkligt att filmen inte fått mer uppmärksamhet än den fått? Eller är det jag som inte har hängt med? Det verkar även vara dåligt med möjligheter att se den via nån av alla filmtjänster som finns på nätet. Tråkigt.

The Edge of Seventeen är en både rolig och rörande film som inte backar för nåt. Den vågar skämta om och ta upp det mesta, precis som Nadine.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

 

Bästisen

Brorsan

 

Slutligen två YouTube-klipp: Bloopers och en bortklippt scen som för tankarna till Falling Down.


Moonlight (2016)

Moonlight är en sällsam film i tre delar där vi får möta Chiron under olika perioder av hans liv: först som barn, sen som tonåring och slutligen som vuxen. Det är fascinerande hur olika men ändå så lika de olika gestaltningarna av Chiron är. Castingen är vågad men lyckad då de tre skådisarna är olika till utseendet men lika till beteendet och blicken i deras ögon förmedlar samma känsla.

Filmens två första delar utspelar sig i Liberty City, ett av de fattigare grannskapen i Miami. Huvuddelen av de som bor här är svarta. Ja, faktum är att vi nog inte ser en enda icke-svart person i hela filmen, förutom kanske i periferin nån gång. Just detta faktum var inget jag egentligen tänkte på under titten men jag insåg det efteråt.

I den första delen får vi följa den unge Chiron (Alex R Hibbert) som här går under namnet Little. Han är mobbad i skolan och kallas för faggot. Hemma möts han av en crackberoende mamma, spelad av brittiskan Naomie Harris.

Efter att ha blivit jagad av sina mobbare gömmer han sig i ett övergivet hus där han senare hittas av knarklangaren Juan (Mahershala Ali). Juan tar Chiron med hem till sin flickvän Teresa (Janelle Monáe), bjuder på mat och försöker prata med den slutne Chiron för att få reda på var han bor. Det är uppenbart att Chiron inte har nån större lust att komma hem.

Juan blir en fadersfigur för Chiron och lär honom bl a att simma i en av filmens finaste scener. Att Teresa blir som en extramamma är även det ganska tydligt, i alla fall om man har förmågan att läsa mellan raderna.

I del två har Chiron (nu spelad av Ashton Sanders) blivit tonåring men speciellt mycket lättare har han det inte. Han har en vän i Kevin (Jharrel Jerome). Kevin vet dock, till skillnad från Chiron, hur man navigerar bland skolans olika grupperingar och hur man ska bete sig för att inte sticka ut på ”fel” sätt. Deras relation får sig en rejäl prövning i slutet av del två då Kevin behöver välja mellan sig själv och Chiron, vilket för oss in i…

…del tre där vi hoppar ganska långt framåt i tiden. Chiron är väl nu runt 30 eller så och har förändrats totalt. Nu spelas han av Trevante Rhodes. Från att ha varit en spinkig och krummande tonåring är han nu en bitig gangsta med guldtänder i Atlanta. Totalt förändrad. Men så får han ett telefonsamtal från Kevin, och vips, så faller hans fasad.

Det första jag tänkte på i början av filmen var hur vacker den var. Färgerna. Det kändes som en Michael Bay-film. Allt var förstärkt, upphöjt. Bilarna, Miami, havet, orange apelsinjuice, de svarta rollfigurernas hud som blänker, röda t-tröjor, gulgröna palmer om natten.

Om du gillar Wong Kar-wais filmer så lär du gilla Moonlight. Om du inte gillar den stilen så är nog risken stor att Moonlight inte riktigt funkar. Jag gillar WKW (ibland, men långt ifrån alla hans filmer) och jag gillar Moonlight. Det handlar t ex om berättarstilen. Det är inte så mycket, eller inte alls, fokus på den s.k. plotten, intrigen, handlingen från a till b. Vad som spelar mer roll är känslan och stämningen som förmedlas. I vissa nyckelscener är det dock tydligt vad poängen är och hur dessa scener knyts ihop med senare händelser i filmen.

I del ett och två ser vi Chiron gå omkring med nedböjt huvud. Han är ständigt i hukmod, rädd att bli sedd. Han kommer inte ur det. Av Teresa får han höra att i mitt hem håller man huvudet högt. ”It’s all love and pride in this house”. Ja, till slut håller Chiron huvudet högt och får betala ett pris och det leder även till den förändring som vi får se i del tre.

Mer om WKW-känslan. Fotot i Moonlight – som är flytande, vattnigt, suddigt, färggrant, ofokuserat, skarpt, skuggigt och glittrande på samma gång – påminner mig i känsla och stil om WKW:s fotograf Christopher Doyle. Främst är det kanske Days of Being Wild jag tänker på.

När vi i del tre har hoppat framåt i tiden förstår jag direkt att saker och ting har förändrats för Chiron, som nu kallar sig Black, när jag får höra Goodie Mobs ”Cell Therapy”. Vi är Atlanta i the dirty south och Goodie Mob är det perfekta soundtracket. Deras album Soul Food från 1995 lyssnade jag på repeat (constant y’all) när det kom.

Filmens höjdpunkt för mig är den absolut sista delen när Kevin (nu spelad av André Holland) och Chiron möts på en restaurang där Kevin jobbar som kock. Här fanns en spänning i luften samtidigt som det var vackert och poetiskt. Det var nåt med stämningen och deras trevande och avvaktande agerande mot varandra som gjorde att jag uppslukades totalt i det som skedde.

Moonlight handlar i slutändan om de roller vi spelar och kanske fastnar i (för alltid?), och hur befriande det är när man äntligen får öppna sig och bara vara sig själv.

”Who is you, Chiron?”

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Fler tankar om Moonlight hittar du här:

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Movies – Noir
Filmnight
Absurd Cinema

 

Moonlight

Days of Being Wild

20th Century Women (2016)

Glad, glad, glad, ?, vrång.

I 20th Century Women träffar vi Dorothea (Annette Bening) och hennes son Jamie (Lucas Jade Zumman). De bor i ett stort hus i Kaliforninen tillsammans med några permanent inneboende husgäster, Abbie (Greta Gerwig) och William (Billy Crudup) bl a. Och så har vi Jamies crush Julie (Elle Fanning) som ständigt är på besök.

Dorothea tycker inte hon har förmågan att uppfostra sin son utan ber Abbie och Julie om hjälp. Huh? Ok. Varför inte William? Well, med tanke på hur han flummar runt så är det inte så konstigt.

Vilka livsvisdomar får Jamie lära sig av Abbie och Julie? Well, Abbie ger Jamie böcker om feminism och fittans kraft och Julie lär honom röka coolt. Just dessa saker kändes mest fåniga. Vad som var viktigare var hur Jamie fick ta del av deras verklighet, som att följa med Abbie till sjukhuset för ett eventuellt cancerbesked eller fixa ett graviditetstest åt Julie. Nyttiga erfarenheter tror jag.

Det fanns en del andra element i filmen som jag gillade. Bäst är det så fort Annette Bening är med. Hon har en hel del sköna one-liners och känns äkta och öppen. Ett melankoliskt favoritögonblick var när Dorothea konstaterar att hon från och med nu aldrig kommer att få se sin son så öppen, fri och sig själv som han är när han inte är med sin mamma. Den tiden är över.

Det fanns även en del roliga scener när rollfigurerna går på klubb. Bl a träffar de på en märkligt dansande man. Jag gillade även scenen när Dorothea och William hemma i huset lyssnar på musik och dansar. Först punk (Black Flag) och sen Talking Heads. De båda gillar Talking Heads.

Ja, efter dessa positiva ord så är jag ändå ledsen att behöva säga att jag inte är speciellt förtjust i filmen som helhet. Jag kände mig aldrig riktigt involverad i karaktärerna. Varför inte? Jag vet inte. Främst var det nog sonen Jamie som jag inte tyckte speciellt mycket om. Han känns mest som en vrång tonåring. Inte speciellt intressant. Oj, han åker med de äldre till L.A. och går på konsert. Vad spännande? Not. Nej, det var nåt med hans avslappnade och nonchiga stil som inte funkade för mig.

De andra personerna runt Jamie och Dorothea är inte heller så intressanta. Greta Gerwig är quirky som vanligt. Jag börjar bli aningen trött på hennes stil kanske. Billy Crudup vet jag inte riktigt vad han håller på med. Han flummar mest runt, som sagt. Elle Fanning, ja, hon är bra som vanligt men jag gillade henne mer i The Neon Demon. Eller jag gillar åtminstone filmen mer.

Ett lite udda grepp var att i slutet lägga in flashforward-scener där vi får se vad som händer med varje rollfigur senare i deras liv, scener där de själva agerar berättarröst. Ett tag fick jag för mig att det var en sorts drömmar eller visioner och inte det som verkligen hände. Jag inte riktigt om jag gillade dessa scener eller ej.

Vid några tillfällen användes trippiga visuella effekter när det kördes bil. Effekterna passade bra t ex när Jamie åkte till L.A. på konsert. Då var det ju ett party på g. Men samma effekter användes även när en orolig Dorothea åkte iväg för att leta efter Jamie och Julie när de har rymt. Det gav inte alls rätt vibbar i det läget. En småsak kan tyckas men mig störde det i alla fall.

Ja, nu svängde pendeln åt det andra, mer negativa, hållet och det blir en stark tvåa till 20th Century Women.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioJag tror nog 20th Century Women (Alla tiders kvinnor i Sverige) kan funka för ganska många. Det är en småputtrig dramakomedi som har en del melankoliska ljuspunkter. Det var bara det att den inte riktigt funkade på mig. Filmen har premiär idag, så bestäm själv om du vill se den, och ta även hjälp av Fripps filmrevyer och Rörliga bilder och tryckta ord. Vad skriver de om filmen? Alla tiders! Eller seklets flopp?

 

Allvarlig, allvarlig, allvarlig, ?, vrång.

Gold (2016)

gold-posterGold tillhör en speciell typ av film som blivit ganska populär de senaste åren. Det är filmer som är baserade på verkliga händelser och personer men inte riktigt den där gamla vanliga BOATS:en. Nej, i dessa filmer, jag vet inte vad man ska kalla genren (?), så handlar det om personer med tvivelaktig moral som når framgång. Uppe på toppen så partajas, knarkas, gökas och krökas det. Sen kommer förstås oftast fallet, det stora fallet.

Andra filmer i den här genren, eller åtminstone filmer som har lite av samma känsla, är t ex The Wolf of Wall Street, War Dogs och The Big Short. Jag tänka mig att även Michael Bay-rullen Pain & Gain platsar här även om jag inte har sett den.

Om du känner till några av filmerna som jag nämner så vet du ungefär vad Gold har att erbjuda.

Matthew McConaughey spelar Kenny Wells (som möjligen är baserad på en verklig person), en sleazy affärsman besatt av hitta en guldgruva, bokstavligen. Släkten Wells har idkat gruvdrift i USA i flera generationer och när Kennys pappa dör är det upp till Kenny att ta över.

Kenny är dock en våghalsig slarver som inte verkar kunna lyckas med nåt. Men så får han nys om eventuella guldfyndigheter ute i djungeln i Indonesien. Varför inte satsa, tänker Kenny? Han slår sina påsar ihop med geologen Michael Acosta (en stilig Édgar Ramírez). Kommer de att lyckas?

Vad tycker jag rent allmänt om den här typen av filmer? Nja, eftersom huvudpersonerna oftast är idioter som man (läs: jag) inte känner nån relation till alls så brukar filmerna inte funka fullt ut för mig.

I Gold har McConaughey fulat ner sig så mycket han kan. Det är så långt ifrån Magic Mike som man kan komma. Han har en frisyr som blir värre och värre för varje scen i filmen och dessutom en kulmage som han gärna visar upp.

Édgar Ramírez är hans motsats. Han har stil t.o.m. ute i den regnindränkta indonesiska djungeln.

gold

Opposites attract

På förhand visste jag inte riktigt vad det var för en typ av film. Jag hade hoppats på lite mer djungeläventyr kanske. Nu var det inte den typen av film men det tog en stund för mig att anpassa mig.

En koppling jag gjorde som jag inte hade förväntat mig var den till tv-serien Dallas. Ja, jag tittade faktiskt på den under en period. Det som påminde mig om Dallas i Gold var hur filmen skildrade gemenskapen och konkurrensen inom den amerikanska gruvbranschen. När Kenny vid ett tillfälle ska hålla tal på en branschfest kom jag osökt att tänka på Dallas och dess Oil Baron’s Ball. Klicka och njut.

En sak jag uppskattade med Kenny var väl ändå hans naiva envishet och tro på att lyckas. Här gjorde McConaughey en bra insats genom att få fram den där irriterande säljaren som du bara vill bli av med men som du ändå inte kan låta bli att gilla lite.

Det allra bästa med Gold är dess slutfas. En bra bit in i filmen händer nåt som gör att den helt ändrade karaktär och blev spännande för mig. Det blev liksom en annan film i en annan genre. Jag säger inte mer än så och jag är glad att jag inte visste nånting om den bakomliggande storyn.

Tyvärr lyckades inte den där slutdelen lyfta upp filmen som helhet mer än till två och en halv ynka guldkorn.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioGold har premiär idag fredag och jag kan nog inte rekommendera ett biobesök. Men om du vet att du gillar BOATS om idioter som når framgång för att sen falla platt så kanske det kan vara nåt för dig.

Även Fripps filmrevyer skriver om Gold idag. Kattguld eller 24 karat?

Captain Fantastic (2016)

capfanbannerEfter min text om Nocturnal Animals kommer här ytterligare en recension av en höjdarfilm från 2016: Captain Fantastic är en jättefin film som handlar om en familj som valt att leva på ett annorlunda sätt. Ute i skogarna nordvästra USA bor pappan Ben (Viggo Mortensen) tillsammans med sina sex barn. Bens fru och mamman till barnen finns inte med dem längre.

Ben uppfostrar sina barn att leva ett med naturen, att vara självförsörjande, avskilda från de tekniska prylar som dagens samhälle svämmas över av. De målar sig i lera som kamouflage och går på rådjursjakt. Den äldste sonen dödar sitt första djur och blir därmed MAN.

Filosofi är viktigt. De läser alla världens böcker. Att hålla kroppen i trim är viktigt. De har intensiva träningspass dagligen. Musik är viktigt. På kvällarna har de sammankomster runt elden då man spelar olika instrument och sjunger sånger. Öppenhet är viktigt. När ett barn ställer en fråga svara Ben sanningsenligt vad det än gäller. Diskussion är viktigt. När ett barn motsätter sig nåt ger han dem chansen att argumentera för sin sak och försöka övertyga de övriga.

capfan1

Verkligheten tränger sig dock på och familjen måste lämna sin lustgård. De tar sin stora skolbuss, som heter Steve, och kör tillbaka till civilisationen och till Bens frus familj. De ofrånkomliga konflikterna, som redan finns, visar sig och Bens världsbygge börjar krackelera.

Jag älskade Captain Fantastic redan efter tio minuter. När jag kände den känslan var min första tanke ändå att ”hoppas nu filmen kan hålla hela speltiden ut”.

Jag var fascinerad över hur familjen valt att leva, eller snarare hur Ben och hans fru valt att leva. Barnen hade väl inte speciellt mycket att säga till om. Å andra sidan är det ju en förälders ansvar att uppfostra sina barn på det sätt som de finner bäst.

Dagens samhälle med sociala medier, mobiler, yta och informationsöverflöd tränger sig på vare sig du vill eller inte. Familjen har därför valt att skärma av sig helt.

Under filmens inledning kom jag att tänka på dokumentären Gubben i stugan om en pensionerad skogsarbetare som bor helt ensam ute i en stuga Dalarnas finnskogar. Den finns att se på SVT:s Öppet arkiv. Rekommenderas.

Men det gäller nog att hitta en balans här. Bens sätt kommer inte att fungera i längden. Ok att en pensionerad svensk skogsarbetare bor i en stuga i vildmarken men barn måste få uppleva själv, testa gränser och göra ”fel” för att lära sig om livet, det verkliga livet. Ändå kan jag inte säga att Ben gör fel eftersom det barnen får uppleva kommer att vara inpräntat i dem och finnas kvar efter att de gjort sitt uppror (ett uppror de kommer att behöva göra), och då kommer de ha nytta av det.

capfan2

Jag tyckte det var intressant med de olika barnens psyken. Det framgick direkt att den äldste sonen Bo var osäker, eftertänksam och självmedveten, inte minst när han under filmens senare del har kontakt med tjejer och blir medveten om att han är en udda (och därmed lockande) figur.

Bo spelades för övrigt av George MacKay som jag kände igen från Pride. Motsatsen till Bo är Rellian (Nicholas Hamilton) som är utåtriktad, aggressiv och inte sen med att visa vad han tycker. Det blir tydligt t ex under en av familjens musikstunder då han börjar trumma frenetiskt och ilsket. Det hela utvecklar sig till en fin scen där familjen dansar till vad jag skulle kalla en akustisk technolåt.

Jag gillade hur inget var svart eller vitt. Det finns inga onda eller goda rollfigurer här. Alla har rätt och alla har fel.

Jag har hört klagomål om att Captain Fantastic skildrar människor som inte känns verkliga, att ingen i vår värld nånsin skulle leva som de lever i filmen, att en förälder aldrig skulle utsätta sina barn för det som Ben utsätter sina barn för. Att filmen helt enkelt inte är trovärdig.

Hmm, jag vet inte, jag. Det spelar mindre roll om den är trovärdig eller ej. Filmen är trovärdig i sin egen verklighet. Det är kanske en skruvad verklighet men jag köper helt att Ben tror på att det han gör är rätt. Dessutom, om man nu tycker att det är en skruvad verklighet så tycker jag det ändå är (eller borde vara) lätt att dra paralleller till ens eget liv. Det är som bra science fiction; uppskruvat men ändå inte alienerande på ett sätt som gör att man upplever filmen som enbart konstigt och overklig.

capfan3

Dammigt i rummet brukar jag (och andra) prata om. Under Captain Fantastic blev det inte dammigt i rummet. Nej, det blev skyfall i rummet. Jag har svårt att värja mig mot scener där personer som tror att de har misslyckats får upprättelse. De tror att de svikit sig själva och andra men sen upptäcker de att dessa svikta personer i slutändan är på deras sida och vill försonas. Grundkonflikten som hela tiden lurar i bakgrunden är Bens förhållande till sin fru och hur det påverkar relationen till barnen.

Captain Fantastic är en fantastisk liten film som jag älskade från första stund till sista.

Viggo Mortensen spelar pappan Ben lika bra som han gjorde pappan i The Road och i natt hoppas jag att han mot förmodan vinner en Oscar för bästa manliga huvudroll.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Uppdatering: Nähä, det blev Casey Affleck som vann (välförtjänt!) för sin insats i Manchester by the Sea.

Hidden Figures (2016)

hidden-figuresJag är en sucker för filmer om utforskandet av rymden. Jag är en sucker för filmer om kampen för de svartas rättigheter i USA. Hidden Figures kombinerar dessa två ämnen och lägger dessutom till matematik, datorteknik och ingenjörsvetenskap. Det kan ju egentligen inte gå fel och det gör det heller inte.

Här får vi följa tre svarta kvinnor som jobbar på NASA med att skicka upp astronauten John Glenn i en omloppsbana runt jorden. Och det är bråttom. Amerikanarna kan ju hamna efter ryssarna i rymdracet.

En viktig del i arbetet är att utföra beräkningar för att förstå fysiken bakom. Vilken hastighet behövs för att lämna jorden. Hur ska man göra för att hamna i en omloppsbana istället för att åka iväg bort från jorden ut i oändligheten.

De människor som jobbar med detta kallades på engelska computers, vilket är en helt logisk titel. Det som inte var lika logiskt var att svarta (enbart kvinnor vad det verkade?) kallades colored computers. Helt bisarrt men så var det.

Kvinnan i fokus är mattegeniet Katherine Johnson (Taraji P. Henson) som jag aldrig hört talas om tidigare. Hidden Figures är en riktigt bra historielektion.

Filmen bygger på verkliga händelser man jag har en känsla av att man tagit sig en del friheter när det gäller detaljer. Det spelar mindre roll. Filmen är ändå äkta även om den inte är sann i detaljerna.

Det förekommer egentligen ingen spektakulär rasism med lynchningar och våld. Men rasismen var en helt naturlig del av samhället på den här tiden (början av 60-talet). Allt var segregerat. Toaletter, bussar och kaffekannor. Från det stora till det lilla (kan tyckas). Men det lilla blir ju nästan mer påtagligt. Inte ens kaffe kan man dricka ur samma kanna.

Kanske blev det lite för mycket med tre huvudpersoner. Katherine är ju viktigast. Men Henson har ett bra samspel med sina medsystrar som görs av Octavia Spencer och Janelle Monáe.

Man har även lagt till en romantisk historia mellan Henson och Mahershala Ali, som jag kanske lite förvånande föll pladask för. Det blev t.o.m. lite dammigt i salongen vid ett tillfälle.

White savior brukar man prata om. Är det ett problem här? Förekommer det en white savior här? John Glenn? Kevin Kostners rollfigur? Är det inte bra att en vit person står upp för rättvisan? Ett klagomål är att det då blir det fokus på den personen istället för att man får se det hela ur de drabbades synvinkel. Här tycker jag man hittar rätt balans eftersom det är de tre damerna som dominerar. Dock har Kostner en aningen ostig scen som involverar en viss skylt.

Hidden Figures får tre starka omloppsbanor runt jorden, lika många som Glenn gjorde för övrigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioHidden Figures (Dolda tillgångar) har premiär idag och det är bara att ta sig biografen tycker jag. Samtidigt som den är en historielektion så är det även en riktigt härlig må-bra-film.

Andra åsikter om filmen.

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

Den okända flickan (2016)

den-okanda-flickanDe belgiska bröderna Dardenne är tillbaka med ännu en glad romantisk komedi som du lämpligen avnjuter en varm sommarkväll tillsammans med en fruktig Hoegaarden.

Nej, givetvis inte. Det är bröderna Dardenne vi pratar om. Så ett dystert februari och en plastmugg med automatkaffe passar bättre.

Jag gillar bröderna Dardenne. De har sin stil som de kör stenhårt med. Det är vardag i kubik samtidigt som det är ungefär lika episkt som det är vardagligt. Deras filmer maler allt som oftast ner mitt initiala motstånd.

I Den okända flickan (originaltitel: La fille inconnue) får vi träffa den unga läkaren Jenny (Adèle Haenel) som jobbar på en sorts öppen mottagning där oftast fattiga människor kommer för att få vård. Hon gör hembesök där hon lägger om sår, tar en kaffe med äldre människor och blir favoritläkare för en ung kille som fått cancer.

Nu ska hon sluta på mottagningen eftersom hon fått en mer prestigefylld tjänst på ett sjukhus med betydligt mer resurser.

Under hennes sista dag på mottagningen så händer dock något som skakar om hennes tillvaro. En kvinna ringer på ringklockan efter stängning och Jenny väljer att inte öppna. Nästa dag hittas kvinnan död i närheten. Jenny kan inte släppa vad som hänt utan blir besatt av att ta reda på vem den okända kvinnan är och vad hon råkat ut för.

Under filmens gång kom jag mer och mer att fundera på Jennys liv. Vad har hon egentligen för liv? Hon mer eller mindre bor på mottagningen och verkar inte ha nåt övrigt socialt liv alls. När hon inte jobbar så röker hon. Hon står antingen hemma eller på mottagningen med öppet fönster och röker. Varför var det så många scener med just det? För att visa på hennes trista tillvaro? Jag antar att det var just den tillvaron hon ville ändra på genom att byta upp sig jobbmässigt.

Sen var det den där mottagningen. Även om Jenny inledningsvis har en praktikant (en läkarstudent som ska lära upp sig) så jobbar hon annars där helt själv. Om hon är mitt uppe i att undersöka en patient och det ringer på dörren får hon släppa allt för att ta emot den besökande. Jag skulle föreslå att den belgiska staden Liège investerar i att anställa en receptionist?

Det var lite svårt att få grepp om Jenny. Det som står klart är att hon alltid agerar med bestämdhet och mänsklighet, och så är hon är envis. I slutändan kunde jag inte låta bli att gilla henne.

Filmen kändes lite upprepande, precis som Dardennes förra film Deux jours, une nuit. Där var det Marion Cotillard som åkte runt och gjorde hembesök av ett annat slag. Men jag tycker nog Den okända flickan var snäppet bättre.

Som jag skrev tidigare så är det väldigt enkelt, eller vardagligt kanske, men samtidigt episkt när det gäller bröderna Dardenne. Insatserna är höga även om det kan tyckas att det är tvärtom. Men här tar Jenny faktiskt beslut och livsbeslut som påverkar inte bara henne själv utan även andra i hennes omgivning, som t ex den där läkarstudenten.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioDen okända flickan har premiär nu på fredag och givetvis visas den på biografen Zita i Stockholm. Var annars liksom? Jag vet inte om jag rekommenderar ett biobesök egentligen. Rent visuellt har den inte så mycket att bjuda på. Å andra sidan kan det vara bra att se den här typen av inte så spektakulär film just på bio för att ge den bästa möjliga förutsättning i form av fokus (förutsatt att du inte hamnar bredvid en mobilmarodör vill säga).

Nocturnal Animals (2016)

nocturnal-animalsJag har en rejäl backlog med filmer som jag har sett men inte publicerat texter om. Nu är det dags att börja beta av den och min tanke är att börja med filmerna som jag tror har en chans att ta sig in på min lista över 2016 års bästa filmer. Mina årsbästalistor brukar dyka upp framåt vårkanten när jag känner att jag har sett alla de filmer jag vill se. Så blir det nog i år också.

Nocturnal Animals var en film som det ett tag inte verkade vara meningen att jag skulle se på bio. För att göra en lång historia kort så såg jag den till slut, efter en hel del om och men, på den trevliga funkisbiografen Fontänen. Vill du ha den långa historien så kan du klicka här.

Tom Ford är kläddesignern som blev filmregissör (eller han är väl både och nu antar jag). Han har en känsla för stil om man säger så. Hans filmer är gjorda med precision på ett nästan kliniskt sätt. A Single Man gillade jag men jag kände att den kanske hade väldigt snygg yta men att det var i princip det enda den hade.

Nocturnal Animals har några av mina favoritskådisar just nu: Amy Adams, Michael Shannon och Jake Gyllenhaal. Då ska det väl inte kunna gå fel? Nej, det kunde det inte.

Filmens förtexter var av det ovanliga slaget. Vi får se feta damer dansa nakna i slow motion iklädda nån typ av hattar liknande de som medlemmar i marschorkestrar brukar ha på huvudet. Groteskt och vackert på samma gång.

Det visade sig att bilderna var en del av en konstinstallation på ett konstgalleri där Amy Adams rollfigur Susan är chef. Susan lever i ett kallt äktenskap med en affärsman spelad av Armie Hammer som jag av nån anledning inte kände igen. Hammer är en av de skådisar som ibland flyter ihop för mig, som Ryan Reynolds, Chris Evans och Charlie Hunnam.

En dag får Susan en bok på posten. Det är en manuskriptet till en roman, Nocturnal Animals, skrivet av hennes förra man Edward (Jake Gyllenhall) som hon inte träffat på flera år. Hon öppnar första sidan och börjar läsa…

…ja, nu är det nog bäst att jag inte skriver så mycket mer men resten av filmen är i alla fall en blandning av Susans verkliga liv och scener från boken hon läser.

Inledningsvis tyckte jag filmen kändes väldigt snygg och men också kall, iskall. Men det var ju by design. Susan lever inte ett speciellt varmt liv.

När vi sen fick se scener från boken spelas upp så blev jag direkt otroligt indragen. Scenerna från boken har en helt annan känsla och nerv. Ska jag vara ärlig så ville jag hela tiden tillbaka till det som hände i boken.

Bokens historia är en nervig thriller som kändes som en sorts modern Hitchcock (eller Polanski) fast med betydligt mer brutalitet. Jag kunde inte heller låta bli att tänka på Steven Spielbergs tv-film Duel.

Filmens musik var helt underbar. Det är inte ofta jag brukar notera filmmusik eller tänka på den i efterhand men den här gången gjorde jag det. Kraftfulla och uttrycksfulla stråkar används för maximal dramatisk effekt. Det förekom en ganska lång uppgörelsescen mot slutet som genomgående hade repetitiva stråkar i bakgrunden. Jag satt på kanten av biosätet.

När det gäller vad filmen egentligen handlar om och hur bokens handling knyts ihop med Susan och hennes liv… ja, det är nåt man kan prata om länge (vilket jag gjorde med filmspanarna på Wirströms för inte så länge sen). Just detta gör att det är en film som lever vidare efter att man har sett den.

Slutligen måste jag ge en stor eloge till Aaron Taylor-Johnson som jag trodde var en av jordens träigaste och tråkigaste skådisar. När jag såg honon i Nocturnal Animals så hade jag inte en aning om vem det var. Jag såg bara en av de läbbigaste rollfigurer jag nånsin sett framför mig, eller åtminstone sen Christer Korsbäck. När jag efteråt insåg att det var Aaron Taylor-Johnson så tappade jag hakan.

Jag delar ut fyra starka toaletter på verandan till Nocturnal Animals.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

"What did I tell you? Aaron is spelled with two a's!"

”What did I tell you? Aaron is spelled with two a’s!”

The Founder (2016)

the-founderI Kista Galleria finns det två hamburgerrestauranger, McDonald’s och Max. Eftersom jag jobbar precis intill så händer det då och då att jag tar en snabblunch i gallerian, speciellt om jag är själv. Jag väljer alltid Max, främst för att de burgare som serveras är mer lik burgarna på de bilder som man som kund exponeras för.

På McDonald’s känns det som att man har tagit burgarna på den fina bilden, slagit in dem i papper, förvarat dem i en handväska i en bastu i en halvtimme, och sen serverat dem.

Gav BOATS-filmen The Founder ge mig en förklaring till varför det är så? Ja, det skulle jag kanske kunna säga. Dessutom fick den mig att dra paralleller till en viss nyvald president i ett visst nordamerikanskt land.

The Founder handlar alltså om McDonald’s grundare Ray Kroc… eller vänta, var det inte två bröder som hette McDonald i efternamn som grundade företaget? Ja och nej. Bröderna Richard and Maurice McDonald (Nick Offerman och John Carroll Lynch) startade mycket riktigt de första McDonald’s-restaurangerna men det var Ray Kroc (Michael Keaton) som skapade det McDonald’s som vi känner idag.

Detta är alltså historien om hur det gick till, och det är inte en speciellt hoppfull eller upplyftande historia. Eller så är det just det. Det beror lite på hur man ser på det här med framgång och vilka medel som man använder för att nå den.

Ray Kroc är en misslyckad kringresande försäljare av en hel radda saker. Allt från pappersmuggar, hopvikbara bord och milkshake-mixrar försöker han prångla. Det går inte så bra.

Sen får han en beställning på sex milkshake-mixrar från ett och samma snabbmatställe. Varför skulle ett enda litet ställe beställa så många mixrar undrar Ray, och bilar hela vägen från Illinois till Kalifornien för att få svaret. Det han får se älskar han och han inser samtidigt ett det här finns en enorm affärsmässig potential.

Det kan tyckas som ett tråkigt upplägg som film. Hur ett företag skapas. Men jag fann filmen väldigt intressant. Den påminde på ett sätt om The Social Network. Nånting skapas, personer samarbetar, bildar nåt som är större än summan av sina delar. Sen börjar viljor gå åt olika håll. Fast dessa viljor har egentligen gått åt olika håll redan från starten men det är först efter ett tag som det märks.

I filmen framställs Ray Kroc som ett egoistiskt svin som förnedrar de snälla bröderna McDonald’s genom att mer eller mindre stjäla företaget från dem. Jag vet inte hur det gick till i verkligheten och hur mycket man har vinklat det i filmen, men jag kände i alla fall en hel del sympati med bröderna. När Kroc införde pulverbaserad milkshake istället för shake gjorde på riktig glass eller mjölk, ja, då var måttet rågat, i alla fall för Dick McDonald. (Idag har McDonald’s återgått till att använda glass/mjölk i sin milkshake.)

För Ray Kroc handlar allt om att vinna, inte om att ge bra service och servera god mat. Nej, det handlar om att vinna, möjligen om att vinna genom att ge bra service och servera god mat. Men det är vinna som är nummer ett, och gärna på bekostnad av nån som förlorar som man då kan förnedra. Make America Great Again…

Slutligen måste jag säga att Nick Offerman och John Carroll Lynch som spelar bröderna McDonald gör detta på ett njutbart sätt. De hade ett skönt samspel. Speciellt John Carroll Lynch är en favorit, som jag kände igen från ett avsnitt av The Walking Dead och sektthrillern The Invitation.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioThe Founder har premiär idag fredag och jag rekommenderar ett biobesök, i alla fall om ni är nyfikna på ett stycke amerikansk företagshistoria och den smutsiga sanningen (?) bakom.

Andra åsikter om The Founder hittar ni nedan.

Movies – Noir

La La Land (2016)

la-la-landTidigare i veckan så tillkännagav Oscarsjuryn vilka filmer som får chansen att tävla om en alldeles egen Oscarsstatyett den 28 februari (Heja Ove och Linus!). Det regnade priser över en viss film: La La Land, nåt så ovanligt (nuförtiden) som en musikal.

Musikal? Hmm, det låter läskigt kan man (läs: jag) tycka. Musikaler är absolut ingen favoritgenre. Nu finns det ju ändå musikaler jag kan uppskatta. Hair och Singin’ in the Rain är två exempel. Men överlag är det inte filmer jag aktivt söker upp.

Det som gjorde att La La Land fångade mitt intresse direkt när jag hörde talas om den stavas Damien Chazelle, mannen bakom Whiplash, en 2014 års bästa filmer. Whiplash var en så pass häftig bioupplevelse (sista kvarten!) att jag fick lov att undertrycka min aversion mot musikalgenren.

La La Land utspelas i film- och musikbranschens Los Angeles (givetvis, Oscarsjuryn älskar ju såna filmer). Vi möter Mia (Emma Stone) som jobbar som servitris och springer på auditions (ovanlig combo, not), och Sebastian (Ryan Gosling), en jazzpianist som drömmer om att öppna en klubb där man det ska spelas klassisk jazz. De båda stöter vid upprepade tillfällen på varandra i the city of stars och inleder efter initialt gnabb ett förhållande.

Tyvärr. Det är väl bara att säga det direkt. Jag föll inte som en fura för La La Land. Det är musikalformatet som inte funkar för mig. Jag hade hört att inledningen skulle vara fantastisk, ett magiskt musikalnummer på en motorväg. För mig kändes det mest som ett klipp ur tv-serien Fame där folk dansar på bilar. Jag tyckte inte själva musiken var nåt speciellt. Det är ett klassiskt musikalstycke och det funkar helt enkelt inte för mig.

Efter det drar själva storyn igång och här var det småmysigt och lite snyggt, bl a då vi fick se de inledande händelserna ur de bägge huvudpersonernas perspektiv. Två berättelsetrådar som så småningom möttes. Snyggt, som sagt.

Problemet var att jag inte kände nåt speciellt alls för nån av karaktärerna. När en scen håller på att bli intressant och ska få ett djup så övergår det till ett musikalnummer och jag kastas direkt ut ur filmen och sitter bara och väntar på att scenen ska ta slut.

Det är stilen på musiken och sången som jag finner otroligt ointressant. Jag försöker lyssna på orden för att känna av vad de försöker säga till varandra eller vad regissören försöker säga men det funkar inte. Jag har mest småtråkigt.

Den enda sång som slog an en sträng hos mig var den vackra och melankoliska ”City of Stars”. Vilken härligt sorgsen pianoslinga och fin scen när Gosling och Stone sjunger tillsammans vid pianot!

Jag hade väl inte supertråkigt under filmen och den var trots allt ganska snygg, med i alla fall en bra sång, så en stark tvåa får jag lov att dela ut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioLa La Land har premiär idag fredag och att jag är gnällig beror förmodligen bara på att musikaler inte är min grej. Så för er andra är det nog bara att knalla iväg till biografen.

Andra (och troligen mer positiva) åsikter om filmen hittar ni nedan.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmnight
Filmparadiset
Fiffis filmtajm
Absurd Cinema

 

%d bloggare gillar detta: