$9.99 (2008)

Jag skickar ut ytterligare en gammal text om en film som jag såg på filmfestivalen för tio år sen. Den här gången handlar det om den leranimerade filmen $9.99. Ja, fast det är inte lera utan man har använt silikon för att skapa figurerna.

$9.99 är en stop motion-animerad australiensisk film om ett bostadsområde i Sydney där alla har sina stora och små problem. Skön och underfundig humor kännetecknade filmen. Ibland överraskade den med drömsekvenser eller surrealistiska scener (låtsasvänner, livs levande änglar och annat). $9.99 syftar på kostnaden för en bok som en av karaktärerna köper som ska lära ut meningen med livet. Ja, litet närmare svaret på den frågan kommer kanske filmen. $9.99 är väl en må-bra-film fast med lite svärta. Men nånstans så är det ofta så att en animerad film bara kan göra intryck till en viss gräns. Den kan vara skön och rolig,men nåt riktigt avtryck gör den kanske inte. Undantaget är väl Eldflugornas grav. $9.99 får en stark trea. En skön film, helt klart.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Om visningen: Mja, inte så mycket att säga. Halvbesatt på Saga så där lagom till lunch. Men en skön visning och skön stämning.

Transsiberian (2008)

Stockholm Filmfestival äger i år rum 7-18 november. För tio år sen besökte jag festivalen som vanligt och då såg jag hela tolv filmer. Ja, det är väl inte så jättemånga kanske. Jag såg ju lika många filmer under tre dagar nere i Malmö i år. Men det är en annan grej när man är hemma i Stockholm och jobbar som vanligt. Vi får se hur många det blir i år. En av filmerna jag såg under 2008 års festival var Transsiberian. Så här tyckte jag om den efter visningen.

Brad Andersons förra film The Machinist var en helt ok paranoid mysteriethriller. I hans nya film möter vi Woody Harrelson och Emily Mortimer som efter att ha hjälparbetat i Kina bestämmer sig för att ta transsibiriska järnvägen till Moskva på sin väg hem till USA. En bit in på resan får de sällskap av ett ungt och lite halvskumt par, spelade av Kate Mara och Eduardo Noriega.

Mmm, filmen är godkänd ganska länge. Harrelson gör en lustig karaktär som både är naiv och kul. Mortimer funkar inledningsvis som hans fru men det ändras efter hand. Många av miljöerna är också riktigt snygga. Bl a en fantastiskt snygg ortodox kyrka i vintermiljö (nån som vet om den finns på riktigt?).

Tyvärr tar filmen mot slutet en vändning mot kalkonens rike. Saker och ting händer som man inte kan undvika att skratta åt trots att det ska vara spännande. Ett problem är att Mortimer inte är trovärdig i sin roll då hon ska förställa en f.d. bad girl som haft problem med droger men som nu gift sig med den kristna Harrelson. Ett annat problem är att handlingen mot slutet är så förvirrad och ologisk att man bara häpnar. Många scener är helt ok och spännande men handlingen och logiken som fört filmen fram till dessa scener är skrattretande. Tyvärr.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Om visningen: Brad Anderson var på plats och tyckte att Stockholms vinterväder passade som inramning av filmen. Sen skulle filmen börja. Det vara bara det att man startade fel film. Leonera gick igång till publikens protester. Vissa lät dock höra ”det är bara en förfilm!”. Efter fem-tio minuter började till slut rätt film.

Doomsday (2008)

I väntan på att jag ska bli klar med min text om Den blomstertid nu kommer så skickar jag ut en gammal recension av den allra första filmen jag såg när jag var betatestare (klicka på länken för att ta del av resultatet av min betatestning) av den numera avsomnade filmtjänsten Voddler. Texten om Doomsday skrevs i oktober 2009.

Doomsday är en helt annorlunda film jämfört med Neil Marshalls Instängd, som var en liten skräckpärla som jag gillade. I Doomsday sparas det inte på krutet och den krypande stämningen lyser med sin frånvaro. Det är action, action, action. Under de första minuterna har både armar, huvuden (ja, om jag minns rätt?) och ben med våld avlägsnats från sina kroppar.

För min del är alltid apokalyps-sci-fi en bra förutsättning för en film. Det garanterar nästan alltid ett godkänt betyg. Så själva idén med farsoten och det isolerade Skottland tilltalar mig. Nu var dock vissa saker lite väl klyschiga vilket drar ner betyget en del. Jag tänker t ex på hur Skottland har delats upp i ett vilt Mad Max-samhälle och ett aningen mer lugnt ”riddarsamhälle” där det är beige-färgade tygkläder och pilbåge som gäller istället för krigsmålning, spikklubba och läder. För övrigt så haglar Mad Max-referenserna och filmen känns inte originell överhuvudtaget, vilket Instängd faktiskt gjorde.

Det som ändå gör filmen sevärd är att man, som sagt, inte spar på krutet någonstans. Folk dör till höger och vänster, i snabb takt, och ingen går riktigt säker. Huvuden krossas, blodet sprutar, folk grillas levande, och det blir bitvis splatterroligt – vilket jag aldrig brukar tycka är speciellt roligt, men den här gången gjorde jag det. Till slut vill jag säga att jag gillade Bob Hoskins (han gav lite välbehövlig tyngd åt filmen) samt att ”ögat” var lite fånigt och inte kändes speciellt lättarbetat.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Che: Part Two (2008)

Då avslutar jag mitt lilla Che Guevara-tema med den andra delen av Steven Soderberghs duo med filmer om argentinaren som blev gerillaledare. Texten skrevs i juni 2009.

Som jag skrev i mitt omdöme om första delen i Steven Soderberghs filmer om Che Guevara så kändes det tveksamt om jag skulle se den andra och avslutande delen på bio. Men principfast som jag är, bara för att, så kunde jag inte hålla mig utan såg den bio den med. Che – Gerillaledaren utspelas i princip helt på landsbygden i det bergiga och skogiga Bolivia under 1967 när Che försöker starta en revolution där. Den bolivianska armén får nys om att Che finns i Bolivia och tar hjälp av USA för jaga ifatt och döda honom. Samtidigt har Che själv ganska svårt att uppnå kritisk massa när det gäller själva revolutionen, hur långhårig och skäggig han än är.

Fotot i filmen är riktigt smakfullt gjort, av Söderbergh själv för övrigt. Det känns mjukt och betraktande utan jobbiga actionklipp eller meningslösa konstnärliga grepp. Benicio Del Toro är grym i titelrollen, precis som i ettan. Han är fantastiskt nedtonad. Om detta är baserat på nån sorts verklig research eller Del Toros egen tolkning vet jag inte, men det ger filmen en lite sorglig (nästan apatisk) känsla. Nu stämmer det i och för sig ganska bra överens med den känsla jag fick av hur Che var som person som jag fick när jag såg den sevärda Dagbok från en motorcykel; timid, lite tafatt, men med en väldig vilja och envishet.

Jag tyckte faktiskt det här var bättre än ettan. Det kan bero att jag var lite beredd på hur filmen skulle vara. Precis som i ettan är det inte nån spektakulär actionthriller. Vardagligt, långsamt och i sporadiska scener för Soderbergh fram filmen mot det oundvikliga slutet. Och just det där oundvikliga slutet gjorde att filmen hade en undergångsstämning som jag uppskattade. Ett problem är dock att filmen innehåller lite för många personer samtidigt som det är en för svag historia. Det finns liksom inget att hänga upp handlingen på. Slutbetyget blir en svag trea, alltså precis godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Che: Part One (2008)

Igår postade jag ett inlägg om Dagbok från en motorcykel, Walter Salles biografifilm om den unge Che Guevara. Jag lovade att återkomma med mina tankar om Steven Soderberghs filmer om samme man. När man, eller åtminstone jag, tänker på Soderbergh och hans filmer så är det väldigt lätt att glömma Che-filmerna. De känns inte som Soderbergh-filmer och de gick under radarn när de kom. Om de hade kommit ut idag är det mycket tveksamt om de överhuvudtaget hade fått biopremiär har jag en känsla av. Denna korta text om den första delen skrevs i maj 2009.

På första maj (av alla dagar) så bestämde jag mig för att se första delen av Steven Soderberghs tvådelade biografi-film om Ernesto Che Guevara. I Che – Argentinaren får vi följa Che när han tillsammans med Fidel Castro i slutet av 50-talet gerillakrigar mot Kubas diktator Baptista. Hantverksmässigt är det inte dåligt, och inget annat var ju att vänta med Soderbergh bakom regispakarna. Problemet är att filmen är urbota tråkig ändå. Vad vill Soderbergh säga med filmen? Den är inte spännande då den bara radar upp djungelmarscher och svartvita klipp från Ches besök i New York och FN 1964. Det finns ingen spänning, inga konflikter som är intressanta, ingen röd tråd eller något att hänga upp handlingen på. Om man vill veta mer om Che så är Dagbok från en motorcykel bättre. Well, den är åtminstone en bättre film. Nä, Che – Argentinaren hade inget driv överhuvudtaget och det kan inte bli godkänt. Det känns tveksamt om jag kommer att se del 2, Che – Gerillaledaren, på bio. Men kanske, bara för att.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Imorgon kommer en lite längre text om Che: Part Two (Che – Gerillaledaren).

2 x Michel Gondry

Här kommer två gamla kortisar om två Michel Gondry-filmer. The Science of Sleep såg jag på Filmfestivalen 2006 och kanske var det därför den gick hem så bra för mig. Det är ju alltid lite speciellt att se filmer på festivaler. Sen gjorde kanske höga förväntningar att Gondrys nästa film Be Kind Rewind, som kom två år senare, inte funkade lika bra.

 

The Science of Sleep (2006)

Michel Gondrys första långfilm som han skrivit manus till helt själv, utan hjälp av Charlie Kaufman alltså. Det är en otroligt lekfull, fantasifull och romantisk komedi där mexikanen Gael García Bernal är charmig i rollen som snubben som strular till det med sin granne spelad av Charlotte Gainsbourg. Det här är nog bland det mest annorlunda och barnsligaste jag har sett på bio i en film för vuxna – och det funkar utan att bli fånigt, vilket jag var rädd för i början. Bitvis är den mycket rolig och jag skrattade ett gäng gånger. Det är helt enkelt en må-bra-film som jag rekommenderar. En brasklapp dock: den kan möjligen uppfattas som fånig av vissa. Av mig får The Science of Sleep dock en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Be Kind Rewind (2008)

Jag säger det direkt: en besvikelse! Men ok, det kommer kanske inte som en jätteöverraskning då Michel Gondry verkligen blandar och ger. Jag trodde ett tag att det krävdes en manusförfattare (som Charlie Kaufman) för att styra upp honom. Men den tesen stämmer inte då Human Nature, som Kaufman skrev, är en dålig soppa, medan The Science of Sleep, som Gondry stod för själv, var skönt skön. Som många andra konstaterat så är Be Kind Rewind en film som hyllar en persons egna kreativitet. Tyvärr har Gondry inte fattat att det inte räcker med en räcka charmiga och fantasifulla ”YouTube-klipp” med Jack Black om man samtidigt har ett klichéfyllt, platt och tråkigt manus. Mos Def är den enda karaktären som har nåt sorts djup. Vissa scener är briljanta som t ex när Black och Def ska sabotera en kraftstation och gömmer sig genom att likt mänskliga kameleonter ha overaller som matchar omgivningen. Slutbetyget kan dock inte bli mer än en stark tvåa, dvs underkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Day the Earth Stood Still (2008)

För drygt en vecka sen postade jag ett inlägg om den bästa filmen Keanu Reeves nånsin varit med i, en film som är bra på riktigt: The Matrix. Nu, i väntan på min recension av Avengers: Infinity War som droppar på onsdag, kommer här en gammal kortis om en inte riktigt lika bra film. Texten om The Day the Earth Stood Still skrevs i augusti 2009.

Originalet till den här sci-fi-rullen är en klassiker och riktigt bra (4/5). Det som är bra i den här remaken är inte mycket. Några saker finns det dock som jag uppskattade. Keanu Reeves med sitt nååågot stela spel passar perfekt som utomjording i obekväm människokropp. Jennifer Connelly är också godkänd även om det här inte är en skådespelarnas film. Fotot är bitvis ganska snyggt. Det var väl det ungefär. Resten är skräp. Historien segar sig fram som ett rostigt ooljat tröskverk. Det är totalt ospännande hela tiden. Bara en massa SWAT-teams och arméinsatser hela tiden (gäsp). Specialeffekterna är anonyma. Rymdskeppen är urtråkiga. Jag gillar egentligen grundidén (inte så konstigt eftersom jag gillar originalet), men, nä, regissören har inte alls lyckats att få liv i historien.

Filmen påminner en hel del om Knowing men den rullen tog ut svängarna mer och kändes mer oförutsägbar. Här leder liksom historien ingenvart. Vi kommer aldrig till nån höjdpunkt.

Och just det, kan nån ta bort den där ungen. Han är visst Will Smiths son. Bara ta bort honom.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag noterer att filmens regissör är en viss Scott Derrickson. Vem är det frågar ni er? Jo, han har gjort en av mina absoluta skräckfavoriter från de senaste tio åren: Sinister. Och även Doctor Strange ser jag nu, en av de MCU-filmer som jag ger klart godkänt.

Arn: Riket vid vägens slut (2008)

Dags för några ord om den andra och avslutande delen i filmerna om Arn. Jag har för mig att det även skulle komma en tv-serie men om jag minns rätt så hoppade SVT av och sen skulle väl TV4 vara med men sen blev det inget till slut ändå. Texten om Arn: Riket vid vägens slut skrevs i september 2008.

Då har jag sett del två i det här något överdrivet hånade svenska storfilmsprojektet (del ett fick 3-/5 av mig). Arn befinner sig i Det Heliga Landet som korsriddare medan hans älskade Cecilia uthärdar på ett kloster hemma i Västra Götaland. Till slut kommer Al Ghouti (som han kallas av araberna) ändå hem till Sverige och kastas så småningom in i striden om kungakronan. Det står mellan Sverkersätten (som stöds av de ondskefulla danskarna) och Folkungaätten som av någon anledning betraktas som god enligt filmens logik.

Nja, det finns inte så mycket att säga egentligen. Filmen känns platt och feg. Det finns ingen originalitet utan man försöker få till en film som ska tilltala alla och ingen. Jag ställer mig frågande till varför man har valt just dansken Peter Flinth att stå vid rodret för det dyraste svenska filmprojektet någonsin. Vad kvalificerat Flinth för detta? Jo, ett tv-avsnitt av Wallander samt Olsen Banden Junior (danska Lilla Jönssonligan). Ok då, han har gjort en film som heter Örnens öga som utspelar sig i 1200-talets Danmark och det är kanske där vi har förklaringen.

Filmen är, hur konstigt det än låter, ändå hyfsad trots att den är platt och feg. I sina bästa stunder är den sevärd, i sina sämsta stunder behöver man ändå inte ha skämskudde. Man har slängt in en ganska rolig norrman som funkar som komisk avlastning till den gravallvarlige Arn. Ett problem med filmen är att avsnitten med Arn som korsriddare i Det Heliga Landet känns alltför komprimerade. Jag kände likadant när jag såg den första filmen. Arns möte med muslimerna och främst Saladin är det som är bäst i hela filmen och tyvärr känns det genomstressat för att Arn snabbare ska komma hem till kriget mot danskarna.

Men, men, nu kan ju filmen inte vara tre timmar lång; det är kvalitetsnivån för låg för. Jag ger den ändå godkänt trots allt. Den största bristen är nog att man inte känner speciellt mycket för karaktärerna. Arn och Cecilias kärlekshistoria berör inte riktigt som den skulle ha gjort i en riktigt bra film. En sista kommentar är att Gustaf Skarsgård som Kung Knut funkade den här gången, kanske för att han nu hade klippt sig. En annan litet lustig detalj var att både Cecilia och Arn ser likadana ut hela tiden trots att över 20 år passerar. Jag förstår inte riktigt hur filmmakarna tänkt där.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det kom faktiskt en tv-serie i sex delar som 2010 sändes i TV4.

Varg (2008)

Varg! Det ordet får mig alltid att tänka på Stephen King och Peter Straubs Talismanen och en viss figur från den fantasyromanen. *snyft* Men nu handlar det om en svensk film med just den titeln och min preblogg-text skrevs i maj 2008.

Kerstin Ekman har skrivit manus till filmen som bygger på en litet avsnitt ur hennes romantrilogi Vargskinnet. Svenska recensenter har av någon anledning gått ner i brygga inför filmen, kanske beroende på att kulturelithyllade Ekman är inblandad. Peter Stormare spelar den renskötande samen Klemens som får en varg på halsen, och hans renar får också vargen på halsen – bokstavligen. Med sig på fjället har Klemens sin brorson Nejla/Nils, väldigt bra spelad av nykomlingen Robin Lundberg.

Först en liten men för mig revolutionerande parentes: jag såg Varg på Filmstaden i Råsunda och jag upptäckte till min förvåning att jag hade egna (!) armstöd på bägge sidor. Jag satt med andra ord i en helt egen skön biofåtölj. Detta tillsammans med ett överflöd av benutrymme bidrog till en skön biokväll.

Perfekt hade kvällen varit om filmen hade varit en höjdare. Nu är den inte riktigt det. Men den är helt ok. Positivt var själva ämnet i filmen, alltså att den handlar om samer, renskötsel och huruvida man som renägare har rätt att döda en varg som hotar det som man livnär sig på. Det måste ha varit kul för Stormare att göra den här rollen. Efter att ha spelat galen kosmonaut och blonderad fåordig mördare så får han här spela en riktig människa, och han gör det bra.

Trots Stormare så är det ändå Robin Lundberg, som spelar unge Nejla, som är bäst i filmen. Nejla hamnar i en rejäl knipa och Lundberg gestaltar Nejlas känslor på ett trovärdigt sätt. När det gäller filmen som helhet så sugs den någonstans ändå in i det svenska småtöntiga filmträsket. Det kändes som filmen hade kunnat bli riktigt bra om man vågat gå på djupet och låtit filmen vara lite längre. Nu blev det som en light-light-mix av Into the Wild och Grizzly Man. En trea blir betyget till filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Drottningen och jag (2008)

Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia inledde året med att skriva om den svenska dokumentärfilmen Drottningen och jag. Därför tycker jag att det kunde passa bra att skicka upp min gamla preblogg-recension av samma film. Texten skrevs i januari 2010.

SVT Play en bra tjänst som jag har börjat utnyttja mer och mer under det senaste året efter att jag kopplat ihop dator och tv. (Det där med att titta på film på en datorskärm är väl inte någons grej, i alla fall inte min.) Nu tog jag chansen att se dokumentären Drottningen och jag som handlar två personer, som har liknande men ändå fullständigt olika bakgrund, som möts och faktiskt finner att de har mycket gemensamt. Svensk-iranska filmaren Nahid Persson Sarvestani träffar och gör en film om f.d. drottningen Farah av Iran.

Det som gör filmen speciell är att Nahid i slutet av 70-talet själv deltog aktivt i protesterna mot shahens styre som tvingade shahen och drottningen i landsflykt. Fast det muslimskt styrda Iran blev ju kanske inte vad alla hade hoppats på. Nahids familj protesterar även mot denna regim, och efter att Nahids bror avrättats (av den muslimska regimen) och familjen tvingats fly hamnar Nahid till slut i Sverige. Drottningen Farah lever omväxlande i USA och Paris.

Drottningen och jag kändes med tanke på upplägget som en unik dokumentär. Det är lustigt hur ”liten” och ”stor” världen ibland kan vara. Här har vi den svensk-iranska regissören som gjort kritiska filmer om det muslimska Iran som nu träffar ex-drottningen av Iran. En f.d. drottning som när hon får höra om Nahids bakgrund först betraktar henne som någon som enbart vill kritisera henne. Efter hand växer dock en vänskap fram mellan de båda, en något motvillig vänskap.

Filmen behandlar det här med objektivitet när man gör dokumentärfilm. Hur ska Nahid agera? För 30 år sen protesterade hon mot shahens styre och bidrog till att få honom störtad. Nu ska hon intervjua hans änka. Om hon ställer för kritiska frågor så kanske hela filmen skiter sig, om hon är för mesig så verkar det som om hon säljer sig. När Nahid är på fest med rojalister som hyllar drottningen så känner sig hon ganska obekväm och är faktiskt mest bekväm med drottningen själv. Det är märkligt med en ex-drottning som av många fortfarande betraktas som en drottning. Samtidigt är det sorgligt, hur man än ser på det, då hon inte har något hemland.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: