Joint Security Area (2000)

Igår avslutades ju de olympiska vinterspelen i Pyeongchang i Sydkorea så varför inte skicka upp en gammal preblogg-text om just en sydkoreansk film: Joint Security Area, en tidig Park Chan-wookare. Texten skrevs i mars 2008.

Först, bara för att klara av det från början: de ”europeiska” skådisarna och den delen av handlingen är ungefär så dålig som den kan vara. Fast Swiss & Swedish Camp och NNSC finns på riktigt. Man lär sig nåt nytt varje dag. Nåja, sen när filmen börjar på riktigt med riktiga skådisar så är det riktigt bra. Song ”Babyface” Kang-ho är alltid bra, i alla fall i de filmer jag har sett med honom. Sen kände jag även igen Lee Byung-hun från A Bittersweet Life. Han är bra även han, till skillnad från de två européerna. Det känns som om Babyface och Lee Byung-hun tillhör gräddan av sydkoreanska skådisarna. Ungefär som Mickarna Persbrandt och Nyqvist. Skillnaden är att de sydkoreanska kollegorna oftast medverkar i bra filmer.

Filmen är nästan som ett sorts kammarspel som utspelas i en gränsstation mellan Nord- och Sydkorea. Givetvis är den politisk och visar hur sjuk situationen är. Nån gång ganska snart kommer det att förändras kan jag nästan garantera. Men ok, det kan dröja (ja, nu har det gått tio år efter att texten skrevs och det har väl inte gjorts så många framsteg). Det var intressant att se en film av Park Chan-wook från tiden innan hämndtrilogin. Då och då märker man på t ex bildlösningar att det inte är frågan om nån ordinär regissör. Men filmen är lite för ojämn för att få ett högre betyg än en trea. Bitvis blixtrar den till, och blir spännande, intensiv och snygg, för att ibland falla ner i djupa dalar. Slutet är bra och med en ganska snygg poäng. Det förekommer även en del ganska typisk sydkoreansk humor i filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Italienska för nybörjare (2000)

Enligt Dogma-manifestets egen hemsida finns det 35 Dogma-filmer. Den allra första är inte en Lars von Trier-film vilket man skulle kunna tro. Nej, det är Thomas Vinterbergs Festen, en film som jag såg på bio när den kom och knockades totalt av (5/5). Den andra är von Triers Idioterna och den har jag fortfarande inte vågat se pga sekundär skam-varning. Den tolfte är Italienska för nybörjare och min korta preblogg-text om den skrevs i januari 2004. Filmen är förresten regisserad av Lone Scherfig som ju verkligen lyckats ute i den stora filmvärlden med framgångar som An Education och Their Finest.

En präst kommer till en småstad som vikarie. Där träffar han en grupp människor som, precis som han själv, inte är helt nöjda med livet. En av få glädjepunkter är nybörjarkursen i italienska.

Filmen innehåller sympatiska karaktärer med brister som gör tafatta försök att få ihop det med nån. Egentligen är det inte mycket till handling utan filmen drivs framåt av sina karaktärer. Det förekommer en hel del roliga och pinsamma scener. Jag blev dock en smula besviken då jag hade lurats tro att jag skulle gilla den mer. Fortfarande är Festen den bästa Dogma-filmen, om det nu finns nån poäng i att samla just de filmerna i ett fack. En film är en film, och de flesta är olika. Jag gillar inte kommentarer av typen ”jag tål inte Dogma-filmer”. Hur som helst, i slutändan är Italienska för nybörjare en helt ok må-bra-film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

What Lies Beneath (2000)

Här kommer några korta tankar om skräckisen What Lies Beneath (Dolt under ytan) i form av en preblogg-text som skrevs i september 2005. Obs! Jag tyckte Harrison Ford var bra i The Force Awakens.

Harrison Ford och Michelle Pfeiffer spelar man och fru i denna Hitchcock-historia i modern tappning. Familjen har precis flyttat och Pfeiffer börjar se spöken i det nya huset och inbillar sig att grannfrun har blivit mördad.

Robert Zemeckis står bakom filmen och tidigare har han bl a har gjort Contact, en film som jag gillar skarpt. (Ja, jag gillar den t.o.m. så pass mycket att den hamnade på plats ett på min 1997-topplista.)

Länge tyckte jag detta var en fyra. Det är riktigt välgjort, spännande och smakfullt läskigt emellanåt. Pfeiffer överglänser vida den torre Ford (som aldrig varit nån favvo hos mig). Ford funkar dock i början när han inte gör så himla mycket. Mot slutet när han ska agera ut lite mer så träffar han inte alls rätt tycker jag. Jag tycker även filmen i sig blir lite förutsägbar och det hela mynnar ut i de vanliga twistarna som brukar förekomma i såna här thrillers. Synd på en så bra första timme och så bra skådespel från Pfeiffer. Men klart godkänt ska filmen givetvis ha.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

En hunds testamente (2000)

en-hunds-testamenteUnder början 2000-talet körde SVT nåt som man kallade för Filmklubben. Jag tror det var på tisdagkvällar och jag spelade in varje film. Man visste aldrig riktigt vad som kunde visas. Ibland körde man teman med olika regissörer t ex. Det var ett bra sätt att se filmer som man annars inte skulle se eller ens få tag i. Ett tema var brasilianska filmer och då såg jag den udda filmen En hunds testamente. Jag ser nu att filmen har fått betyget 8.5/10 på IMDb. Helt galet. Texten skrevs i juli 2005.

Denna brasilianska rulle handlar om två fattiga skojare (den ene smart, den andra en lögnare) som hankar sig fram med hjälp av diverse småjobb. I en liten by jobbar de hos byns bagare, men är inte nöjda med den mat de får. Bagarfamiljens hund, däremot, får rena festmåltiderna. De två snubbarna byter således mat med hunden vilket leder till att hunden dör. Aj då. Detta leder i sin tur till vidare förvecklingar när killarna måste försöka övertyga byns präst om att hunden ska få en riktig begravning. Och sen rullar det vidare…

Oj, oj, det här var en av de märkligaste filmer jag har sett. Början är så dålig att jag knappt förstår vad som pågår. Fotot är bland det jobbigaste jag har upplevt. Det känns som om min granne har filmat och det är gjort med en sån där teknik som bl a förekommer i Gladiator under gladiatorscenerna. Ni vet vad jag menar. Det är så där hackigt på nåt sätt. Det finns säkert ett fint ord för det. Jag har även sett det i några krigsfilmer. Det är bara det att det är så hela filmen. Nästa grej som slog mig var att skådisarna spelade som om de var med i en stumfilm. Ni vet, med så där överdrivna rörelser och ansiktsuttryck. Det är förstås medvetet, förmodligen ska det väl vara kul, men på mig funkar det inte alls. Jag tycker det är helt kasst. Bagarens fru är den värsta karaktären. Riktigt hispig, burlesk och överdrivet jobbig. Hon ska vara rolig hon med, antar jag.

Nä, de första två tredjedelarna av filmen, som är tänkt att vara en komedi, är riktigt dålig. Alla beter sig som fån och spelar på ett överdrivet sätt som skulle passa i en buskis av Stefan & Krister. Den enda ljuspunkten är att det förekommer en ganska rolig kritik av kyrkan och dess dubbelmoral och hyckleri när det gäller pengar. Sen mot slutet av filmen så blir det faktiskt lite bättre och lite mer allvar när <spoiler> (om nu nån mot förmodan nånsin skulle se filmen) en av skojarna och resten av huvudpersonerna dör i en banditattack och kommer till en sorts rättegång inför Djävulen och Jesus som ska avgöra om de kommer till himlen eller helvetet. Här blir det lite spännande och intressant och det räddar filmen från bottenbetyget. Jag gilla ofta filmer där en person har dött och vi får följa honom/henne (hen alt. henom) till himlen eller om han/hon (hen) t ex kommer tillbaka till jordelivet som död, etc.</spoiler>

Ja, som jag skrev inom spoilertaggarna så är det slutet av filmen som räddar den från bottenbetyg, men det finns inget som räddar den från att få en klockren tvåa. Det skulle i såna fall vara den roliga kritiken mot kyrkan som för övrigt även förekom i den andra brasilianska film som SVT visat nyligen, En ny spännande värld. Men, nä, det räcker inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

X-Men (2000)

X-MenYtterligare en ny X-Men är ju aktuell just nu och eftersom jag gillar just den här serien serietidningsfilmer var det ganska givet att jag skulle gå och se den på bio. Innan jag skriver om vad jag tyckte om den så tänkte jag dock slänga upp några gamla preblogg-recensioner av de första X-Men-filmerna från början av 2000-talet. Först ut ett kort omdöme om X-Men från år 2000. Den kortkorta texten skrevs i maj 2003.

Jag har inte sett X2 än men som en liten förberedelse kollade jag in ettan X-Men igen. Jag tycker X-Men har en perfekt blandning av action, humor och mystik. Jag gillar verkligen idén med att alla mutanter har en speciell unik egenskap (laserögon, meteorolog med rätt att ändra vädret, telepati, telekinesi, eldgörare, isgörare, energiutkyssare, genomväggåare, supermagnet). Det som är lite intressant (och möjligen blir mer uttalat i tvåan) är att skurken Magnetos synsätt kanske inte är helt fel, även om hans sätt att lösa ”mutantproblemet” är lite väl drastiskt. Professor Xavier vill ju att mutanterna ska integreras i samhället och lära sig att undertrycka/kontrollera sina särdrag. Magneto tänker lite annorlunda. Nåväl, en riktigt underhållande film är X-Men i alla fall och det kändes helt rätt att avnjuta på den nya 32” bredbildsteven (ja, det här var ett tag sen…).

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tomsep

Quiz: Namnge mutanterna som jag beskriver inom parentesen.

The Way of the Gun (2000)

The Way of the GunJag önskar Glad Påsk med en prebloggrecension som jag skrev i juni 2005. Som jag nämner i slutet av texten så känns The Way of the Gun som en ganska bortglömd film, eller hur? Kopplingen till Påsken? Ja, filmpostern har rätt färg i alla fall…

Efter lite IMDb-efterforskningar visade det sig att detta var debutfilmen för regissören vid namn Christopher McQuarrie. Dessutom är det fortfarande den enda film som han har gjort (fast nu, 2016, har han gjort både Jack Reacher och Mission: Impossible – Rogue Nation). Det visade sig också att McQuarrie är mannen bakom manuset till The Usual Suspects. The Way of the Gun är en ganska våldsam historia om två brottslingar (Benicio Del Toro och Ryan Phillippe) som kidnappar en surrogatmamma (Juliette Lewis) och utpressar paret (där mannen är en höjdare inom den kriminella världen) som ska få det kommande barnet.

Det här var något av en positiv överraskning. Det är alltid kul när man inte vet något om en film och att den sen visar sig vara riktigt bra. Det är en ganska annorlunda historia och dessutom är den ganska annorlunda berättad. Precis som när det gäller The Usual Suspects är det mycket som döljs under ytan här. Som tittare vet vi inte mycket om våra två antihjältar i centrum. Men efter ett tag börjar man förstå att fler inblandade har haft nån sorts historia ihop sen tidigare. Om man är uppmärksam så finns det en hel del detaljer som avslöjar en del saker som egentligen aldrig sägs rätt ut.

Förutom den något mystiska historien som man kan klura på om man gillar sånt så innehåller även filmen ett gäng helt grymma skottlossningsscener (fan, vilket bra ljud det var!) och en väldigt speciell biljakt. Del Toro och Phillipe är ett ganska skönt par i huvudrollerna. Ofta beter de sig på ett sätt som man inte riktigt förstår. Detta gäller även andra karaktärer i filmen. Man (läs: jag) har liksom aldrig full koll på vad det är som egentligen händer. Flera gånger så händer saker i filmen som kändes annorlunda. Jag har svårt att förklara riktigt men det förekommer ett par scener som stack ut och som man inte brukar se i vanliga fall.

Mm, det var en riktigt ambitiös och välgjord film som ändå är gjord med relativt låg budget (tror jag i alla fall). Dessutom finns det mer under ytan än vad man inledningsvis tror. Bitvis var det riktigt svettigt och spännande, främst mot slutet. Framför allt var det, som sagt, riktigt välgjorda ”shootout”-scener. Vanligtvis brukar jag inte gilla såna här scener speciellt mycket. Det brukar kännas enformigt efter ett tag när folk bara skjuter och skjuter på varandra. Men här fanns en helt annan intensitet som det ruggigt bra skottlossningsljudet bidrog till. Sen är filmen cool också – det går inte att komma ifrån. Och det var kul att se James Caan som sliten men godhjärtad (?) ”assistent” till gangsterbossen. Ett minus är att Juliette Lewis känns märklig som vanligt men det störde inte alltför mycket. Jag rekommenderar denna kanske lite bortglömda (?) film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Under sanden (2000)

Under sandenCharlotte Rampling ju aktuell just nu då hon är Oscarsnominerad för sin instas i 45 Years. Ja, och så kom hon ju med några kanske inte så genomtänkta uttalanden om #OscarSoWhite. Därför kommer här en gammal pre-blogg-recension av Under sanden från år 2000. Jag såg och skrev om filmen i augusti 2006.

Det här var min första film av franske regissören François Ozon (coolt namn). Jag hade inte så stora förhoppningar då en vanlig fransk film, om den inte lyckas gripa tag i mig genom bra karaktärer och story, inte brukar bjuda på några extravaganser och då blir ganska torr och tråkig (jag talar alltså inte om Jean-Pierre Jeunet-filmer). Det brukar handla om middagar med rödvin ute vid huset på franska landsbygden där man snackar filosofi över mitt huvud (se t ex Rohmers årstidsfilmer: Vår, Vinter, Sommar och Höst).

Hur börjar Under sanden? Jo, givetvis med att det gifta paret Jean (Bruno Cremer) och Marie (Charlotte Rampling) åker till huset på landet, äter middag och dricker rödvin. Sen frångås dock den normala handlingen då den något mentalt frånvarande Jean dagen efter vid stranden går för att bada i havet medan Marie ligger kvar och solar. När Marie vaknar efter stund så är Jean spårlöst borta. Marie åker så småningom hem till stan utan sin man. Problemet är bara att hon vägrar inse att Jean är borta och förmodligen död, trots att hennes vänner vet om detta och försöker få henne inse faktum. I stället inbillar hon sig att han lever som vanligt med henne, i vardagen, i sängen, vid frukostbordet, osv.

Det finns nåt väldigt sorgligt över filmen. Redan i början när paret anländer till sitt hus på landet märker man att Jean går och grubblar på nåt. Marie är uppspelt och tycker det ska bli skönt med semester medan Jean bara håller skenet uppe när Marie är i närheten. Vad är det Jean grubblar på? Är han deprimerad och funderar på att ta livet av sig? Eller är han bara lite nere och trött? Varför ville han åka till havet? För att dränka sig, bara för att bada och ta det lugnt, eller lämna henne genom att försvinna? Ja, filmen ställer många frågor men ger inte många svar.

Efter att Jean har försvunnit och Marie blir ensam och inte kan acceptera att han är borta så visar Charlotte Rampling prov på ett välbalanserat skådespeleri på gränsen mellan sorg, saknad och förnekelse. Det hela utvecklar sig till ett intressant och spännande psykologiskt drama när Marie lever i sin egen drömvärld. En drömvärld där Jean lever med henne som vanligt. Det är som The Machinist fast på riktigt skulle man kunna säga.

Mot slutet ställs saker på sin spets och återigen visar Rampling att hon är en grym skådespelerska. Och återigen blir vi som tittare inte riktigt kloka på vad som egentligen har hänt. Mmm, jag gillade filmen ganska mycket, mer än jag trodde jag skulle göra. Det är en film som ställer en hel del intressanta frågor, och då menar jag inte bara logiska frågor som har med handlingen att göra vilket är så populärt i dessa twisttider, utan även intressanta mänskliga frågor. Filmen får en fyra i betyg, men det är en svag fyra; det är ju trots allt en fransk film och då kan det ibland bli lite väl ordinärt även fast foto och musik faktiskt är helt ok denna gång.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

10 i topp: Filmer 2000

2000Nu när Stockholm Filmfestival är slut så är det dags för ännu en årsbästalista. Nu har jag inte skrivit klart om alla filmer jag såg på festivalen än men det hindrar ju inte att vi klämmer in en lista bland dessa recensioner. Till skillnad från 2001 (ett rymdäventyr) så känner jag att år 2000 verkligen är ett toppår. Mina topp-3-filmer är ohotade toppfilmer och dessutom har jag en rad bubblare den här gången också. Jag är säker på att många av mina filmspanarkompisar tycker precis tvärtom: att 2001 var ett mycket bättre år. Det har varit så fler gånger. Jag verkar ofta zooma in på andra typer av filmer och därmed värderar jag åren lite olika jämfört med hur andra kanske gör.

Men då kör vi!

 

10. X-Men
X-Men
Ah, jag bara måste göra plats åt den kanske bästa serietidningsfilmen. The Avengers who? Patrick Stewart dominerar och Hugh Jackman utgör ett rörande far-dotter-par tillsammans med Anna Paquin. James Marsden är en träig tönt som vanligt.

9. Sånger från andra våningen
Sånger från andra våningen

En svensk film klämmer sig in på listan och det är förstås allas vår Roy Andersson. Filmen tog mig med storm när jag såg den på bio när den kom. Efter den andra filmen i trilogin, Du levande, så avtog mitt intresse något och jag har fortfarande inte sett Duv-filmen. Sånger… förtjänar dock sin plats på min lista.

8. Prinsessan + krigaren
Prinsessan + krigaren
Jag gillar den svenska titeln som använder ett plustecken. Tom Tykwer gör som vanligt en tankeväckande film om kärleken, ödet och livet. Två själar hittar varandra genom slumpens magi. Fasiken, jag skulle kunna skriva synopsis på filmer åt Stockholm Filmfestival. 😉

7. In the Mood for Love
In the Mood for Love
Så snygg, så långsam, så vacker, så mycket musik som upprepar sig, så hypnotisk. Wong Kar-wai i högform tillsammans med mästerfotografen Christopher Doyle och skådisarna, de så vackra, Maggie Cheung och Tony Leung.

6. Battle Royale
Battle Royale

Detta japanska våldsspektakel är en samhällskritisk liten pärla som jag faktiskt såg på bio när Stockholm Filmfestival ordnade en specialvisning. Just bioupplevelsen kan mycket väl vara det som gör att den hamnar på min lista och så pass högt.

5. Memento
Memento
Memento kommer jag ihåg som en unik bioupplevelse och därför hamnar den på plats fem. Jag kom ut från salongen något yr och försökte greppa vad det var jag hade sett. Jag har inte sett om Memento efter det. Frågan är om den skulle hålla fullt ut vid en omtitt?

4. O Brother, Where Art Thou?
O Brother, Where Art Thou?

Bröderna Coen har gjort några filmer som jag inte så jätteförtjust i. O Brother, Where Art Thou? är inte en av dem. George Clooney är perfekt i rollen som charmig slarver. En film att bara njuta av. Härlig musik också vilket Steffo nyligen uppmärksammade i en viss podcast.

3. När solen står som högst
När solen står som högst

Det här kan nog vara en av de vackraste filmerna nånsin och den hade en meditativ inverkan på mig. Efter att ha sett den kände jag mig otroligt lugn. Regissören kommer från Vietnam och heter Tran Ahn Hung.

2. Crouching Tiger, Hidden Dragon
Crouching Tiger, Hidden Dragon

Crouching Tiger, Hidden Dragon är filmen som fick mig intresserad av martial arts-filmer. Ang Lee har samlat ett superteam för sin hyllning till wuxia-genren: skådisarna Michelle Yeoh, Chow Yun-Fat, Cheng Pei-pei och Zhang Ziyi, fajtingkoreografen Yuen Woo-ping och cellisten Yo-Yo Ma. The Remains of the Day möter Twin Warriors – det kan (nästan) inte bli bättre. Detta kan vara favoritfajten.

1. Requiem for a Dream
Requiem for a Dream
Efter att ha sett Darren Aronofskys Requiem for a Dream i början av 00-talet var jag helt genomsvettig hemma i soffan. Jag kan inte säga så mycket mer än att jag inte har sett om den sen dess. En klassisk one-timer.

 

Jag har ett gäng bubblare varav några lika gärna hade kunnat hamna på listan: Tillsammans, Amores perrosDe druckna hästarnas tidDen lugna stadenHarrison’s FlowersUnder sanden, The Way of the GunYi yiThe CellBänken och Jalla! Jalla!.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna har hittat i filmväg från 2000:

Filmitch
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Flmr
Spel och Film
Rörliga bilder och tryckta ord

Yi yi (2000)

decadesChristian och Henke är ena rackare på att välja de gemensamma filmerna i sitt Tema: Decennier. Nu är vi inne på 00-talet. Nej, inte 1900-talet, det handlar förstås om 2000-talet. Den första fredagsfilmen blev Yi yi från just år 2000. Under det tidiga 2000-talet var min prettofilmsgen inte så försvagad som den är nu och Yi yi var en film som jag jättegärna ville se vid den här tiden. Av olika anledningar så blev det aldrig av, trots stark prettofilmsgen. Nu säger jag inte alls att Yi yi är en prettofilm men jag tror ändå att det krävs en ganska stark prettofilmsgen (eller ett decennie-tema) för välja att se just denna film.

Yi yi är ett taiwanesiskt familjedrama av regissören Edward Yang. När jag skulle se på filmen tänkte jag att ”det här klarar jag av en vardagskväll efter jobbet”. Jo, tjena. Filmen är tre (3!) timmar lång. (Ben-)Hur ska det här gå!? Jo, precis som var fallet med det bibliska dramat med Charlton Heston i huvudrollen så delade jag faktiskt upp filmen i två tittar. Detta är väldigt ovanligt för mig. När jag väl börjar kolla in en film så brukar jag se den klart och det gäller t.o.m. senaste gången jag avnjöt femtimmarsversionen av Bergmans Fanny och Alexander. Med Yi yi så bestämde jag att ta det i form av en tvåstegsraket.

Så här upplevde jag de första 97 minuterna:

Under inledningen kände jag viss oro. Det förekom ingen dialog. Musiken var som tagen ur en såpa, ett smörigt pianostycke. Det kan bli lång kväll det här. (Det här var innan jag hade fastlagit att jag skulle se filmen i två sittningar.) Men sen etableras alla karaktärer och filmens tema ganska så direkt på ett väldigt enkelt sätt. Jag nämnde att musiken kändes såpaaktigt. Faktum är att hela filmen på ett sätt känns som en såpa. Utgångspunkten är ett bröllop. Ganska snart förstår vi att det finns mycket dolt under ytan. Gamla kärlekar dyker upp. Förvecklingar, intriger, gräl, sjukdom, folk hamnar i koma, hat, passion… ja, det var riktigt roligt faktiskt. 🙂

En filmisk detalj var att man ofta filmat med stillastående kamera och med ett ovanligt avstånd. Det kändes udda, som att filmarna övervakade, filmade på håll, som övervakningskameror. Faktum är att vi i början får se huvudpersonerna i bilder från övervakningskameror. Jag undrar om detta var en medveten blinkning till att det under ytan i vanliga människors liv ofta pågår mer än man tror, och att filmen visar just det livet under ytan.

Yi yi

Det förekommer även en del andra filmiska trick, t ex när replikerna vi får höra kommer från en helt annan scen än den vi i själva verket får se men att orden ändå passar perfekt till bilderna och sammanhanget.

Ja, jag gillar mycket här. Det är en episk men ändå enkel historia. Det här är nåt jag ofta noterar i asiatiska filmer, och jag gillar det. Episkt men samtidigt enkelt.

Efter 97 minuter tryckte jag på stopp precis efter en fest för att fira att ett barn blivit fött, typ en fest efter ett dop (baby shower heter det väl på svenska). Festen ballar ur och en av huvudpersonerna står efteråt hemma och upprepar ”It’s all over”. Så slutar alltså del ett av Yi yi.

Fortsättning följer

 

NU!

Ja, del två inleds med stort drama, ett överdrivet farsartat men samtidigt allvarligt drama. Det är den asiatiska stilen. Take it or leave it.

Filmen fortsätter i samma stil. Det är vemodigt och många förlorade kärlekar och missade chanser blir det.

Regissören Yang verkar ha hakat upp sig på hur livet upprepas. Livets hjul. I filmen får vi följa både den äldre och den yngre generationen och deras historier flyter ihop till en. De äldre karaktärernas backstory (saker som hände när de var unga) visas genom att vi får se ungefär samma saker hända för de yngre karaktärerna. Jag tyckte detta var snyggt ihopsatt.

Jag tycker filmens ton påminner om Boyhood (även om Boyhood inte är en lika bra film). Livet rinner iväg som det alltid gör. Plötsligt sitter man där och undrar vart det tog vägen, som Patricia Arquette gjorde i den bästa scenen i Boyhood. I Yi yi förekommer en liknande och minst lika gripande scen.

Ibland kan det möjligen bli lite övertydlig med repliker som känns skrivna. Repliker som rollfiguren aldrig skulle komma på att säga. Slutscenen var ett exempel på ett sånt ögonblick. Men det är petitesser.

Några slutnoteringar:

  • Musiken blev bra till slut. Såpaklinket försvann och ersattes av jazzig pianoblues eller klassisk musik.
  • Tyst gråt är nog den jobbigaste
  • Alla i filmen har dubbelnamn. Ting-Ting, Yang-Yang, Min-Min, osv.
  • I Taipei har man märkliga signaler på sina dörrklockor. När man ringer på i Taiwan får man nämligen höra fågelsång.
  • Fasiken, vad mandarin är vackert. Xièxiè.
  • Det förekommer många scener där filmens värld reflekteras i speglar eller fönster av olik slag.
  • Japaner och kineser pratar engelska med varandra.

Bra val av film, Henke!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Kolla nu in vad decennie-spanarna Henke och Christian tyckte om Yi yi. Ja ja eller nej nej?!

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

WKW: In the Mood for Love

In the Mode for LoveTitel: In the Mood for Love
Regi: Wong Kar-wai
År: 2000
IMDb
| Filmtipset

WKW-temat fortsätter med filmen som väl blev hans stora internationella genombrott…

När en man och en kvinna, som precis flyttat in i samma hyreshus upptäcker att deras respektive har ett förhållande, inleder de själva ett sorts förhållande.

Huvudrollerna i den här filmen av Wong Kar Wai, som jag gärna skulle se fler filmer av, spelas av Maggie Cheung och Tony Leung, som även var ett par i Zhang Yimous Hero om jag minns rätt. Den här filmen är oerhört snyggt gjord. Jag vet inte hur många klänningar Maggie Cheung bär under filmen, men det är många och alla i typiskt 60-talssnitt eftersom filmen utspelas under den tidsepoken. Detta är bildkonstverk på hög nivå med riktigt skön musik som återkommer gång på gång. Just att det är samma musik, antingen Nat King Cole eller ett cellostycke, upplever vissa, efter vad jag förstått, som en upprepning och lite tråkigt, men för mig har det en sorts positiv hypnotisk verkan. Scenerna med denna musik återkommer med jämna mellanrum i filmen och utspelas i slow motion och är så snygga som det kan bli på film. Jag rekommenderar denna film.

4/5

Spoiler
Det som är speciellt med den här filmen är att det inte förekommer några regelrätta kärleksscener. De kysser inte ens varandra. Dessutom får man aldrig ens se huvudpersonernas vänsterprasslande respektive i bild (förutom ett par ben, och så får man höra rösten) vilket gör det hela än mer magiskt på nåt sätt. Däremot är den fylld med återhållen erotik. Sen vet man dessutom inte riktigt om de två huvudpersonerna har gett efter för köttets lustar eller ej. Åtminstone var det så att det inte framgick för mig. Det mesta av det som händer sägs mellan raderna. Fast, jo, de har nog haft ihop det och det är därför de är så sorgsna.
Spoiler slut

%d bloggare gillar detta: