Apan (2009)

För några dagar sen skrev Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia om Jesper Ganslandts vardagstragedi (Sofias genrebestämning) Apan. Med anledning av det tyckte jag det kunde passa att skicka upp mitt eget preblogg-omdöme om samma film. Texten skrevs i november 2009.

Jag kommer ihåg att jag tyckte Olle Sarri var rolig i Tillsammans. Olle Sarri i Apan är nog ungefär så långt ifrån Tillsammans man kan komma. Jag kommer att tänka på Michael Haneke. Andra skribenter refererar till Dardenne-bröderna vilket jag håller med om. Det är intensivt, obehagligt, klaustrofobiskt, anonymt, vardagligt. En vardagsrysare som utspelas i den värsta dagen i Olle Sarris liv. Just det vardagliga understryker bara ångesten. Vad har hänt? Vi vet inte men anar.

Jag gillar verkligen den nya svenska personliga filmen: Flickan, Farväl Falkenberg, Man tänker sitt, Ping-pongkingen, mm. Jag måste berömma filmfotografen Fredrik Wenzels handhållna och närgångna fotot som följer Sarri i nacken. Det som kanske saknas i Apan är nån sorts bakgrund. Nu blir det nästan för mystiskt. Vi kommer inte Olle Sarris karaktär in på djupet trots att det är närgånget. Det är intensivt och jobbigt men det blir bara en mardrömsskildring av en person i djup kris. Men det är klart sevärt och filmen sticker ut. Den ger inga svar men förmedlar en mardrömsstämning och sitter kvar i sinnet en tid efteråt. Rekommenderas!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

A Single Man (2009)

a-single-manPå måndag publicerar jag min recension av Tom Fords senaste film Nocturnal Animals. Men först blir det en preblogg-text om Fords debutfilm A Single Man, som väl gav Colin Firth en Oscar… snominering. Texten skrevs i maj 2010.

A Single Man är en väldigt elegant film, och konstigt vore väl annars eftersom filmens regissör, Tom Ford, är en hyllad modeskapare. Allt genomsyras av en smart snygg känsla men min slutkänsla är att filmen är i blekaste laget. Oscarsnominerade Colin Firth är riktigt bra. Han känns helt annorlunda jämfört med andra roller jag har sett honom i. Nu kan jag i och för sig bara påminna mig om att jag har sett honom i Bridget Jones’s Diary. Jag gillar Firths ansiktsuttryck i A Single Man. Han har liksom gett upp men tar det ändå med ro. Men det är klart, ibland är han mest ledsen.

Julianne Moore, som spelar Firths bästa vän i filmen, har ett sätt att ibland bli helt hysterisk. Det finns en scen i Magnolia där hon blir på det sättet i en drugstore när hon ska köpa medicin. Det fanns tendenser till det även här. Jag vet aldrig riktigt om jag tycker hon går över gränsen. Här gjorde hon det nog inte.

Kläder, bilar, arkitektur, valet av skådisar, allt är perfekt designat i den här filmen, men slutintrycket är ändå lite ljummet. För perfekt?

Slutligen: trots att A Single Man som film betraktat är en bra film så föredrar jag ändå trailern. En bra trailer för en gångs skull, inte en sån där jobbig minifilm som berättar för mycket. Istället har man kokat ner filmen och fått fram essensen ur den (om man bortser från de fåniga recensionscitaten om skådisarnas eventuella Oscarschanser förstås).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Sin nombre (2009)

sin-nombreYtterligare en preblogg-recension av en film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2009. Den här gången handlar det om en film regisserad av Cary Fukunaga. En recension av en av hans senare filmer (som möjligen omnämns i Om visningen-delen i slutet av inlägget) dyker upp på bloggen inom kort. Texten om Sin nombre skrevs i december 2009.

Sin nombre handlar om en medlem i ett kriminellt gäng i södra Mexiko och en flykting från Honduras. Huvudpersoner är alltså Sayra från Honduras och gängmedlemmen Casper/Willy som av en slump möts på taket av ett tåg på väg mot USA och den amerikanska drömmen.

Jag gillar filmen men det finns nåt upprepande och kanske förutsägbart över den, som annars är väldigt vackert fotad. Jag gillar nästan alltid roadmovies. Pappan och farbrorn till Sayra förblir tyvärr bifigurer. Jag tyckte kanske just Sayras bakgrundshistoria hade kunnat fyllas ut lite mer.

Både gäng- och immigrant-delarna känns realistiska men jag saknade, jag vet inte, kanske nåt djup, nåt mer personligt. Nu var allt väldigt vackert fotat och ytligt spännande men jag saknade nåt. Ändå är det riktigt bra och sevärd och det hade kunnat bli en fyra. Äh, det blir en fyra. Jag ska inte vara så gnällig. Filmen kändes ibland som en rad med scener som kanske var bra i sig men som liksom inte hörde ihop. Jag saknade ett kit som höll ihop hela historien. Klippningen kändes även lite tråkig, tv-mässig. MEN – alltså en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Om visningen: Allt fungerade helt utan problem. Insläpp i god tid så att filmen faktiskt kan börja i tid. Regissören Cary Fukunaga på plats. Han sa några ord innan visningen för att sen köra ett Face2Face efteråt. Bra intervjuare. Fukunaga var också vältalig och berättade mycket, bl a att han i sin nästa film ska jobba med Michael Fassbender i en filmatisering av Jane Eyre. Vad mer sa han? T ex: att en Honduras-kille spelade mexikanen Casper/Willy medan en mex-tjej spelade Sayra som ju i filmen kom från Honduras; att han intervjuade fängslade gängmedlemmar i Mexiko för att få stoff till filmen men att det inte är äkta gangsters som spelar i filmen (vilket det felaktigt stod i festivalprogrammet).

Fish Tank (2009)

fish-tankHär kommer en preblogg-recension och den här gången handlar det om en film regisserad av Andrea Arnold som bl a gjort Red Road som är en av mina 5/5-filmer. Jag såg Fish Tank på Stockholm Filmfestival 2009 så därför kommer det även en kort ”Om visningen” efter huvudtexten som skrevs i december 2009.

Ofta säger man att man precis har sett en skön film. Just det här med ordet skön börjar irritera mig. Själv använder jag det alldeles för ofta när det inte riktigt är befogat. Det är befogat t ex om man precis har sett den sköna filmen The Station Agent. Hur som helst, jag tyckte den här filmen om problembarnet Mia var just skön. Mia växer upp utan pappa och med en alkad mamma i ett förortsområde utanför London. Mia gillar hiphop-dans, lite så där i smyg. Mammans nya kille (Michael Fassbender) får Mia att möjligen lugna ner sig en aning och dessutom gå på en dans-audition (även om hon i ärlighetens namn varken har skillsen, movsen eller känslan).

Som jag sa, en skön film. Även när det inte händer så mycket så är den underhållande. Vad är det som är underhållande? Ja, vi kan börja med dialekten t ex. Som vanligt i brittiska arbetarklassfilmer så är det språk som pratas njutbar. Just Mia snackar riktigt fränt här. Fotot, bilderna, klippningen är riktigt bra. De slitna miljöerna och människorna blir som poesi i filmfotografen Robbie Ryans händer. Jag får lite samma känsla som i Morvern Callar eller Ratcatcher.

Katie Jarvis och Fassbender är klockrena (också ett överanvänt ord) i sina roller. <spoiler>Nu visar det sig att Fassbender är ett slemmo i filmen men fram tills dess är han en skön figur</spoiler slut>.

Musiken är helt underbar i mina ögon. Den är bättre än i The Wackness och dessutom med tillräckligt hög volym. Jag satt och nickade till rytmen några gånger. Jag tänker definitivt försöka se Red Road av regissören Andrea Arnold. Den har faktiskt stått på min ska-se-lista ända sen den dök upp på bio för några år sen. (Japp, jag har sett den och jag älskade den.)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Om visningen: Nåt som jag kan störa mig på vissa visningar är att folk envisas med att lämna luckor mitt i raden trots att det är uppenbart att det är en nära på utsåld föreställning. Det blir ju så mycket bökigare när folk som är sena ska krångla sig in, och dessutom får man ju bättre plats om man sätter sig på mittenplatserna från början. Själv sa jag till att folk skulle flytta in eftersom jag visste att visningen var utsåld. De jag sa till lydde lite häpet (haha) men fick alltså bättre platser. Innan Fish Tank visades en förfilm. Två personer kom in, satte sig, såg förfilmen och gick sedan ut. Huh? Dessutom var det en massa spring under förfilmen men sedan var det lugnt under huvudfilmen. När folk började stressa ut under eftertexterna satt jag kvar hela tiden ända tills de sista tonerna med Nas hade klingat ut.

arenaFörfilm var den vackra portugisiska kortisen Arena (3/5). En något kryptisk film som även den skildrade fattiga miljöer på ett poetiskt sätt. Några riktigt vackra scener men som så ofta så har kortfilmer svårt att riktigt engagera mig (undantaget är t ex några av Roy Anderssons korta alster).

Johan Falk: De fredlösa (2009)

De fredlösaJag är tillbaka från semestern och därmed är även bloggen tillbaka i vardagen. Lämpligt då att börja hösten (kanske inte, men snart är den här!) med en ny film i mitt Johan Falk-tema.

De fredlösa är den nionde filmen om The Falcon och hans kollegor på GSI. Den här gången handlar det om gängets jakt på en bombmarodör som sprängt en åklagare i luften. Till sin hjälp har de som vanligt sina (fredlösa) tjallare/infiltratörer i form av (förstås) Frank Wagner som vanligt grymt spelad av Joel Kinnaman men också nykomlingen Chris Amir (Bahador Foladi).

Just Amir är GSI-medlemmen Sophies (Meliz Karlge) ansvar och i De fredlösa är det Sophie som i mångt och mycket är i fokus. Vi får stifta närmare bekantskap med hennes vardag utanför arbetet. Precis Johan Falk har hon inte helt lätt att få det vanliga familjelivet att gå ihop. Hennes toffelpolis till man (Jonas Sjöqvist) är avis och tror att hon har en affär med sin infiltratör Amir. Detta missförstånd kan vara farligare än man kan tro…

Ja, men vad trevligt! Det här var ju riktigt bra, vilket kändes skönt efter dippen med främst Leo Gaut. Det är bitvis rejält intensivt och svettigt, både för mig som tittare och för rollfigurerna (som om det vore nån skillnad). Frank Wagner är tillbaka: bra så. Och att Meliz Karlges Sophie blommar ut som rollfigur känns helt rätt och jag tycker Karlge gör det bra.

Det finns egentligen saker att störa sig på hos alla skådisar (kanske t.o.m. hos Kinnaman) men eftersom vi har lärt känna dem under en längre tid så blir det snarare saker man omfamnar som en del av karaktären snarare än irritationsmoment. Jag har sagt det förut och säger det igen: Johan Falk-serien är i grunden, efter de tre första filmerna, en tv-serie.

Man må säga vad man vill om Joel Kinnaman men jag förstår att han har lyckats i drömfabriken. Hela Johan Falk-serien är hans examensprov och han får med beröm godkänt. I De fredlösa försöker rollfiguren Wagner avsluta sitt samarbete med polisen. Han vill inte vara infiltratör längre. Men det förstår ju alla: så lätt går det inte. Bara en grej till. Men då… då får du allt det du önskar, skyddad identitet, allt. Yeah, sure. Det kan ju inte gå fel.

Under filmens gång funderade jag lite på det här med konflikter på arbetsplatser och t ex när man kliver in på varandras territorier. På lite mer normala jobb (som mitt) så kan det uppstå en del groll och gnäll men sen är det slut med det. Här är insatserna aningen högre. Det handlar om människors liv och död, och inte om någons stukade självförtroende (även om det kan handla om det också).

När jag skrev om den förra filmen Operation näktergal nämnde jag att jag gillade musiken som spelades i slutet, precis innan förtexterna drog igång. Som jag misstänkte är det förstås samma musik varje gång. Även här passar den utmärkt. Den är smäktande sorglig, full av ånger och vemod, och den passar perfekt. Originalmusiken i Johan Falk-serien är skriven av Bengt Nilsson och just det här stycket heter ”Funeral (Pavane)” och finns att lyssna på på Spotify.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

*research*… Haha, jag visste väl att just det där stycket som spelas innan förtexterna var föööör bra för att vara ett original. ”Pavane” skrevs av den franske tonsättaren Gabriel Fauré i slutet av 1880-talet. Nedan ser ni ett YouTube-klipp med en symfoniorkester som framför stycket. Pavane är en dans som var populär bland de europeiska hoven under 1500-talet och Faurés musik är alltså tänkt att dansa till. En långsam dans. Och just i Spanien dansade man pavane vid begravningar vilket passar in på stämningen i Johan Falk.

 

Johan Falk: Operation näktergal (2009)

NäktergalJaha, vad har vi här då? Jo, vi har Johan Falk & GSI som ger sig in i prostitutionsträsket. Unga flickor från Östeuropa rekryteras och kommer in till Sverige via färjor från Tyskland. Om jag minns rätt så rekryteras/luras tjejerna av Hanna, en polsk tjej som jobbar i baren på båten. Det är just Hanna som GSI övertalar att börja arbeta tillsammans med dem för att sätta dit the bad guys.

Mjaha, oj då, jag har visst inte så mycket att säga om Operation näktergal märker jag nu. Jag tyckte det var ett ganska tråkigt avsnitt.

I fokus är GSI-medlemmen Lasse (Henrik Norlén från bl a mästerliga Hotell). Det är han och Johan som först kontaktar Hanna. Kärar Lasse ner sig i Hanna? Är påven katolik? Jag vet att vissa (inga namn nämnda *host*Fiff*host*) inte alls gillar Lasse som rollfigur och visst är han ruggigt oproffsig här, men än så länge är han bara en människa med fel och brister som alla andra.

Vad annars? Ja, Frank Wagner är med på ett hörn som pliktskyldigast, och Johan har ganska roligt gnabb med sin nya och tillfälliga kvinnliga chef. Johans ordinarie chef Patrik Agrell (komikern Mikael Torving) är pappaledig i den här filmen, därav den nya chefen. Jag återkommer till Torvings insats som Patrik i senare texter.

Operation näktergal är väldigt länge seg och tråkig. Det blev bättre under den sista kvarten då intensitetsnivån höjdes. Dessutom drog det under filmens slutscener igång en känslosam, klassisk och passande musik. När jag tänker efter så är det nog samma musik varje gång, kanske t.o.m. både i början under förtexterna och i slutet under eftertexterna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Uppdatering: He, ”ett ganska tråkigt avsnitt” skriver jag här ovan ser jag. Ja, nu är ju det här en film, men det är en film i en serie med 20 så det känns som att det är en tv-serie man ser, och det är speciellt sant efter nystarten 2009.

Johan Falk: Leo Gaut (2009)

Leo GautEfter två Independence Day-filmer och en årsbästalista så är det återigen tillbaka till den gamla vanliga svenska filmverkligheten som gäller. Dags för Johan Falk med andra ord.

Efter att ha sett den första filmen i serien, Noll tolerans, så upptäckte jag att film nummer sju i ordningen hade undertiteln Leo Gaut. Just därför såg jag verkligen fram emot den. I Noll tolerans spelar Peter Andersson den ytterst otäcke och hänsynslöse skurken Leo Gaut, och han gör det mycket bra. Andersson var den filmens höjdpunkt.

Nu skulle alltså Gaut dyka upp igen – och det gör han, men samtidigt gör han det inte. Jag ska förklara vad jag menar. I Noll tolerans satte Falk dit Gaut som åkte in på ett långt fängelsestraff. I den här filmen har det gått tio år och Gaut är ute igen men numera en laglydig medborgare. Tillsammans med sin fru driver han en restaurangverksamhet. Han har även en tonårsdotter och en sjuårig son.

Gaut är alltså nu plötsligt ”snäll” och istället för att det är han som hotar och dödar så är det andra skurkar som hotar honom och hans familj. Det handlar givetvis om den i kriminalserier så vanliga beskyddarverksamheten. Det ena leder till det andra och plötsligt ser vi Johan Falk och Gaut SAMARBETA (!).

Nej, handlingen i Leo Gaut tog inte alls den vändning som jag ville. Visst finns det ett intressant grundtema här nånstans. En f.d. kriminell vill bli laglig men dras obönhörligen tillbaka in i svårigheter. ”Just when I thought I was out… they pull me back in”. Problemet är att vi inte fått se nånting om Gauts påstådda förvandling. För oss tittare är det lite svårt att acceptera att Gaut från en film till en annan går från genomond till en familjefar med gott hjärta.

Ett annat problem är att Joel Kinnaman saknades. Han glimrar tydligen förbi i början av filmen men det är inget jag minns själv. Efter att man valt att fokusera på Kinnamans rollfigur Frank Wagner i tre filmer försvann han plötsligt, vilket kändes som en borttappad pusselbit. Om man hade ersatt det med nåt minst lika bra är det kanske inget man tänkt på men tyvärr så kändes filmen om Leo Gaut för tråkig och utdragen, och utan den där riktiga intensiteten.

Just Peter Anderssons insats i sig är det inget fel på. Däremot tycker jag alltså att den Leo Gaut som manusförfattarna skapat här inte känns som samma Leo Gaut som vi såg i Noll tolerans. Nånting hände uppenbarligen med honom under fängelsetiden men det förblir höljt i dunkel.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Johan Falk: National Target (2009)

Johan Falk National TargetTjoho! The Falcon is back. Den här gången försöker Falk och GSI komma åt en mystisk (rysk?) maffiaboss vid namn Mr K. Hur ska de komma denne mäktige men osynlige Mr K på spåret? Jo, givetvis genom att utnyttja sin superinfiltratör Frank Wagner igen. Wagner låter ”marknaden” veta att han vill köpa gigantiska mängder amfetamin. Den ende som kan leverera? Japp, ni gissade rätt: Mr K.

Mmm, den här gången tyckte jag att det kändes att Johan Falk: National Target var en film producerad som ett avsnitt av en tv-serie. Vi får inga maffiga helikopterfotade bilder på en europeisk huvudstad. Det finns en skillnad i det avseendet mellan de Falk-filmer som går upp på bio och de som enbart visas som tv-filmer.

Å andra sidan är det inget fel med att lägga tid på annat än det visuella. Jag kan nästan tycka att det är onödigt att låta en del av filmerna gå upp på bio. Nej, i och med att det i princip är en lång tv-serie så är det bättre att fokusera på karaktärerna och deras relationer än det maffigt visuella som gör sig bra på vita duken.

En bit in i filmen blev jag tagen på sängen av att det plötsligt blev väldigt spännande och intensivt. Jag fick Miami Vice-vibbar, vibbar av tv-serien menar jag då (inte filmen), och på ett positivt sätt. Just det här med att vara undercover, som Frank är, och hur man då tvingas spela ett dubbelspel både mot sin familj och mot skurkarna. Det finns nåt oemotståndligt nervigt och desperat i det här upplägget.

Jag har sagt det förr, ett antal gånger, men återigen är det Joel Kinnaman (som Frank Wagner) som lyfter filmen. Det förekommer ett antal ruggigt bra scener där Wagner måste hantera pressen, där han är ordentligt prövad av de skurkar med vilka han ska göra affärer, bl a en scen i ett inplastat hotellrum…

Kinnaman lyckas alltså få fram sin inre hänsynslösa skurk på ett trovärdigt sätt som gör att man förstår att de äkta skurkarna går på hans spel. Jag hoppas att det i framtiden kan dyka upp en matig skurkroll till Kinnaman som en rejält slemmig bad guy, med backslick förstås. Gissa vilka de två första bilderna på Google föreställer om man söker på ”backslick”…

Jakob Eklund då som Johan Falk själv? Ja, han är stel, det går inte att komma ifrån. Han är lite trist helt enkelt, men det är inte så konstigt då det är Wagner som totalt dominerar och den person jag är intresserad av i filmen. Det finns dock några saker jag gillar med Falk: Att han fortsätter med sitt härliga vafan, att han har ett ärr på kinden som en kontinuitetscallback till Den tredje vågen, och slutligen, att det faktiskt ser ut som han har sovit när han blir abrupt väckt i sängen.

Några slutnotiser innan slutbetyget:

  • Ruth Vega Fernandez som Wagners flickvän har en otacksam roll som en kvinna som inte kan göra nåt själv åt sin situation utan bara är ett offer.
  • Skurken (inte Mr K utan hans närmaste man) äter både mandarin och banan. En man att frukta med andra ord.
  • Jag hade problem med att Wagner en bit in i filmen plötsligt verkade trivas i sin roll som undercover trots att han hela tiden hävdat motsatsen, och speciellt efter det som sker i inledningen (med hans flickvän). Fast han kanske tänkte att han skulle kunna få hämnd och därför ville spela vidare?

Slutbetyg: en rak trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Johan Falk: Vapenbröder (2009)

VapenbröderJohan Falk är tillbaka igen! Eller man kanske snarare ska säga att Frank Wagner är tillbaka. I Vapenbröder får vi nämligen följa Frank (Joel Kinnaman) när han går djupt undercover i Seth Rydells gangstergäng. Falk & GSI ska iscensätta en fejkad vapenaffär och Wagner ska agera mellanhand. Men Rydell (Jens Hultén, lika rolig som vanligt) har dock andra planer och vill plötsligt inte sälja vapnen längre. En annan köpare som är villig att både köpa mer och betala mer har dykt upp. Wagner får helt enkelt spela med så gott han kan och se vad som händer.

Vid det här laget, bara två filmer in i den andra serien filmer som kom 2009, börjar Johan Falk redan kännas som en tv-serie. Vi börjar lära känna våra rollfigurer, utvecklar relationer till dem. Vissa gillar man, andra tycker man är jobbiga. Det här bidrar givetvis till att det är lättare att sugas in i filmerna. Det är som att träffa gamla vänner helt enkelt.

I just Vapenbröder är det alltså fokus på Frank Wagner och Kinnaman gör honom perfekt. Jag har säkert skrivit det tidigare, men det är nåt med ögonen, blicken, som förmedlar en känsla av bräcklighet och beslutsamhet på samma gång. Wagner är ständigt nervös, känner sig ständigt bevakad, ständigt osäker, måste hela tiden spela ett spel.

Jakob Eklund då? Ja, är han inte lite stel? Han kör på med sitt ”vafan” som vanligt men det funkar.

Det förekommer en ganska bra sekvens, ett montage om jag minns rätt, där vi får se Wagner och Falk och hur deras liv i viss mån är lika. De båda är skilda från sina familjer stora delar av tiden pga vad de sysslar med. Givetvis inget som inte har gjorts förutom, men… det funkar.

Ungefär samtidigt som jag kollade Johan Falk-filmerna kollade jag även på tv-serien Mr. Robot, och just därför var det kul att inse att Martin Wallström som spelar en medlemmarna i Rydells gäng även har en stor roll i Mr. Robot. I tv-serien är han en slick IT-kille i kostym och stekarfrilla. I Johan Falk är han en gangstersnubbe med hästsvans och dessutom totalt blåslagen i ansiktet i princip hela Vapenbröder, och så äter han banan.

En annan rolig detalj var att Frank träffar på en jugoslavisk gangster som kallar honom ”Franke!”. Nu säger inte juggen ”Franke, min vän!” men jag undrar om det ändå inte var en hyllning till Pusher där ju Kim Bodnias rollfigur hette just Frank men kallas för Franke av Zlatko Burićs gangster.

Tempot i filmen kanske är lite för lågt. Det känns lite som ett mellanavsnitt i en tv-serie där man ska bygga upp handlingen och karaktärerna. Inget fel i det egentligen. Man måste ju se dessa filmer som en helhet, som en tv-serie, men några toppnivåer är ju svårt att nå just i detta ”avsnitt”. De actionsekvenser som förekommer är bra och förutom det något låga tempot puttrar det på bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Johan Falk: GSI – Gruppen för särskilda insatser (2009)

GSIEfter ett antal år i Haag där han jobbat för Europol är Johan Falk nu tillbaka hos Göteborgspolisen. Falk ska jobba i en framgångsrik liten grupp som har ett speciellt (eller särskilt om ni så vill) sätt att arbeta. Gruppen har en förmåga att nästan ligga steget före brottslingarna. Falk frågar sig hur det är möjligt? Svaret är förstås infiltratörer!

När ett antal värdetransportrån sker så är det upp till GSI att sätta dit de skyldiga innan de slår till igen. Under en jakt efter ett nytt rån dödas en av medlemmarna i gruppen. Misstänkt för mordet är en viss Frank Wagner (Joel Kinnaman) som är känd som kriminell hos polisen. Allt ställs på sin spets när Wagner oväntat kontaktar Falk och säger att han har något att berätta…

Det var en annan känsla i den här den fjärde filmen i serien om Johan Falk. Här är vi tillbaka i Göteborg. Vi får följa poliserna, främst Falk förstås, både i deras privatliv och på jobbet. Det som är sticker ut för mig är att man även får följa de kriminella. Det har funnits antydningar till det i tidigare filmerna också men här är bägge sidorna av lagen med lika mycket. Det är lika mycket fokus på Falk och hans kollegor som på gangstern Seth Rydell (spelad av stenhårde Jens Hultén). Jag ska inte säga att det är The Wire-nivå, för det är det definitivt inte, men känslan påminner lite om David Simons mästerliga tv-serie om Baltimore.

Förutom Hultén så är även Joel Kinnaman en sevärd nykomling. Jag gillar verkligen Kinnaman här. Man kan faktiskt säga att det är han och Hultén som lyfter filmen från att hamna i den lägre betygsfåran. Scenerna mellan Falk och Wagner är svinbra. Intensiva och nerviga. Mest är det Kinnamans förtjänst. Det är nåt med hans blick, rädd och kaxig på samma gång, och det är ju så det är för honom i den roll han har i filmen. Han måste vara kaxig men är samtidigt livrädd.

Jag har läst att många klagar på dialogen. Well, man kan väl säga så här: regissören Anders Nilssons starka sida är nog inte personregi och att skriva bra dialog. När det funkar så beror det främst på att skådisarna lyfter det hela en nivå högre. Däremot kan jag inte låta bli att älska hur ofta Johan Falk säger ”men vafan!”. Det måste ju vara ett medvetet internt skämt från filmmakarnas sida vid det här laget. Samtidigt så är det ju så man pratar i vardagen. Det är lätt att det blir samma uttryck som man kör med hela tiden.

En sak som inte funkade var jargongen mellan medlemmarna i GSI. De körde med ett fånigt prat mellan sig som bara kändes oseriöst. Det påminde mig om samma jobbiga jargong som soldaterna hade i Aliens.

En bra sak är att man har en bra mångfald i castingen, kvinnor, män, folk med annan bakgrund än svensk, och att man har det utan att egentligen gör nån grej av det. Det är bara så det är.

GSI får tre och en halv särskilt utvalda betygshopp från mig. Nu ser jag fram emot nästa film i serien, Vapenbröder.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: