Into the Wild: Into the Wild (2007)

Ah, fasiken, vi slänger in ytterligare en film i temat, och inte vilken film som helst. Den borde kanske ha varit med från början och det är förstås filmen som har fått namnge temat. Sean Penns Into the Wild, en film som jag inte skrivit om tidigare på bloggen. Men det var nåt med filmens ton som gjorde att den inte kändes som den typ av filmen som jag var ute efter. Det är liksom inte så mycket MacGyver över huvudpersonen om man säger så. Jag såg den första gången på Stockholm Filmfestival 2007 (därav en liten Om visningen-anekdot nedan) och gillade den skarpt, med några små reservationer. Först kommer här mina gamla tankar om filmen från 2007 i kursiv stil, och sedan lite kort, eller lagom långt, om hur jag upplevde den vid omtitten förra veckan.

Jag gillar alla de tre filmer (The Indian Runner, Hämnden och Löftet) som Sean Penn gjort som regissör. Alla är godkända i mina ögon och balanserar på gränsen mellan treor och fyror. Into the Wild är som Penns tidigare filmer en ganska mörk men vacker historia. Romantiska komedier verkar inte vara Penns kopp te – än så länge. Filmen bygger som väl de flesta vet på verkliga händelser. Emile Hirsch är helt fantastisk som Chris McCandless som klipper av all kontakt med sin familj, skänker pengarna i sin collegefond till välgörande ändamål och ger sig ut på en odyssé genom USA för leva ett med naturen (och hitta sig själv?).

Penns filmer har ibland en förmåga att bli lite väl tunga. Ett litet problem med Into the Wild är att den känns aningen lång. Å andra sidan är det till stora delar en riktigt skön roadmovie med underbara scenerier och intressanta människor. Czech (a.k.a. Movies – Noir) skrev att behållningen av filmen var de karaktärer som Chris möter, och jag håller med. Det är när Chris samverkar med andra, när han får medhåll eller mothugg från andra, som filmen tänder till. Vince Vaughn, hippie-paret och Hal Holbrook är det som höjer filmen till en svag fyra för min del (plus att festivalvisningar alltid är lite speciella).

Chris är skön typ med en egen vilja (egen främst i betydelsen annorlunda). Samtidigt kan man inte låta bli att tycka att han är en egoistiskt naiv barnunge också. En fascinerande film helt klart, som sitter kvar i huvudet ett bra tag efteråt. Jag tyckte som helhet att den grep tag en hel del. Bitvis var det även rätt schysst musik av Eddie Vedder som passar bra. Dock var inte alla låtar bra låtar även om de passade i filmen. En sak som störde lite var Chris yngre systers berättarröst. Jenna Malone spelade rollen helt ok, men hennes röstpålägg blev i det här fallet lite väl prettopoetiskt.

Om visningen: Lite kul (eller inte alls kul) var att jag åt jobblunch i Mörby Centrum och såg Ewa Fröling där. Sen dök samma Fröling upp på visningen av Into the Wild och knep dessutom sista platsen i salongen (längst fram, längst ut på sidan).

Jaha, jag såg alltså om Into the Wild förra veckan, i fredags närmare bestämt. Jag gillar fortfarande mycket med filmen men de bra delarna kanske inte är riktigt lika bra och de sämre delarna kände jag av aningen mer den här gången. Är den inte lite väl pretto? Systerns berättarröst känns inte klockren. Jag fick lite Terrence Malick-vibbar. Nu är jag inte själv nån som egentligen ogillar just Malick, men ni förstår lite vad jag menar tror jag. Prettopoetiskt som jag skrev själv. Eddie Vedders filmmusiken är passande men samtidigt fick jag en känsla av övertydlighet. Jag kom fram till att jag oftast inte gillar när det är sång i ett soundtrack. Det drar uppmärksamheten till sig och gör att jag lyssnar på texten istället för att se filmen. Inledningen av Apocalypse Now är undantagen.

En aspekt av filmen som jag noterade förra gången var att Chris rollfigur delvis var naiv och egoistisk. Den aspekten förstärktes denna gång. Det som han gör, det gör man bara inte. Att lämna sin familj inklusive en syster som han uppskattar (och måste veta att hon undrar vart han tagit vägen) totalt bakom sig utan ett ord under flera år, det gör man bara inte. Det hade varit en annan sak om han hade levt i ett hem med droger, missbruk och våld ständigt. Ja, Chris föräldrar har problem och är kanske inte så rackarns sympatiska men vafan. Skicka ett vykort då och då i alla fall. Men Chris har bestämt sig. Han träffar diverse personer under sin odyssé runt i USA. Han påverkar deras liv på ett positivt sätt, får dem att vakna eller bli sams. Sen drar han vidare och sina föräldrar har han förträngt.

Jag drar en parallell till Captain Fantastic. Där har vi en man, pappan spelad av Viggo Mortensen, som gör det han tror är rätt. Utifrån kan vi som tittare tycka att inte allt han gör är rätt. Han kommer dock till insikt och blir förlöst om man så vill. I Into the Wild gör Chris en liknande resa. Problemet är bara, för mig, att även om han kanske kommer till insikt (det är i alla fall Penns tolkning) så kommer det aldrig nån försoning. För mig är filmen lite för mörk och svår för att jag ska kunna behålla det betyg jag satte förra gången. Jag gillade filmen som sämst när han var i Alaska vid den där deprimerande bussen. Bäst var den när han på sin resa runt omkring i USA mötte andra personer, precis som jag skrev i min gamla text.

Slutligen: När Chris paddlar i Colorado-floden träffar han på ett danskt par där jag kände igen den manlige skådisen så väl, så väl. Vem var det?! Jag kunde inte placera honom. Nu kollar jag upp det och ser att det är Thure Lindhardt som spelar Sagas danske kollega Henrik i de två sista säsongerna av Bron. Helt galet. Två totalt olika figurer. ”U Can’t Touch This”. Klicka, speciellt om du har sett Henrik i Bron.

Betyg 2012:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Betyg 2018:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: En naiv 23-åring som vill göra uppror drar ut i vildmarken med vare sig kunskap eller utrustning.
Miljö: Många fina miljöer från USA. Skogar, öknar, Colorado-floden, och slutligen Alaskas avlägsna vildmark med strida strömmar och ibland oätliga växter.
Djurattacker: Det är liksom inte den typen av film men en gigantisk grizzly sniffar faktiskt lite på Chris vid ett tillfälle. Däremot mot råkar Chris ut för en ödesdiger växtattack.
MacGyver: Nja, som sagt. Det är inte den typen av film och det var väl därför jag inte tog med den i det här temat från början. Det är dramat som är det intressanta, inte äventyret.

Arn: Tempelriddaren (2007)

För några dagar sen postade jag ett inlägg om den svenska kalkonfilmen Tre solar. Idag handlar det återigen om ett försök att göra en svensk historisk film. Denna gång blev dock resultatet mer lyckat. Texten om Arn: Tempelriddaren skrevs i december 2007.

Detta års familjejulfilm blev inte helt oväntat Arn. Det var liksom minsta motståndets lag. Jag föreslog The Darjeeling Limited men blev nedröstad, och eftersom Wes Anderson inte är någon personlig favorit så blev det Arn.

Mjaha, historien i korthet då: Arn som barn skadas i olycka, överlever, skickas till kloster som ett sätt att tacka Gud, återvänder från klostret, blir kär i grannflickan Cecilia vars familj stöder ”fel” kung, vilket resulterar i att Arn blir korsriddare i Det Heliga Landet för att skydda Jerusalem och att Cecilia skickas till kloster.

Haha, jag blev faktiskt en aning positivt överraskad. Jag var rädd att det skulle vara fullständigt skrattretande skräp i stil med Tre solar (tidernas svenska kalkon) men filmen är faktiskt sevärd även om den har problem med att få till ett driv i berättelsen samt levandegöra den viktigaste karaktären, nämligen Arn själv. Själv gillade jag början av filmen, när Arn är pojke, växer upp på klostret osv. Det brukar vara tvärtom: när en barnskådis gestaltar huvudpersonen så väntar man på att hen ska växa upp så att man kan lära känna karaktären. Problemet är att Joakim Nätterqvist som spelar Arn som vuxen har ungefär lika mycket karisma och repliker som barnskådisen. Vad vill han? Vem är han? Varför är Cecilia kär i honom? Man får inte svar på någon av frågorna.

När filmen utspelas i öknen kring Jerusalem så lyfter det en aning och man får lite Kingdom of Heaven-känsla. Men även här är scenerna för korta och ytliga. Man hinner aldrig få en känsla för karaktärerna. Jag får för mig att man har tryckt ihop material för två filmer till en film. Bättre hade varit att berätta historien som utspelas i Sverige fullt ut, och sen låta den andra filmen fokusera helt på handlingen i Det Heliga Landet. Men, men. Filmen är ändå snygg och hyfsat välgjord och jag kan inte ge den underkänt men den får det sämsta betyg den kan få men ändå vara godkänd.

Några kommentarer om skådisarna, vilka som funkade och vilka som inte funkade. Funkade: Stellan Skarsgård, Sven-Bertil Taube, Milind Soman (spelade Saladin), Bibi Andersson. Funkade inte: Michael Nyqvist (har jobbiga manér som inte känns medeltida), Joakim Nätterqvist (ledsen pudel), Sofia Helin (ville men kunde inte), Gustaf Skarsgård (åh, vad dålig han var!).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Mina gamla tankar om uppföljaren Arn: Riket vid vägens slut kommer på onsdag.

Chrysalis (2007)

Fransmännen har känsla för stil, det får man ge dem. Chrysalis är en riktigt snygg actionthriller som utspelar sig i ett stålgrått Paris med skurkar som inte visar nån som helst hänsyn utan dödar för att de kan. I fokus hittar vi en manlig deppig polis (hmm, nytänk!) som får en ny kollega i form av en ung kvinna. Precis som den förra filmen jag skrev om, Before I Go to Sleep, så handlar det även här om en människas minnen, och manipulation av dessa. Vi får bekanta oss med en obehaglig hjärntvätt-klinik som för tankarna till Gattaca då miljöerna är ungefär lika rena och kalla som i den filmen. Det förekommer en hel del sköna scener, bl a en intensiv martial arts-fajt i ett badrum och en scen i en hiss på väg upp mot den där kliniken till tonerna av suggestiv syntmusik. Mot slutet av filmen blir nog allt det kalla och grå för mycket för mig och jag blir trött. Sista kvarten tog 40 minuter för mig att ta mig igenom.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Sunshine (2007)

I väntan på hyllningen av Luc Bessons senaste film (en hyllning som dyker upp här på bloggen på onsdag) så skickar jag ut en gammal preblogg-text om en annan science fiction-rulle. Jag tror Sunshine är en ganska uppskattad film. Själv tyckte jag inte den var så strålande. Texten skrevs i maj 2007.

Solen håller på att slockna. Ett rymdskepp med etniskt mixad besättning skickas för att nuka solen till liv igen, sju år efter det första försöket som misslyckades. 28 dagar senare som ju är en sorts sci fi-skräckis tyckte jag var helt ok. Här har Danny Boyle gjort – eller snarare borde ha gjort – en ren sci fi-thriller. Nu verkar det som att han (min kommentar: eller om vi ska skylla på manuset av geniet Alex Garland?) inte kunde låta bli att blanda in skräck mot slutet vilket blir filmens fall. Fram tills dess ligger filmen på en stabil trea. Det är snyggt, tajt stämning, hyfsade skådisinsatser (där Cillian Murphy skiner mest). Dock gick det inflation i snygga mäktiga klipp med rymdskeppet som sveper förbi framför kameran. Sen var det lite tråkigt med det vanliga upplägget där en efter en av besättningen går åt. Och sen slutet då… haha, ja, det blev nästan lite kalkon där.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Fantastic Four: Rise of the Silver Surfer (2007)

Fantastic Four Rise of the Silver SurferJag trodde inte mycket på den här uppföljaren även om jag faktiskt hade charmats tillräckligt mycket av ettan för att ge den godkänt. Uppföljare brukar ju sällan ge mersmak direkt.

Efter händelserna i den första filmen är nu den fantastiska fyran etablerade superhjältar och kändisar. Den osynliga kvinnan, Susan Storm (Jessica Alba) och gummimannen Mr Fantastic/Reed Richards (Ioan Gruffudd) ska gifta sig och det är ett stort event i världen, ett riktigt kändisbröllop.

Bröllopsförberedelserna störs dock av ett märkligt rymdfenomen som närmar sig Jorden i form av en planetätare. En förtrupp består av Silversurfaren som förbereder planetätarens ankomst genom att… ja, jag vet inte riktigt vad han sysslar med. Han åker omkring på sin bräda och skapar stora cylindriska och djupa hål här och var på Jorden.

Silversurfarens bräda avger nån typ av kosmisk energi som av en slump råkar frigöra en viss Victor Von Doom (Julian McMahon). Nu har den fantastiska fyran alltså inte bara Silversurfaren och planetätaren och kämpa mot utan även den slemmige Doctor Doom…

Fantastic 4: Rise of the Silver Surfer inleds som en komedi. Det gnabbas inom den fantastiska gruppen. De har svårt att hitta sin plats i samhället. Sue och Reed funderar på att lägga superhjältedräkterna på hyllan, gifta sig, skaffa barn och leva ett svenssonliv. Flamman (Chris Evans) lever livet och trivs kanon liksom The Thing (Michael Chiklis).

Apropå Flamman och Chris Evans så blir jag häpen över att Evans även spelar Captain America. Helt olika rollfigurer men han spelar bägge perfekt. Flamman är en playboy medan Captain America är en helyllesvärmorsdröm. Evans är en bättre skådis än vad många ger honom credit för tror jag.

Komedi var det, ja. Innan bröllopet vill Flamman bjuda Reed på en svensexa och då blir det mer komedi, tyvärr av det pinsamma slaget. Mr Fantastic övertalas att dansa med två tjejer och börjar givetvis spexa med sina elastiska egenskaper. Åh nej. Det var nästan, men bara nästan, lika jobbigt att se som Tobey Maguires dans i Spider-Man 3.

Hur funkade Silversurfaren? Mja, en relativt tråkig cgi-skurk som kanske egentligen är snäll. Han påminner lite om The Vision från Avengers: Age of Ultron. Rösten gjordes bra av Larry Fishburne som pratade med en sammetsröst som var skön att lyssna på.

Några notiser:

För en gångs skull gör Stan Lee en rolig cameo som funkar och dessutom passade in i handlingen.

Vad tycker vi om blinda på film som tittar rätt ut i tomma intet istället för på personen som de pratar med? Bamsens flickvän är ju blind. Ja, The Thing översattes från början till Bamsen i Sverige. 🙂

Doctor Doom påminner med sin munkdräkt om Kejsaren från Star Wars-filmerna.

Kul att se Andre Braugher, aka Frank Pembleton från den suveräna polisserien Homicide: Life on the Street, i en ganska stor roll.

Slutord: Fantastic 4: Rise of the Silver Surfer är en ganska charmig rulle som tar upp frågan om hur superhjältar ska passa in i ett samhälle. Den påminde mig faktiskt lite om The Avengers med superhjältar som lever, eller försöker leva, vardagsliv i en skandaltörstande nyhetsvärld. Slutet är töntigt men ganska charmigt trots buskisvarning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

28 Weeks Later (2007)

28 Weeks LaterJag hade inte så höga förväntningar när jag satte mig ner i soffan för att kolla in 28 Weeks Later. Visst, 28 Days Later gillade jag men den saknade nåt för att få ett toppbetyg. Sen hade jag hört att den här uppföljaren till viss det skulle fokusera på barn, och det är ju alltid lite vanskligt.

28 Weeks Later utspelar sig alltså som titeln antyder 28 veckor efter att smittan brutit ut och hela Storbritannien har isolerats. Till slut har de smittade dött av svält och NATO-styrkor kontrollerar säkerheten. Nu är det dags att börja bygga upp samhället igen. Vissa personer tillåts komma tillbaka till London i vissa skyddade zoner, däribland Tammy (Imogen Poots från nyss aktuella Green Room) och Andy (Mackintosh Muggleton, hehe, vilket namn, som taget ur Harry Potter!). Deras pappa Don (Robert Carlyle, Begbie från Trainspotting, yay!) har lyckats överleva och kan nu återförenas med sina barn som var utomlands när katastrofen började. Mamman klarade sig dock inte. Eller? Muahahaha.

Jag älskade den här rullen! Jag säger det direkt så vet ni. Den börjar med en prolog som utspelar sig under smittospridningens inledning. Ett illavarslande lugn råder i ett hus dit några personer tagit sin tillflykt för att komma undan de galna smittade. Sen knackar det på dörren och vi går från 0 till 190 på några sekunder. En oerhörd spänning skapas med enkla medel. Jobbiga beslut måste fattas, The Walking Dead-style.

Den där prologen var intressant. Den sätter upp handlingen för resten av filmen. Det som händer här får stor betydelse för vad som komma skall. Speciellt Don får mycket att brottas med, speciellt när han senare får träffa sina barn. Dessutom får man klart för sig att om man blir biten av en smittad galning så har man bara några sekunder på sig innan man själv har förvandlats till en gurglande best. Det är inte som i The Walking Dead där det kan dröja en hel febrig natt innan du dör och sen återuppstår.

Förresten, om ni vill se en bokstavlig dödskyss så får ni exempel på en sån här, i en mycket otäck men bra scen.

Fasiken vad bra detta var! Tempot är högt. Ibland är det frenetiskt klippt och filmat med tokskakig kamera men det är stilfullt gjort, nästan vackert, och har ett syfte. Stämningen som förmedlas är kolmörk och förvirrande. Jag tycker det hela påminner om Steven Soderberghs Contagion fast med mer skräck och action. Svinbra.

Medan jag såg på filmen kunde jag inte låta bli att förvånas över vilken rackarns skådisensemble filmen har. Först har vi alltså Carlyle och Imogen Poots (som kanske inte var så känd vid den här tiden? Hon kanske fortfarande inte är så känd, men jag gillar henne.) Sen dyker Stringer Bell från The Wire (yay!) upp, dvs Idris Elba. Han får inte så mycket att göra men han är där. Rose Byrne är med! Jeremy Renner är med! Och sist men inte minst, eller kanske minst, Link från The Matrix-uppföljarna, dvs Harold Perrineau.

Alex Garland som skrev 28 Days Later är med som procucent. Garland verkar vara en sån som bara gör eller är inblandad i bra saker. Det kommer ett exempel till om ett tag här på bloggen. 28 Weeks Later får nästan toppbetyg!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Paranoid Park (2007)

Paranoid ParkHär kommer ett gammalt och kort omdöme av en film från 2007 som hamnade på min topplista för det året. Texten skrevs i november 2007 efter att jag sett filmen på Stockholm Filmfestival.

”Åh. Knivskarpt flytande fantastiskt. Vattenfoto. Suddzoom. Ljudlisa. Vant Sant + Doyle = Poesi”.

Så skrev jag på Filmtipset efter att ha sett Paranoid Park. Det var något slags försök (min kommentar: prettoförsök) att fånga känslan jag fick av filmen. Van Sant har lyckats få till en speciell film. Ibland är det lite samma stämning som i svenska Farväl Falkenberg (vars regissör Jesper Ganslandt ju har jämförts med bl a Van Sant). Det är poetiskt men ändå intensivt och skarpt på samma gång. Skejtaren i huvudrollen går omkring i något slags vakuum efter en tragisk händelse. Filmen är fragmenterad, scener kommer, kommer igen, och kommer i fel ordning. Fotot är fantastiskt. Chris Doyle (gurun) har tillsammans med Kathy Li fått till ett foto som är fantastiskt – som sagt. Det finns några scener som bara är för vackra. Jag rekommenderar verkligen filmen när (om?) den kommer på bio i Sverige. Min kommentar: Kom den på bio? Ja, det gjorde den faktiskt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Michael Clayton (2007)

Michael ClaytonHär kommer ytterligare en gammal recension av en film från 2007 som hamnade på min topplista för det året.

Mmm, det här var en film i min smak, helt klart. En parentes är att jag hade tänkt spela in den när den visades på tv men jag missade starten med några minuter. Eftersom jag är tvungen att alltid se hela filmer så fick jag skippa det. Men när ändå filmen var igång så kollade jag lite och höll på att fastna. Det som gjorde det var början och scenen med bilbomben och hästarna. Jag gillade verkligen känslan här. Sen slutade jag alltså titta eftersom jag hade missat ett par minuter i början. Sån är jag, haha. Därefter hittade jag filmen strömmad på cdon.com och då kunde jag se den på riktigt.

Michael Clayton är berättat på ett lite lösryckt sätt där allt inte riktigt hänger ihop i början. Stämningen är dock genomgående tryckt. Alla har problem. Musiken sätter en perfekt melankolisk stämning. Var det George Clooney som spelade huvudrollen? Jag tror aldrig jag har sett honom så, jag ska inte säga bra, men annorlunda, nedstämd, och nästan helt utan sina vanliga manér. Tilda Swinton är en favorit som alltid är bra. Hon har i princip bara en liten biroll här men är riktigt bra. Konspiration, advokater, smutsiga pengar, farliga gifter. Erin Brockovich på valium. Riktigt bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Breach (2007)

BreachMed anledning av att Breach platsade på min topplista över 2007 års bästa filmer så kommer här en gammal recension av filmen i fråga. Haha, jaha, 2007 var tydligen året då jag var ”efterfrågad” och gick på spontana jobbintervjuer.

Jag var på en spontan jobbintervju och tog sen impulsledigt från jobbet och gick på bio mitt på en vardag. Det blev filmen Breach med grymme Chris Cooper som FBI-agenten Robert Hanssen som säljer hemligheter till ryssarna. Ryan Phillippe spelar den unge uppkomlingen Eric som blir satt att bevaka Hanssen i tron att Hanssen bara misstänks för att ladda ner porr från nätet med FBI:s datorer. Emellertid inser Eric snart att det är mer i görningen än simpel porrsurfning.

Mmm, en riktigt bra och verklighetsbaserad (min kommentar: åh, herregud, en BOATS) film där skådisarna får chansen att briljera. Briljerar gör främst Cooper som den bittre, smarte och sanningssägande agenten. Eric låter sig förstås manipuleras av Hanssen och konfronterar snart sin chef Kate (utmärkt spelad av Laura Linney; blir inte hon bättre och bättre för varje film?). Kate erkänner att Hanssen är en förrädare och Erics roll i dramat blir än viktigare i och med att han fått Hanssens förtroende.

Det har hänt att jag har läst spionromaner eller sett spionfilmer och tyckt att dessa har varit torra tråkiga verk där inget händer. I Breach är det egentligen inte mycket action. Istället ligger fokus på relationen mellan Eric och Hanssen. Ska Eric klara av att hantera situationen? Samtidigt har filmen ändå en del spännande scener och även en del svart humor (främst är det Cooper som står för humorn i form av dräpande repliker). Förhållandet mellan Eric och hans fru känns något klichémässigt men sänker ändå inte slutbetyget till lägre än en svag fyra. Breach är en välgjord, lagom spännande men tät spionthriller utan pang-pang. Rekommenderas.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

10 i topp: Filmer 2007

2007Filmspanarna listar återigen sina favoriter från ett filmår. 2007 känns för mig som ett riktigt bra år eftersom jag den här gången verkligen hade många riktigt bra filmer att välja bland. Värt att notera är att jag såg tre av filmerna på listan under Stockholm Filmfestival.

 

10. 1408
1408
Fasiken, jag tar och slänger in den här mysiga Stephen King-skräckisen på plats tio bara för att överraska lite. 😉

9. Breach
Breach
En välgjord och tät spionthriller utan pang pang. Jag gillar verkligen den här typen av ganska lågmälda filmer där skådisarna får briljera – i det här fallet främst Chris Cooper.

8. Into the Wild
Into the Wild

En av filmerna som jag såg på filmfestivalen. Jag gillar den trots vissa prettofilmsvibbar, eller kanske just därför. 😉 Emile Hirsch överraskade mig positivt.

7. Michael Clayton
Michael Clayton
Konspirationer, advokater, smutsiga pengar, farliga gifter. Erin Brockovich på valium. Riktigt bra.

6. There Will Be Blood
There Will Be Blood
Daniel Day-Lewis är en naturkraft som oljemannen Daniel Plainview. Paul Dano är slemmig, som alltid, som lismande predikant. Den skrikande sirenliknande musiken satte den olycksbådande stämningen redan från början.

5. Funny Games
Funny Games

En iskall, otäck och psykologisk thriller där två pojkar knackar på och frågar om de kan få några ägg. Tio år efter originalet gör Michael Haneke om sin egen film i amerikansk tappning och jag tycker det är lika bra.

4. Paranoid Park
Paranoid Park

Poetisk och samtidigt intensiv. Knivskarpt flytande fantastiskt. Vattenfoto. Suddzoom. Ljudlisa. Gus Vant Sant + fotografen Christopher Doyle = Succé.

3. Zodiac
Zodiac

En av David Finchers absolut bästa. Det är en lång film och den här gången var det bara skönt att se en lång film. Jag får känslan att den är något underskattad också. Kan det stämma? Ja, vi får väl se om den dyker upp på några fler listor.

2. Darling
Darling

Se där. En svensk film på andra plats. Det var väl roligt, men framförallt är den värd det, Darling.

1. No Country for Old Men
No Country for Old Men
Det kunde egentligen bara bli en etta till slut. Jag såg No Country for Old Men på filmfestivalen och satt mer eller mindre trollbunden hela filmen. Jag är fortfarande inte helt hemma vad gäller de sista 20 minuterna och det gör att jag inte delade ut en femma då, och jag har inte sett om den sen dess.

 

Som vanligt tycker jag det svåraste är att bestämma vilka filmer som ska hamna precis utanför listan. Här är mina bubblare: Cassandra’s Dream, The Darjeeling Limited, Gone Baby Gone, Harry Potter and the Order of the Phoenix och I Am Legend.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna har hittat i filmväg från 2007:

Filmitch
Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir

%d bloggare gillar detta: