Focus (2001)

Här kommer en kort gammal preblogg-text om en film med William H. Macy i huvudrollen, vilket inte är det vanligaste. Jag kan nog bara komma på en handfull filmer, om ens det, där Macy inte spelat en biroll utan varit helt i fokus. Edmond och State and Main är två exempel, även om nog State and Main är mer av en ensemblefilm (precis som PTA-filmerna Magnolia och Boogie Nights). Texten, om man nu kan kalla det en text, skrevs i oktober 2007.

Focus är en standardmässig amerikansk rulle som tar upp det judehat som fanns i USA under, i det här fallet, andra världskriget. William H. Macy – som spelar en man som efter att ha skaffat svartbågade glasögon blir tagen för jude och trakasserad – gör en habil insats, liksom övriga inblandade skådisar. Det gäller även regissör, fotograf, kompositör och manusförfattare som alla gör sitt jobb utan att på nåt sätt glänsa. Historien känns tillrättalagd och övertydlig, och mot slutet slogs det in öppna dörrar en masse. Nä, filmen känns faktiskt opersonlig och tråkig helt enkelt. Inget jag tänkte på efteråt eftersom det för mig inte fanns nåt att direkt fundera över.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Johan Falk: Livvakterna (2001)

LivvakternaThe Falcon är tillbaka! Nej, jag pratar inte om Marvel-falken utan givetvis om den svenske polisen Johan Falk, gestaltad av Jakob Eklund. Livvakterna är den andra filmen om den gnällige kriminalinspektör’n från Göteborrrrg. Fast vänta, här har Falk blivit degraderad efter sina tilltag i den första filmen Noll tolerans. Ja, det är t.o.m. så att Falk säger upp sig och ansluter sig till ett privat säkerhetsbolag. Orsaken är att Sven Persson (Samuel Fröler), en gammal vän till Falk, blir hotad av skummisar från de östra delarna av Europa.

Tillsammans med en liten Fast & Furious-grupp ska Falk skydda Persson, något som polisen inte anser sig att tid eller resurser till. I gruppen ingår rollfigurer spelade av bl a Krister Henriksson och Alexandra Rapaport. Idel ädel svensk skådespelar-adel.

Hmm, inledningen var inte klockren. Vi får over the top-skurkar som utför over the top-våldshandlingar i läderjackor i ett grått och regnigt Estland. Det blev för pompöst och liksom fööör elaka skurkar. Nästan lite John Woo-varning här.

Som tur är så blir det genast bättre när vi kommer tillbaka ner på jorden i Sverige. Jag vet inte varför jag tycker Johan Falk är bättre än andra svenska polisdeckare. Kanske beror det på att jag i själva verket inte sett så många. Men det känns redan nu att filmerna blir mer personliga vilket gör att man som tittare lär känna huvudpersonerna.

Jag nämnde Fast & Furious och det gjorde jag eftersom jag kom att tänka på den filmserien medan jag såg filmen. I Livvakterna har vi en tajt grupp med olika personligheter som jobbar tillsammans. Det fanns nåt i jargongen mellan personerna i gruppen som påminde mig om F & F.

Efter ett tag, kanske från mitten och framåt, blir det rejält (och förvånansvärt) spännande. Precis som i den första filmen är actionsekvenserna kompetent gjorda. Regissör Anders Nilsson vet vad han gör när det gäller den aspekten.

Brister? Ja. Bitvis känns filmen daterad med den senaste tekniken inom övervakning och vapen. Det märks att man vill skryta med att man är först med det senaste. Problemet är att det känns märkligt 15 år senare. Det är även nåt med skildringen av Östeuropa som ett enda stort skurknäste som känns unket.

Lite lustigt, eller talande, är också att det är just Alexandra Rapaport som sitter på huk som en go-go-dansare på postern och inte nån av grabbarna.

Livvakterna är en helt ok actionrulle men blown away är jag fortfarande inte av Johan Falk & C0.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

10 i topp: Filmer 2001

2001Innan Stockholm Filmfestival drar igång på allvar så hinner vi med en årsbästalista. Det var ett tag sen sist men nu är det alltså dags igen. Nu har vi kommit till 2001 och den här gången blev det kanske lite svårare för mig. Jag har sett ganska många filmer från 2001 men vid den här tiden hade jag ännu inte börjat skriva om filmer på samma sätt som jag gör nu. Det gör att det är lite svårt att återuppleva känslan jag hade när jag såg en viss film. Till saken hör också att jag väldigt sällan ser om filmer. Sammantaget innebär detta att jag helt enkelt får gå på magkänslan – vilket kanske inte är så fel när man tänker efter. Med det sagt så konstaterar jag att topp-4 på listan är klockrena och ohotade.

Då kör vi!

 

10. Das Experiment
Das Experiment
En tysk toppfilm om ett experiment som gick snett. Svettigt värre.

9. Ghost World
Ghost World

Vart tog Thora Birch vägen? Och så är Scarlett med också, och Steve Buscemi förstås.

8. Ingenmansland
Ingenmansland
Det går tydligen att göra en genialisk svart komedi om krig. Det visar regissören Danis Tanovic.

7. Monsoon Wedding
Monsoon Wedding
Som jag minns det var detta en mustig, varm, färgstark och härlig romantisk komedi av Mira Nair. Det var nästan så att jag blev sugen på att kolla en äkta Bollywood-film, men bara nästan. 😉

6. Waking Life
Waking Life

Japp, Richard Linklater kan faktiskt göra filmer som hamnar på topplistor. Vetenskapens värld on speed.

5. The Others
The Others
En klassisk spökhistoria med en twist. Jag fick rysningar av en viss scen. Gissa vilken?

4. Amelie från Montmartre
Amelie

En härlig och varm film som helt enkelt ger mig goda vibbar.

3. The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring
Gandalf

Att Peter Jackson rodde det här i land är värt en bronspeng på min lista. Favoritscenerna utspelar sig i Khazad-dûm a.k.a. Moria.

2. Mulholland Drive
Mulholland Drive

Musiken, stämningen, uteliggartrollet, cowboyen, Club Silencio, Persona-vibbarna, mysteriet, den blå nyckeln. Japp, jag älskar Mulholland Drive.

1. Donnie Darko
Donnie Darko
Det här må vara ett fånigt val som etta (daterad ”smart” film som kanske inte håller idag?) men det är min etta. Jag hade hört att det var något av en kultfilm på Stockholm Filmfestival 2001 och när sen festivalen ordnade en specialvisning ett år senare så såg jag den och blev trollbunden. Donnie Darko är en av få filmer som jag sett om flera gånger.

 

Jag har tre bubblare: Lantana, Y tu mamá también och Monster’s Ball.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna har hittat i filmväg från 2001:

Filmitch
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord

 

Donnie Darko extra

Waking Life (2001)

Waking LifeMed anledning av recensionen av Richard Linklaters Slacker i fredags kommer här en gammal text om Waking Life, som man skulle kunna säga är en animerad version av Slacker.

Handlingen i filmen är lite svårbeskriven, men huvudperson är en ung kille (spelad av, för mig okända, Wiley Wiggins). Han är fast i en dröm. Gång på gång vaknar han upp bara för att upptäcka att han fortfarande drömmer. En dröm i en dröm i en dröm i en dröm… I drömmarna träffar han på en mängd personer som han pratar med, eller snarare, som pratar med honom. Själv säger han inte så mycket. Vad pratar personerna om? Jo, det här är en film som är sprängfylld med filosofi. Det mesta avhandlas; meningen med livet, tidsresor, reinkarnation, den fria viljan, etc.

Det här var verkligen en annorlunda film. Skulle nästan vilja se den igen för att ta in allt som togs upp i den. Den innehåller långa monologer om ganska tunga ämnen, så det gäller att vara pigg när man ser den. Ämnena som tas upp är verkligen tankeväckande (tänk Donnie Darko). Sen är den animerad också, nästan. Vad man har gjort är att man filmat alla scener som vanligt med riktiga skådisar, bl a dyker Ethan Hawke och Julie Delpy upp. Sen har man på digital väg gjort om det till en animerad film. Ett 30-tal tecknare har tydligen jobbat med filmen. Effekten blir en film som ser ut både som en vanlig film och som en animerad. Bilderna vibrerar, färgerna flyter. Om ni är pigga och vill se en film där filosofi-densiteten är så hög den kan bli, så rekommenderar jag verkligen Waking Life. För mig blev det på gränsen till för mycket att smälta. Ibland kändes det som ”Vetenskapens värld on speed” ungefär.

Waking Life är skriven och regisserad av Richard Linklater som ju stod för överraskningsfilmen på Stockholm Filmfestival i höstas; den helt annorlunda, jämfört med Waking Life, Jack Black-komedin School of Rock.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Royal Tenenbaums

The Royal TenenbaumsTitel: The Royal Tenenbaums
Regi: Wes Anderson
År: 2001
IMDb
| Filmtipset

När The Royal Tenenbaums kom på bio i Sverige jobbade jag på Ericsson, och där var vi var ett gäng som då och då gick på bio efter jobbet. Vi såg allt från The Phantom Menace, Amélie, Spirited Away, Human Nature, Bridget Jones, Planet of the Apes – till The Royal Tenenbaums. Jag var den som oftast valde filmerna då jag ju var filmnörden. Det här med att välja film, ja, det är ju ett tveeggat svärd. Myntets baksida är ju att man får spott och spe om vännerna inte gillar filmen, och det har hänt kan jag säga. The Royal Tenenbaums valde jag för att den hade hajpats rejält av recensenter. Det var det hippaste man kunde se på bio enligt de som hade koll. Underfundig och smart humor. När jag och kollegorna sett klart filmen var vi överens om att det var en, inte alls rolig film, utan en tråkig film. Jag fick skäll som vanligt. Men jag kunde alltid kontra med att jag i alla fall hade valt Amélie.

På sistone har jag ju postat gamla recensioner av de Wes Anderson-filmer jag sett och skrivit om tidigare plus att jag nyligen för första gången såg debuten Bottle Rocket. The Royal Tenenbaums hade jag alltså sett tidigare men aldrig skrivit om, så nu var det dags att se om den. Skulle jag fortfarande tycka att det var en tråkig film? Precis som i fallet Bottle Rocket (Netflix) så hittade jag faktiskt filmen lagligt på nätet (Headweb), vilket är värt att nämna, tycker jag.

Filmen börjar… och det är samma gamla Wes som vanligt. Han skapar sin egen lilla värld och om man gillar det så gillar man det. Om man inte gillar det så blir man omedelbart uttråkad. The Royal Tenenbaums är som en enda lång montagescen. Filmen inleds med ett montage, med en berättarröst, där vi får träffa de olika medlemmarna i, och personerna kring, familjen Tenenbaums. Sen är det som att det där montaget aldrig tar slut. Det är korta, underfundiga, quirky sekvenser staplade på varandra. Wes går aldrig, i alla fall inte för mig, riktigt på riktigt på djupet.

Jag har en liknelse som jag tänkte dra. Jag tycker Wes filmskapande påminner om när man kastar macka. Ni vet när man hittar en platt sten som man drar iväg längs med vattenytan så att den glider fram, studsar över vattnet innan den slutligen tappar fart och går ner mot djupet. Wes filmer är som en sån där macka som aldrig tappar fart och därmed heller aldrig går på djupet för att upptäcka de fina, färgstarka, berörande korallrev som kan finnas där nere. Filmerna blir aldrig mer än ett långt montage som förvisso kan vara coolt en stund men nåt mer än så får jag inte ut. Det här är sant när det gäller alla Andersons filmer – förutom en. Av nån anledning är jag förtjust i Fiffis favorit The Darjeeling Limited.

The Royal Tenenbaums får en tvåa, kanske bara för att Gene Hackman gör en så för honom udda roll.

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

****

Sammanfattning av vad jag tycker om Wes Andersons filmer:

Bottle Rocket

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

Rushmore

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

The Royal Tenenbaums

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Life Aquatic

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Hotel Chevalier

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

The Darjeeling Limited

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Fantastic Mr. Fox

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Moonrise Kingdom

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

The Fast and the Furious

FF_loggaDet spelade ingen roll vad nån sa om The Fast and the Furious-filmerna, Joel inkluderad. Jag skulle bara inte titta på dessa filmer. De var under min lägstanivå. Jag ”visste” att jag inte skulle gilla dem, så varför titta? Det handlade om trams, om trash, om trimmade motorer, om trimmade brudar, och om en hjärndöd story. Framförallt var jag säker på att jag skulle tycka de var tråkiga. Jag behövde inte se detta. Men så…

…jag minns inte vilken film det var jag såg på bio men innan den så visades trailern för Furious 6 och jag var hooked. Trailern var så over the top och galet bra att jag la mig platt. Vad är det här för nåt?! Jag bara måste se den här filmen på bio. Det värsta är att jag är funtat så att jag inte kan se film nummer sex i ordningen i en franchise utan att se de föregående fem. Så, då var det bestämt: jag skulle se hela The Fast and the Furious-filmerna och sen avsluta med sexan på bio. Tjoho!

Jag måste även ge cred till Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord. Hennes genomgång och det faktum att hon har hälsan i behåll (till synes) bidrog till att jag vågade mig på projektet. Här hittar ni hennes intryck av The Fast and the Furious-serien.

Första steget i var att hitta filmerna via nätet lagligt. Det gick hyfsat. Jag meddelar slutresultatet när jag skrivit om de fem första filmerna.

****

Paul WalkerTitel: The Fast and the Furious
Regissör: Rob Cohen
År: 2001
IMDb
| Filmtipset

Då rivstartar vi temat med den första filmen i serien. The Fast and the Furious kom alltså 2001 och det är ju ett tag sen. Det lustiga är att jag inte känner att den är daterad alls. Den känns modern men det är kanske för att jag inte har så mycket koll på den lustiga (ehe) utvecklingen inom street racing och hur man boostar motorer med dikväveoxid.

Vem är huvudpersonen i den här första filmen? Ja, för mig är det Paul Walker som undercoverpolisen Brian O’Conner som ska streetrejsa (streetracesa, streetracea, streetraca, köra gatlopp?) till sig kunskap om vilka det är som ligger bakom heisterna mot lastbilstransporter i Los Angeles. Han blir kompis med den bästa streetracern (streetrejsern, streetföraren, gatloppsförare?) i L.A.: Dominic Toretto (Vin Diesel). Eller ja, han kärar ner sig i Doms syster Mia (Jordana Brewster) och blir ju då tvungen att visa sig värdig för Dom.

Den första filmen som jag gör kopplingar till är faktiskt Star Wars Episode I: The Phantom Menace. Jag fick samma vibbar här som när Anakin skulle rejsa på Tatooine. Det ska meckas lite, man ska trimma sina motorer, och när loppet är igång är det fula tricks som gäller. Jag tänker även lite på Star Trek och allt mumbojumbo om hur man får sin warp(motor) att bli mer effektiv.

Paul Walker är som skådis ungefär lika mesig som den förskräckliga ungen som spelade Anakin i The Phantom Menace och The Fast and the Furious är faktiskt som en barnfilm (men på ett positivt sätt). Men faktum kvarstår: Walker är en riktigt stel skådis, i alla fall i den här filmen. Allt han har är ett blonderat surfarhår och ett par isblå ögon.

Car crashDet jag gillar med filmen är att man stenhårt kör med sin stil. Som jag sa, det är som en barnfilm. Jag noterade att bilarna i filmen nästan hela tiden kör i formation, trots att det inte finns nån anledning förutom att det ser snyggt ut. Vi bjuds nästan på lite Disney-känsla när Dom med gråten i halsen (eller i min hals? haha, närå) visar upp bilen som hans pappa och han själv byggt. ”Me and my dad built her”. Det mesta som händer är osannolikt och krystat men av nån anledning så blir det bra.

Apropå andra filmer som jag gör kopplingar till: den film som jag främst tänker på är ju Kathryn Bigelows Point Break. Vi har en undercoverpolis som börjar fundera på sina lojaliteter. Han trivs ju riktigt bra med sin nya ”familj” (och just familj är nåt som vi kommer återkomma till i serien). Vi har även frågan om det faktiskt är Dom och hans gäng som ligger bakom rånen, precis som i Point Break. Jag minns inte riktigt hur det var i Point Break men här blir ju Walker också på klassiskt undercover-vis lämnad i sticket och får klara sig själv. He’s on his own.

Jag har börjat göra noteringar på papper när jag ser filmer hemma (inte på bio, där går gränsen). En sak jag noterade när jag såg The Fast and the Furious är att jag gillade musiken. Bl a har jag skrivit ”Depeche Mode!”. Jag tror det var Stripped. Sen har jag även klottrat om att jag tror det var en låt av svenske producenten Stonebridge med också. Med andra ord: jag gillade musiken, vilket inte är nåt jag brukar påpeka så ofta.

En sekvens som stack ut, och gav lite skönt andrum på nåt sätt, var när vi anlände till Race Wars ute i öknen. Jag fick nästan intrycket av dokumentärfilm här. Det kändes som ett riktigt event, och jag antar att det är det också. Vi fick faktiskt se lite vanligt fölk i bild, utan hotpants… eller vänta, de kanske hade hotpants.

tiretiretire

Cowboy Bebop

Cowboy BebopTitel: Cowboy Bebop
Regi: Shinichirô Watanabe
År: 1997
IMDb
| Filmtipset

När jag såg den här animen så kom jag att tänka på att det finns en del likheter med Firefly/Serenity. Firefly var ju en amerikansk tv-serie om en grupp prisjägare på rymdskeppet Serenity. Efter tv-serien kom sen filmen Serenity.

Det är förstås filmen Cowboy Bebop (med undertiteln Knockin’ On Heaven’s Door) som jag har sett, inte tv-serien. Cowboy Bebop är en helt ok anime om besättningen, tillika prisjägarna, på rymdskeppet Bebop som jagar en mystisk man som hotar att utrota jorden med ett – mystiskt – biologiskt vapen. En sak som tilltalar mig med anime är att teckningsstilen inte går ut på att vara realistisk utan snarare estetiskt tilltalande, eller cool om man så vill. Cowboy Bebop är lagom cool, våldsam och snygg. Som ofta i de anime jag ser så är det även sci-fi och lite filosofi inblandat.

Den griper dock inte tag helt, vilket delvis kan bero på att jag såg den dubbad på engelska. De amerikanska röstskådisarna känns aningen b och känslan försvinner lite. Det blir dock bättre efter hand när jag vande mig, och skådisarna är ingen katastrof som varit fallet andra gånger. Fanns även en aningen jobbig besättningsmedlem som störde lite till en början. Men filmen som helhet blir bättre och bättre (när mystiken tätnar och spänningen tilltar) och landar till slut på en normal trea. En schysst matiné eller nattiné, helt enkelt.

3/5

Martial arts-måndag: Shaolin Soccer

Shaolin SoccerTitel: Shaolin Soccer
Regi: Stephen Chow
År: 2001
IMDb
| Filmtipset

I Sverige fick den här rullen heta Kung-Fu Soccer vilket är ett sämre namn. Shaolin Soccer är sååå mycket bättre. Det låter coolare och känns bättre rent estetiskt både att säga och titta på. Men jag antar att man antog att vi i Sverige inte vet vad shaolin är för nåt?!

Då har jag äntligen sett Shaolin Soccer som den väl är mest känd som. Tyvärr blev det den svenska dvd-utgåvan som är omklippt (främst nedklippt efter vad jag förstått) och med annan musik. Man kunde välja kinesiskt tal i alla fall.

Handlingen går i korthet ut på att Guldfoten Fung, en misslyckad f.d. fotbollsstjärna, skadad, lurad och hunsad av en tidigare medspelare, blir tränare för ett gäng kung fu-snubbar med Stephen Chow i spetsen som vill sprida sitt kung fu-budskap över världen.

Den här filmen har en charm som är svår att motstå. Ibland är den ganska fjantig men det vägs alltså upp av en skön charm. Jag gillade t ex i början när Chow visar hur man kan använda kung fu i vardagslivet för att bl a fickparkera bilen eller undvika att ramla pladask pga bananskal. Chow själv är en skön snubbe måste man säga.

Bäst var nog filmen under lagets träningsperiod. Riktigt kul när gänget med kung fu-töntar skulle spela träningsmatch mot macho-gänget. Kul specialeffekter fast ibland blev det ändå lite väl mycket datoranimerat. Ibland fick vi det där lite löjliga som det brukar vara i asiatiska filmer. Historien med tjejen som bakade kändes mest fånig faktiskt. Det var nån sorts obegriplig fula ankunge-historia som inte kändes riktigt vettig. Filmen blev också lite väl utdragen mot slutet (nedklippningen till trots) för att ändå sluta väldigt abrupt. Nåja, en stark trea till denna charmiga kung fu-komedi.

3+/5

Hmm, undrar om Zlatan hittar inspiration i den här filmen? Lika som bär.

Zlatan-kopia Zlatan

%d bloggare gillar detta: