The Room (2003)

Jag brukar alltid vilja börja i rätt ände. Därför kändes det naturligt och helt rätt att jag innan visningen av The Disaster Artist under Stockholm Filmdagar först passade på att se filmen om filmen, dvs den mytomspunna Tommy Wiseau-skapelsen The Room.

Vad är The Room frågar du dig? Ja, det vill du inte veta är mitt svar. Fast om du är en ”sån där” person som tycker att filmer kan vara så dåliga att de blir bra så är det förmodligen nåt för dig. Men då har du med all sannolikhet redan sett The Room.

The Room är en film från 2003 som den mystiske mannen, myten, legenden Tommy Wiseau producerade, manusförfattade, regisserade och spelade huvudrollen i.

Om man ska beskriva vilken typ av film The Room är kan man säga att det är en kärlekstragedi. Wiseau spelar Johnny som bor ihop med sin fästmö Lisa (Juliette Danielle). Plötsligt tycker Lisa att Johnny är fel för henne och hon börjar vänsterprassla med Johnnys bäste vän Mark (Greg Sestero). Stor dramatik uppstår. Eller inte.

Om man ska beskriva handlingen mer i detalj i The Room så är det svårt. Det finns egentligen ingen handling. Det i princip enda som sker är att folk går in och ut ur Johnny och Lisas lägenhet, oftast utan synbar anledning.

Efter 20 minuter har vi fått genomlida, inte en, inte två, inte tre, utan fyra (så kändes det) sexscener. Vita lakan, röda rosor, flortunna draperier, smörsång och vatten som rinner nerför en glasruta som av nån anledning har uppenbarat sig framför kameran.

Skådisarna är bleka, träiga, styltiga, felcastade eller, i Wiseaus fall, usla på en helt annan nivå. Känslan jag får är att det inte är en film gjord av människor utan att det är egentligen rymdvarelser som försöker låtsas vara människor. De har klonat ett antal kroppar och sen läst på hur människor pratar och beter sig. Det hela är faktiskt riktigt obehagligt.

Men obehaget till trots så tyckte jag framförallt The Room var urbota trist och tråkig så betyget blir det lägsta jag har. Ett betyg som för övrigt infördes efter att jag sett den svenska skräckkomedin American Burger.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Mina tankar om The Disaster Artist kommer på fredag. DS.

 

American Splendor (2003)

Det här gamla preblogg-omdömet handlar om en film med Paul Giamatti i sitt esse som grumpy old man. Titeln American Splendor är namnet på en serietidning som tecknades av Harvey Pekar och filmen är en biografifilm om tecknaren själv. Texten skrevs i januari 2004.

Det här var en ball film som jag ständigt blev lite överraskad av. Det är inte en helt vanlig spelfilm utan känns bitvis som en dokumentär eftersom den riktige Harvey Pekar är med också i en del scener. Paul Giamatti är utmärkt som Pekar i de spelfilmsscener som ändå dominerar filmen. Han har ett speciellt sätt att grina med munnen. Det kan både vara en irriterad grimas eller ett uppskattande flin. Han gör det mycket bra och är emellanåt skrattretande rolig. Precis som Pekar säger själv i början av filmen så finns det här inte nån superhjälte som i andra serietidningsfilmer utan det här är en film om vardagens små och stora frågor. Allt från vilken matkö man ska välja, via ensamhet, till att besegra cancer. Mmm, det här är i slutändan en sympatisk film om de små hjältarna. Jag gillar den.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Skenbart (2003)

Vi inleder det nya året med en gammal preblogg-recension av en svensk film. Om det inte hade varit för Sagan om konungens återkomst så hade jag nog valt Peter Dalles Skenbart som familjens julfilm 2003. Apropå Peter Dalle så gick jag nästan in i honom på stan för några veckor sen. Han hade samma vilda ögonbryn som vanligt. Texten om Skenbart skrevs i januari 2004.

Peter Dalle har både skrivit och regisserat den här filmen som till största delen utspelar sig på ett tåg mellan Stockholm och Berlin i december 1945. Gunnar (Gustaf Hammarsten), bokrecensent och misslyckad författare, tänker ge sig ut i Europa för att göra nåt gott för världen efter 2:a världskriget, som precis slutat. Dessutom hoppas han få inspiration till kommande storverk i den litterära världen. På samma tåg finns, förutom en massa löst folk som vi får stifta bekantskap med, även en man och hans älskarinna som planerar att mörda mannens fru.

Jag gillar ofta filmer som utspelas på tåg. Det ger en speciell känsla. Vi är på väg nånstans men samtidigt i en statisk miljö. Skenbart är först och främst en komedi. Och så finns det inslag av Hitchcock. Åtminstone känns det som viss inspiration har hämtats därifrån (ni vet, kupéer, konduktörer, korridorer och restaurangvagnen). Klart roligast är de två bögarna, spelade av Gösta Ekman (som den snälle bögen) och Lars Amble (som den elake bögen). Speciellt Amble har några väldigt roliga repliker och schyssta enradare. Hammarsten funkar även han som aspirerande gottgörare som ändå hela tiden ställer till det trots goda intentioner. Han har det inte lätt, hehe.

Robert Gustavsson har en sorts cameoroll som snubbelnisse. Han är oftast rolig men jag tycker inte det passar in riktigt i resten av filmen. Sen har vi då ”thrillerdelen” med mannen, frun och älskarinnan. Den tycker jag är den svagaste, och sänker filmen en aning. Min sista kommentar gäller fotot och vissa specialeffekter, som bägge är bra. Det svartvita fotot är vackert och svagt bruntonat. Då och då används rätt så schyssta inzoomningar där vi får se tåget utifrån, framrusande genom snölandskapet, och sen zoomas ett fönster in där nåt pågår och vi befinner oss inne på tåget utan nåt klipp. Bra utnyttjande av effekter som inte tar överhanden utan används smakfullt så att de knappt märks. Ungefär som i Robert Zemeckis filmer Forrest Gump och Contact även om just dessa exempel är på en annan nivå. Dock känns det inte allt för vanligt att använda effekter (förvisso små) på detta sätt i svensk film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Norrmalmstorg (2003)

Efter några intensiva veckor under Stockholm Filmfestival drar jag ner på ambitionsnivån och passar på att skicka ut några gamla preblogg-recensioner. Först handlar det om en svensk tv-film om Norrmalmstorgsdramat, dvs rånet och det efterföljande gisslandramat i Stockholm 1973 som gav upphov till uttrycket Stockholmsyndromet. Det som är lite passande i sammanhanget är att det faktiskt under 2018 kommer en stor Hollywood-produktion om händelsen. Den filmen kallas Stockholm och i rollerna ser vi bl a Ethan Hawke, Mark Strong och Noomi Rapace. Min text om Norrmalmstorg skrevs i september 2003.

Norrmalmstorg är en tv-film om dramat på en bank vid Norrmalmstorg i Stockholm där rånaren krävde tre miljoner samt att fängelsekunden Clark Olofsson skulle föras till banken. Rånaren höll fyra personer gisslan i nästan en vecka.

Det här var en intressant filmidé men ganska dåligt utförd tyckte jag. När jag ser liknande filmer där rånare har tagit gisslan osv, funderar jag alltid på hur rånarna egentligen tror de ska komma undan. De är ju i ett hopplöst läge men det verkar aldrig riktigt fatta det. Likadant är det i denna film där rånaren tror han kan åka ifrån banken i en bil med tre miljoner. Nåväl, själva filmen tyckte jag inte var speciellt spännande. Poliserna kändes lite töntiga (det kanske de var också). Rånaren kändes lite töntig också för den delen. Positivt var att filmen utnyttjade autentiska tv-klipp från händelsen. Det skapade en verklighetskänsla i alla fall. Men problemet var att det aldrig blev tillräckligt intensivt eller spännande.

Det här med det s.k. Stockholmssyndromet är ju lite intressant. Det innebär ju att en gisslan plötsligt börjar sympatisera med rånaren och vända sig emot polisen. Jag vet inte, i filmen kändes det mer som om gisslan helt enkelt ville överleva och därför tyckte att polisen exempelvis inte skulle storma eftersom som gisslan då bedömde att de skulle kunna skadas själva.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

När jag tittar in på IMDb-sidan om den nya Hollywood-remaken Stockholm så ser jag att den har fått genrebeteckningen Komedi (förutom de förväntade Crime och Drama). Jag nämner i min text om Norrmalmstorg att den aldrig blev tillräckligt spännande. Kanske var det så att den verkliga historien inte var speciellt spännande utan ger mer om man vinklar det hela på ett humoristiskt sätt? Tv-filmen Norrmalmstorg finns förresten att se på SVT Öppet Arkiv.

Om jag vänder mig om (2003)

Eftersom jag fortfarande inte fått ihop min text om Dunkirk så skickar jag ut en gammal text om en svensk film från 2003. Det handlar om en film som jag gillade väldigt mycket när jag såg den på bio när det begav sig. Om jag vänder mig om heter den och regisserades av Björn Runge. Det känns som att Runge totalt försvunnit från filmkartan. Vad gör han nu för tiden? Kolla in bonusinfo efter recension för att få reda på det. Om jag vänder mig om hamnade förresten på plats 20 på min lista med 2003 års bästa filmer, vilket visar vilket grymt filmår 2003 var. Texten skrevs i januari 2004.

En svensk Magnolia skulle man (läs: jag) kunna kalla Om jag vänder mig om. Vi får följa en svartjobbande murare som får ett ovanligt uppdrag: ett äldre par vill mura igen fönster och dörrar på sin villa. Vi får vara med om parmiddagen ”from hell”. Och sen har vi uppmärksammade Ann Petrén som gör vänskapsvisit med elpistol hos sin f.d. man och hans nya fru.

Det är väldigt bra skådespeleri i filmen, speciellt under den där middagsbjudningen. Det finns egentligen inga döda punkter eftersom det är fler historier som ska avhandlas under en vanlig långfilmstid. Kul är det också bitvis, som när muraren är hemma hos det smått galna paret som ska mura in sig och skjuta tjuvar med AK4. Även under parmiddagen blir det absurt roligt. Om jag själv varit med där hade jag velat sjunka genom jorden. Bestick klingar väldigt högt ibland. Jakob Eklunds karaktär börjar laga Janssons frestelse mitt i natten i ren frustration i ett försök att förtränga. Och sen har vi ju elpistolen också. Det fanns vissa bitar mot slutet, främst i historien med Eklund och August, som kändes lite krystade.

Jag gillade musiken i filmen. Den var passande. Om jag vänder mig om är klart sevärd och jag delar ut en fyra. Fyra elpistoler av fem möjliga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Björn Runge var det. Jo, han annonserade efter sin film Happy End som kom 2011 att han skulle sluta med film. Han var trött på att jobba i film-Sverige. Happy End, Mun mot mun (2005) och Om jag vänder mig om utgör en trilogi som Runge kallar Befrielsetrilogin. Själv har jag bara sett Om jag vänder mig om men nu blir jag rejält sugen på att se om den och sen se de två följande filmerna. Alltid intressant med trilogier.

Tillbaka till Runge som filmregissör. Faktum är att han precis har hoppat tillbaka in i filmbranschen. På Toronto International Film Festival i september i år kommer hans nya film The Wife ha premiär. Det är en svenskamerikansk samproduktion där vi bl a ser Glenn Close, Christian Slater och ingen annan än Karin Franz Körlof (Lydia från Den allvarsamma leken, yay!). En stark festival för svensk film vad det verkar då ju Borg, biopicen om Björn Borg (och John McEnroe), ska öppna festivalen.

Finding Nemo (2003)

Findig NemoMin allra första Pixar-film såg jag för ganska så exakt ett år sen under Malmö Filmdagar, och vilken film det var! Inside Out är en alldeles fantastisk liten film med ett smart koncept. Den är rolig, tänkvärd, fantasifull, mysig och vemodig på samma gång. Det är nästan så jag skulle vilja kalla den en filmfilm, och den hamnade på plats sju på min topplista över 2015 års bästa filmer.

Under årets filmdagar söderöver så ska man visa Finding Dory, uppföljaren till Pixars Finding Nemo som kom 2003. Det kändes därför lämpligt att passa på att kryssa filmen om den försvunna clownfisken Nemo.

Aj då. Det blev något av ett magplask, vilket kanske inte var helt oväntat då Inside Out är en helt annan typ av film. En stor skillnad är t ex att Inside Out handlade om riktiga människor, och inte talande fiskar med mänskliga egenskaper. Finding Nemo utspelar sig ändå samtidigt i vår vanliga värld, i vattnen nånstans hyfsat nära Australien och Sydney. Jag vet inte om det är den här blandningen av den vanliga världen och fiskarnas fabelvärld som stör mig en aning. Då tyckte jag att en film som Zootopia, med en mer ren fabel/fantasi-värld, funkade bättre.

Å andra sidan var det lite kul att se hur fiskarna såg på människorna och hur de interagerade när de träffade på varandra.

En detalj som jag inte saknade i Inside Out var de ständiga (populär)kulturreferenserna. Dessa får vi dock en strid ström av i Finding Nemo. Det var inte i klass med The Lego Movie men ändå. Och just detta är inte min grej. Det är som att jag i viss mån tas ut ur filmen och blir påmind om att det är en film. Det lustiga är att jag inte har problem med denna metaaspekt när det handlar om en film som refererar till sig själv som just en film. Då funkar det alldeles utmärkt.

Filmens inledning kändes lite märklig. Det börjar med en ”amerikansk” fiskfamilj som flyttar in i sin nya korallvilla. Tillökning väntar i form av en stor samling ägg. Sen dyker det plötsligt upp en barracuda och historien tar en oväntat och för min del lite för snabb vändning.

Den största delen av filmen är sen en lång roadtrip där vi får följa fiskpappan Marlin då han letar efter sin son Nemo. Som följeslagare får han den glömska Dory (som ju den nya filmen kommer att fokusera på). På vägen träffar de på hajar som av nån anledning vill bli vegetarianer och haschrökande sköldpaddor (haschrökande, eller så är de höga pga nåt i den där havsströmmen de glider fram i). Njae, jag vet inte. Lite så där lagom underhållande.

Jag tycker inte Finding Nemo är en dålig film, men inte heller speciellt bra. Den är helt ok. Mina favoriter var Hitchcock-fiskmåsarna. ”Mine, mine, mine!”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Min recension av uppföljaren Finding Dory kommer i slutet av veckan så fort jag hunnit skriva om den.  Även Henke och Sofia har tagit sig en titt på Finding Nemo.

Johan Falk: Den tredje vågen (2003)

Den tredje vågenJohan Falk goes large. Ja, eller åtminstone till Europa. Johan är på bilsemester med sin familj när han blir kontaktad av Ove Sellberg (Lennart Hjulström), hans gamla chef hos Göteborgspolisen. Sellberg har avancerat i graderna och är nu chef för nån typ av Europa-polis som ska jobba mot organiserad kriminalitet. Sellberg vill träffa Johan eftersom han tycker att The Falcon ska jobba för honom inom den här nya Europa-polisen.

Samtidigt i London får Rebecca (Irina Björklund), en svenska som är gift med brittisk affärsman, reda på att hennes man är en del av ett stort, kriminellt och välorganiserat nätverk. Rebecca flyr, tar sig till Haag för att där träffa Sellberg. På så vis träffas även Rebecca och Johan. Omständigheterna kunde vara bättre eftersom de ganska så direkt finner sig jagade av hänsynslösa yrkesmördare som är lejda för att se till att det som Rebecca vet aldrig kommer ut. Till råga på allt så dras Johans egen familj, flickvännen Helén (Marie Richardson) och hennes dotter Nina (Hanna Alsterlund), in i våldsamheterna.

Ja, haha, Johan goes large skrev jag i början. Större är inte alltid bättre. Större budget är inte alltid lösningen. Ja, det är väl ALDRIG lösningen även om det inte skadar. Det märks att Den tredje vågen har större budget än de föregående filmerna. Här spelar vi på en lite större skala. Hela Europa är spelplan. Vi har inspelningsplatser som London, Haag och München bl a. Det blir lite kanske maffigare men samtidigt tappar man lite av den personliga stil som fanns i föregångarna (och som man återgår till i senare filmer). Den internationella rollbesättningen gör även den att filmen blir lite mer opersonligt. Jag känner därför bitvis en viss distans.

Den tredje vågen är inte dålig men den är nog den svagaste av de tre jag skrivit om hittills. Inledningen är inte bra. Hur tänkte filmmakarna här? Snacka om exposition i kubik. Vi får en presskonferens som verkar pågå i en evighet där Sellberg berättar om sina mål som ny chef hos Europa-polisen (Europol säger Wikipedia att den hette, men jag fortsätter kalla den Europa-polisen). En märkligt seg inledning. Jag antar att den ska skapa nån typ av dramatisk tyngd men den känns mest som ett tråkigt föredrag.

Nåväl. När väl actionen drar igång på restaurangen där Falk, Sellberg och Rebecca möts så blir det bättre. Här var det kul att se att Falk använde sig av ett klassiskt gangsta style-grepp när han håller sin pistol. Dessutom tyckte jag att Sellberg spelades riktigt bra av Lennart Hjulström. Presskonferensen var tråkig men i övrigt var han tung fast ändå sympatisk. En bra chef.

En detalj jag upptäckt att jag gillar är att karaktärer och handling från tidigare filmer återkommer. Vissa skådisar är med i alla filmer, vissa återkommer då och då. T ex är det kul att Helén och Hanna är med här igen. Att det gått fyra år sen den första filmen märks på att dottern Hanna nu bokstavligen blivit fyra år äldre. Just det här är väl en av orsakerna till att det är så lätt att sugas in i tv-serier, att man lära känna karaktärerna vare sig man vill eller inte.

Titeln Den tredje vågen är för övrigt en callback till ett begrepp som Krister Henriksson myntade i Livvakterna, apropå det här med att knyta ihop filmerna. Ingen stor grej men ändå. Det handlar alltså om en tredje våg av brottslighet, oftast ekonomisk, som polisen har svårt att bekämpa. Endast superpolisen Falk klarar det.

Den tredje vågen är inget mästerverk men en svag trea är den ändå värd. Det är thriller och action utan meseri.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Elephant (2003)

ElephantHär kommer ytterligare en gammal text av en film regisserad av Gus Van Sant som jag såg på Stockholm Filmfestival. Den här gången handlar det om Elephant från 2003, en film som även hamnade på plats två på min topplista för det året.

I slutet av eftertexterna stod den vanliga texten om att likheter med levande eller döda personer endast är slumpmässiga, osv. Nu vet ju alla att det handlar om Columbine-massakern när två skolungdomar sköt ihjäl lärare och elever inne på en skola, även om handlingen här är förlagt till Portland, Oregon.

Jag gillade den här filmen. Den är filmad i långa, mjuka, bitterljuva, svepande, tagningar, där man ofta bara får se ryggen på nån som kanske vandrar genom skolans korridorer på väg nånstans. Fotot är underbart. Inte så himla mycket händer. Nån framkallar foton han just tagit, nån går omkring i matsalen och gör anteckningar, några tjejer snackar, äter lunch, kräks upp lunchen på toaletten, nån vill inte ha kortbyxor på gympan, några snubbar spelar fotboll. Alla lullar liksom på. Vi får se scenerna en, två eller tre gånger på lite olika sätt och vi känner att katastrofen närmar sig. Filmen får en att tänka till, man förstår inte hur det kan hända, men det har hänt.

Jag undrar lite hur man hade uppfattat filmen om inte vetat om att den skulle ta upp Columbine-tragedin. Eftersom jag visste det från början så hade jag en lite obehaglig känsla redan från början. Sen gjorde filmen inte den känslan mindre genom sitt sätt att vara. Det här var en mycket bra film, säkert inte för alla, men för mig var den just det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Smala Sussie (2003)

Smala SussieMed anledning av att Smala Sussie nyligen hamnade på min topplista över 2003 års bästa filmer så kommer här min gamla recension som skrevs just 2003.

Jag har sett Ulf Malmros nya film Smala Sussie. Den har kallats en värmländsk Pulp Fiction, och det är väl kanske en inte helt fel beskrivning. Hur som helst var det en överraskning som påminde en del om Josef Fares komedi Kopps. Smala Sussie är också en komedi och den utspelas i en liten värmländsk håla. Erik har flyttat därifrån till Stockholm men åker tillbaks när han får höra att hans lillasyster Smala Sussie har försvunnit. På plats försöker han reda ut vad som har hänt.

Hehe, som sagt, det här var en överraskning, och faktiskt en positiv sådan. Den har lånat lite från Pulp Ficiton och lite från Kopps och satt ihop det till en fartfylld komedi där det händer oväntade och roliga saker. Saker och ting händer huller om buller i korta avsnitt och inte i tidsordning. Det dyker även upp en del skådisar i ganska ovanliga roller. Sen förekommer det en hel del referenser till andra filmer och regissörer (ungefär som i Kevin Smiths filmer), bl a De misstänkta, Taxi Driver, Kubrick och helt oväntat Kieslowskis 10-timmarsverk Dekalogen (som jag plöjer igenom just nu), fast här kallas den Katalogen. Sånt här är alltid kul om man är filmfreak.

Jag gillar svenska filmer som vågar vara lite annorlunda. Jag tycker t ex det är kul att se svenska skräckisar och dylikt, just för att de utspelas i miljöer som man känner själv, och då inte från andra filmer, utan för att man faktiskt har varit eller lever där själv. Det är bara det att det är ganska sällan som svenska regissörer lyckas göra detta på ett bra sätt. Kanske just för att det är miljöer som vi känner igen och om det blir lite fel, oftast dialogen, så faller det liksom helt. Här tycker jag man har lyckats. Man har lånat från diverse filmer men satt in det på ett smart sätt i en svensk miljö. Det blir roligt helt enkelt. Betyget blir 4/5. Möjligtvis i överkant, men vad fan, jag hade kul!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

10 i topp: Filmer 2003

2003Filmspanarna listar återigen sina favoriter från ett filmår. Den här gången är det dags för 2003. Oj, oj, vilket filmår tänker jag när jag tittar igenom mina favoriter från året på Filmtipset. Fast om jag tänker efter en gång till så beror nog min upphetsning mest på att 2003 kan vara det år som jag har sett mest filmer ifrån nånsin. Antalet filmer jag har sett gör då helt logiskt att antalet höga betyg också ökar. Värt att nämna är att jag under halva 2003 var ”mellan jobb” vilket gjorde att det fanns gott om tid att se på film, då man inte skrev på jobbansökningar.

När jag kollar i mina arkiv noterar jag att jag under 2003 såg 245 filmer varav 92 (!) på bio. Nu var ju givetvis inte alla från 2003, men allt detta gör ändå att det här blir en topp-20-lista. Så först kommer alltså plats 20-11 och sen kör vi topp-10-listan som vanligt.

Eller förresten, det bidde en topp-22-lista. Efter att jag satt samman listan så upptäckte jag att jag hade missat två filmer (Oldboy och Om jag vänder mig om) som då tog sig in på listan. Tack för Oldboy, Henke! Det hade varit pinsamt att glömma Oldboy. Den tog sig in på plats 5 och detta gjorde att Smala Sussie ramlade ner till plats 11 men den presenteras ändå med en bild och lite text eftersom jag redan hade gjort det. Så, nu kör vi igång med plats 22! 🙂

 

22. Intolerable Cruelty
21. American Splendor
20. Om jag vänder mig om
19. Girl with a Pearl Earring
18. The Matrix Reloaded
17. A Tale of Two Sisters
16. The School of Rock
15. Cold Mountain
14. Wonderful Days
13. Lost in Translation
12. Kill Bill: Vol. 1

 

11. Smala Sussie
Smala Sussie
Jag bara måste ta med denna svenska klassiker på plats 10 (eller plats 11, för Smala Sussie åkte ut från topp-10 när jag insåg att jag hade glömt Oldboy!). Ulf Malmros värmländska Pulp Fiction-hyllning är en skön film proppfull med filmnördreferenser. Liten Tuva hjälper ofta svensk film.

10. Master and Commander: The Far Side of the World
Master and Commander: The Far Side of the World
En äkta matinéfilm, och det är alltså nåt positivt i mina ögon. Aldrig har kluckande vatten och gnissel från trä varit så mysigt på film. En Das Boot fast med gamla krigsfartyg.

9. Searching for the Wrong-Eyed Jesus
Searching for the Wrong-Eyed Jesus

En av de bästa dokumentärer jag har sett, kanske min favorit. Musiken, södern, stämningen, Harry Crews, Cat Power, bussvrak i Louisianas träskmarker, frireligiösa white trash-predikanter. Det kan inte bli bättre. Jeeeeeeeeeesus-a!

8. Memories of Murder
Memories of Murder
Jag såg den här på Grand tillsammans med Movies – Noir-Christian. Det var en episk visning och filmen är ganska så episk den med. En nervig BOATS-thriller om Sydkoreas första seriemördare. Mer om visningen hittas här.

7. Sagan om konungens återkomst
Sagan om konungens återkomst=
En gång i tiden gjorde Peter Jackson riktigt bra filmer som utspelar sig i Midgård. Sagan om konungens återkomst är den mäktiga avslutningen på LotR-trilogin. Ja, den har tre – eller fler – slut. Ja, jag föredrar den svenska titeln. Det är sen gammalt.

6. Tokyo Godfathers
Tokyo Godfathers

En varmare anime får man leta efter. Tre hemlösa i Tokyo hittar en övergiven bebis och försöker hitta föräldrarna. Det finns även en nostalgikoppling för mig. Filmens regissör heter Satoshi Kon och han dog i cancer 2010. Två år tidigare ordnade Cinemateket en specialvisning av filmen som jag hade turen att besöka. Innan filmen hölls ett Face2Face med Kon själv som var på Stockholms-besök. Läs mer om Kons besök här.

5. Oldboy
Smala Sussie
När jag såg Oldboy på bio var jag inte så rackarns bevandrad i koreansk film. Park Chan-wooks film tyckte jag kändes som om den var gjord i ett annat universum, av aliens och sen skickad till jorden via satellit. Vilka bilder. Helt galet.

4. The Station Agent
The Station Agent

Det här är amerikansk independent när den är som bäst. Jag såg den på Stockholm Filmfestival och älskade den. The Station Agent är en varm, men aldrig töntig, komedi om tre personer, alla med sina problem, som mer eller mindre motvilligt blir vänner.

3. Universums sista dagar
Universums sista dagar

Vissa filmer slår en an en ton. Så är det bara. Universum sista dagar gjorde just det för mig. Och så heter regissören Pen-Ek Ratanaruang. Bara en sån sak. Pen-Ek sa i samband när filmen visades på Göteborgs Filmfestival följande: If you fall asleep, please don’t snore. If you don’t like the movie, you’re OK. If you like it, you have a problem. Jag somnade inte.

2. Elephant
Elephant

Domedagskänslan i Gus Van Sants Elephant är enorm. Det är melankoli och domedag i harmoni. När skotten väl kommer är det en chock trots att man vet att de kommer.

1. Återkomsten
Återkomsten
Den utan tvekan bästa filmen från 2003 är Andrej Zvjagintsev debutfilm (debutfilm!) Återkomsten. Jag blev fullkomligt tagen på sängen när jag såg den här på bio. Det lustiga är att jag fortfarande inte har sett nån enda av Zvjagintsevs filmer efter denna.

 

Även om jag har gjort en topp-22-lista så har jag ändå några (en hel rad) bubblare. Jag såg så rackarns många bra filmer detta år. Här är mina bubblers: 21 Grams, Any Way the Wind Blows, Arvet, Big Fish, Coffee and Cigarettes, Jag är inte rädd, Kopps, Kära mormor, Mystic River, Terminator 3: Rise of the Machines och The Legend of Evil Lake.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna har hittat i filmväg från 2003:

Filmitch
Spel och Film
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Flmr
The Nerd Bird

%d bloggare gillar detta: