2 x Michel Gondry

Här kommer två gamla kortisar om två Michel Gondry-filmer. The Science of Sleep såg jag på Filmfestivalen 2006 och kanske var det därför den gick hem så bra för mig. Det är ju alltid lite speciellt att se filmer på festivaler. Sen gjorde kanske höga förväntningar att Gondrys nästa film Be Kind Rewind, som kom två år senare, inte funkade lika bra.

 

The Science of Sleep (2006)

Michel Gondrys första långfilm som han skrivit manus till helt själv, utan hjälp av Charlie Kaufman alltså. Det är en otroligt lekfull, fantasifull och romantisk komedi där mexikanen Gael García Bernal är charmig i rollen som snubben som strular till det med sin granne spelad av Charlotte Gainsbourg. Det här är nog bland det mest annorlunda och barnsligaste jag har sett på bio i en film för vuxna – och det funkar utan att bli fånigt, vilket jag var rädd för i början. Bitvis är den mycket rolig och jag skrattade ett gäng gånger. Det är helt enkelt en må-bra-film som jag rekommenderar. En brasklapp dock: den kan möjligen uppfattas som fånig av vissa. Av mig får The Science of Sleep dock en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Be Kind Rewind (2008)

Jag säger det direkt: en besvikelse! Men ok, det kommer kanske inte som en jätteöverraskning då Michel Gondry verkligen blandar och ger. Jag trodde ett tag att det krävdes en manusförfattare (som Charlie Kaufman) för att styra upp honom. Men den tesen stämmer inte då Human Nature, som Kaufman skrev, är en dålig soppa, medan The Science of Sleep, som Gondry stod för själv, var skönt skön. Som många andra konstaterat så är Be Kind Rewind en film som hyllar en persons egna kreativitet. Tyvärr har Gondry inte fattat att det inte räcker med en räcka charmiga och fantasifulla ”YouTube-klipp” med Jack Black om man samtidigt har ett klichéfyllt, platt och tråkigt manus. Mos Def är den enda karaktären som har nåt sorts djup. Vissa scener är briljanta som t ex när Black och Def ska sabotera en kraftstation och gömmer sig genom att likt mänskliga kameleonter ha overaller som matchar omgivningen. Slutbetyget kan dock inte bli mer än en stark tvåa, dvs underkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Deja Vu (2006)

Så här i juletider så passar jag på att posta en preblogg-recension. Deja Vu såg och skrev jag om i februari 2007. En sak jag noterar är att jag i dessa gamla texter ofta är ganska snäll med betyget. Om jag sett Deja Vu idag hade den nog inte fått en trea, men det vet man ju aldrig…

Denzel spelar agent som utreder bombattentat i New Orleans och rekryteras av en hemlig FBI-grupp som kan se tillbaka till (och resa till?) det förflutna. Hoho, vad fånigt det här var till stora delar. Science fiction-delen i historien känns som om den har hittats på av några dagisbarn som spenderat en eftermiddag på Buttericks: mumbojumbo, helt utan den där känslan av att man tror på det man ser fastän det är övernaturligt eller påhittat. Ibland kändes det riktigt löjligt det hela. Förutom just den ganska stora bristen så är det en hyfsat stabil men ordinär thriller med den i mitt tycke oftast sevärda Denzel. Jag tycker han har en sympatisk och tillbakalutad stil som ibland exploderar i känsloutbrott. Denzel lyfter filmen för min del. Med en annan sämre skådis hade det blivit underkänt för filmen. Mot slutet blir det lite spännande trots att det är förutsägbart. Många skådisar på autopilot, klyschor och saker man deja vu (höhö) men tillräckligt spännande för ett knappt godkänt betyg från mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Little Miss Sunshine (2006)

Jag slänger upp en gammal preblogg-kortis om Alexander Paynes Little Miss Sunshine. Hehe, Alexander Payne? Varför skriver jag det? Samma känsla som i Paynes filmer? Ja, förmodligen. I vilket fall är det ju inte Payne som regisserat den här. Nej, de som delar på regissörsstolen är duon Jonathan Dayton och Valerie Faris. Texten skrevs i mars 2007.

Little Miss Sunshine är en amerikansk independentfilm om dysfunktionell familj i en folkabuss på väg till sjuåriga dottern Olives skönhetstävling. Fast kan man säga indiefilm om en film som vinner Oscars? (Ja, det kan man. Nu för tiden är American Independent mer av en genre än en beskrivning av hur filmen kommit till skulle jag säga.) Hur som helst, det är en må bra-film av nästan bästa sort. Nåt jag gillade var att man inte ryggade för jobbiga ämnen. Det finns mörka stråk i filmen och humorn är ibland ganska svart, vilket jag uppskattade.

Ja, jag gillade filmen och satt mest hela tiden med ett ganska stort flin på läpparna. Dialogen och leveransen av den samma är riktigt bra. Nåt jag störde mig lite på var att det syntes så tydligt att Abigail Breslin, som spelar dottern Olive, har nån sorts maggördel för att verka tjock. Nä, hon skulle ha gjort en De Niro och ätit munkar i två månader innan filmen istället. 😛 Det fanns några andra detaljer som störde mig rent handlingsmässigt men det är just detaljer. Som helhet är Little Miss Sunshine en må bra-film som inte fegar ur. Super Freak!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Last King of Scotland (2006)

the-last-king-of-scotlandJames McAvoy är ju aktuell just nu som multipel personlighets-monster i M. Night Shyamalans Split. Under 2006 års Stockholm Filmfestival kollade in en av hans tidigare filmer, The Last King of Scotland, som gav Forest Whitaker en Oscar. Den här korta texten skrevs i november 2006. Ingen Om visningen-text den här gången heller.

Forest Whitaker spelar Ugandas diktator Idi Amin läskigt bra. Han känns paranoid på ett obehagligt sätt som förmodligen stämmer rätt bra med verkligheten. Till Uganda kommer nyblivne och naive läkaren Nicholas (James McAvoy) som blir Amins privatläkare och han är till en början blind inför vad som egentligen pågår i landet. Väldigt bra skådespelarprestationer från de flesta i den här filmen. Även McAvoy som den unge läkaren känns helt rätt.

Filmen som helhet ger mig inte så himla mycket dock. Jag är lite trött på historier då nåt tragiskt i Afrika ska skildras genom en vits ögon. Nu var just den här vite mannen i och för sig en ganska viktig del i historien men ändå…. Klart sevärd och välgjord, men om man måste välja så känns en film som Hotell Rwanda betydligt mer angelägen och bättre.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Ja just det, bra afrofunk var det också i filmen! DS.

Mission: Impossible III (2006)

mission-impossible-iiiMission: Impossible är en seglivad filmserie. Frågan är vad som händer när Tom Cruise hoppar av skutan. Kanske Rebecca Ferguson tar över som huvudkaraktär? Hur som helst, här kommer en gammal text om del tre i serien som skrevs i juli 2006.

Jaha, då ska vi se. Jag var och såg Mission: Impossible III för någar dagar sen och jag har nästan glömt bort det mesta av filmen. Nja, kanske inte helt sant, men det var inget som gjorde nåt större intryck. Men det betyder inte att filmen inte funkade och fyllde sitt syfte. För det tycker jag att den gjorde. Det är välgjord, spännande action i högt tempo, och med lite twistar inlagda så att man inte kan lämna hjärnan i biolobbyn på lagring.

Ethan Hunt (Tom Cruise) har nu lämnat fältarbetet, fått en fästmö och utbildar nya IMF-agenter. Men när en agent, av Ethan utbildad och godkänd, blir tillfångatagen så känner han sig tvungen att rycka ut. Motståndare är superonde skurken Owen Davian, spelad av en läbbig Philip Seymour Hoffman som verkligen känns totalt psycho på riktigt, på det där nedtonade sättet. Givetvis dröjer det inte länge förrän Ethans fästmö är indragen i det hela. Nu kämpar Ethan för sin familj; now it’s personal med andra ord.

Haha, ja, klichéer är det gott om, men det gör inte så mycket så länge man ändå lyckas hålla spänningen någorlunda vid liv. Det jag saknar var lite andrum ibland faktiskt. Man bygger aldrig upp nån stämning utan det är alltid rätt på nästa utryckning. USA-Berlin-Rom-Shanghai – det är ingen hejd på reslusten. Jag hade gärna sett lite mer om förberedelserna inför varje uppdrag och lite mer smarta lösningar. Just detta tyckte var bättre i ettan, som kändes som en smart och spännande agentthriller med actioninslag medan det här är mer av ren agentaction.

En skådis som jag inte alls gillade här var Jonathan Rhys Meyers. Jag tyckte han inte funkade på något sätt. Stel och karismatisk som en kaktus. Av nån anledning funkade han i Woody Allens Match Point även om jag inte blev riktigt klok på honom i den rollen. Jag tror att vi här fick se att han i själva verket är en ganska usel skådis, och främst en pretty boy. Nåt som drar ner betyget rejält är det ruggigt dåliga slutet, typ de sista tio minuterna. Ologiskt, töntigt och tråkigt. Innan dess har vi fått en hel del svettig action med sedvanliga gadgets så betyget blir en klar trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Vad tycker jag om övriga filmer i serien?

Mission: Impossible 3/5
Mission: Impossible II 2/5
Mission: Impossible III 3/5
Mission: Impossible – Ghost Protocol 3/5
Mission: Impossible – Rogue Nation 3,5/5

X-Men: The Last Stand (2006)

X-Men The Last StandJag utlovade en längre text om tredje filmen i X-Men-serien och den kommer nu. Texten skrevs i juni 2006. Nästa inlägg här på bloggen kommer handla om den nya rullen X-Men: Apocalypse.

Då har jag faktiskt varit på bio och sett den tredje och, förhoppningsvis (think again!), sista av X-Men-filmerna: X-Men: The Last Stand. Eftersom jag inte läst serierna så vet jag som vanligt inte något om handlingen i stort, bakgrunden till olika karaktärer osv. T ex har jag alltid undrat varför Jean Grey inte hade nåt coolt X-Men-namn som de andra, ja, förutom Xavier kanske (hallå! Professor X!). Nu fick vi kanske svaret då Jean återvänder från de döda och har med sig sitt alter ego, den intensivt kraftfulla, farliga och okontrollerbara Phoenix.

Det andra huvudspåret i handlingen är att man har lyckats framställa ett botemedel mot X-Men-mutationen. Detta får givetvis ett blandat mottagande av x-män- och kvinnorna. Både Xavier (Patrick Stewart) och Magneto (Ian McKellen) är väl emot det hela (ja, att Magneto är emot, det är självklart) men när det gäller hur motståndet ska se ut så går åsikterna isär. Det är upplagt för en sista strid, muahahaha.

Jag gillade X-Men-filmerna från första början. Jag gillar hela konceptet där varje x-man/kvinna har sin egna unika ”talang”. Sen lyckas man göra historien lite intressantare genom att karaktärerna brottas med sina olika problem, och så hela vi-mot-dom-temat och hur detta ska lösas. Ettan och tvåan tycker jag har varit intressanta och fartfyllda filmer.

Denna den tredje filmen tappar en del i manus och personregi. Jag förlorar lite av känslan jag hade för karaktärerna i de tidigare filmerna. Det märks på nåt sätt att man har bytt regissör. Allt känns mer schablonart. En karaktär som aldrig varit speciellt bra, och som är ännu sämre här, är Halle Berrys Storm. Urtråkig och dessutom visar Berry prov på stelt, otajmat och smetigt skådespeleri.

Jag gillar inte heller riktigt kärleksbeymmerhistorien med Iceman, Rogue och Kitty Pryde, framförallt inte när det ska åkas skridsko. Sen är Pyro (som nu blivit ”ond”) för ung för att axla rollen som skurk och Magnetos sidekick. Det blir lite dagisfight över det hela.

Det jag gillar är bl a den första tillbakablicken där vi får möta Jean Grey som barn när hon träffar de datoranimerat unga Xavier och Magneto. Om filmen hade fortsatt i den här andan hade det nog blivit ett högre betyg. Logan/Wolverine är alltid cool, och jag har alltid gillat hans relation till Rogue där han känner att han måste vara en sorts styvpappa, om än motvilligt.

Actionscenerna är godkända men när Phoenix tar fram sina krafter känns det som om det blir för stort på nåt sätt. Likaså när Magneto leker med Golden Gate. Jag gillar mer småskaliga action/fightscener. Jag tyckte slutet var lite långdraget, och bitvis kändes filmen något fånig och smetig, främst när Berry är med. Jag tror det beror på att Brett Ratner helt enkelt är en sämre, tråkigare och mindre intressant regissör än Bryan Singer. Ratner satsar för mycket på action; det övriga (som enligt mig är viktigare för helheten) görs mer pliktskyldigt och utan känsla. Jag måste ändå ge filmen godkänt betyg – den är sevärd och bitvis underhållande, det går inte att komma ifrån.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

The Fountain (2006)

The FountainJag passar på att slänga upp ytterligare en gammal recension under min skidvecka i Österrike. Den här gången blir det ett kort, kort omdöme om en film av Darren Aronofsky som jag såg på Stockholm Filmfestival 2006.

The Fountain är en mäktig film om liv och död. Den är pretentiös, javisst. Den har inte nån handling i egentlig mening, nejvisst. Den är flummig, javisst. Men den försöker säga nåt och jag tycker den lyckas. Den är vacker, både till ytan och innehållet. Jackman gör sin bästa roll och han sekonderas perfekt av den väna Rachel Weisz. Filmen är inte en film med en handling från punkt A till B utan mer av en gestaltning av Jackmans process att ta sig igenom sin sorg. Pretentiöst? Haha, javisst, lika pretentiös som min text! Betyget blir en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Apocalypto (2006)

ApocalyptoRörliga bilder och tryckta ord-Sofia skrev för ett tag sen om Mel Gibsons djungelspringarrulle Apocalypto. Eftersom jag just nu är i Alperna för en veckas skidäventyr så passar jag på att gräva fram en recension från ett gammalt nätforum som jag var aktiv på innan jag startade bloggen.

Ok, här kommer en ”recension” bestående av icke-redigerade tankar som jag skrev ner direkt efter att jag sett Apocalypto.

Jag vet inte, men Mel Gibson verkar inte ha riktigt ha alla kort i leken, alla hästar i stallet. Apocalypto är överdriven, bara för mycket. Allt är överdrivet: skådisarna överspelar, historien är så svart och vit den kan vara. Av någon anledning får mayaindianernas ledare i Centralamerika för sig att offra folk på löpande band. De skickar ut dödspatruller i djungeln, tillfångatar vår hjälte som lyckas fly och som sen springer, springer, springer, springer. Jaguartass framställs som en sorts Jesus, han är god, de andra är onda. Hans fru har inte mycket att göra förutom att vänta i en grop.

Scenografin/kostymerna/scenerierna är fantastiska, främst då i scenerna kring maya-staden.

Av någon märklig anledning har karaktärerna fått engelska namn i den svenska översättningen, typ Jaguar Paw, osv.

Spoiler När barnet föds i vattnet blev det för mycket, om det inte redan var det. Spoiler slut

Alltid roligt med filmer som utspelar sig där man själv har varit, i det här fallet på Yucatán-halvön i Mexiko.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jesus Camp (2006)

Jesus CampJag vet inte varför jag kom att tänka på den här gamla dokumentären. Kanske för att jag lyssnade på ett gammalt Filmspotting-avsnitt där de nämnde filmen eller för att jag precis sett och skrivit om Spotlight. Hur som helst, det här är mitt korta omdöme om Jesus Camp som jag skrev i mars 2007 på ett numera slumrande forum.

Jesus Camp är en Oscarsnominerad – och läskig – dokumentär där barn i USA åker på sommarläger för att utbilda sig (hjärntvättas?) i den kristna läran. Om ni har sett Borat så minns ni scenerna där Borat befinner sig på ett väckelsemöte och spelar med och blir ”frälst”. Ungefär så är den här filmen fast med den skillnaden att det är barn det handlar om, inte Borat. Ledaren på lägret, en voluminös, charmig och obehaglig kvinna, tycker att eftersom muslimerna gör sina barn till mördarmaskiner så ska vi minsann göra våra barn till kristna missionärsmaskiner som lär ut att Harry Potter är djävulen och George Bush är en helig profet. He, läskigt minst sagt. Lite kul var att ett av de högsta hönsen, predikanten Ted Haggard, som i filmen ondgör sig över allt från droger till homosexualitet några månader efter filmen själv ”avslöjas” som bög (fast det ska han enligt uppgift ”bota sig själv ifrån”) och droganvändare. Håhåjaja. Den kristna högern i USA får mig alltid att skratta – men det är ett skratt som bottnar i ett obehag och fastnar i halsen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Babel (2006)

I höstas listade jag mina favoriter från filmåret 2006. Trots att den fick toppbetyg av mig så lyckades ändå inte Babel ta förstaplatsen från Children of Men. Här kommer min korta och gamla recension av Babel som skrevs i november 2006, och texten är väl ytterligare ett exempel på att jag bedömer upplevelsen snarare än filmen.

Tunggung. Hur lång var filmen? Mmmm, för mig försvann de dryga två timmarna fort. Eller snarare, när jag såg filmen var jag liksom i en zon där tiden stod stilla. Japp, jag gillade alltså det jag såg. De fyra historierna är sammanlänkade utan att det för den skull blev smartjobbigt med fram-och-tillbaka-klippning som i den något översmarta men ändå väldigt bra 21 Grams. Jag sögs in i Babel från början. Bäst var den ganska långa sekvens när den japanska tjejen tog droger och partade. Jag älskar den typen av scener. Undrar varför?

Den japanska delen av filmen fungerade perfekt som brytning mot de övriga historierna. Där (i Japan) handlade det mer om hur kommunikation mellan människor saknas på ett personligt plan (mellan pappan och dottern). I de andra historierna fanns det ett sorts globalt perspektiv också, även om det var mer personligt mellan Cate Blanchett och Brad Pitt. Jag tyckte i början att den japanska delen var minst intressant, men mot slutet blev den nästan den viktigaste. Jag gillade scenerna i Mexiko, men tyckte just den historien var minst intressant mot slutet (det var nåt med barnen som störde, de skulle vara hjälplösa men kändes mest jobbiga). Betyget till filmupplevelsen blir en femma, även om filmen inte är värd mer än en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Läs även Roger Eberts recension av Babel.

%d bloggare gillar detta: