The Jungle Book (2017)

Djungelboken är ju en film man är bekant med från Kalle Anka på julafton om man växt upp i Sverige på 70- och 80-talet. Fast där får man ju faktiskt bara se ett kort klipp med Mowgli och Baloo som sjunger ”Var nöjd med allt som livet ger”. Därför var det ganska spännande att kolla in hela Disneys original när jag väl gjorde det för några år sen. Vad jag tyckte jag om den animerade klassikern kan ni läsa om här.

2016 så kom det inte helt oväntat (allt ska ju mjölkas ur nuförtiden) en remake i form en spelfilmsversion, The Jungle Book. Fast det där med spelfilmsversion är väl nästan fel ordval. Faktum är att Mowgli är den enda rollfiguren som inte görs av ett team av datoranimatörer. Vad vi har är alltså en söt pojke med rådjursögon som hoppar omkring i en ren cgi-miljö. Skulle det funka?

Ja, just den detaljen funkar nog skulle jag säga. Miljöerna och djuren är så sagolikt bra gjorda och det gör att jag ungefär på samma sätt som i Avatar sugs in i filmens värld. Det finns dock ett problem med att djuren är så pass realistiska som de är. När de börjar prata så känns det hela väldigt udda. Djur i fabler pratar, men inte djur i en naturdokumentär av BBC. Det är David Attenborough som ska prata inte pantern själv.

Och så då den vanliga frågan, för mig i alla fall: varför jagar inte djuren varandra? Bagheera borde ju äta upp Mowgli direkt. Filmen kör en sorts förklaring om att man inte får jaga när det är lågvatten. Så länge ”fredsstenen” syns är vattenhålet fredad mark. Sen dyker den onda tigern Shere Khan upp och säger att han ska döda Mowgli när torkan är över. Alla, inklusive Mowglis adoptivföräldrar vargarna, blir upprörda. Varför? När torkan är slut får man ju jaga tyckte jag ni sa alldeles nyss?

Hur funkar det under resten av tiden när det inte råder torka? Är det bara de onda djuren som jagar, och de goda är vegetarianer? Jag känner att jag har precis samma problem som jag hade när jag såg Disneys version från 1967. Nej, hellre fablernas värld (läs den första kommentaren, troll eller inte?) för mig.

Filmen hävdar att människan skapade elden. Huh? Ja, kanske de lärde sig att kontrollera elden men att de skapade, uppfann den? Skogsbränder skapade av blixtnedslag har ju funnits i alla tider.

Ett annat problem för mig var att jag under titten satt och funderade på vilka skådisar som gjorde de olika djurens röster. De ser så verkliga ut och sen är det plötsligt Bill Murrays röst som kommer ur Baloos käft. Det tog mig lite ur filmen att klura över detta. Fast Idris Elbla var perfekt som Shere Khan får jag lov att säga. Och Scarlett var bra som Kaa.

Det var lite kul med en referens till Apocalypse Now. Det var tydligt att Kung Louie skulle vara överste Kurtz. Och hur stor var inte Louie? Är orangutanger verkligen så stora? Han såg ut som en jättejätteapa. Under filmen tyckte jag att Louies röst lät som en blandning av James Earl Jones och Christopher Walken. Det visade sig vara Walken så jag var inte fel ute där.

Trots att jag efter ett tag accepterade filmens märkliga verklighet så föredrar jag nog rena fabler, utan människor, framför den här luddigheten.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Paterson (2016)

Under de senaste dagarna har jag postat en drös med gamla texter om Jim Jarmusch-filmer. Det finns ytterligare en film som jag borde skriva om, och det är den vithårige regissörens senaste spelfilm Paterson från 2016. Den handlar om busschauffören Paterson (Adam Driver) som bor i staden med samma namn tillsammans med sin fru Laura (Golshifteh Farahani). Laura vill bli countrystjärna och öppna ett konditori och Paterson drömmer kanske om att bli poet.

Här kommer nu en ren tankeflödestext, direkt från hjärnan till bloggen. Lycka till att hänga med i mina tankar.

Hmm, tvillingar alltså. Laura drömmer om att de ska få tvillingar och så ser Paterson tvillingar på stan samma dag. Laura är fin med sitt stora svarta hår när hon ligger i sängen. Som ett troll. Skådisen med det coola namnet Golshifteh Farahani är dotter till en iransk manusförfattare och skådis (Behzad Farahani, obs! inte Asghar Farhadi som jag trodde först).

Är Paterson lycklig, nöjd med livet eller apatisk? Ibland verkar han ha tråkigt. Fast han gillar i alla fall att tjuvlyssna på samtal mellan passagerare på bussen.

Jag gillar musiken på puben som Paterson går till. Funky soul med elorgel. Den påminner mig om Jimmy McGriff. Det verkar för övrigt bo många svarta i Paterson eller så är det bara så i de miljöer som Paterson vistas i.

Jag gillar de fabriksbyggnader som Paterson jobbar i. Det är grymt snygga mijöer men de känns som övergivna fabrikslokaler snarare än stadens busscentral. Byggnaderna påminner mig om gasklockorna i Hjorthagen där man för några år sen kunde hitta fina gatukonstverk av Klisterpeter.

HUNDEN. TID.

Laura inleder deras hem precis som hon själv vill. Har hon inget jobb? Inredningen går i svartvitt. Undrar vad Fiffi skulle tycka? Lägg till lite rött så är det säkert godkänt.

Method Man har en otroligt skön cameo när han rappar i en tvättomat.

Det pratas om en italiensk anarkist vid namn Bresci. Italien hade inget dödsstraff då (1901) och inget land i EU har det nu. Ändå dog Bresci i fängelset, mördad av sina vakter (?). Är det satir av eller beröm till EU? Det känns hur som helst som att Paterson är en film som är ett barn av sin samtid i allra högsta grad.

MÅNGFALD.

Gör Laura hans matsäck varje dag och med ett nytt foto varje dag?

En liten tjej skriver en badass-dikt. Får det Paterson att fundera på vad han gör med sitt liv? Fick han sig en tankeställare där?

Paterson har ingen mobil men andra i filmen har åtminstone det. Det är inte en fantasyfilm på det sättet. Paterson is real. Han fattar inte att hans kompis Everett har en fejkpistol. Han vill se verkligheten som den är, inte genom en smartphone. Jag tänker på den där hipsterkomedin med Driver och Ben Stiller… While We’re Young heter den ju. ”Let’s not know it”.

Livets gång. The eXistenZ of Life. William Carlos William from Paterson, New Jersey.

Nu kom jag att tänka på min dikt om The Force Awakens. Man måste ju hitta sitt eget jag. Hitta sin egen poesi. Dikter kan faktiskt vara the shit. Bra att man tar med rap i filmen (Method Man). Rappare är ordsmeder.

Konstigt. Jag sitter på helspänn under scenerna med japanen på parkbänken. Ska Paterson börja med poesi, att skriva igen? Oklart, men det känns som att han gör till en fråga i alla fall.

Jag tycker inte Jarmusch har med tillräckligt många scener mellan Paterson och Laura. Jag får ingen känsla för deras förhållande.

Paterson säger vid ett tillfälle att han inte gillar hunden.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

13th (2016)

Om man som jag är intresserad av medborgarrättsrörelsen och den svarta befolkningens situation i USA genom historien så har det de senaste åren kommit ett antal filmer som utforskar dessa ämnen. The Butler (2014) och Selma (2013) är två exempel. Selma regisserades av Ava DuVernay och hon ligger även bakom Netflix-dokumentären 13th.

Filmens titel syftar på det trettonde tillägget till den amerikanska konstitutionen som efter det amerikanska inbördeskriget slog fast att slaveri var förbjudet. Eller vänta, helt förbjudet kanske det inte blev eftersom det även sägs att det är tillåtet som straff för dömda fångar. Och man kan väl säga att denna sista skrivelse har utnyttjats genom åren.

Det som 13th gör är att svart på vitt fastställa att America was built on racism som Chuck D skulle uttrycka det. Vi får en historielektion som går igenom slaveriet, Jim Crow-lagar, segregationen och War on Drugs och hur allt detta syftar till att trycka ner afroamerikaner i det amerikanska samhället.

En detalj jag gillade med dokumentären är att den i vissa avseenden inte är så självklar vad gäller det här med en god och en ond sida. Vad som sker, och varför, är ofta, alltid, mer komplext än vad man kan luras att tro om man bara följer det som man kan läsa på sociala medier.

Det går inte att låta bli att dra paralleller till Sverige och vissa partiers ursprung. Kan partier med rasistiska rötter nånsin omvandlas så pass mycket att man kan bortse från dessa rötter? Det amerikanska demokratiska partiet var fyllt av Ku Klux Klan-medlemmar och en majoritet inom partiet var emot slaveriets avskaffande. I våra dagar är väl Barack Obama (eller JFK) det första man tänker på.

I mångt och mycket är det här en standardmässigt gjord dokumentär där ett antal pratande huvuden får komma till tals. Detta klipps ihop med gamla nyhetsklipp och andra bilder för att skapa en helhet.

Ett av de gamla klippen har svenskkoppling och det är en intervju med Angela Davis som är tagen från den svenska dokumentären The Black Power Mixtape 1967-1975 som i sin tur har tagit intervjun från ett svensk tv-program från 1972 då en viss Bo Holmström intervjuar Davis när hon sitter fängslad. En riktigt stark intervju som man kan kolla in här.

Bitvis blir dokumentären på gränsen till övertydlig och för vinklad. Eller vinklad kanske är fel ord. Det skrivs på näsan. Trots att det som skrivs på näsan är rätt så är känslan ändå att bli skriven på näsan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Cameraperson (2016)

Cameraperson är en fascinerande ”bakom kulisserna”-dokumentär om hur det är bakom kulisserna när man spelar in en dokumentär. Vänta nu? Blev det ett metalager för mycket där? I vilket fall så bygger filmen på överblivet material, sånt som har hamnat på klippgolvet, från allt det som Kirsten Johnson filmat under sitt yrkesliv som dokumentärfilmfotograf.

Vi får vara med och uppleva hur det går till när filmmakarna börjar förbereda sig, när Johnson testar olika bildlösningar. Johnson filmar en herde men några grässtrån i förgrunden stör helhetsintrycket. Johnsons hand dyker upp i bild och rycker bort grässtråna. Redan där skulle man kunna säga att scenen inte är autentisk utan iscensatt.

Johnson filmar en öde landsväg i USA, en bil passerar och kort därefter, lyser himlen upp när en blixt slår ner borta mot horisonten. Vilken bra tajming! Det är ofta tur det handlar om när man råkar fånga ”det där ögonblicket”. Och sen nyser hon. Mindre bra tajming kanske.

Filmen är löst sammansatt, eller inte sammansatt alls, kan man tycka till en början. Vi får se lösryckta bilder från alla världens hörn (USA, Bosnien, Rwanda, Afghanistan). Efter ett tag börjar man kanske ändå skönja ett mönster. Så mycket sorg, så mycket elände och samtidigt så mycket glädje oavsett var på planeten vi befinner oss.

Cameraperson påminner mig lite om Koyaanisqatsi i det att det är till synes slumpartade bilder som knyts samman till en abstrakt helhet. Vissa kan säkert tycka att det är en svår film, och det bevisas väl av att betyget på IMDb är 7.6 medan kritikerna på Rotten Tomatoes drar till med 8.4 i medel. Och, ja, det går inte att förneka att det finns prettovibbar här. Men jag skulle inte säga att den är svår, utan snarare övertydlig i sin iver att visa att världen är EN.

För mig var den mest intressanta aspekten metaaspekten. Hur ska man som filmare förhålla sig till det ämne man valt och de personer man följer och filmar. När är det rätt att kliva in och påverka det som sker för att det man ser framför sig i kameran är helt åt helvete? Det är i grunden samma problem som kapten Picard i Star Trek brottas med när han pga The Prime Directive är tvingad av avhålla sig från att hjälpa ett folk vars planet håller på att förintas.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Swiss Army Man (2016)

Den här filmen blev känd under smeknamnet the farting corpse movie. Japp, det är precis vad vi får då Daniel Radcliffe mycket riktigt spelar ett pruttande lik som spolas upp på samma ö som den skeppsbrutna och suicidala Paul Dano redan befinner sig på. Dano upptäcker att liket, en sorts mänsklig schweizisk armékniv, kan användas till mycket. Några exempel: jetski, vattenkran, kompass, tändsticka och katapult. Hur funkar pruttandet? Jo, när liket används som jetski är det riktigt roligt. När Radcliffe fortsätter prutta med jämna mellanrum är det inte lika roligt. I övrigt gillar jag inte filmen. Ta bara musiken som är vidrig. Otroligt irriterande, precis som Danos eviga nynnande som påminde mig om en kollega på jobbet som nu tack och lov har slutat. ”Cotton Eye Joe”? Nej, tack. Jag får aldrig ihop poängen med filmen. Jag förstår att det går ut på att kroppens diverse funktioner är naturliga. Ja, men mer då? Det finns ingen story att hänga upp nåt på. Swiss Army Man är en rejält innovativ film men en irriterande Dano sänker den för mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Crouching Tiger, Hidden Dragon: Sword of Destiny (2016)

Äntligen dags för martial arts igen! Uppföljaren till Crouching Tiger, Hidden Dragon kunde jag ju inte hålla mig borta från trots att jag hade hört en del negativt (19% på Rotten Tomatoe t ex). Förutom Atomic Blonde, som jag faktiskt kategoriserade som en martial arts-film, så var Ong-bak den senaste kampartsrullen jag skrev om, och det var nästan två år sen. Hög tid för mer wire fu med andra ord.

Crouching Tiger, Hidden Dragon: Sword of Destiny gick upp på bio i Hongkong medan den i resten av världen släpptes direkt på Netflix. Ang Lees original från år 2000 är en av mina absoluta favoritfilmer och jag blev fullkomligt blåst av banan (och dessutom besatt av Zhang Ziyi) när jag såg den på bio. Jag såg om och skrev om den när jag körde ett martial arts-tema för några år sen och min hyllning hittas här.

I uppföljaren hittar vi återigen den graciösa och till synes evigt unga Michelle Yeoh som krigarkvinnan som efter flera år i stillhet tvingas plocka fram sina skills igen eftersom det mytiska svärdet Det Gröna Ödet är i fara. Till sin hjälp mot de onda får hon Donnie Yen som dyker upp som den mystiske Silent Wolf.

I mångt och mycket behandlar denna uppföljare samma teman som sin föregångare. Det påminner även om Star Wars (eller så påminnner Star Wars om gamla martial arts-filmer). Vi har den mörka och den ljusa sidan. Vi har relationen mellan en mästare och dess lärjunge. Mästaren måste alltid se upp så inte lärjungen lär sig för mycket och då vill överträffa sin mentor. Precis som i den första filmen hittar vi här en bångstyrig ung tjej, Snow Vase (spelad av Natasha Liu Bordizzo), som är ute efter hämnd. Det blir Michelle Yeohs uppgift att lära upp och kontrollera henne.

En annan parallell man kan dra till Star Wars är den något märkliga vördnaden inför ett svärd, eller ett lasersvärd till och med. Ja, just det, nu visar ju Luke i The Last Jedi vad han egentligen känner inför det där svärdet. Men i Sword of Destiny är svärdet Det Gröna Ödet ett svärd som dyrkas som vore det en hundvalp på CuteEmergency. Och det är alltså ett mordvapen vi pratar om. Nu ska sägas att Det Gröna Ödet här har en nostalgisk koppling till Chow Yun-Fats rollfigur Li Mu Bai från den första filmen.

Stopp! Vänta! Jag klarar inte av att lyssna på det engelska ljudspåret. Jag kollar upp om Netflix har mandarin istället. Ja, hurra! Man kan välja mandarin som talat språk. Problemet är bara att filmen spelades in med engelska som det talade språket. Så skådisarnas munrörelser matchar alltså det engelska ljudspåret. Men med engelska som språk förstörs känslan totalt. Totalt. Engelska med en fånig kinesisk brytning är bara FEL. När jag bytte till mandarin så blev filmen flera snäpp bättre och det trots osynkade läppar.

Fajterna då? Riktigt bra skulle jag säga. Den inledande fajten med Michelle Yeoh var hyfsat bra. Michelle själv är alltid en njutning att se. Donnie Yen bidrar med sina kunskaper på ett bra sätt, bl a i en mycket bra fajt på ett värdshus. Den kan förstås inte mäta sig med en motsvarande värdshusfajt i originalet, men vad kan det?

En bit in i filmen får vi en mano a mano som utspelar sig på en frusen sjö. Jag har hört vissa klagomål om att den var för cgi-tung, framförallt när det gäller miljöerna. Ja, miljöerna är helt skapade i en dator men av nån anledning så störde det mig inte. Det kanske beror på att hela filmen känns mer fantasy än på riktigt och att det då passar med tecknad film-vibbar.

Slutfajten där alla deltar var en värdig avslutning. Här får vi ett klassiskt grepp i martial arts-filmer då olika personer på olika nivåer gör upp var för sig. Mästarna, den goda mot den onda, slåss mot varandra parallellt med att deras underhuggare gör upp sinsemellan. Precis som det ska vara.

Sword of Destiny (i regi av legenden Yuen Woo-ping) var en positiv överraskning. Det enda som störde mig var slutorden om kodex, plikt och heder som gav vibbar om att det handlade om plikt mot en stat när filmen ju handlade om personliga relationer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Stör mig inte mitt i lunchen, tack!

Star Trek Beyond (2016)

Jag har accepterat att Star Trek-filmerna är actiondrivna äventyr med humor och spektakel snarare än filmer med mystiska fenomen och tidsparadoxer i fokus. Det gäller för övrigt även de äldre filmerna då det främst är i tv-serierna man hittar mer koncept- eller idébaserade teman.

Jag har nog inte bara accepterat det utan tycker nog det är ganska vettigt. Vissa av de äldre filmerna försökte vara seriösa, vilket misslyckades kapitalt. Det gäller väl främst det första filmförsöket från 1979, Star Trek: The Motion Picture, som är segare än kola.

I och med J.J. Abrams omstart av Star Trek 2009 så skakades nytt liv i franchisen. Besättningen på stjärnskeppet Enterprise föryngrades och därmed även rollbesättningen. Man la lite mer vikt på återkommande gnabb mellan rollfigurer och betonade att folket ombord var en familj. Den kvinnliga kommunikationsofficeren Uhura fick mer utrymme. Actionsekvenserna blev mer slicka. Det mesta gjordes coolare och mer modernt, och samtidigt kanske lite tråkigare (jämfört med, återigen, tv-serierna).

I den tredje filmen efter återuppväckelsen är kapten Kirk desillusionerad. Han har tappat tron på sig själv och funderar över poängen med att vara kapten på ett stjärnskepp. De åker ju bara runt och ”utforskar”. Kicken som fanns initialt har avtagit och han funderar på att hoppa av.

Men Kirk får ganska snart annat att tänka på då en superskurk i form Idris Elbas Krall dyker upp. Krall är av nån anledning arg på Federationen och vill förgöra dem. Let the rymdaction begin.

Jag gillade Star Trek Beyond. Det är lättsam rymdaction med duktiga skådisar som får till ett bra gnabb mellan sina rollfigurer. Jag gillade exempelvis att besättningen en bit in i filmen splittras upp och därmed tvingas samarbeta med partners som de kanske inte skulle ha valt själva. Främst gäller det ju förstås Spock (Zachary Quinto) och Bones (doktorn spelad av Karl Urban) som med glimten i ögat varit i luven på varandra ända sen tidigt i originalserien.

Hur funkade Krall som huvudskurk? Inte speciellt bra tyvärr. Elba är maskad och sminkad till oigenkännlighet. Dessutom pratar han med nån märklig afrikansk brytning. Varför? Spelades filmen in i direkt anslutning till biografifilmen Mandela: Long Walk to Freedom där Elba gestaltade just Nelson Mandela?

En rollfigur som jag däremot gillade mycket var badass-kvinnan Jaylah, som spelades av mumien själv, dvs Sofia Boutella. Hon var kaxig, frispråkig och badass på ett bra sätt. Men även hon var kanske alien-sminkad en aning för mycket. Eller, nej förresten, nu när jag tittar på bilder på henne från filmen konstaterar jag att hon ser cool ut med sitt vita ansikte med svarta tribal-streck.

Det förekom en del skön musik i filmen också. Jag hoppade t ex till i soffan när jag hörde tonerna av Public Enemys Fight The Power. Scotty, spelad av Simon Pegg som för övrigt även skrivit filmens manus, var inte ett fan. Jaylah däremot gillade beatet och skrikandet. Hmm, beatet och Chuck D:s mässande kulspruteflyt skulle jag uttrycka det.

Star Trek Beyond är inte den bästa filmen i franchisens historia men den är klart godkänd. Perfekt underhållning om du är sugen på rymdaction och lagom mycket humor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Deadpool (2016)

Jag har konstaterat det förr: en viss sorts av referens- eller metahumor i filmer funkar inte fullt för mig. Visst kan sån här humor funka men aldrig fullt ut. X-Men-filmen Deadpool är ett bra exempel, kanske t.o.m. typexemplet. För mig kändes Deadpool som en serie, ofta roliga, sketcher staplade på varandra snarare än en film med en story. Jag har nog samma problem som jag hade med The Lego Movie. Det finns ett lager för mycket, ett metalager eller vad vi nu ska kalla det. För mig ger det en sorts distans som i viss mån underminerar filmen. Då gillar jag MCU-filmen Ant-Man betydligt mer, om jag nu ska jämföra med en annan superhjältefilm med humorinslag. Där tycker jag humorn mer bygger på situationer som rollfigurerna hamnar i snarare än coola repliker. Men Deadpool är ändå småputtrig och rolig. Förtexterna var nog det bästa med hela filmen. Sen missar jag säkert massor pga det uppskruvade tempot (samma problem hade jag med Lego-filmen).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Michael Jackson’s Journey from Motown to Off the Wall (2016)

Musikdokumentärer är en genre jag gillar. Michael Jackson’s Journey from Motown to Off the Wall, i regi av Spike Lee, handlar om precis det titeln säger: om hur Michael klarade sig utan sina bröder, blev en soloartist och gav ut sin första riktigt egna skiva Off the Wall. Den stora behållningen med filmen, förutom att det svänger, är alla tidiga klipp på Michael och hans bröder, innan allt blev så konstigt. Under slutet av 70-talet gick Michael på Studio 54 i New York, dansade och var en glad gamäng. Jag får intrycket av en öppen och varm person. Dans är för övrigt en helt naturlig del av Michael och han har hämtat inspiration från bl a Gene Kelly, Fred Astaire och The Nicholas Brothers. Musiken i filmen svänger rejält och albumet Off The Wall är en klassiker med ett gäng starka låtar. Låten ”Working Day and Night” har starkt blås, fast det slår inte The Horny Horns förstås. Mot slutet blir filmen lite för kär i Michael och han hyllas som en Jesus-figur.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Neruda (2016)

Igår skrev jag om Victoria & Abdul, en film som jag tyckte innehöll en del märkliga aspekter, saker som helt enkelt inte funkade. Men där fanns ändå en i grunden bra komedi. Neruda fann jag också vara en mycket märklig film. Problemet var bara att här fanns inga som helst förmildrande inslag. Filmen var mer eller mindre en plåga från början till slut.

Jag visste ingenting om huvudpersonen, Pablo Neruda, den chilenske poeten och politikern, och inte heller gjorde filmen mig sugen på att reda på mer. Då känns det som en ganska misslyckad biopic.

(Pablo Neruda var ett taget namn och egentligen hette han Ricardo Eliécer Neftalí Reyes Basoalto. Ja, Pablo Neruda var ju lite enklare.)

Filmen Neruda utspelar sig 1948 och är baserad på verkliga händelser. Den skildrar hur Neruda och hans fru tvingas gå under jorden eftersom Neruda riskerar att arresteras, kommunist som han var. Så småningom väljer Neruda att försöka fly landet. Oj, vad spännande det låter.

Filmen är bisarrt klippt. Mitt i en dialog så har plötsligt de som pratar med varandra flyttat sig 10 meter och sitter på verandan istället för inne vid köksbordet. Och det sker utan nåt klipp i dialogen. Detta märkliga grepp störde mig enbart. Vad var poängen? Om jag tänker på andra inslag i filmen får jag för mig att det kanske skulle poängtera att hela filmen bara var en enda iscensättning som inte alls behöver vara sann. En sorts metakommentar på sig själv. Inte vet jag.

Metainslag var det. Filmen leker med olika genrer, främst film noir. Som så ofta i film noir så förekommer det en berättarröst, in absurdum. Det är Gael García Bernals polischef som envisas med att delge oss sina innersta tankar. Bernals rollfigur är alltså polis, heter Óscar, är på jakt efter Neruda. Det enda Óscar hittar är kvarlämnade pocketböcker, deckare, som Neruda lämnar efter sig som små påskägg. Meta. Åh, vad smart, vad meta. Skit på dig.

Rollfiguren Óscar känns nästan lika patetisk och ointressant som Neruda själv. Här hade vi verkligen en odynamisk duo. Jag ställer mig även frågan om Óscar i sjäva verket enbart existerade i posören Nerudas egna medvetande?

Mot slutet av filmen får vi även en känsla av västern när vår ”hjälte” på hästryggen och i snö försöker ta sig igenom ett bergspass i Anderna. Neruda har en poncho som fick mig att tänka på The Man with No Name. Ingen cigarr dock. Eller hade han det? Jag minns inte.

Vem var Neruda? Vad vill filmen säga om Neruda? Jag förstår inte om filmen är en satir eller vad den är. För mig verkade filmen säga att han var en bluff och ett svin som led av en narcissistisk personlighetsstörning. En sån person funkar inte för mig som huvudperson i en film, i alla fall inte den här gången.

Filmens regissör heter Pablo Larraín och jag har faktiskt sett en annan film av honom och det är No där Gael García Bernal har huvudrollen. När jag läser min text om No så ser jag att även då noterade den märkliga klippningen där personerna byter plats men att dialogen bara fortsätter. Tydligen är detta grepp nåt som regissören är väldigt förtjust i och det används så mycket att det mest blir fånigt. Döda dina älsklingar säger jag!

Jag ser nu att Larraín även gjort biopicen Jackie och jag blir ju lite sugen på att se den för att se om jag ogillar den lika mycket som Neruda. Måhända är Larraín något av en vattendelare som regissör? Han har i alla fall en speciell stil.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioNeruda har premiär nu på fredag och jag kan bara säga att du gör bäst i att hoppa över filmen.

Andra som tycker till om Neruda: Fripps filmrevyer och Har du inte sett den?-Johan. Är detta chilin i den chilenska chili con carnen?

Fler länkar till recensioner läggs till när de blir tillgängliga.

%d bloggare gillar detta: