Norrmalmstorg (2003)

Efter några intensiva veckor under Stockholm Filmfestival drar jag ner på ambitionsnivån och passar på att skicka ut några gamla preblogg-recensioner. Först handlar det om en svensk tv-film om Norrmalmstorgsdramat, dvs rånet och det efterföljande gisslandramat i Stockholm 1973 som gav upphov till uttrycket Stockholmsyndromet. Det som är lite passande i sammanhanget är att det faktiskt under 2018 kommer en stor Hollywood-produktion om händelsen. Den filmen kallas Stockholm och i rollerna ser vi bl a Ethan Hawke, Mark Strong och Noomi Rapace. Min text om Norrmalmstorg skrevs i september 2003.

Norrmalmstorg är en tv-film om dramat på en bank vid Norrmalmstorg i Stockholm där rånaren krävde tre miljoner samt att fängelsekunden Clark Olofsson skulle föras till banken. Rånaren höll fyra personer gisslan i nästan en vecka.

Det här var en intressant filmidé men ganska dåligt utförd tyckte jag. När jag ser liknande filmer där rånare har tagit gisslan osv, funderar jag alltid på hur rånarna egentligen tror de ska komma undan. De är ju i ett hopplöst läge men det verkar aldrig riktigt fatta det. Likadant är det i denna film där rånaren tror han kan åka ifrån banken i en bil med tre miljoner. Nåväl, själva filmen tyckte jag inte var speciellt spännande. Poliserna kändes lite töntiga (det kanske de var också). Rånaren kändes lite töntig också för den delen. Positivt var att filmen utnyttjade autentiska tv-klipp från händelsen. Det skapade en verklighetskänsla i alla fall. Men problemet var att det aldrig blev tillräckligt intensivt eller spännande.

Det här med det s.k. Stockholmssyndromet är ju lite intressant. Det innebär ju att en gisslan plötsligt börjar sympatisera med rånaren och vända sig emot polisen. Jag vet inte, i filmen kändes det mer som om gisslan helt enkelt ville överleva och därför tyckte att polisen exempelvis inte skulle storma eftersom som gisslan då bedömde att de skulle kunna skadas själva.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

När jag tittar in på IMDb-sidan om den nya Hollywood-remaken Stockholm så ser jag att den har fått genrebeteckningen Komedi (förutom de förväntade Crime och Drama). Jag nämner i min text om Norrmalmstorg att den aldrig blev tillräckligt spännande. Kanske var det så att den verkliga historien inte var speciellt spännande utan ger mer om man vinklar det hela på ett humoristiskt sätt? Tv-filmen Norrmalmstorg finns förresten att se på SVT Öppet Arkiv.

Om jag vänder mig om (2003)

Eftersom jag fortfarande inte fått ihop min text om Dunkirk så skickar jag ut en gammal text om en svensk film från 2003. Det handlar om en film som jag gillade väldigt mycket när jag såg den på bio när det begav sig. Om jag vänder mig om heter den och regisserades av Björn Runge. Det känns som att Runge totalt försvunnit från filmkartan. Vad gör han nu för tiden? Kolla in bonusinfo efter recension för att få reda på det. Om jag vänder mig om hamnade förresten på plats 20 på min lista med 2003 års bästa filmer, vilket visar vilket grymt filmår 2003 var. Texten skrevs i januari 2004.

En svensk Magnolia skulle man (läs: jag) kunna kalla Om jag vänder mig om. Vi får följa en svartjobbande murare som får ett ovanligt uppdrag: ett äldre par vill mura igen fönster och dörrar på sin villa. Vi får vara med om parmiddagen ”from hell”. Och sen har vi uppmärksammade Ann Petrén som gör vänskapsvisit med elpistol hos sin f.d. man och hans nya fru.

Det är väldigt bra skådespeleri i filmen, speciellt under den där middagsbjudningen. Det finns egentligen inga döda punkter eftersom det är fler historier som ska avhandlas under en vanlig långfilmstid. Kul är det också bitvis, som när muraren är hemma hos det smått galna paret som ska mura in sig och skjuta tjuvar med AK4. Även under parmiddagen blir det absurt roligt. Om jag själv varit med där hade jag velat sjunka genom jorden. Bestick klingar väldigt högt ibland. Jakob Eklunds karaktär börjar laga Janssons frestelse mitt i natten i ren frustration i ett försök att förtränga. Och sen har vi ju elpistolen också. Det fanns vissa bitar mot slutet, främst i historien med Eklund och August, som kändes lite krystade.

Jag gillade musiken i filmen. Den var passande. Om jag vänder mig om är klart sevärd och jag delar ut en fyra. Fyra elpistoler av fem möjliga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Björn Runge var det. Jo, han annonserade efter sin film Happy End som kom 2011 att han skulle sluta med film. Han var trött på att jobba i film-Sverige. Happy End, Mun mot mun (2005) och Om jag vänder mig om utgör en trilogi som Runge kallar Befrielsetrilogin. Själv har jag bara sett Om jag vänder mig om men nu blir jag rejält sugen på att se om den och sen se de två följande filmerna. Alltid intressant med trilogier.

Tillbaka till Runge som filmregissör. Faktum är att han precis har hoppat tillbaka in i filmbranschen. På Toronto International Film Festival i september i år kommer hans nya film The Wife ha premiär. Det är en svenskamerikansk samproduktion där vi bl a ser Glenn Close, Christian Slater och ingen annan än Karin Franz Körlof (Lydia från Den allvarsamma leken, yay!). En stark festival för svensk film vad det verkar då ju Borg, biopicen om Björn Borg (och John McEnroe), ska öppna festivalen.

Finding Nemo (2003)

Findig NemoMin allra första Pixar-film såg jag för ganska så exakt ett år sen under Malmö Filmdagar, och vilken film det var! Inside Out är en alldeles fantastisk liten film med ett smart koncept. Den är rolig, tänkvärd, fantasifull, mysig och vemodig på samma gång. Det är nästan så jag skulle vilja kalla den en filmfilm, och den hamnade på plats sju på min topplista över 2015 års bästa filmer.

Under årets filmdagar söderöver så ska man visa Finding Dory, uppföljaren till Pixars Finding Nemo som kom 2003. Det kändes därför lämpligt att passa på att kryssa filmen om den försvunna clownfisken Nemo.

Aj då. Det blev något av ett magplask, vilket kanske inte var helt oväntat då Inside Out är en helt annan typ av film. En stor skillnad är t ex att Inside Out handlade om riktiga människor, och inte talande fiskar med mänskliga egenskaper. Finding Nemo utspelar sig ändå samtidigt i vår vanliga värld, i vattnen nånstans hyfsat nära Australien och Sydney. Jag vet inte om det är den här blandningen av den vanliga världen och fiskarnas fabelvärld som stör mig en aning. Då tyckte jag att en film som Zootopia, med en mer ren fabel/fantasi-värld, funkade bättre.

Å andra sidan var det lite kul att se hur fiskarna såg på människorna och hur de interagerade när de träffade på varandra.

En detalj som jag inte saknade i Inside Out var de ständiga (populär)kulturreferenserna. Dessa får vi dock en strid ström av i Finding Nemo. Det var inte i klass med The Lego Movie men ändå. Och just detta är inte min grej. Det är som att jag i viss mån tas ut ur filmen och blir påmind om att det är en film. Det lustiga är att jag inte har problem med denna metaaspekt när det handlar om en film som refererar till sig själv som just en film. Då funkar det alldeles utmärkt.

Filmens inledning kändes lite märklig. Det börjar med en ”amerikansk” fiskfamilj som flyttar in i sin nya korallvilla. Tillökning väntar i form av en stor samling ägg. Sen dyker det plötsligt upp en barracuda och historien tar en oväntat och för min del lite för snabb vändning.

Den största delen av filmen är sen en lång roadtrip där vi får följa fiskpappan Marlin då han letar efter sin son Nemo. Som följeslagare får han den glömska Dory (som ju den nya filmen kommer att fokusera på). På vägen träffar de på hajar som av nån anledning vill bli vegetarianer och haschrökande sköldpaddor (haschrökande, eller så är de höga pga nåt i den där havsströmmen de glider fram i). Njae, jag vet inte. Lite så där lagom underhållande.

Jag tycker inte Finding Nemo är en dålig film, men inte heller speciellt bra. Den är helt ok. Mina favoriter var Hitchcock-fiskmåsarna. ”Mine, mine, mine!”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Min recension av uppföljaren Finding Dory kommer i slutet av veckan så fort jag hunnit skriva om den.  Även Henke och Sofia har tagit sig en titt på Finding Nemo.

Johan Falk: Den tredje vågen (2003)

Den tredje vågenJohan Falk goes large. Ja, eller åtminstone till Europa. Johan är på bilsemester med sin familj när han blir kontaktad av Ove Sellberg (Lennart Hjulström), hans gamla chef hos Göteborgspolisen. Sellberg har avancerat i graderna och är nu chef för nån typ av Europa-polis som ska jobba mot organiserad kriminalitet. Sellberg vill träffa Johan eftersom han tycker att The Falcon ska jobba för honom inom den här nya Europa-polisen.

Samtidigt i London får Rebecca (Irina Björklund), en svenska som är gift med brittisk affärsman, reda på att hennes man är en del av ett stort, kriminellt och välorganiserat nätverk. Rebecca flyr, tar sig till Haag för att där träffa Sellberg. På så vis träffas även Rebecca och Johan. Omständigheterna kunde vara bättre eftersom de ganska så direkt finner sig jagade av hänsynslösa yrkesmördare som är lejda för att se till att det som Rebecca vet aldrig kommer ut. Till råga på allt så dras Johans egen familj, flickvännen Helén (Marie Richardson) och hennes dotter Nina (Hanna Alsterlund), in i våldsamheterna.

Ja, haha, Johan goes large skrev jag i början. Större är inte alltid bättre. Större budget är inte alltid lösningen. Ja, det är väl ALDRIG lösningen även om det inte skadar. Det märks att Den tredje vågen har större budget än de föregående filmerna. Här spelar vi på en lite större skala. Hela Europa är spelplan. Vi har inspelningsplatser som London, Haag och München bl a. Det blir lite kanske maffigare men samtidigt tappar man lite av den personliga stil som fanns i föregångarna (och som man återgår till i senare filmer). Den internationella rollbesättningen gör även den att filmen blir lite mer opersonligt. Jag känner därför bitvis en viss distans.

Den tredje vågen är inte dålig men den är nog den svagaste av de tre jag skrivit om hittills. Inledningen är inte bra. Hur tänkte filmmakarna här? Snacka om exposition i kubik. Vi får en presskonferens som verkar pågå i en evighet där Sellberg berättar om sina mål som ny chef hos Europa-polisen (Europol säger Wikipedia att den hette, men jag fortsätter kalla den Europa-polisen). En märkligt seg inledning. Jag antar att den ska skapa nån typ av dramatisk tyngd men den känns mest som ett tråkigt föredrag.

Nåväl. När väl actionen drar igång på restaurangen där Falk, Sellberg och Rebecca möts så blir det bättre. Här var det kul att se att Falk använde sig av ett klassiskt gangsta style-grepp när han håller sin pistol. Dessutom tyckte jag att Sellberg spelades riktigt bra av Lennart Hjulström. Presskonferensen var tråkig men i övrigt var han tung fast ändå sympatisk. En bra chef.

En detalj jag upptäckt att jag gillar är att karaktärer och handling från tidigare filmer återkommer. Vissa skådisar är med i alla filmer, vissa återkommer då och då. T ex är det kul att Helén och Hanna är med här igen. Att det gått fyra år sen den första filmen märks på att dottern Hanna nu bokstavligen blivit fyra år äldre. Just det här är väl en av orsakerna till att det är så lätt att sugas in i tv-serier, att man lära känna karaktärerna vare sig man vill eller inte.

Titeln Den tredje vågen är för övrigt en callback till ett begrepp som Krister Henriksson myntade i Livvakterna, apropå det här med att knyta ihop filmerna. Ingen stor grej men ändå. Det handlar alltså om en tredje våg av brottslighet, oftast ekonomisk, som polisen har svårt att bekämpa. Endast superpolisen Falk klarar det.

Den tredje vågen är inget mästerverk men en svag trea är den ändå värd. Det är thriller och action utan meseri.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Elephant (2003)

ElephantHär kommer ytterligare en gammal text av en film regisserad av Gus Van Sant som jag såg på Stockholm Filmfestival. Den här gången handlar det om Elephant från 2003, en film som även hamnade på plats två på min topplista för det året.

I slutet av eftertexterna stod den vanliga texten om att likheter med levande eller döda personer endast är slumpmässiga, osv. Nu vet ju alla att det handlar om Columbine-massakern när två skolungdomar sköt ihjäl lärare och elever inne på en skola, även om handlingen här är förlagt till Portland, Oregon.

Jag gillade den här filmen. Den är filmad i långa, mjuka, bitterljuva, svepande, tagningar, där man ofta bara får se ryggen på nån som kanske vandrar genom skolans korridorer på väg nånstans. Fotot är underbart. Inte så himla mycket händer. Nån framkallar foton han just tagit, nån går omkring i matsalen och gör anteckningar, några tjejer snackar, äter lunch, kräks upp lunchen på toaletten, nån vill inte ha kortbyxor på gympan, några snubbar spelar fotboll. Alla lullar liksom på. Vi får se scenerna en, två eller tre gånger på lite olika sätt och vi känner att katastrofen närmar sig. Filmen får en att tänka till, man förstår inte hur det kan hända, men det har hänt.

Jag undrar lite hur man hade uppfattat filmen om inte vetat om att den skulle ta upp Columbine-tragedin. Eftersom jag visste det från början så hade jag en lite obehaglig känsla redan från början. Sen gjorde filmen inte den känslan mindre genom sitt sätt att vara. Det här var en mycket bra film, säkert inte för alla, men för mig var den just det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Smala Sussie (2003)

Smala SussieMed anledning av att Smala Sussie nyligen hamnade på min topplista över 2003 års bästa filmer så kommer här min gamla recension som skrevs just 2003.

Jag har sett Ulf Malmros nya film Smala Sussie. Den har kallats en värmländsk Pulp Fiction, och det är väl kanske en inte helt fel beskrivning. Hur som helst var det en överraskning som påminde en del om Josef Fares komedi Kopps. Smala Sussie är också en komedi och den utspelas i en liten värmländsk håla. Erik har flyttat därifrån till Stockholm men åker tillbaks när han får höra att hans lillasyster Smala Sussie har försvunnit. På plats försöker han reda ut vad som har hänt.

Hehe, som sagt, det här var en överraskning, och faktiskt en positiv sådan. Den har lånat lite från Pulp Ficiton och lite från Kopps och satt ihop det till en fartfylld komedi där det händer oväntade och roliga saker. Saker och ting händer huller om buller i korta avsnitt och inte i tidsordning. Det dyker även upp en del skådisar i ganska ovanliga roller. Sen förekommer det en hel del referenser till andra filmer och regissörer (ungefär som i Kevin Smiths filmer), bl a De misstänkta, Taxi Driver, Kubrick och helt oväntat Kieslowskis 10-timmarsverk Dekalogen (som jag plöjer igenom just nu), fast här kallas den Katalogen. Sånt här är alltid kul om man är filmfreak.

Jag gillar svenska filmer som vågar vara lite annorlunda. Jag tycker t ex det är kul att se svenska skräckisar och dylikt, just för att de utspelas i miljöer som man känner själv, och då inte från andra filmer, utan för att man faktiskt har varit eller lever där själv. Det är bara det att det är ganska sällan som svenska regissörer lyckas göra detta på ett bra sätt. Kanske just för att det är miljöer som vi känner igen och om det blir lite fel, oftast dialogen, så faller det liksom helt. Här tycker jag man har lyckats. Man har lånat från diverse filmer men satt in det på ett smart sätt i en svensk miljö. Det blir roligt helt enkelt. Betyget blir 4/5. Möjligtvis i överkant, men vad fan, jag hade kul!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

10 i topp: Filmer 2003

2003Filmspanarna listar återigen sina favoriter från ett filmår. Den här gången är det dags för 2003. Oj, oj, vilket filmår tänker jag när jag tittar igenom mina favoriter från året på Filmtipset. Fast om jag tänker efter en gång till så beror nog min upphetsning mest på att 2003 kan vara det år som jag har sett mest filmer ifrån nånsin. Antalet filmer jag har sett gör då helt logiskt att antalet höga betyg också ökar. Värt att nämna är att jag under halva 2003 var ”mellan jobb” vilket gjorde att det fanns gott om tid att se på film, då man inte skrev på jobbansökningar.

När jag kollar i mina arkiv noterar jag att jag under 2003 såg 245 filmer varav 92 (!) på bio. Nu var ju givetvis inte alla från 2003, men allt detta gör ändå att det här blir en topp-20-lista. Så först kommer alltså plats 20-11 och sen kör vi topp-10-listan som vanligt.

Eller förresten, det bidde en topp-22-lista. Efter att jag satt samman listan så upptäckte jag att jag hade missat två filmer (Oldboy och Om jag vänder mig om) som då tog sig in på listan. Tack för Oldboy, Henke! Det hade varit pinsamt att glömma Oldboy. Den tog sig in på plats 5 och detta gjorde att Smala Sussie ramlade ner till plats 11 men den presenteras ändå med en bild och lite text eftersom jag redan hade gjort det. Så, nu kör vi igång med plats 22! 🙂

 

22. Intolerable Cruelty
21. American Splendor
20. Om jag vänder mig om
19. Girl with a Pearl Earring
18. The Matrix Reloaded
17. A Tale of Two Sisters
16. The School of Rock
15. Cold Mountain
14. Wonderful Days
13. Lost in Translation
12. Kill Bill: Vol. 1

 

11. Smala Sussie
Smala Sussie
Jag bara måste ta med denna svenska klassiker på plats 10 (eller plats 11, för Smala Sussie åkte ut från topp-10 när jag insåg att jag hade glömt Oldboy!). Ulf Malmros värmländska Pulp Fiction-hyllning är en skön film proppfull med filmnördreferenser. Liten Tuva hjälper ofta svensk film.

10. Master and Commander: The Far Side of the World
Master and Commander: The Far Side of the World
En äkta matinéfilm, och det är alltså nåt positivt i mina ögon. Aldrig har kluckande vatten och gnissel från trä varit så mysigt på film. En Das Boot fast med gamla krigsfartyg.

9. Searching for the Wrong-Eyed Jesus
Searching for the Wrong-Eyed Jesus

En av de bästa dokumentärer jag har sett, kanske min favorit. Musiken, södern, stämningen, Harry Crews, Cat Power, bussvrak i Louisianas träskmarker, frireligiösa white trash-predikanter. Det kan inte bli bättre. Jeeeeeeeeeesus-a!

8. Memories of Murder
Memories of Murder
Jag såg den här på Grand tillsammans med Movies – Noir-Christian. Det var en episk visning och filmen är ganska så episk den med. En nervig BOATS-thriller om Sydkoreas första seriemördare. Mer om visningen hittas här.

7. Sagan om konungens återkomst
Sagan om konungens återkomst=
En gång i tiden gjorde Peter Jackson riktigt bra filmer som utspelar sig i Midgård. Sagan om konungens återkomst är den mäktiga avslutningen på LotR-trilogin. Ja, den har tre – eller fler – slut. Ja, jag föredrar den svenska titeln. Det är sen gammalt.

6. Tokyo Godfathers
Tokyo Godfathers

En varmare anime får man leta efter. Tre hemlösa i Tokyo hittar en övergiven bebis och försöker hitta föräldrarna. Det finns även en nostalgikoppling för mig. Filmens regissör heter Satoshi Kon och han dog i cancer 2010. Två år tidigare ordnade Cinemateket en specialvisning av filmen som jag hade turen att besöka. Innan filmen hölls ett Face2Face med Kon själv som var på Stockholms-besök. Läs mer om Kons besök här.

5. Oldboy
Smala Sussie
När jag såg Oldboy på bio var jag inte så rackarns bevandrad i koreansk film. Park Chan-wooks film tyckte jag kändes som om den var gjord i ett annat universum, av aliens och sen skickad till jorden via satellit. Vilka bilder. Helt galet.

4. The Station Agent
The Station Agent

Det här är amerikansk independent när den är som bäst. Jag såg den på Stockholm Filmfestival och älskade den. The Station Agent är en varm, men aldrig töntig, komedi om tre personer, alla med sina problem, som mer eller mindre motvilligt blir vänner.

3. Universums sista dagar
Universums sista dagar

Vissa filmer slår en an en ton. Så är det bara. Universum sista dagar gjorde just det för mig. Och så heter regissören Pen-Ek Ratanaruang. Bara en sån sak. Pen-Ek sa i samband när filmen visades på Göteborgs Filmfestival följande: If you fall asleep, please don’t snore. If you don’t like the movie, you’re OK. If you like it, you have a problem. Jag somnade inte.

2. Elephant
Elephant

Domedagskänslan i Gus Van Sants Elephant är enorm. Det är melankoli och domedag i harmoni. När skotten väl kommer är det en chock trots att man vet att de kommer.

1. Återkomsten
Återkomsten
Den utan tvekan bästa filmen från 2003 är Andrej Zvjagintsev debutfilm (debutfilm!) Återkomsten. Jag blev fullkomligt tagen på sängen när jag såg den här på bio. Det lustiga är att jag fortfarande inte har sett nån enda av Zvjagintsevs filmer efter denna.

 

Även om jag har gjort en topp-22-lista så har jag ändå några (en hel rad) bubblare. Jag såg så rackarns många bra filmer detta år. Här är mina bubblers: 21 Grams, Any Way the Wind Blows, Arvet, Big Fish, Coffee and Cigarettes, Jag är inte rädd, Kopps, Kära mormor, Mystic River, Terminator 3: Rise of the Machines och The Legend of Evil Lake.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna har hittat i filmväg från 2003:

Filmitch
Spel och Film
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Flmr
The Nerd Bird

Terminator 3: Rise of the Machines (2003)

T3Som utlovat kommer här en gammal recension av den tredje filmen i Terminator-serien. Jag såg den bio när den kom 2003 och just nu så är den faktiskt, hur konstigt det än kan låta, den film i serien som fått högst betyg av mig. Det betyder inte att jag tycker det är den bästa filmen. Det betyder bara att jag då när det begav sig gav den ett högre betyg än jag det jag delade ut till T2 när jag såg om den häromdagen.

Jag har sett Terminator 3: Rise of the Machines. Handlingen behöver jag väl inte gå in på, så då gör jag inte det. Vad tyckte jag då? Jo, faktum är att jag gillade den. Rätt så mycket faktiskt. Jag tyckte den var underhållande, rolig, bitvis spännande och med skön action. Jag gillade början av filmen då jag kom i rätt stämning direkt. I och för sig är det mesta kopierat från tvåan men jag störde mig inte på detta faktum. Jag tyckte mest referenserna till tidigare filmer var roliga. Glasögonen var ju skitkul (ja, jag skrattde i alla fall). Ok, Arnold gör parodi på sig själv, men jag tyckte ändå det var kul. Claire Danes gör en mycket bra insats. När hon blir ledsen i filmen känns det äkta och gillade också att hon inte några minuter senare är helt normal igen som det ibland brukar vara i filmer. Typ som i Independence Day då Will Smith just förlorat sin bästa kompis men som ändå skämtar på, slår en alien på käften och tänder en cigarr. Trots att det mesta som händer i T3 är helt orealistiskt och med logiska luckor så känns det ändå äkta på nåt sätt.

Nick Stahl gör en bra insats men jag saknade ändå Edward Furlong som jag gillar som skådis, men Stahl är en bra ersättare. Arnold är Arnold, dvs perfekt som robot. Kristanna Loken får också godkänt men Robert Patrick var bättre i T2 (förstås).

Nu till några saker som jag störde mig på. Jag tyckte att biljakten i början var för lång (inte på tok för lång men ändå). Den blev långtråkig till slut. Sen tyckte jag att Loken hade en tendens att vicka på huvet så där elakt lite för ofta. Det gick inflation i det.

En sak till som inte var så bra. Så länge Arnold spelar sin vanliga robot så är han perfekt, men så fort det blir mer än det så blir det problem. Detta visade sig när Arnold i slutet ska gestalta en förvirrad robot, då Loken har programmerat om hans kretsar utom huvudprocessorn som han fortfarande kan styra. Det blev inte bra tyckte jag.

Slutet gillade jag. Lite överraskande och dessutom lite sorgligt. Ovanligt. Sen gillade jag att Danes och Stahl aldrig fick ihop det egentligen förutom att de höll lite hand i slutet. Man slapp den obligatoriska kärleksscenen med andra ord som brukar kännas som transportsträcka (typ som i The Matrix Reloaded, som dock har andra förtjänster). Jag gillade också att de inte försökte hitta på rätt lösenord som vanligt (typ pappans hund eller nåt sånt löjligt) utan tittade i den röda pärmen när de skulle in i skyddsrummet.

Nu till betyget. Eftersom jag aldrig hade tråkigt så måste jag ge filmen en svag fyra. Det var en välgjord actionfilm helt enkelt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Timeline (2003)

TimelineTimeline var en av de första filmerna jag såg på Netflix. Just nu, i efterhand, så kanske jag minns den mest för att Paul Walker spelade huvudrollen. Fast & Furious-Walker gick ju ur tiden för ett tag sen i en bilolycka (ödets ironi). Timeline är en b-film, som bygger på en roman av Michael Crichton, med ett ganska roligt upplägg. Tidsresor och onda, mystiska forskningsföretag är ju aldrig fel. Walker spelar sonen till en arkeolog (Billy Connolly) och efter att pappan hamnat i medeltida Frankrike tvingas sonen tillsammans med sina vänner (däribland Gerard Butler) jaga efter för att föra honom tillbaka. Helt ok skulle jag säga.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Infernal Affairs 2

Infernal Affairs 2

”Well, try your five point palm-exploding heart technique now!”

Titel: Infernal Affairs 2
Regi: Alan Mak Siu-fai & Andrew Lau Wai-keung
År: 2003
IMDb
| Filmtipset

Jag slänger in en gammal recension av Infernal Affairs 2 utifall  ni undrar över om det är nåt att se.

Del två i trilogin om mullvadar inom Hongkong-polisen respektive triaderna utspelar sig innan händelserna i ettan och de två mullvadarna påbörjar här sina undercover-uppdrag. Samtidigt pågår en kamp inom triaderna om makten, där huvudpersonerna är Sam (Eric Tsang) och sonen Hau (Francis Ng) till en mördad triadledare. Tony Leung Chiu Wai och Andy Lau är inte med här utan de två mullvadarna spelas av samma skådisar (Shawn Yue, Edison Chen) som i ettan gjorde de yngre versionerna av Yan och Ming.

Tyvärr. Jag är besviken. Ja, nu tyckte jag faktiskt inte ettan Infernal Affairs var nåt mästerverk även om jag gillade den och gav den en stark trea. Handlingen i tvåan är onödigt krånglig och hafsig och det är inte helt lätt att ha koll på vad som händer här och vem som är mot vem. Det gjorde att filmen blev mindre spännande helt enkelt. Sen tyckte jag, precis som i ettan att musiken tog för mycket plats. Man (jag) la märke till den i stället för att den funkade som stämningshöjare. Yue och Chen gör ganska bleka insatser; toppskådisarna Tony Leung och Andu Lau är verkligen saknade. Nu är det i och för sig inte dessa två som är huvudpersoner i historien. Det är i stället Sam, den nye triadledaren Hau och polischefen Wong. Den sistnämda spelas av Anthony Wong som gör samma rollfigur i ettan. Tsang och Wong gör riktigt bra insatser. Dessa två har blivit lite av hongkong-favoriter för min del. Tsang är en lustig liten figur och Wong är en stabil och bra skådis. Jag såg Wong som bisarr skurk i den av SVT nyligen visade Big Bullet (min kommentar: det här var på den tiden när SVT plötsligt kunde köra ett tema med actionrullar från Hongkong, vilket initiativ!).

Trots vissa bra scener och lite spänning mot slutet så känns filmen seg och alldeles för lång. Ibland är den märkligt sentimental. Nja, det var inte så bra som jag trodde. Jag kommer ändå att se trean då ju Leung och Lau är med igen (min kommentar: nej, jag har inte sett den än).

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

%d bloggare gillar detta: