Chasing Amy (1997)

Igår handlade det om Kevin Smiths Dogma och idag är det dags för ytterligare en preblogg-recension av en Smith-film: Chasing Amy med unga versioner av bl a Ben & Casey Affleck och Matt Damon. Texten skrevs i oktober 2005.

Av Kevin Smiths filmer har jag faktiskt tidigare bara sett Dogma men när SVT visade Chasing Amy så passade jag på att se den. Den handlar om två lagom slackeraktiga serietecknare spelade av Ben Affleck och Jason Lee. Affleck träffar lesbiska Alyssa och innan han har hunnit fatta det så är han kär (till kompisen Lees stora förtret).

Hmmm, ja, Smiths filmer känns som en blandning av romantisk komedi och vanligt relationsdrama kryddat med en lekishumor som ändå känns smart. Till det kan vi även lägga en ofta väldigt rolig, halvgrov och genomarbetat dialog. Filmen inleds väl som en ganska grabbig, men ändå smart, komedi med nonsensdialog nästan i stil med Seinfeld (fast grövre). Riktig rolig bitvis. Black Power-bögen var kul. Roligt också när Lee (och inte minst Affleck) upptäcker vilken bar de egentligen är på och hur Lee då applåderar ännu mera. Efter hand blir det en mer allvarlig film om Affleck och hans förhållande till den vilda tjejen Alyssa.

Jason Lee har den ganska tacksamma rollen som rolig och skitsnackande sidekick, och han sköter den rollen med den äran. Han är rolig så fort han öppnar munnen. Det som förvånade mig med filmen var att Ben Affleck faktiskt var helt ok och funkade i sin roll. Han lyckades faktiskt gestalta sina känslor och var inte så där träig som han annars är expert på. Nu har jag i och för sig inte sett så många filmer med Affleck när jag tänker efter, så det är nog bara mina fördomar som talar när det gäller Afflecks träighet (min kommentar: eller hur!). Hur som helst, så är Affleck ok i den här rullen.

Eftersom jag tidigare bara har sett Dogma av regissör Smith så vet jag inte riktigt hur hans andra filmer är men jag misstänker att i alla fall Clerks och Mallrats inte har så mycket av romantik och relationsdrama som Chasing Amy har, utan att dessa filmer är mer renodlade komedier och till bredden fyllda med sjukt rolig dialog. Nu tyckte jag ändå Smith får ihop blandningen rätt bra i Chasing Amy. Den är både allvarlig, ganska tänkvärd och rolig och det går ihop. Jag tyckte kanske den blev lite utdragen i slutet när Affleck har sin ångest över hur han ska agera. Men Jay och Bobs lilla cameo var kul. Betyget blir en stabil trea. Nästa Smith-film ska bli Clerks (min kommentar: nej, det blev Tusk).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

10 i topp: Filmer 1997

1997Rackarns vad många årslistor jag publicerar nuförtiden. Jag som var så anti mot listor förr i tiden. Man kan ju inte tävla i film liksom! Men nu har jag insett att det kan man visst!

Nyss listade jag mina favoriter från förra året och den här gången hoppar vi tillbaka till 1997. När jag kollade igenom de filmer jag hade betygsatt på Filmtipset så var de kanske inte så många, men däremot var det många av dessa som hade fått högt betyg. Jag fick ihop närmare 25 filmer att välja bland. Det var inte helt lätt. Den här gången var det dessutom lite klurigt att välja ut nummer ett. Det brukar oftast vara ett ganska självklart val. Den här gången var dock ett bra tag sen som jag såg många av filmerna och då blir det lite svårare. Eller blir det det? Det kanske blir lättare egentligen. De filmer som stannar kvar efter lång tid är de som förtjänar att hyllas! Nåväl, without further trams, då kör vi!

En liten detalj bara. Min regelbok som talar om vilket år en film är ifrån gäller inte ”historiska” pre-blogg-år. Då kör Jojjenito på IMDb-år rakt av.

 

10. Con Air
Con Air
Är detta ett guilty pleasure för mig? Kanske. Men det är en ruggigt underhållande film med en stjärnuppställning av skådisar. Det är även producent Jerry Bruckheimers första film utan sin kompis Don Simpson. Frågan är om Bruckheimer har producerat bättre filmer än Con Air efter att Simpson gick ur tiden.

9. Lost Highway
Lost Highway
Jag bara måste ta med Lost Highway på topp-10. Jag minns en gång för länge sen när jag såg filmen på den trevliga biografen Sture på en Cinemateket-visning. Två platser från mig satt en viss Torsten Jungstedt, svensk veteranfilmkritiker. När det återstod en kvart av filmen lät Jungstedt höra ”Åh, jisses!” och lämnade salongen. Lost Highway innehåller en av de mer obehagligare scenerna nånsin när Mystery Man ringer hem till Bill Pullman.

8. Perfect Blue
Perfect Blue

Det är lite Lynch-vibbar på plats åtta i och med Perfect Blue, en surrealistisk Satoshi Kon-anime. Bara något år innan Kon tyvärr gick bort så var jag på Cinemateket som ordnade en visning av en annan av Kons filmer, Tokyo Godfathers. Innan visningen hölls ett mycket trevligt Face2Face med Satoshi Kon själv där han bl a påstod att Mitt liv som hund var en hans favoritfilmer.

7. Gummo
Gummo
Så här inleder jag min Gummo-recension: ”Harmony. Jag trodde det betydde harmoni? Det kanske det gör men den filmen jag just har sett kanske inte direkt sjunger ut just harmoni. Haaaarmoni! Varför ser jag Loa Falkman framför mig? Gummo är det värsta white trash jag nånsin har sett.”

6. Prinsessan Mononoke
Prinsessan Mononoke
Den andra anime-filmen på listan. Vacker, tänkvärd och med en handling som inte tar de vanliga västerländska vägarna. Studio Ghibli och Hayao Miyazaki när de är som bäst.

5. The Fifth Element
The Fifth Element

Det här kan vara ett rent nostalgival. När jag såg Det femte elementet när den var aktuell så tokgillade jag den. Jag tyckte Bruce Willis och Milla Jovovich var hur coola som helst. Jag gillade den där blåfärgade operadivan och jag tyckte t.o.m. att Chris Tucker var bra.

4. The Game
The Game

Åh, The Game. 1997 fanns Internet men det var ju inte aaaaalls samma sak som idag. Det var alltså mycket lättare att hålla sig borta från spoilers och detaljer i filmer än det är idag. Jag blev fullkomligt tagen på sängen David Finchers rulle. Speciellt slutet blåste iväg mig.

3. Funny Games
Funny Games

Mer lek men nu i händerna på Michael Haneke. Jag tror jag sällan varit så arg på en regissör som jag var på Haneke efter att ha sett Funny Games första gången. Scenen som innehöll en viss fjärrkontroll gjorde mig galen.

2. Boogie Nights
Boogie Nights

Paul Thomas Anderson är och förblir min favoritregissör (trots Inherent Vice). Boogie Nights är en hans bästa och den kom på plats två när jag inspirerad av Plox Twitterlistade mina PTA-favoriter. Gör det du med vettja.

1. Contact
Contact
Bättre än Interstellar! 🙂

 

Vilka filmer tycker jag är värda att få nämnas men som ändå hamnade precis utanför listan? Ja, det fanns ett helt gäng filmer som jag hade uppe för diskussion: The Apostle, Donnie Brasco, Deconstructing Harry, The Ice Storm, As Good As It Gets, Marius et Jeannette, Men with GunsAbre los ojos, Riket II, Smak av körsbär, WinterschläferJackie Brown, L.A. Confidential, Cop Land och Gattaca.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna har hittat i filmväg från 1997:

We Could Watch Movies
Filmitch
Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir

Conspiracy Theory (1997)

MelNär Netflix gjorde sitt intåg i Sverige var det en väldigt hajp. Jag tyckte det var lite konstigt. Det hade ju funnits andra svenska filmtjänster på nätet tidigare. Men Netflix är väl trots allt störst och en skillnad var att det var en prenumerationstjänst där du inte betalade för varje film. Den första film jag såg på Netflix blev Conspiracy Theory och det blev väl ingen höjdare. Mel Gibson spelar över nåt enormt och historien är fånig. Det ska vara både en komedi och en konspirationsfilm och det funkar inte. Jag gillar konspirationsfilmer men då måste det vara på allvar. Det här känns som en b-film från 80-talet trots att den är den är från 1997.

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Tomorrow Never Dies

Tomorrow Never DiesTitel: Tomorrow Never Dies
Regi: Roger Spottiswoode
År: 1997
IMDb
| Filmtipset

Vi livar upp måndagsmorgonen med en gammal recension av en Bond-film från ’97. Tomorrow Never Dies var Brosnans andra film som Bond. I slutet av inlägget länkar jag till recensioner från mina betydligt mer Bond-insatta bloggkompisar. Word is bond, som rapparna säger.

I Pierce Brosnans gestalt får Bond i uppdrag att reda ut försvinnandet av ett brittiskt krigsfartyg nära Kinas kust och samtidigt syna mediemogulen Carver (Jonathan Pryce) närmare i sömmarna. Till sin hjälp får han litet oväntat den mystiska kinesiskan Wai Lin (martial arts-kunniga Michelle Yeoh).

Ja, det här funkade ju – Bond är Bond, med allt som följer. Jag tycker Brosnan funkar i rollen. Han har den rätta torra humorn, litet i stil med Sean Connery och mindre lik Roger Moore, som enligt min smak var en för lättsam Bond. Här finns de obligatoriska kommentarerna efter att en skurk mött sitt öde, t ex i en tidningspress, varpå Bonds kommentar blir ”They’ll print anything these days”. Allt är med andra ord som vanligt. Vi har en maktgalen skurk som, i princip, vill ta över världen. Till sin hjälp för ”handy work” har skurken denna gång en blonderad tysk kopia av Dolph Lundgren. Slutuppgörelsen denna gång utspelar sig på skurkens mystiska stealth-fartyg varifrån han styr händelseutvecklingen i världen. Ja, det hela var rätt så kul.

Och så har vi ju då de vanliga teknikprylarna och även vådliga jakter med antingen Q:s specialbil eller en simpel motorcykel. Yeoh var bra i sin roll och hade gärna kunnat vara med mer. Jag gillar henne, även från andra filmer. Bond brukar ju ha kvinnliga medhjälpare, men det är inte ofta de slåss minst lika bra som Bond själv. Ett rätt bra tag team (för att snacka WWF-termer). Men i slutändan är det ju en bagatell, inte en dålig sådan, men ändå. När det gäller agentfilmer är t ex Mission: Impossible (ettan) och Bourne-filmerna bättre. De är lite svettigare och behöver inte följa Bond-mallen. Den där Bond-mallen är det som gör att det blir godkänt, men också det som hindrar Bond-filmer från att överraska det minsta. Förresten, Teri Hatcher, i rollen som Bonds gamla flamma, numera skurkens fru, kändes som en stel såpaskådis i den här filmen. Inte bra med andra ord.

3/5

Som utlovat kommer här länkar till recensioner från de som kan det här med Bond.

Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmitch

Svindlande insatser

Svindlande insatserTitel: Svindlande insatser
Regi: Claude Chabrol
År: 1997
IMDb
| Filmtipset

Vill ni se en bättre film med Isabelle Huppert, kolla in White Material. Vill ni se en bättre film med François Cluzet (till höger på bilden), kolla in Berätta inte för någon.

Claude Chabrol är (min kommentar: fel tempus här, Chabrol gick ur tiden 2010) en relativt känd fransk regissör, som sägs göra bra mystiska thrillers. Själv har jag nog bara sett en film av honom tidigare. Det var Ceremonin, en sorts psykologisk thriller där Isabelle Huppert spelar en av huvudrollerna. Ceremonin såg jag faktiskt tillsammans med en kompis på bio i Sverige, och jag tror aldrig jag har varit så nära att gå ifrån en film under pågående visning. Både jag och kompisen var levande frågetecken: filmen var urbota tråkig och helt obegriplig.

I denna, till tonen lite lättare film, spelar återigen Huppert huvudrollen som en svindlerska som förför män, tar med dem upp till hotellrummet, söver dem med sömnmedel för att sen ta deras pengar. Till sin hjälp har hon en äldre gentleman som planerar det hela och bestämmer lämpliga platser (tandläkarkonferenser t ex) för nästa jobb. När de två ger sig in i samröre med personer som hanterar riktigt stora pengar visar det sig att de kanske har tagit sig vatten över huvudet. Dessutom pågår ett visst dubbelspel under ytan.

Det här skulle kunnat vara en rätt ok thriller men Chabrols version av heist-film (nja, nästan heist-film i alla fall) är snackig, fjantig och helt ospännande. Huppert är ju, inte helt oväntat, bra i sin roll som sval förförerska. Jag kände inte igen henne först i sin svarta peruk. Hon är helt annorlunda jämfört med i Michael Hanekes Pianisten t ex. Men historien är tråkig, för vanlig, inte den där ”larger than life-känslan” som jag vill ha i en sån här film. Bitvis känns det som en löjlig blandning mellan Fawlty Towers och en halvtråkig brittisk tv-deckare. Såsigt. Några små överraskningar och vändningar finns men som helhet är det för blekt och trist. Chabrol borde ha pensionerat sig för länge sen (min kommentar: ja, som sagt, nu har han pensionerat sig för gott). För en gångs skull tror jag att en amerikansk remake skulle bli bättre (blasfemi?).

2/5

Prinsessan Mononoke

MononokeTitel: Prinsessan Mononoke
Regi: Hayao Miyazaki
År: 1997
IMDb
| Filmtipset

Det var ett tag sen jag postade några av mina gamla anime-recensioner. Nu är det dags igen och inte förvånande är det kungen av anime Hayao Miyazaki som ligger bakom.

Filmen som Studio Ghibli-grundaren Hayao Miyazaki gjorde innan Spirited Away utspelar sig i en svunnen och magisk tid då djurgudar vaktade i skogarna. En avlägsen och undanträngd spillra av en stam människor råkar ut för ett gigantiskt och besatt vildsvin. Prinsen i byn blir skadad och tvingas färdas lång väg för att ta reda på varifrån demonen kom och kanske bli kvitt sin egen förbannelse som förtär hans kropp och sinne. Dit han till slut kommer pågår en strid mellan skogens varelser och människor i en gruvkoloni. Här träffar han också den mystiska prinsessan Mononoke.

Det är så vackert gjort det här. Varje bild är ett konstverk och det måste ha tagit åtskilliga timmar, dagar, veckor, månader…, år att få ihop den här rullen. Filmen har en härlig matinékänsla med en prins som färdas långväga på ett mystiskt uppdrag, etc, etc. Temat om hur människan egentligen behandlar (misshandlar) naturen är alltid aktuellt förstås (can you say The Day After Tomorrow?). Det som är annorlunda här är att det inte förekommer några egentliga skurkar, utan människor som tror de gör det rätta för sig själv och andra.

Vissa sekvenser är magiskt vackra och gör sig ännu bättre eftersom man då valt att inte ha nån musik utan det blir ödsligt tyst i stället. Sen har vi lite oväntat (kanske) våld mitt i allt stämningsfulla. Kroppsdelar flyger lite hit och dit i några korta sekvenser. Några sämre partier är historien om gruvkolonin som känns lite svag och fånig med kvinnor som gör sig till för prinsen som anländer. Lite intressant här var ändå att det är en kvinna som styr i byn. Hon framstår först som en ondskefull bitch men det visar sig att hon kanske är en välgörare ändå genom att hon anställer både bordellkvinnor och leprasmittade som arbetare. Naturen har hon dock inte mycket till övers för, vare sig hon är god eller ond.

Jag tyckte musiken ibland var lite smörig. Direkt dålig var dessutom den engelska översättningen. Jag såg filmen på japanska med engelsk text. Textremsan dök dock upp lite otajmat och passade inte till det som sades kändes det som. Ofta sas inget men ändå dök textremsan upp. Det verkar som att det inte skett en direkt översättning utan en lite mer subjektiv tolkning av vad som ska sägas. Lite irriterande. Hur som helst, det blir en svag fyra till denna anime som också kändes lite långdragen.

4-/5

Lost Highway

Lost HighwayTitel: Lost Highway
Regissör: David Lynch
År: 1997
IMDb
| Filmtipset

Jag minns inte hur många gånger jag har sett Lost Highway men jag tror det är fler än tre i alla fall (och det är ovanligt mycket för min del). Det tillfälle som jag minns mest är när jag såg den på Cinemateket på Sture i Stockholm och hamnade bredvid gamla filmkritikerveteranen Torsten Jungstedt. Ljungstedt hade jag sett och gillat på Filmkrönikan på 80-talet där han hade lite mer humor än Nils Petter. Nu satt han under hela filmen och frustade och pustade, suckade och stönade. ”Herrejisses” hördes med jämna mellanrum. Sen när det var ungefär fem minuter kvar kom en sista suck och ett sista ”herrejisses” och så reste han sig och gick.

Ja, Lost Highway är en film som inte är helt lätt att förstå. Jag kan till och med säga att den inte går att förstå, i alla fall inte på ett normalt sätt som man brukar kunna göra när det gäller de flesta filmer. Fast, visst går den att förstå! Det går att förstå vad den handlar om. Vad den handlar om är tvärtom inte alls svårt att förstå. Den handlar om svartsjuka, om paranoida tankar, om svarta tankar, om läskiga tankar… ååååh, fan jag känner att jag får rysningar nu när jag skriver om det här samtidigt som jag tittar på klipp från filmen igen. Lost Highway är nämligen en film med otäck stämning. Den innehåller en av filmhistoriens läskigaste karaktärer i form av Robert Blakes ”Mystery Man”. Den som kan konkurrera om den titeln är en annan av David Lynchs skapelser… ja, ni gissade rätt… BOB från Twin Peaks.

Bill Pullman spelar jazzsaxofonisten Fred som bor med sin fru Renee (Patricia Arquette). En morgon ligger det ett kuvert på deras trapp. De öppnar kuvertet och hittar ett videoband som de tittar på. Vad de ser är bilder på sitt eget hus (Hej, Caché (Dolt hot)!). Senare kommer fler videoband och nu är det filmat även inne i huset. En morgon efter en fest där Fred träffar mannen du inte vill träffa, The Mystery Man, hittar han ett nytt band som visar hur Fred mördar Renee. What?! Ja, nånstans här börjar det bli lite skumt men det är bara början. Fred döms för mordet och placeras på death row. En dag när vakterna går sin runda är det inte Fred i cellen utan en helt annan person, bilmeken Pete (Balthazar Getty). Pete blir frisläppt och återgår till sitt liv och jobb utan att minnas vad som har hänt eller hur han hamnade i den där cellen. Pete plågas då och då av huvudvärk… speciellt när han hör saxofonjazz på radion… hmmm…

När jag såg filmen den här gången visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka om den. Tyvärr måste jag säga att jag blev lite besviken. Jag trodde jag gillade den mer än jag faktiskt gillade den. Jag gillade den i alla fall mindre än jag gillade den vid den förra titten. Den är fortfarande obehaglig och läskig. Den är fortfarande snygg. Den har fortfarande en del briljanta scener och bilder som sitter kvar. Man känner omedelbart att det är en David Lynch-film. Det återkommer saker vi ser i andra Lynch-filmer: snygga telefoner som ringer, eld, röda draperier, bordslampor som lyser i sparsmakat men snyggt inredda rum. Förutom detta får vi givetvis även fullkomligt briljanta dialogscener där tiden står stilla och musiken stannar.

Med det sagt, varför är jag inte hänförd? Jag kan tycka att filmen vid den här titten känns lite daterad. Jag vet inte vad det beror på. Det kan vara så enkelt att videoband inte används så mycket idag. Eller så är det nåt med stämningen som känns lite… jag vet inte… gammal. En annan sak som jag konstaterar omedelbums är att det är svårt att inte tänka på och jämföra med Mulholland Drive (som jag tycker är en så mycket bättre film). Filmerna är i själva handlingen oerhört lika. Vi möter en person som vill vara nån annan och det vi under en stor del av filmen får se är en gestaltning av den önskedrömmen. Det är en önskedröm där verkligheten läcker in och i slutändan går det inte att hålla den (verkligheten) borta. I slutet av Lost Highway blir Freds galenskap fullbordad, i alla fall är det så jag tolkar slutet.

Det som var bra för mig vid denna omtitt var att jag kunde stoppa filmen med jämna mellanrum för kolla vissa av de sekundkorta bilder som glimtar förbi. Detta gjorde bl a att jag inte tvekade i frågan om Fred verkligen mördade sin fru eller inte. Dessutom bildade jag en teori om vad som hände när Fred blev till Pete i sin cell. I samband med just det har jag dessutom en fråga som jag hoppas att några av mina medrecensenter Jimmy från Except Fear, Henke från Fripps filmrevyer eller Fiffi från Fiffis Filmtajm kan svara på. Min fråga är: Vad är det Pete gör eller är på väg att göra när hans föräldrar (där pappan spelas av Gary Busey!) och flickvännen Sheila försöker hindra honom? Det är nåt som de (föräldrarna) inte vill berätta för honom senare i filmen. Min teori är att han av nån anledning Spoiler försöker begå självmord och möjligen också lyckas och därmed hamnar i Freds kropp. Fred som ju också skulle dö Spoiler slut.

Nåväl, jag älskar egentligen den här filmen och jag älskar att tänka på den. Faktum är att jag nu efter titten, i fredags var det, tänker på den från och till och försöker klura ut vad som egentligen händer och vad Lynch egentligen menar. Men det där med att man kan lista ut vad som händer, det är bara att glömma. Det handlar inte om det. Lynch skildrar drömmar, önskedrömmar, tankar, tvångstankar, längtan, sinnesstämningar. Han skildrar det abstrakta som pågår i en människas hjärna och då finns det kanske inte nåt som heter logiskt.

Men just vid den här titten så blir det inte mer än en trea eftersom jag inte kände så mycket för rollfigurerna, förutom rädsla för The Mystery Man. Kanske tittade jag för mycket med hjärnan på filmen…

3+/5

Som jag skrev ovan så finns det alltså en kvartett med recensioner (om man räknar med min) att ta del av för att försöka få nån rätsida på Lost Highway. Så, känn er inte vilsna nu utan titta in på mina kompisars recensioner: Fiffi, Henke och Except Fear.

Gummo

GummoTitel: Gummo
Regi: Harmony Korine
År: 1997
IMDb
| Filmtipset

Harmony. Jag trodde det betydde harmoni? Det kanske det gör men den filmen jag just har sett kanske inte direkt sjunger ut just harmoni. Haaaarmoni! (Varför ser jag Loa Falkman framför mig?) Gummo är det värsta white trash jag nånsin har sett. Winter’s Bone? Frozen River? Haha, släng er i väggen, ni är inte ens i närheten. Några filmer som möjligen kan mäta sig är Larry Clarks Kids och Bully och så Killer Joe förstås. Vem har skrivit manus till Kids? Harmony Korine förstås. Fast Gummo är värre/bättre än dessa filmer på så många sätt. Jag tror det kan vara att det samtidigt är en vacker film. Musiken sticker ut också.

Filmen har ingen direkt handling. Det handlar väl kanske om två bröder som dödar katter för att få pengar, för att köpa milkshakes eller horor. Vi får se scener som bara är för mycket. En mamma badar sitt barn i kolsvart skitigt vatten och bjuder på spaghetti och köttfärssås. Ungen sitter i badet och äter sin spaghetti samtidigt som två barn ringer på. De säljer choklad för att få pengar och påstår att det är för välgörande ändamål. Barnen får pengar, ungen i badet får choklad till efterrätt. Jag vet inte varför men hela den här sekvensen fascinerade mig. Just att ungen sitter i badet och äter. Dessutom har den här ungen ett så udda utseende att man inte kan låta bli att bli fascinerad (se bilden ovan).

Gummo är så långt ifrån politiskt korrekt man kan komma. Här finns fördomar mot bögar, svarta, dvärgar, det mesta. Det är samtidigt märkligt fint filmat och jag gillar bilderna jag ser. Jag kommer att tänka lite på Ruben Östlund. Undrar om inte Ruben tittat lite på den här filmen. Det förekommer några ganska störande scener där det nästan blir för mycket.

Jag tittade om på några scener nu och det är fanimej en helt galen film (faktum är att jag såg om stora delar av filmen). Vissa skulle nog kalla den mest provocerande men jag är bara fascinerad. Det känns som en dokumentär, som att Korine bara placerat kameran där i den där småstaden i Ohio.

Det här var en film som jag hade velat se väldigt länge. Gick den att hitta på några av våra streamingtjänster? Nope, jag fick ta till andra medel eftersom jag slutat köpa plastbitar.

4-/5

PS. Även Filmitch har nyligen sett och fascinerats av Gummo. Läs mer här.

The Apostle

Titel: The Apostle
Regi: Robert Duvall
År: 1997
IMDb
| Filmtipset

Här kommer en recension av Robert Duvalls film Aposteln som jag skrev 2006. Håll till godo och Gud vare med er.

Att säga att veteranen Robert Duvall står bakom den här filmen är inte att överdriva. Duvall producerar, regisserar, manusförfattar och spelar huvudrollen i den här rekryteringsfilmen från baptistkyrkan. Den passionerat kristna predikanten Sonny (Duvall) är ingen mammas pojke utan vänstrar nog runt med kvinnor på sina missionärsresor runt om i USA. Fast när hans fru (Farrah Fawcett) vill skiljas och lyckas få honom utesluten ur kyrkan (hans egna kyrka, god damn it!) får han verkligen frispel. Det hela slutar med att Sonny flyr fältet efter att ha smackat till fruns älskare med ett basebollträ. Sonny bygger upp en ny kyrka i en liten ort i Louisiana.

Jag tyckte det här var en fascinerande film som visar vad religion betyder för vissa människor. För min del känns det ju som det betyder alldeles för mycket. Den typ av gudsdyrkan och religiositet som det visas prov på i den här filmen kan inte vara hälsosamt i längden. För mig är det i princip likställt med en smärre psykisk sjukdom. Människorna beter sig som galna. Men ändå känns det nästan inte fel ändå, om ni förstår vad jag menar. De otroligt roliga och hysteriska gudstjänster som vi får ta del av i filmen kan man utan problem jämföra med t ex rockkonserter, fotbollsmatcher eller ravepartyn där publiken genom en form av masspsykos hamnar i transliknande tillstånd. Det som visas i filmen är bara en annan form av det. Jag tror mänskligheten helt enkelt har behov av såna upplevelser – det är bara formerna som varierar.

Sen är det så här att Robert Duvall gör en helt sjuk insats som predikanten Sonny, eller Aposteln E.F. som han kallar sig efter sin home run de la tête. Duvall gestaltar på gränsen till galenskap sin predikant som pratar med Jesus om nätterna (egentligen bara en form av självterapi) och håller väckelsemöten som är riktigt underhållande. När Duvall kommer upp i varv är han smittande rolig. Övriga skådisar spelar mer eller mindre statistroller men gör det inte dåligt på nåt sätt. Filmen utspelas på den amerikanska landsbygden och det ger en speciell stämning som är ganska skön. Det är lite lagom slött, om ni vet jag menar. Känslan i filmen får mig att tänka lite på Sling Blade som nästan kan sägas vara en syskonfilm med skillnaden att det där är Billy Bob Thornton som stått för produktion, regi, manus och huvudroll. Thornton har för övrigt en liten men ganska viktig biroll i Aposteln.

När det gäller vissa delar i filmen så undrar jag lite över filmens egna moral. Exempelvis visas när vissa personer blir frälsta (ja, det stämmer, vi får uppleva ögonblicket då de säljer sin själ till Jesus) och det känns som om filmen såg detta som en allt igenom god sak. Kändes det som. Jag såg det nästan tvärtom. Att en lite självsvag person kapitulerar och hänger sig åt Jesus och då liksom förlorar sig själv. Men jag vet inte, den moral (i det stora hela) som förespråkas i kristendomen är väl ändå ganska sund (undantag finns väl), så helt fel behöver det inte vara. Men jag har ändå svårt att förstå det här med att man ska erkänna att man är en helt hjälplös syndare, men att man med Jesus hjälp klarar sig. Ja, det finns en del att funderar över efter att ha sett filmen som jag tycker är sevärd främst pga av Duvall men även pga att hela filmen har en stämning som är vrickat skön.

4-/5

Spoiler
I filmen får den äldre svarte predikanten, C. Charles Blackwell, samt bilmeken Sam reda på att Sonny är på rymmen efter att ha (troligen) dödat en person. De båda säger inget utan hoppas att polisen inte får tag på honom. När man ser filmen känns det som om den vill säga att ett mord vägs upp av att Sonny bildar sin nya kyrka, frälser folk, är sann mot Jesus, gör goda saker. Hmmmm. Om nu inte regissör/manusförfattare Duvall tänkt att det är meningen att man ska ifrågasätta filmens moral.
Spoiler slut

Smak av körsbär

Smak av körsbärSmak av körsbär är en iransk ”konstfilm” av Abbas Kiarostami som vann Guldpalmen i Cannes 1997. Den handlar om en man som åker omkring i sin bil, till en början till synes planlöst, och verkar leta efter nåt eller någon. Vad, vet man inte riktigt. Efter ett tag visar det sig att mannen vill ta sitt liv. Han tänker käka sömntabletter och på kvällen lägga sig i en grav som han grävt själv en bit utanför Teheran. Sen behöver han hjälp av nån som kan fylla igen graven på morgonen.

Till en början tyckte jag den här filmen var lite seg, men efter ett tag sögs jag liksom in i filmen. Det är en märklig film. Vi vet ingenting om mannen som åker omkring i bilen och letar efter någon som kan hjälpa honom. Den har ett lugnt tempo och utspelas till största delen i, eller i anslutning till, bilen som mannen åker omkring i. När jag väl hade fått reda på vad mannen ville göra, så satt jag och hoppades på att han kunde träffa på någon som lyckas övertala honom att inte göra det. Ja, det var en film som började segt och kändes mest skum, men som jag tänkt en del på efter att ha sett den.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

<spoiler>

 Man får aldrig reda på vad som händer egentligen. Mannen lägger sig i sin grav på kvällen, men sen övergår filmen till en kort dokumentär om filminspelningen de sista fem minuterna. Annorlunda slut minst sagt. Förstod inte riktigt poängen med det. Någon på Filmtipset föreslog att eftersom självmord är ett tabubelagt ämne i Iran (well, även i Sverige antar jag men kanske på ett annat sätt) så var man tvungen att visa att det bara var en film genom dokumentärinslaget.
</spoiler>

%d bloggare gillar detta: