Motståndaren (2002)

Nyligen publicerade jag en gammal text om Flickan på bron med bl a Daniel Auteuil. Idag kommer ännu en gammal preblogg-text om en film där Auteuil är med. Han inte bara är med, han totalt dominerar i filmen. Texten skrevs i augusti 2003.

Jag har sett Motståndaren (L’adversaire) regisserad av Nicole Garcia (en kvinna kan vara värt att nämna för tydlighets skull) och med Daniel Auteuil i rollen som den gifte mannen med två barn som ljugit i 18 år av sitt liv. Alla i hans närhet, frun, barnen, föräldrarna och vännerna, tror att han är läkare och jobbar på WHO (Världshälsoorganisationen). I själva verket åker han bara iväg med bilen på morgonen, men jobbar inte utan går omkring i WHO-byggnaden, fikar, går i bokhandlar, åker bil, lyssnar på radio… På kvällen när han kommer hem lever han normalt familjeliv med sin frun och sina barn. Men verkligheten börjar komma ifatt honom nu, problem med pengar etcetera etcetera.

Filmen bygger på en verklig händelse, som slutade med att mannen tog livet av hela sin familj, och det är knappt man tror det är sant, men det är det alltså. Det gjordes en annan version av den läskiga historien 2001, Time Out (L’emploi du temps) av Laurent Cantet, där det inte slutar lika tragiskt som det gjorde i verkligheten. Jag kan säga så mycket som att Motståndaren följer verkligheten mer än Time Out gjorde. Auteuil är otäckt bra i sin roll.

Filmen handlar om ensamhet, meningslöshet, frustration att inte kunna berätta sanningen när man väl börjat ljuga. Filmen innehåller inte mycket våld, men det är en läskig stämning från början. Det våld som förekommer är ytterst obehagligt. Jag vred på mig i biostolen mot slutet. Jag fick fysiska reaktioner på det jag såg och skrek nästan ut ibland för att liksom stoppa det som hände. Jag tänkte lite på några av Michael Hanekes obehagliga filmer som Pianisten och Funny Games. Musiken var bra och gjord av David Lynchs kompis Angelo Badalamenti. Filmen är nog inte för alla, den är ju typiskt fransk, med mycket dialog och så (min kommentar: haha, ja, mycket dialog, och på franska dessutom, det är ju jobbigt). Jag ger den i alla fall 4/5. Rekommenderas. Jag tyckte den var snäppet bättre en Time Out som ändå är en sevärd film den med!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Ju-on: The Grudge (2002)

Medan jag är i Alperna på skidresa så passar jag på att publicera några gamla och korta preblogg-omdömen och här kommer det fjärde om Ju-on: The Grudge. Texten skrevs i september 2005 och jag konstaterar att inte all J-Horror var bra.

Nä, nä, nä, det här var ingen höjdare. Efter vad jag har förstått kan kanske denna film sägas vara del 3 i en serie skräckfilmer av samme regissör, Takashi Shimizu. De två första Ju-on-filmerna gjordes som tv/video-filmer och nu fick han (efter framgångarna för Ring-filmerna tro?) chansen att göra ”samma sak” på vita duken. Det blev tyvärr inte bra. Nu har jag inte sett de två första tv-filmerna i serien så jag kan bara bedöma denna biofilm (som jag i och för sig såg på dvd) men det känns faktiskt som en halvdålig remake där man upprepar ett koncept från tidigare filmer. Samma scener vevas om och om igen utan att det är riktigt läskigt. Den påminner lite om den dåliga skräckisen The Eye. Tyvärr, det här tyckte jag aldrig var läskigt eller bra på nåt sätt. Det enda som är bra är att japanskor är söta (i alla fall i den här filmen).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Time Machine (2002)

The Time MachineHär kommer ytterligare en gammal recension av en film som jag såg när jobbade i Östersund för drygt tio år sen. Originalet från 1960 har jag sett men det var innan jag började skriva recensioner så det finns ingen gammal text om den som jag kan gräva fram. Däremot har jag satt betyget 3/5 på den. Vad hamnar remaken på? Texten skrevs i juli 2005.

Efter att ha sett originalversionen av H.G. Wells-filmatiseringen The War of the Worlds som en liten aptitretare inför Spielbergs nu aktuella blockbuster, så råkade jag ramla på en annan filmatisering av Wells verk. Denna gång var det den nya versionen av romanen The Time Machine. Den gamla filmen från 1960 är för övrigt regisserad av den gamla The War of the Worlds-producenten George Pal. Och för att droppa lite fler namn för intresseklubben så är den nya filmen The Time Machine regisserad av H.G. Wells sonson Simon Wells.

Jaha, ja. Handlingen är ganska enkel, förvånansvärt enkel faktiskt, med tanke på att tidsresor är inblandat (då det ju går att krångla till saker och ting om man vill). Huvudperson är den något nördige uppfinnaren Hartdegen (spelad av en schimpansliknande Guy Pearce). Hartdegen råkar ut för en personlig tragedi och vill då resa tillbaks i tiden för att ändra på det hela (åh, tänk om det gick). Han lyckas faktiskt resa tillbaks i tiden men har svårt att ändra på något. Han tänker efter lite, och beslutar sig i stället för att åka framåt i tiden. Kanske kan han hitta lösningen där. Problemet är att han råkar dra i tidsrese-spaken liiiite för länge och kastas 800 000 år framåt i tiden. Där får han nya problem då det visar sig att människorasen har delats upp i två raser: en snäll ras som bor ovan jord och så en elak, primitiv monsterras som jagar den snälla rasen. Hartdegen säger som Bob Marley till de snälla: Get up, stand up: stand up for your rights!

Haha, jag måste säga att jag gillade filmen mer än jag trodde jag skulle jag göra. Det var en sån där skön och mysig matiné, helt utan krusiduller eller krångliga twistar. Det var skönt att slippa de där överskattade twistarna faktiskt.

Effekterna användes på ett snyggt sätt, bl a när man i en snabbspolning visade hur Jorden och dess städer förändras under lång tid. Snygga och effektfulla scenerier. Filmen var som bäst när Pearce åkte fram och tillbaka i tiden och får uppleva diverse saker. Lite halvt fantasieggande och hyfsat underhållande har filmen sin lilla gång. Sen urartar filmen kanske lite mot slutet då det blir hafsigt gjord action med riktigt fula monster (den onda människorasen) och mumbojumbo från en likblek och allvetande varelse i form av Jeremy Irons skrattretande gestalt. Irons är en bra skådis men den här rollfiguren är inte tacksam. Nu gillar jag i och för sig mumbojumbo så det funkar rätt bra ändå.

Sen vet jag inte vad Guy Pearce höll på med i början av filmen. Han är då riktigt dålig. Han verkar inte veta om han ska spela komedi eller drama. Jag undrar om det inte är regissören Wells som inte sett att det inte ser bra ut alls. I några tragiska scener skakar jag skrattande på huvudet när Pearce försöker se ledsen ut men mest ser ut som en schimpans på crack. Vad är överspel? hade frågan varit i Jeopardy. Efter ett tag, när Pearce gett sig ut på sina tidsresor, blir han bättre och lugnar ner sig lite och känns mer naturlig. Som helhet är det precis godkänt. Jag gillar nästan alltid science fiction och därför blir det en svag trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Attack of the Clones (2002)

Attack of the ClonesDå var turen kommen till Clownerna anfaller som jag brukar kalla den. Den heter ju egentligen Attack of the Clones. Jag vet att jag har satt en fyra på den här filmen. Det ser jag nämligen när jag läser igenom min gamla recension och ser betyget i slutet. Det är som jag nämnt tidigare kul att gräva fram gamla recensioner och kolla in vad man tyckte då. Ibland håller jag med mig själv, ibland funderar jag på hur jag egentligen tänkte… Som vanligt kommer min gamla text i kursivt och efteråt en del uppdaterade och i det här fallet möjligen ganska så förändrade tankar.

Jaha, om ni orkar så kommer här ytterligare en recension av en Star Wars-film. Denna gång var det helt logiskt dags för episod 2, Klonerna anfaller. Här vi möter vi en ca 20-årig Anakin som nu är en jedilärling med Obi-Wan som mästare. Anakin är otålig och vill hela tiden gå ett steg längre än sin visa och lugna mästare Obi-Wan. När Anakin dessutom ges i uppdrag att skydda den sköna, f.d. drottningen, numera senatorn, Padmé rinner hormonerna till hos Anakin. Här ska minsann skyddas!

(Miljöerna i början av filmen på stadsplaneten Coruscant får en osökt att tänka på Det femte elementet, som i sin tur för tankarna till Blade Runner…)

Ganska oväntat gillade jag vad jag såg. Jag minns att när jag såg den på bio när den kom, så var jag inte överförtjust, utan det kändes som en normal ointressant trea. Nu var det annorlunda. På nåt sätt hade liksom tyngden av hela serien börjat ge sig till känna. Här tyckte jag det var intressant att se hur Darth Vader börjar skymta hos Anakin. Hans mörka sida växer mer och mer. Aggression, rädsla, hat, ja, ja, mer, mer. Många klagar på Christensens insats men jag tycker faktiskt han lyckas återge konflikterna inom Anakin rätt så bra. Sen att vissa kärleksscener med Padmé är halvtaskiga, och att hans snack om att en diktator kanske är rätt lösning känns krystat, är en annan sak. Det är regissörens och manusförfattarens fel.

Jag tyckte även det var intressant att följa historien med Obi-Wan på sin jakt efter klonarmén och dess beställare. Miljön på planetet där klonarmén hade skapats, med hav och regn, kändes helt rätt. Jag gillar konceptet med klonerna och kopplingen till de vita anonyma soldaterna i de första filmerna. Jag gillar även familjen Fetts rymdskepp.

Sen är ju Palpatine bra. Han lyckas med list få saker och ting att gå precis som han vill. Kul att Jar Jar Binks är den som beseglar Republikens öde (kan man väl nästan säga?) genom sitt överambitiösa förslag att ge Palpatine oinskränkt, om än tillfällig, makt. Binks, av alla?! Haha. Åh, herre min je.

Vissa delar av filmen kändes väldigt mycket Sagan om ringen. Inte minst Christopher Lee, som i princip gör Saruman här också. Även miljöer/scenerier i samband med gladiatorspelen var som hämtade ur Sagan om ringen-filmerna. Kul också när Padmés klädsel rivs upp på ett snyggt sätt, haha (se bilden nedan). Slutstriden blir i vanlig ordning lite långdragen och lite väl datorsteril men det var inte nåt annat att vänta. Jag tyckte ändå att det denna gång var kul att se Yodas fäktningsinsats. När jag såg det på bio tyckte jag det bara var löjligt. Jag vet inte varför jag ändrat åsikt nu. Hur som helst, det blir en svag fyra till filmen. Faktum är att detta alltså är den näst bästa Star Wars-filmen efter Rymdimperiet slår tillbaka! Jag ser fram emot den sista (?) filmen med premiär 19 maj.

Det lika bra att konstatera det direkt. Jag fattar inte hur jag resonerade när jag berömde Hayden Christensen (eller Christian Haydensen, Henke? 😉 ). Han är ju sämre än usel.

Efter att ha återställt ordningen när det gäller Christensen, vilket var det viktigaste, följer nu en återgivning av den tankeström som rann genom mitt huvud under filmen:

Skeppen är ju skitsnygga. De känns som gamla flygplan, både till utseende och ljud. Det börjar med politik igen. Är det verkligen det som folk vill ha?

Är det Rose Byrne där bakom Natalie Portman som en av hennes maids?

Är det Boba Fett som dyker upp? Aha, nej, det var pappa Fett vid namn Jango. Vad är det med Boba Fett som är så speciellt? Det har jag frågat tidigare, jag vet.

En tydlig homage till Det femte elementet/Blade Runner. Eller om det ska kallas rip-off.

Anakin är ju ingen jedi. Han är ju bara en kaxig barnunge som tror att han är cool. Plus att han är ett creep. Varför har Anakin inte sett Padmé på tio år? Hon var ju senator och jobbade på samma ställe som jedi har sitt högkvarter. De borde väl ha träffat på varandra?

Nej, Anis och Padmés kärlekshistoria är INTE bra. Anakin är sämre än usel men dialogen är kanske ännu sämre.

Jag gillar planeten där klonarmén skapas. Härlig miljö här.

Nej, det räcker inte att åka till Tatooine för att göra filmen spännande och intressant.

Vi får de första hintarna om Vader och hör då lite av hans musiktema från de gamla filmerna i bakgrunden. Jag gillade den blinkningen.

Neeeeej, Hayden!!! Du är inte bra.

Det finns delar som är bra men andra delar som drar ner nåt oerhört.

”I miss you!” säger Hayden vid sin mammas grav. Kom han på det nu? Ni har ju inte ens setts på tio år! Det är så dags nu att börja sakna mamma.

Den där robotfabriken kändes mest som en larvig tomteverkstad, och ännu larvigare blev det C-3PO hamnade där.

”I’ve got a bad feeling about this…” används på helt fel sätt. Det sägs när det redan gått åt pipsvängen. Alla, både tittare och rollfigurer, vet redan att det gått åt helvete. Det ska ju sägas innan våra hjältar hamnar i den där knipan. De kanske kan vara på väg att hamna i knipan men det ska vara innan de faktiskt hamnat i den. Nu var det helt uppenbart att det redan skitit sig. Typ om våra hjältar är ute och flyger flygplan och ser ett oväder på väg mot dem. Då passar det att säga ”I’ve got a bad feeling about this…”. Men att säga det efter att blixten träffat planet och det är på väg att störta eller t.o.m. redan har störtat…

Jaha, du har en dålig känsla, vad konstigt?!

Nej, detta blir en rejäl sänkning.

Betyg 2005:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Betyg 2015:

betyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tombetyg_tomsep

"Anakin, han tafsade på mig. Döda honom!" "Vadå, vem?! Han ska få smaka lite grön laser!"

”Anakin, han tafsade på mig. Döda honom!”
”Vadå, vem?! Han ska få smaka lite grön laser!”

Dog Soldiers (2002)

Dog SoldiersTyvärr funkade inte Neil Marshalls Dog Soldiers riktigt för mig, vilket förvånade mig en aning då jag gillat Doomsday och framförallt grottfilmen The Descent. Vi följer ett gäng soldater på övning i skotska höglandet. Vad soldaterna inte vet är att den motståndare de ska bekämpa inte är en vanlig soldat. Nej, det handlar om nåt mer varglikt. Det känns att detta är en debut tycker jag. Den spretar för mycket. Det blir aldrig spännande eftersom det är för mycket humor. Det blir aldrig roligt eftersom jag inte tycker det är speciellt kul med folk som springer omkring med inälvorna hängandes utanför. Dock var det rätt kul med en ko som föll ner från en klippa samt filmreferenser till Zabriskie Point (explosioner!) och The Matrix (”There is no spoon!”).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

10 i topp: Filmer 2002

2002Filmspanarna listar återigen sina favoriter från ett filmår. Den här gången är det dags för 2002. Oj, oj, vilket filmår tänker jag… inte riktigt den här gången. 2003 var ju för mig ett galet år med mängder av sedda toppfilmer. 2002 var inte lika galet men nästan. Efter min topp-10-lista kommer ett gäng bubblare som fanns med i diskussionen.

Då kör vi!

 

10. Carnages
Carnages
2002 tyckte jag filmer med flera parallella historier var det bästa som fanns. Magnolia var min favoritfilm. Så när en ung fransk debutantregissör vid namn Delphine Gleize gjorde en liknande film så kunde jag bara kapitulera.

9. All or Nothing
All or Nothing

Brittisk diskbänksrealism när den är som bäst, signerad Mike Leigh. Glöm inte näsdukarna!

8. Lilja 4-ever
Lilja 4-ever
Svenskrysk traffickingrealism när den är som bäst, signerad Lukas Moodysson. Jag såg filmen på en förhandsvisning som Stockholm Filmfestival ordnade. Jag var helt tagen efteråt.

7. Bloody Sunday
Bloody Sunday
Paul Greengrass handhållna kamera gör mig inte besviken. Jag känner att jag är mitt i händelserna. Känslan av en kommande och oundviklig katastrof är påtaglig.

6. Motståndaren
Motståndaren

Angelo Badalamenti har gjort musiken. Bara en sån sak. Dessutom är Daniel Auteuil kung i huvudrollen. På franska heter filmen L’adversaire. Den är ytterst obehaglig och är regisserad av en kvinna vid namn Nicole Garcia.

5. The Hours
The Hours
Tre parallella historier som utspelas i tre tidsepoker som länkas samman på ett snyggt sätt. Jag är en sucker för sånt här.

4. Adaptation
Adaptation

När jag 2003 gjorde en topplista över de bästa filmerna jag såg på bio det året hamnade Adaptation på plats fyra. Den hamnar på plats fyra även här. Charlie Kaufman när han är som bäst.

3. The Pianist
The Pianist

Vissa filmer berör en. Vissa inte. Roman Polanskis The Pianist berörde mig. Jag såg filmen 2002 på den Franska Filmfestivalen på den trevliga biografen Sture. 5/5.

2. The Ring
The Ring

Jag har aldrig blivit så rädd av en film som jag blev av The Ring (remaken förstås!). Rysningarna som strömmade genom kroppen kändes som 20000 volt. Jag såg filmen på en förhandsvisning som ordnades av Stockholm Filmfestival och jag visste absolut ingenting om filmen innan. Vilken upplevelse! 5/5.

1. Irréversible
Irréversible
Det kan givetvis bara finnas en etta. Om man har sett filmen så hamnar den på plats ett, så är det bara. Det är sen gammalt. Det är oåterkalleligt. Mitt huvud snurrade efter att jag såg Irréversible. Jag vill nog inte se den igen. Eller kanske en gång till. 5/5.

 

Här är mina bubblare: Bowling for ColumbineEquilibriumDe renadeDirty Pretty ThingsDurval DiscosFar from HeavenGuds stad, HeavenLost in La ManchaOne Hour PhotoReturnerRoad to PerditionSagan om de två tornenStar Wars: Episode II – Attack of the ClonesSweet Sixteen och Whale Rider.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna har hittat i filmväg från 2002:

Filmitch
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Flmr
The Nerd Bird

Secretary (2002)

SecretaryMed anledning av den nu aktuella snackisfilmen Fifty Shades of Grey kommer här en gammal kortrecension av den romantiska BDSM-dramakomedin Secretary.

En annorlunda indie-rulle där Maggie Gyllenhaal spelar en tjej som har haft problem pga att hon gör sig själv illa genom att t ex skära sig själv. Nu har hon just blivit ”utsläppt” från psykvården och försöker hitta ett jobb. Det hittar hon, som sekreterare åt en advokat spelad av James Spader. Det visar sig att de båda har sadomasochistiska egenskaper som matchar varandra ganska bra.

Mmm, en ganska mysig och varm film som liksom inte gör en så stor affär av själva temat. I slutändan handlar det om två människor som försöker hitta sin plats, och kanske varandra, i livet. Kul att se Spader i sin roll då jag vanligtvis inte brukar gilla honom; jag vet inte, han har nåt slemmigt över sig. Men här känns han sympatisk på nåt sätt. Maggie Gyllenhaal känns som gjord för rollen. Betyget blir en stark trea till denna romantiska komedi som det faktiskt är.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Infernal Affairs

"Dodge this!"

”Dodge this!”

Titel: Infernal Affairs
Regi: Alan Mak Siu-fai & Andrew Lau Wai-keung
År: 2002
IMDb
| Filmtipset

Innan jag kände till att Martin Scorsese skulle göra en remake på den så såg jag faktiskt originalhongkongaren Infernal Affairs på bio. Här kommer min gamla recension av den.

Kul att den här filmen kom på bio i Sverige till slut (i alla fall i Stockholm). Den uppmärksammades ju en del under Stockholm Filmfestival i höstas (min kommentar: festivalen 2003 handlade om). Infernal Affairs är en kriminalthriller där Tony Leung spelar polisen som är triadinfiltratör och Andy Lau triadmedlemmen som är undercover-polis. Det är lite komplicerat både för oss tittare och för dem själva att till slut veta var sympatierna egentligen ligger.

Jag hade kanske lite för höga förväntningar men faktum är att jag blev lite besviken. Jag tyckte inte det var nåt speciellt. Visst, det var välgjort, bra skådisar, en ganska smart story, men inget som stack ut. Jag tyckte att den bitvis var lite jobbigt klippt och med onödig s.k. stämningshöjande musik när det skulle vara spännande. Som t ex när det var polisutryckning eller liknande så blåste man på med hög musik för  att framkalla spänning i stället för att låta historien i sig skapa spänningen mer indirekt. Nåja, det fanns några bra och spännande scener, bl a blev jag helt överraskad när spoiler den stackars polischefen föll från skyskrapan och landade på taket på en bil spoiler slut. Och så är ju Tony Leung alltid cool måste jag säga. Han imponerar och har nåt melankoliskt över sig som jag gillar (min kommentar: hans coolhet kunde dock inte (inte nånstans) rädda The Grandmaster).

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

3 x Hämnd: Sympathy for Mr. Vengeance

Mr. VengeanceTitel: Sympathy for Mr. Vengeance
Regi: Park Chan-wook
År: 2002
IMDb
| Filmtipset

 För att påminna mig själv om att jag ser alldeles för lite sydkoreanska filmer (för att inte tala om nordkoreanska) så kör jag under dagarna tre några gamla recensioner av Park Chan-wooks hämndtrilogi. Först ut en film som jag inte uppskattade, kanske för att jag inte var helt med på den koreanska stilen.

Hämnarens resa handlar om dövstumme Ryu som har en syster som behöver en ny njure. Sjukhuset hittar inga donatorer (själv har Ryu fel blodgrupp). Ryu ger sig in på den illegala donatormarknaden. Resultatet blir att han blir av med 10 miljoner won samt en av sina egna njurar, utan att få någon njure till systern. När sen sjukhuset oväntat meddelar att de hittat en njure kan han inte bekosta operationen. Nu blir Ryu till råga på allt även sparkad från sitt jobb. Desperat bestämmer sig Ryu och hans anarkisttjejkompis för att kidnappa hans förra chefs dotter för att skaffa pengarna. Härifrån går det mesta fortfarande ganska så fel, för att underdriva lite grann.

En sak som irriterar mig är att alla (well, de flesta i alla fall) beskrivningar av filmen nämner att Ryu och hans tjej kidnappar Ryus förra chefs dotter. Nu är det ju faktiskt så att de inte gör det. De planerar att göra det, ja, men de väljer en annan tjej istället. Detta faktum verkar de flesta ha missat. Sen måste jag säga att jag inte riktigt förstår vad Ryu tänkte han skulle göra när han fixat den illegala njuren. Det hade ju ändå inte gått att finansiera operationen. Men är man desperat så är man väl.

Hur som helst, så tyckte jag länge det här var en bra film, kanske ingen höjdarrulle, men klart sevärd. Nu är det ju så att filmen mot slutet byter stil ganska mycket. Jag tyckte inte våldet var så obehagligt att det blev äckligt och därför dåligt, jag tyckte bara helt enkelt att mitt intresse för filmen försvann. Jag tyckte den blev tråkig och ganska meningslös. Sorry. När regissören tog livet av rollfigur efter rollfigur så blev det till slut inte roligt. Den oförutsägbarhet och det liv filmen hade till en början byttes ut mot en sorts förutsägbar oförutsägbarhet. Det blev segt och utdraget mot slutet.

Spoiler
En sak som jag aldrig riktigt förstod var varför Song Kang-hos rollfigur skulle vara med under obduktionen av sin egen dotter, liksom på obduktionen av den där pojken som han till en början låtsades vara far till. Titta på obduktionen av sitt eget barn?! Ja, jag vet inte, det har man väl förmodligen rätt till men det är väl nåt som personalen bör avråda bestämt. Och så undrar jag varför regissören valt att lägga in en voice-over-röst som förklarar vilka som dödar Song Kang-hos rollfigur på slutet
Spoiler slut.

Inte mycket annat i filmen förklaras men just detta tydligen (se spoilern ovan)? Det förstod i alla fall jag utan den där berättarrösten! Åh, jag önskar jag kunde ge filmen bättre betyg, för den innehåller vissa underbara scener.

2+/5

Stephen King: Rose Red

Rose RedTitel: Rose Red
Regi: Craig R. Baxley
År: 2002
IMDb
| Filmtipset

Rose Red är en tv-miniserie i tre delar och bygger alltså på ett originalmanus av Stephen King och det faktumet skvallrar som vanligt om kvaliteten. Den här gången är det dock värre än vanligt.

Joyce Reardon (Nancy Allen) är en professor i parapsykologi som vill studera övernaturligheter i en gammal byggnad, Rose Red, där det sägs spöka och att folk försvinner. Därför bjuder hon in ett gäng personer med olika parapsykologiska förmågor under en helg för att väcka till liv det gamla spökslottet.

Neeeeeeeeeej. Så här dåligt får det inte bli med en sån här budget. Det gör liksom fallet extra tungt och bidrar till bottenbetyget som denna skapelse, segare än kola, kommer att få. Det var plågsamt att titta på Making of-filmen som ingick på dvd:n. Alla möjliga inblandade, från Stephen King själv till specialeffektsmakarna, sitter och babblar om hur bra allt är. King: ”I wanted to make the haunted house story of haunted house stories”. Oj, oj, det blev verkligen en unik spökhushistoria, nämligen den sämsta av alla.

Precis som i Kings egna version av The Shining är det ruggigt segt. Ingen spänning över huvudtaget. Inget oväntat sker nånsin. Allt är liksom avslöjat från början. Gengångarna visar sig direkt och sen var spänningen helt bortblåst. Alla karaktärer är stereotyper helt utan djup. Dialogen och skådespelarinsatser är bland det sämsta jag sett. Stelt, uppstyltat och tillgjort är bara förnamnet. Tajmingen i berättandet saknas helt. Detta är ju en tv-serie från början och när dvd:n släpptes skulle man enligt uppgift ha gjort en rejäl omklippning. Detta verkar inte vara gjort eftersom det ständigt och jämnt kommer jobbiga partier som avbryter handlingen och troligen ska visas direkt efter ett reklamavbrott. Här sveper kameran fram över eller inne i byggnaden ackompanjerad av en ”läskig” ljudbild och absolut inget händer. Bara jobbigt och gör om möjligt filmen ännu segare. Jag fattar inte varför King inte inser att han helt enkelt inte kan skriva filmmanus.

1/5

%d bloggare gillar detta: