Into the Wild: The Grey (2011)

Liam Neeson har blivit något av en favorit på sistone. Jag har gillat honom i Taken och Unknown där han varit en åldrad baddass som man inte jiddrar med. The Grey är en film som jag fortfarande hör det snackas om i diverse podcasts som jag lyssnar på. Den har dykt upp gång på gång när det ska göras årslistor för 2012. Filmen kom i januari 2012 och har lyckats hålla sig kvar i snacket, även om den inte blev Oscarsnominerad i nån av de större kategorierna (om ens någon?).

Neeson spelar här Ottway, en man utan hopp (efter att ha separerat med sin fru) som jobbar i Alaska med oljeborrning. Hans jobb är att skydda oljearbetarna från vargattacker. Ottway är deprimerad och vill inte leva längre. Den sista dagen innan arbetarna ska flyga hem så beslutar sig Ottway för att ta livet av sig. I sista stund ångrar han sig dock och tar dagen efter flyget hem som alla andra. Planet kraschar emellertid och nu finner sig plötsligt Ottway kämpa för sitt liv tillsammans med sex andra överlevande. De har inte bara kylan att kämpa emot utan snart (eller ganska direkt) får man en blodtörstande flock vargar emot sig.

Jag var inte riktigt förberedd på hur allvarlig och mörk den här filmen skulle vara. Jag trodde jag skulle få en äventyrsfilm med vackra scenerier, snöstormar och skogar. En matinérulle helt enkelt. Det här är inte en matinérulle. Direkt efter flygkraschen kommer en scen, en dödsscen, som jag nog inte helt tog in när jag såg den. Den känns helt unik i den här typ av film och det är nog först nu (efter att ha hört andra prata om den) som jag förstår det. Just att jag inte riktigt fick det jag förväntade mig gör kanske att jag inte uppskattar filmen så som jag borde.

Det som störde mig en hel del var hur vargarna betedde sig. Det kändes väldigt märkligt. Enligt filmen och vargauktoriteten Ottway dödar de tydligen inte människor för att äta upp dem. Nej, människorna dödas för att de anses utgöra ett hot i deras revir. Njae, är det verkligen så. Varför skulle en grupp utsvultna, halvt ihjälfrusna människor betraktas som ett hot? Kan inte nån vargkännare dementera detta?

Jag tycker ändå man lyckats få ihop en ganska bra story trots allt. Bäst är filmen när det inte är vargattacker utan andra saker som hotar gruppen, som interna stridigheter eller bergsklyftor som man måste ta sig över. Så fort cgi-vargarna dyker upp så blir det mer som en halvdålig skräckis och jag kastas lite ut ur filmens stämning.

Det finns en bra story här. Mannen som givit upp livet och sen hamnar i en situation där han plötsligt kämpar och gör sitt yttersta för att överleva. Det finns nånting här som jag inte var riktigt beredd på kanske. Trots en intressant story och snygga frostiga skogar, snöiga fält och isiga floder så kan jag inte ge mer än en svag trea. Till det bidrar även de störande vargarna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: Flygkrasch.
Miljö: Snö, is, kallt, Alaska, vinter, fjäll, snö, skog, forsande vatten.
Djurattacker: Well, ja… vargar, massor med vargar! En handfull om inte mer vargattacker.
MacGyver: Lite roligt vapen i slutet där små glasflaskor krossas och tejpas fast på varje finger; ett udda sätt att ta sig över en ravin; ett spjutgevär där man fäster en patron på änden av en stav; att förkolna spetsen på ett spjut för att få den hårdare och mer tålig. MacGyver nämns till och med.

Battle: Los Angeles (2011)

Battle: Los Angeles är inte min typ av filmen och ändå så såg jag den. Ja, det är väl i och för sig svårt att veta innan. Jag var sugen på lite science fiction, och här skulle jag åtminstone få rymdvarelser som invaderar Jorden. Det kan ju bli bra som i Arrival (well, där invaderar ju inte utomjordingarna egentligen och det är kanske därför det blev så bra). I Battle: Los Angeles är det ingen tvekan om att främlingarna är onda. Nej, de vill kolonisera vår planet och döda så många människor som möjligt. Tyvärr är filmen inte mycket att hänga i julgranen vad gäller science fiction-biten. Nej, det är smetig och sentimental krigsromantik som råkar innehålla fienden från yttre rymden. Jag kan inte med det. Musiken är enerverande. Soldaterna verkligen längtar efter att komma ut i strid. En gravid fru lämnas kvar hemma som en ängel. Vi har givetvis även en oerfaren och tafatt fänrik. Det finns några få intensiva, rakt upp och ner spännande, scener men överlag är det blaha blaha.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Captains (2011)

The Captains är en dokumentär med Williams Shatner som handlar om honom själv och hans roll som Captain Kirk i Star Trek. Förutom att filosofera kring sig själv intervjuar Shatner även Patrick Stewart, Kate Mulgrew, Avery Brooks, Scott Bakula och Chris Pine om deras förhållande till kaptensrollen i de olika serierna och filmer.

Jag blev överraskad hur djupt filmen går. Men tar upp ganska personliga saker, om hur osäkra de var när de skulle ta på sig kaptensuniformen. Patrick Stewart t ex var livrädd för Hollywood. Men genom Star Trek lärde han sig ha kul på jobbet. Stiff upper lip-Patrick och amerikanerna i de övriga rollerna hade olika approach till hur man skulle bete sig on set.

Shatner berättar om hur han lite grann skämdes för att spela Kirk. Han kände att det var en lite fånig roll jämfört med låt oss säga Shakespeare. Men han lärde sig att det var helt ok. Bl a berättar chefen för företaget Bombardier att han började med teknik pga Star Trek. Visst, lite corny är det allt, men jag tror det var sant.

Shatner pressar Kate en del om hur det var att vara mamma och samtidigt spela in en serie under långa dagar. Han pressar henne t.o.m. lite väl hårt och det kändes som att han nästan försökte få henne att be om ursäkt och känna skuld. Hmmm, ja, det är skillnad mellan att vara man och kvinna i Hollywood fortfarande tror jag.

Shatner är otroligt självgod. Det förekommer t ex vissa avsnitt när han går omkring på ett convention och kör high-fives med besökarna. Men Shatner är en faktiskt en riktigt bra intervjuare, det ska jag ge honom. Han ställer en fråga och sen en följdfråga för att gräva djupare och låter inte en fråga förbli hängande i luften.

Bästa intervjun är helt klart den med Patrick Stewart. Det kändes att de kände varandra sen tidigare. Däremot blev det lite stel med Scott Bakula och Chris Pine kanske. Speciellt gällde det Pine som nog inte har så mycket gemensamt med Shatner.

Slutligen har vi Avery Brooks! Han var helt galen. Det hela påminde mig om när Philip Michael Thomas (varning: sången Magic Cookie kan sätta sig på hjärnan) intervjuades av Filip och Fredrik i kultserien High Chaparall. Istället för att svara på frågorna på normalt sätt så kör Avery istället med en improviserad jazzsång som även Shatner senare börja sjunga med i. Underbart. 🙂

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Woody Allen: A Documentary (2011)

Woody Allen: A Documentary är en mysig och lång dokumentär om den glasögonprydde filmskaparen från New York. Filmens förtexter liknar förtexterna i Woodys egna filmer med jazz, New York och ett enkelt vitt typsnitt mot svart bakgrund. Vi får se Woody uppträda på en jazzklubb med sin klarinett och, fasiken, gubben kan ju spela. Woody känns faktiskt som en mysfarbror. Ja, det känns kanske konstigt att uttrycka sig så med tanke på det som hände i Woodys liv under 90-talet men den känslan fick jag av filmen.

Filmen är en härlig tidsskildring när vi får följa med under Woodys uppväxt i Brooklyn. Han springer på bio hela tiden och här fick jag en känsla av saknad, efter just den där gemenskaphetskänslan det kan vara att se film på bio tillsammans med andra i en fullpackad och fokuserad salong. Den känslan går att få i våra dagar också, t ex på specialvisningar som när The Hateful Eight visades i 70 mm på Rigoletto, men det är sällan.

Det var kul att se Woodys skrivmaskin, en tysk Olympia, som han köpte när han var 16 och som han har skrivit alla sina manus på, och fortfarande skriver på.

Elefanten i rummet då, tar filmen upp den? Ja, man tar upp att Woody gifte sig med Mia Farrows adoptivdotter, och detta faktum gör filmen bättre. Nu går man inte på djupet men det slätas ej heller över. Man konstaterar att det är en märklig och tråkig historia för de inblandade. Mia Farrow är med i filmen men bara i form av gamla klipp och inga nutida intervjuer. Jag undrar varför. Inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

In Time (2011)

in-timeJust in time. Justin Timberlake spelar huvudrollen i denna tidsthriller där människor inte åldras efter att de har fyllt 25. Problemet är bara att man lever på lånad tid. Att jobba och tjäna pengar är livsviktigt, bokstavligen. Man tjänar nämligen inte pengar utan tid. Men tid är ju pengar som vi alla vet.

På armen, under huden, har alla människor en digital klocka som räknar ner. Om den kommer ner till noll så dör du omedelbart. Tillhör du de fattiga i samhället så kanske du har 24 timmar kvar på morgonen när du vaknar. Det är bara att sega sig upp, gå till jobbet och knega för att överleva. När du lämnar din arbetsplats på kvällen passerar man tidskassan och får en dag till som lön.

Hur lever de rika? Ja, givetvis i överflöd, lyx och med flera tusen år kvar på sina klockor.

Visst är det hela övertydligt men jag gillar ändå oftast den här typen av utstuderade konceptfilmer. Eller det kanske är så att jag oftast gillar koncepten i sig men kanske nuförtiden mer sällan filmerna i sig.

Det förekommer många, alltför många, övertydliga repliker i filmen. Hela tiden ska det refereras till tiden och hur dyrbar den är.

In Time utvecklas till en lagom spännande och snygg thriller där den fattige riddaren Timberlake gör uppror mot den tidstäta överklassen. Som kompanjon och kärleksintresse får han Amanda Seyfrieds rikemansdotter.

Cillian Murphy spelar en tidspolis, en s.k. Timekeeper, som utreder ett dödsfall där en förmögen mans klocka tickat ner till noll misstänkt snabbt. Timberlake dyker upp på en övervakningsfilm och blir huvudmisstänkt.

Det är lustigt med Cillian Murphy. Jag brukar nästan aldrig gilla honom. Det är nåt med hans utseende och sätt att spela som inte funkar för mig. Hans skurk Fågelskrämman i Batman Begins var nog det sämsta i den filmen bara för att nämna ett exempel. Men här funkade han, kanske för att jag aldrig riktigt får koll på om han ska vara ond, god eller nåt mittemellan.

Kemin mellan Timberlake och Seyfried är inte klockren. Jag tyckte mest det blev floskler mellan de båda.

Två filmer som jag kom att tänka på under titten är Metropolis och Gattaca. Metropolis (både stumfilmen och animen) för att två klasser krockar men kanske ändå förenas till slut. Gattaca för den snygga ytan, och det visar sig mycket riktigt att Gattaca-regissören Andrew Niccol ligger bakom även In Time.

In Time är två saker samtidigt och kanske är det där som det skär sig lite för mig. Dels är det en film som tydligt (på ett allt annat än subtilt sätt) kritiserar världens ekonomiska system, och dels är det en film med en mer filosofisk vinkling (allt annat än subtil) där det handlar om evigt liv ställt mot att bara ta en dag i taget.

Jag säger som Erik: Helt ok.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Systrarna Brontë: Jane Eyre (2011)

jane-eyreAndra filmen ut i Brontë-temat. Den här gången är det den äldsta systern i skaran som har författat förlagan till filmen. Jane Eyre skrevs alltså av Charlotte Brontë och kom ut i oktober 1847.

Precis som var fallet med Wuthering Heights så har det gjorts mängder med filmatiseringar av Jane Eyre. Jag kan dock inte påminna mig att jag har sett någon. Den jag valt att skriva om idag är från 2011 och i regi av Cary Fukunaga som bl a ligger bakom immigrantfilmen Sin nombre från 2009.

Filmen inleds med att vi får se en ung kvinna springa ut från ett ståtligt gods. Kvinnan verkar desperat. Hon hamnar ute på hedarna, där hon går vilse. Det regnar och är kallt… men så lyckas hon ta sig till en liten gård där en präst och hans två systrar bor. Prästen beslutar sig för att låta henne bo hos dem. ”It’s the christian thing to do”.

Den unga kvinnan heter Jane Eyre och i återblickar får vi nu se hennes historia berättas…

…Jane Eyre (Mia Wasikowska) är ett föräldralöst maskrosbarn som växer upp i en fosterfamilj. Styvmamman är en vidrig kvinna som tagen ur Askungen. Janes styvbröder plågar henne ständigt, förutom när de skvallrar till modern. Till slut hamnar Jane på internatskola. Ur askan i elden kan man säga. Skolans rektor är än mer vidrig och på gränsen till en karikatyr (eller över den om jag ska vara ärlig).

Men Jane är alltså ett maskrosbarn och hon tar sig igenom allt och lite till. Efter några år får hon en tjänst som guvernant på Thornfield Hall där den hemlighetsfulle Edward Rochester (Michael Fassbender) är herre i huset. De båda inleder så småningom nån form av trevande relation, eller vad jag nu ska kalla det.

Förra gången, för fem år sen, när jag gav mig på temat om Brontë-systrarna så var Jane Eyre den första filmen jag såg och jag skrev nästan en hel recension då. Men eftersom jag körde fast totalt med Wuthering Heights så blev det ingen recension av Jane Eyre heller. Så det här är alltså min andra titt. Ett litet stycke ur min gamla opublicerade text lyder som följer:

Jag vill åka till norra England och gå vilse på en dimmig öde hed. Sen vill jag bli räddad, inlindad i filtar, dricka varmt te och berätta min historia för mina räddare.

Haha, ja, så kände jag nu med faktiskt. Det är nåt med landskapet, de karga hedarna, som tilltalar mig. I kombination med ett väldigt snyggt dimmigt foto så var det visuella en njutning. Ingen skakig handkamera som fångar ofokuserade tordyvlar på bild här inte.

Judi Dench! Judi Dench dyker upp. Det hade jag helt glömt av. Det var en trevlig överraskning. Hon har skådespelarpondus den kvinnan. Här spelar hon chefshushållerskan (eller vad nu titeln är?) på Thornfield Hall.

Michael Fassbender är ju med också förstås. Det dröjde överraskande länge innan hans rollfigur först gör entré. Rochester som karaktär var något av ett mysterium. Jag kunde aldrig riktigt bestämma mig för om han var ett creep eller en gentleman med ett olyckligt förflutet. Slutet gör väl i och för sig den saken klar.

Jag tyckte det var kul att Rochester först och främst är fascinerad av Jane för hennes intelligens och syn på livet. Han behöver nån som vågar stå upp mot honom och som kan matcha honom som samtalspartner. Jane står för ett nytt feministiskt tänkande och jag undrar om det återspeglar det som romanen innehåller eller om man skruvat till det lite extra. Någon (Sofia?) som har läst boken kanske kan svara.

Förutom att jag gillar landskapet med hedarna så tyckte jag även övriga miljöer var riktigt snygga. Thornfield Hall har en härlig gotisk stämning över sig och Fukunaga använder sig av skräckfilmsestetik för extra effekt. Det förekommer t.o.m. en jump scare som involverar en duva.

Mia Wasikowska i titelrollen övertygar. Hon är en badass. Hur man nu kan vara det i ett brittiskt kostymdrama. Men det kunde man tydligen. Även Amelia Clarkson som gör den unga Jane var mycket bra. Båda två är utmärkta på att få fram Janes envishet och egenhet.

Det som drar ner betyget en aning är att de delar som ramar in huvudhistorien inte var lika engagerande. Prästen och hans relation till Jane kändes mest som en parentes.

Som helhet är Cary Fukunagas version av Jane Eyre en klassiskt och kompetent gjord filmatisering och jag delar ut en stark trea, vilket känns skönt efter plågan som det var att se Wuthering Heights.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Vad Sofia tyckte om Jane Eyre kan ni läsa om här. Jag hoppas vid Gud att hon inte tycker den är sämre än Wuthering Heights i alla fall. 😉

Systrarna Brontë: Wuthering Heights (2011)

wuthering-heightsWuthering Heights är en roman av Emily Brontë (hennes enda) och gavs ut i december 1847 under pseudonymen Ellis Bell. Den har filmatiserats ett otal gånger fast jag har mig veterligen aldrig sett nån av dessa filmer.

Den här gången är det en av mina favoritregissörer, Andrea Arnold, som tagit sig an Wuthering Heights. Grundstoryn är densamma som i romanen. En skillnad är dock att den föräldralöse pojke som adopteras av familjen Earnshaw inte är romsk (?) utan svart och från Västindien.

Pappa Earnshaw hittade pojken i staden och beslutade sig för att ta hand om honom. ”It’s the christian thing to do”. Han får namnet Heathcliff och blir en del av familjen, som består av den nästan vuxna tonåringen Hindley och den yngre dottern Catherine. Hindley och Heathcliff hatar varandra. Heathcliff och Catherine blir vänner och spenderar dagarna tillsammans med att vandra omkring på de höglänta hedarna som omger den avsides belägna gården med namnet Wuthering Heights.

Sen dör pappa Earnshaw och Hindley tar över som herre i huset. Hindley låter Heathcliff stanna men behandlar honom som skit (han får bo bland djuren i uthuset). När sen Catherine börjar umgås med den rikare grannfamiljen Linton blir saker och ting komplicerade mellan henne och Heathcliff.

I det lilla introinlägget så skrev jag att när jag såg en av filmerna som skulle ingå i Brontë-temat första gången så avskydde jag den så pass mycket att det enda jag fick ur mig var ”Urk!”.

Den filmen var alltså Andrea Arnolds Wuthering Heights. Skulle jag gilla den bättre den här gången? Svaret är NEJ. Redan från början får jag känslan av att nån sprungit runt på en hed i dåligt väder med en mobilkamera och försökt fånga nåt poetiskt.

Inledningen av filmen gör att jag tolkar det som Heathcliffs historia. Det är han som är i fokus. Men vem är Heathcliff? Jag har ingen aning. Jag vet inte mer om honom i filmens sista minut jämfört med den första. Varför är Catherine intresserad av honom? Varför flirtar hon med honom? För att han är svart och exotisk? För att han är blyg och hon känner nån sorts makt? För att det inte finns några andra att flirta med? Oklart.

Om vi övergår till filmens visuella stil så finner jag den mest irriterande än nånting annat. De skakiga ofokuserade närbilderna gör mig galen. Det skakiga ofokuset gör inte att jag lever mig in i filmen. Tvärtom. Jag känner kameraarbetet när jag bara vill se filmen.

Jag tycker inte heller 4:3-formatet funkar nåt vidare. Det kändes mest tråkigt. I en film som Meek’s Cutoff passade det utmärkt eftersom det gav en klaustrofobisk känsla som matchade vad filmen ville berätta. Här får vi närbilder på skådisarnas ansikten, hela tiden, speciellt Heathcliff. Då måste man kunna visa mer känsla. Här: ett stenansikte som inte säger nåt.

Varför är bilden så mörk hela tiden? Jag ser ingenting, och jag ser ingen poäng med det heller. Men jag får väl försöka se storyn bakom de visuella irritationsmomenten. Fast det finns ingen story! Återigen, vem är Heathcliff, vad är hans grej? Jag känner ingen sympati med honom. Han surar, vill inte jobba på gården, springer iväg, blir bestraffad. Vad tror han? Det är väl klart att han måste jobba som alla andra.

Den här versionen av Wuthering Heights är outhärdligt tråkig. Jaha, där kryper en tordyvel. Det har jag lagt upp själv på Instagram. Ge mig en story med rejäla skådespelarinsatser, maffigt foto, en bra score, nånting! Det här är bara pretto på det dåliga sättet, nåt så oerhört.

Det enda positiva är att Catherines favoritfågel är tofsvipan och det kan nog vara min med. En snygg vadarfågel med tofs, breda fyrkantiga vingar och ett härligt karaktäristiskt pipande läte.

Jag skrev att Andrea Arnold är en av mina favoritregissörer. Det kanske är att ta i, då jag innan Wuthering Heights bara sett två av hennes filmer. De har å andra sidan fått riktigt höga betyg: Red Road 5/5 och Fish Tank 4/5.

Nu sjunker medelbetyget rejält för Arnold då jag inte kan dela ut nåt annat än en etta. Trots att det hade varit roligare att gilla filmen den här gången så känns ändå lite skönt att man kan lita på sig själv.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Vad tycker nu Sofia? Tycker hon filmen når några svindlande höjder? Kolla in här.

Vikander-vecka: Kronjuvelerna (2011)

KronjuvelernaKronjuvelerna blir den sista svenska Alicia-filmen som jag skriver om i temat. Från och med nästa film åker nämligen vi och Alicia utomlands. Fast var Kronjuvelerna utspelar sig är lite oklart. Om det är Sverige så är det ett sorts parallell-Sverige, ett fantasi-Sverige som regissören Ella Lemhagen byggt upp.

Vi möter Fragancia (vilket udda, nästan fult, namn) som sitter i förhör hos polisen misstänkt för mordförsök på rikemanssonen Richard Persson (Bill ”ledsna pudeln” Skarsgård). Fragancia (Vikander förstås) berättar hela sin livshistoria för polisen och för oss tittare. Vi får följa Fragancia från att hon var liten tös och fram till händelserna som ledde till hennes gripande.

Filmen inleds lovande. Jag får en ganska skön sagokänsla av förtexterna (som påminde mig om förtexterna i Pojken med guldbyxorna). Är det inte lite Tim Burton över det tänker jag.

Upplägget med en person som sitter i förhör hos polisen och berättar sin livshistoria fick mig direkt att tänka på Slumdog Millionaire. Apropå att berätta nåt så var det väldigt mycket berättarröst i filmen, och inte bara en utan två (!) berättarröster. Fragancia förstås, men även hennes bror agerar nån sorts berättare. Det funkar inte utan känns som ett misslyckat försök att fånga stämningen från böckerna som filmen bygger på. Detta lyckas väldigt sällan. Glöm böckerna (inte själva storyn förstås) och gör en film istället är mitt tips.

Filmens största problem för mig är nog den värld som skapats, ett sorts idylliskt 50-tals-fantasi-Sverige fast ändå med moderna företeelser. Världen skaver.

En del av filmen handlar om hockey. Fragancia blir kär i Pettersson-Jonsson (vad är det för namn?), en hockeyspelare spelad av komikern Björn Gustafsson. Pettersson-Jonsson spelar en annorlunda hockey med piruetter och hopp. Tyvärr, jag är ledsen, men det blev bara töntgt och funkade inte alls för mig. Men det fanns väl ett visst queer-värde i det. Pettersson-Jonsson gör succé och börjar spela i NHL. Jaha, NHL, det finns tydligen i den här världen, men lagnamnet är påhittade låtsasnamn. Fast ryska städer kör man inte hittepå-namn på eftersom man åker till Moskva på träningsläger. Världen skaver.

Ett tag får jag för mig att filmen är inspelad i Beckomberga vid de övergivna mentalsjukhusbyggnaderna. Det förekommer graffiti i dessa bilder vilket (återigen) inte alls passar in i den värld man försöker skapa. I efterhand läser jag på att filmen bl a är inspelad i Litauen så det bör ha varit därifrån.

Jag ser nu i mina anteckningar från när jag såg Kronjuvelerna att jag fick känslan av ett Konsum-Sverige. Jag förstod först inte vad jag menade men så gick det upp för mig att jag syftade på Konsums gamla Blåvitt-varor där förpackningarna var blå och vita och det stod Tandkräm på tandkrämstuben och Limpa på brödförpackningen. Det var lite på samma sätt i filmen. Urtrist och utan egen personlighet. Jag saknade nåt i scenografin, fler detaljer kanske. Som det var nu så hängde det en skylt på fabriken där det stod Fabrik och på ishallen stod det Ishall. Ah, vad fantasifullt.

Bill Skarsgård känns under hela filmen mest som en ledsen pudel som sålt smöret och tappat pengarna och gråter över spilld mjölk. Björn Gustafsson var som sagt mest töntig. Jaaaa, han ska var gay och härlig och det ska uppstå komik när han kommer ut som gay mitt under en NHL-match. Tyvärr, det blev mest krystat för mig.

Till det positiva. Alicia förstås. Hon har, förutom ett långt och vackert svart hår, en intensitet som lyser igenom. Det var nog tur det för annars hade den här spretiga filmen varit outhärdlig misstänker jag. Det jag nånstans ändå gillar med filmen är att den är annorlunda med sitt världsbyggande. Det finns en ambition och den tar ut svängarna. Sen funkade det inte för mig men så är det ibland.

Kronjuvelerna:

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

10 i topp: Filmer 2011

2011För ett tag sen körde Filmitch sin topplista över 2011 års filmer. Jag insåg då att jag hade listor från 2008, 2009, 2010, 2012 och 2013. Finn ett fel! Japp, 2011 års lista saknas. Dessutom ska Henke snart sammanställa sin ultimata årslista för 2011 och då vill ju jag dra mitt filmstrå till liststacken. Så därför, utan vidare dröjsmål, kommer här min tio i topp över de bästa filmerna från nådens år 2011.

****

10. Carnage
Carnage
En utomordentlig rolig liten film med härlig dialog av Roman Polanski. Carnage är en komedi gjord som en suspense-thriller. Fyra personer, ett rum. Ibland behövs inte mer. Well, kanske en magsjuk Kate Winslet då.

9. Margin Call
Margin Call
En film utspelar sig i en värld som jag inte har koll på, och som jag inte är direkt nyfiken på heller, men det blir ändå fruktansvärt intressant och spännande. Dialogen är tät, skådisarna briljerar, och Mr Spock håller pennan i rätt mun.

8. Killer Joe
Killer Joe

Friterade kycklingvingar någon?

7. Melancholia
Melancholia
Antikatastroffilm som innehåller den största katastrofen någonsin på film. När von Trier vill, så kan han. Slutet ger mig fortfarande gåshud.

6. Drive
Drive
Drive är den perfekta kombinationen av slow film, Michael Mann, film noir, melankolisk synthmusik, bröderna Coen och bilfilm. Jag blev fullkomligt såld på den här filmen. Fullkomligt såld.

5. Nader och Simin – en separation
Nader och Simin – en separation

Att se Nader och Simin – en separation var lärorikt, spännande, gripande och en upplevelse. Det tyckte inte bara jag utan även Oscarsjuryn som utnämnde den till bästa utländska film (bästa icke-engelskspråkiga film alltså). Välförtjänt.

4. Take Shelter
Take Shelter

Skildringen av hur en person glider in i ett psykotiskt tillstånd är jobbig. Filmen skaver, tar ingen lätt väg ut. Michael Shannon är helt rätt skådis att gestalta det hela och Jessica Chastain är helt rätt skådis att spela hans fru.

3. Play
Play

Ruben Östlund gör det igen. Play är fylld med obekväma scener, obekväm men ibland briljant svart humor. Kanske dags att se Turist snart?

2. Moneyball
Moneyball

En film som för mig på ett sätt påminner om nummer nio på den här listan. Moneyball är en film om spelet bakom spelet baseball. Kan det bli tråkigare? Ja, det kan det. Frågan är om det kan bli bättre.

1. We Need to Talk About Kevin
We Need to Talk About Kevin
Vissa filmer äter sig fast. Lynne Ramsays We Need to Talk About Kevin var en sådan för mig. Årets enda 5/5-film betyder att den hamnar på plats numero uno.

****

Några filmer som är värda det så ärofyllda hedersomnämnandet: Nuit BlancheSuper 8, Attack the Block, Jägarna 2, Midnight in Paris och Senna.

Vilka filmer har jag inte hunnit se som jag kanske borde se? Upplys mig!

Hoppa nu vidare till fler listor hos några av filmspanarna för att få deras syn på filmåret 2011: Flmr, Fripps filmrevyer, Fiffis filmtajmFilmitch, Except Fear, The Velvet Café och Movies – Noir. Har jag glömt någon? Upplys mig!

We Need to Talk About Kevin (2011)

TildaVi går från bottennappet Gamer till toppfilmen med den långa titeln We Need to Talk About Kevin. Det här var Lynne Ramsays första film efter Morvern Callar som kom 2002. Morvern Callar såg jag på bio när den kom och jag gillade den. Jag undrar vad hon, Lynne alltså, pysslade med under de där nio åren. Men den som väntar på nåt gott… Jag blev fullkomligt hypnotiserad av WNtTAK. Ämnet, barnet, Tilda Swinton, färgerna, bilderna, John C. Reilly, pilbågen, illvilligheten, bollen, sorgen, obehaget, slutet, Ezra Miller som Kevin. Vill jag se om den? Ja, men vissa tycker nog det är en s.k. one-timer. För mig är det en 5/5-film.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel

%d bloggare gillar detta: