Johnny Mnemonic (1995)

Baserat på mitt gamla preblogg-omdöme av den här pre-The Matrix-Keanu-cyberpunkfilmen så är jag förvånad över att jag inte delade ut en klockren etta. Idag är jag ganska säker på att det hade blivit det. Jag var snällare mot filmer förr i tiden. Texten om Johnny Mnemonic skrevs i oktober 2009.

Johnny Mnemonic är en riktigt dålig film. Robert Longo heter regissören av Johnny Mnemonic. Robert Longo har bara gjort en långfilm. Orsak och verkan. Keanu Reeves spelar en agent som transporterar hemlig information i ett inopererat hjärnimplantat. Oj, det här var inte bra. Allt är slarvigt gjort. Miljöerna känns sterila och plastiga, precis som skådisarna. Filmen känns ruggigt daterad med ”häftiga” datoranimationer som ska föreställa Internets inre. Det blir både fånigt och tråkigt. Ja, hela filmen har en tråkig stämning över sig. Skådisarna känns krystade, stela, ja, vilket negativt uttryck du vill. Och don’t get my started on Dolph Lundgrens roll som ”predikant”. Åh, så uselt – men ändå ganska bra om man jämför med filmen som helhet. Dolph var ändå ganska rolig i sin uselhet. När det i slutet dyker upp en hyperintelligent delfin med tänkarmössa, ja, då är bottennivån nådd. Slutbetyg: farligt nära ettan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

2 x Jim Jarmusch

Nu har jag postat inlägg om nästan alla de äldre Jim Jarmusch-filmerna som jag har kunnat hitta gamla texter om. Men bara nästan. Jag slår ihop de två sista inläggen till ett eftersom det lilla jag hittade om dessa filmer inte kändes värdigt egna inlägg. Sen återstår det även för mig att skriva om Jarmuschs senaste spelfilm Paterson från 2016. Samma år kom även Jarmusch ut med Gimme Danger, en dokumentär om Iggy Pop-bandet The Stooges, men den har jag inte sett. Permanent Vacation, Year of the Horse och The Limits of Control har jag inte sett. Ghost Dog – The Way of the Samurai (4/5) har jag sett (på bio när den kom!) men aldrig skrivit om.

 

Night on Earth (1991)

Night on Earth är en episodfilm som utspelar sig i fem taxibilar i fem olika städer: Los Angeles, New York, Rom, Paris och slutligen Helsingfors (!).

Roberto Benigni har jag svårt för. Livet är underbart var ganska ok som film, men inte mer, och Benigni är mest jobbig. När jag såg Night on Earth för ett tag sen blev jag ganska överraskad när Benigni dök upp. Lyckligtvis var han ju inte med så länge eftersom han bara var med i sin lilla episod. Night on Earth utspelar sig delvis i Helsingfors och med enbart finska skådisar. Jarmusch har en koppling till Finland via regissörsbröderna Kaurismäki då Jarmusch skådespelat i Leningrad Cowboys Go America och Helsinki Napoli All Night Long. Night on Earth är inte nån av Jarmuschs bästa men sevärd.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Dead Man (1995)

Kan detta vara en Johnny Depps mer udda skådespelarinsatser? I denna ”western” spelar han en missförstådd figur som blir indragen i ett morddrama och skadad tvingas fly ut i vildmarken där han träffar den storväxte indianen Nobody.

Jag gillade Dead Man väldigt mycket. Filmen har en märklig stämning över sig. Ibland vet man inte om det man ser är en dröm, om det är Johnny Depp som hallucinerar eller om det verkligen händer. Dead Man är en film som var helt oförutsägbar för mig. Neil Youngs musik bidrar till stämningen på ett utmärkt sätt. Om ni vill se nåt annorlunda ska ni se Dead Man.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Underground (1995)

undergroundFör ett tag sen postade jag min topplista över 1988 års bästa filmer och där hamnade Emir Kusturicas Zigenarnas tid på plats 8. Jag har sett en del av Kusturicas filmer och jag har lite blandade känslor inför dem. Här kommer en gammal text om en av hans filmer, Underground från 1995. Lite senare dyker det upp ett omdöme även om Zigenarnas tid. Just den här texten skrevs i september 2006 (10 år sen!).

Emir Kusturicas film om Jugoslaviens historia från andra världskriget fram till 90-talets krig på Balkan tar sin början 1941 då nazisterna bombar Belgrad. De två kompisarna Petar och Marko försöker mest utnyttja situationen genom att tjäna pengar på att smuggla vapen. När tyskarna kommer gömmer de sig i ett skyddsrum där de tillverkar vapen som Marko sen levererar till partisanerna. Problemet är att när kriget väl är slut så säger inte Marko det till Petar och de andra som är i skyddsrummet. Istället bor han tillsammans med Natalija i huset ovanför medan han låter de där nere fortsätta med vapentillverkningen som han tjänar grova pengar på.

Jag tyckte filmen var en mix mellan ett surrealistiskt mästerverk och flummig buskissörja. Inledningen kändes lovande då det kaos som uppstod under tyskarnas flyganfall som skildras på ett bra sätt, bl a med sällsamma bilder med djur som vandrar runt bland ruiner efter att ett zoo bombats. Under hela filmen var fotot riktigt bra med vackra och annorlunda bilder. Sen gillade jag också en del av symboliken och surrealismen i filmen, som säger saker om Jugoslaviens turbulenta historia. Allt gick dock inte hem hos mig men en del funkade. Slutscenen är exempelvis riktigt bra.

Problemet med Underground är att den innehåller en enligt mig ganska jobbig kaotiskt humor. Det ska vara crazy och over the top och det blir för mycket. Sen bryr jag mig inte det minsta om personerna i filmen. De känns som att de bara finns med för att Kusturica ska använda dem som symboler i det han försöker säga och jag känner mig inte engagerad. Då tyckte jag den sköna Svart katt, vit katt kändes betydligt mer personlig och mer som en historia om riktiga människor. Jag ger ändå Underground godkänt då den bitvis är en skön surrealistisk historia. Problemet är att den ofta känns väl konstig och spretig för att riktigt engagera.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

10 i topp: Filmer 1995

1995Oj, 1995 – vilket starkt filmår! Det formligen kryllar av filmer som jag kan tänka mig på topp-10.

Det är väl inte så mycket att orda om utan jag låter listan tala för sig själv.

.

10. Ghost in the Shell
Ghost in the Shell
Jag var tvungen att ta med den här anime-rullen på listan. Den är så snygg att The Matrix snodde en rad scener rakt av.

9. Seven
Seven
En film jag inte har sett på väldigt länge så jag kan inte placera den högre, men jag minns en spännande kriminalmysteriethriller. What’s in the box?

8. Sense and Sensibility
Sense and Sensibility

Jag är en sucker för brittiskt kostymdrama och det här är högsta klass. Ang. Ang Lee så levererar han i ytterligare en genre.

7. 12 Monkeys
12 Monkeys
Bruce Willis (eller är det Vin Diesel?) i högform i Terry Gilliams twistade tidsparadox-sf-thriller.

6. Dead Man
Dead Man
Ytterligare en film som jag såg för länge sen men där känslan består. Drömsk, surrealistisk, svartvit, bra musik av Neil Young och en pre-PotC-Johnny Depp.

5. Helgon i neon (Fallen Angels)
Helgon i neon

Strålande stämning och musik samt suddzoomfoto av Christopher Doyle i Wong Kar-wais bästa film, och en bra svensk titel.

4. Medan vi faller
Medan vi faller

En svartvit fransyska med en svensk titel som är bättre än originaltiteln La haine. En bra film också. 😉

3. Living in Oblivion
Living in Oblivion

Jag älskar den här komedin. Inte ofta jag älskar komedier så därför hamnar den på pallen.

2. Strange Days
Strange Days

Kathryn Bigelows sf-rulle Strange Days är en personlig favorit. En ung och vacker Ralph Fiennes och en badass Angela Basset dominerar.

1. Heat
Heat
Jag kan inte låta bli att placera Heat som nummer ett. Alltid kan jag reta någon och samtidigt göra någon annan nöjd *host*M-Noir*host*.

.

Några filmer som är värda det så ärofyllda hedersomnämnandet? Well, faktiskt inte. Eller nej, jag skojar bara. 1995 verkar alltså ha varit ett starkt år, speciellt jämfört med det svaga 1996. Här är några filmer som jag bollade med men som hamnade utanför listan: Casino, The Crossing Guard, Safe, Apollo 13, The Bridges of Madison County, Dolores Claiborne, Welcome to the Dollhouse, The Usual Suspects.

Kolla nu in vilka guldkorn som mina filmbloggarvänner vaskat fram:

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Flmr
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Filmitch
We Could Watch Movies

Before Sunrise

Before SunriseTitel: Before Sunrise
Regi: Richard Linklater
År: 1995
IMDb
| Filmtipset

Precis innan jag åkte ner till Malmö Filmdagar så passade jag på att se de två första filmerna i Before-trilogin. Där nere i Malmö skulle vi ju få se Before Midnight som ju den sista (?) filmen i Richard Linklaters filmserie heter. I Sverige har de två första filmerna gått under namnen Bara en natt respektive Bara en dag (det här var när man fortfarande översatte filmtitlar). Imorgon kommer min recension av Before Midnight men innan dess några korta, väldigt korta, tankar om föregångarna.

Jag hade egentligen bara sett delar av Before Sunrise tidigare. Jag mindes inte speciellt mycket. Jag är inte övertjust i snackfilmer. Det finns nåt i stilen som gör att jag känner mig utesluten. Fast jag minns att jag gillade Linklaters Waking Life som verkligen är en snackfilm, en flummig sådan. Jag gillar även Before Sunrise men för mig är det ingen superfavorit. Det är nåt med Ethan Hawkes karaktär också, det känns som han vill vara så filosofisk att det blir krystat ibland. Är han inte lite av en smartass?

Det som höjer filmen till en fyra är slutscenerna där vi får se klipp från de platser som Hawke och Julie Delpy har besökt i Wien innan det är dags att åka hem på morgonen. Då inser jag att de har haft en magisk natt. Nu på morgonen känns allt tråkigare. Ljuset är ett annat, en gatsopare jobbar där, lite skräp ligger där. Vardag igen, helt enkelt. Idén med slutet och vad de bestämmer är briljant. För mer och bättre text om filmen hänvisar jag till Filmitch recension. Jo, en sak till, telefonpratarscenen när de låtsas ringa upp varsin kompis var riktigt bra också. Och mötet med beställningspoeten var också bra!

4-/5

WKW: Helgon i neon

Helgon i neonTitel: Helgon i neon
Regi: Wong Kar-wai
År: 1995
IMDb
| Filmtipset

WKW-veckan fortsätter med Helgon i neon och den här gången har jag inget problem med att beskriva handlingen i filmen eftersom jag inte längre har nåt behov av det…

Detta är en sorts systerfilm till Chungking Express. Den utspelas i samma miljöer i Hongkong, bl a återkommer snabbmatstället. Vissa andra referenser finns också, bl a ananas. Här handlar det om en yrkesmördare (Leon Lai) och hans kvinnliga agent (Michelle Reis) som funderar på att lägga av. Takeshi Kaneshiro dyker upp i en skön roll som en snubbe som ätit ananas, förlorat talförmågan, och bryter sig in i affärer på nätterna och agerar påstridig försäljare samt ger döda grisar en uppfriskande massage.

Ja, den här filmen innehöll det mesta. Scenen där Kaneshiro ger grisen massage är mycket rolig (kan tyckas märkligt men så var det). Vi har alltså en hel del humor men också lite mer allvar med människor som verkar längta till nåt annat. Musiken är strålande. Jag är ganska säker på att jag hör en kinesisk version av Karmacoma med Massive Attack. De inledande 40 minuterna ligger filmen faktiskt på en femma.

Stämningen är tät och mystisk, fotot väldigt intensivt och annorlunda komponerat. Sen tycker jag filmen kanske tappar lite fokus. Mot slutet skildrar dock WKW en far-son-relation på ett humoristiskt och samtidigt gripande sätt. Betyget blir klart godkänt och filmen är en annorlunda upplevelse som jag rekommenderar alla att se. Jag måste också säga att man lyckats göra en bra svensk översättning av titeln också. Helgon i neon. Mmm.

4/5

PS. Jag kan tilläga att WKW är en mästare på att hitta sjukt söta tjejer (ja, Tony Leung är söt han också i sin uniform i Chungking Express) för rollerna i sina filmer. Det verkar ganska ofta vara popartister eller f.d. skönhetsfröknar och de är som klippta och skurna för sina roller. Det verkar lättare att kombinera musik- och filmkarriärer i Asien, och det är allmänt accepterat (?). I Sverige är man ju ansedd som antingen skådis eller artist. Eller? Edda i Monica Z någon?

Filmspanar-tema: Film om film – Living in Oblivion

Vi vore väl inte filmspanare om vi inte nån gång körde temat ”film om film” tyckte Henke på vår förra träff. Det var ingen som direkt sa emot. Som vanligt – ja, det har faktiskt varit så de senaste gångerna – så visste jag direkt vilken film jag skulle skriva om.

Film om film, vad är då det för något som jag ser det? Jag skulle väl säga att det finns två huvudkategorier. Den första är filmer som handlar om att göra film, det kan handla om en filminspelning eller om filmbranschen (State and Main, Mulholland Drive). Den andra är filmer som inte nödvändigtvis, i alla fall inte direkt, handlar om filmskapande, även om de kanske gör just det ändå. Men jag menar alltså filmer som  vet om att de är just filmer (Adaptation, Annie Hall, Persona). Just detta, då en film visar tydligt att den är just en film (t ex genom att bryta den fjärde väggen), brukar i alla fall jag kalla metafilm. Lite googlande/wikipediande visar dock att begreppet metafilm används för båda kategorierna. Jag brukar oftast gilla såna här filmer, kanske främst från den senare kategorin. Den film jag valde att se gillade jag också när jag såg den senast för tio år sen. Nu var det dags för en omtitt. En lika trevlig omtitt som jag hoppades på?

****

Living in Oblivion

”And… action!”

Titel: Living in Oblivion
Regi: Tom DiCillo
År: 1995
IMDb
| Filmtipset

Living in Oblivion, eller Living in Oblivion – tystnad, tagning! som den svenska titeln lyder, är en lågbudgetkomedi om en filminspelning. Vi möter regissören Nick (Steve Buscemi), som kanske önskar att han kunde få samma mandatory mind wipe som Tom Cruise får i Oblivion så att han också kunde leva i glömska efter varje inspelningsdag.

Nicks lilla filmteam ska spela in två scener i sin film Living in Oblivion under den dagen vi följer dem. Vi har kamerakillen som vill köra handhållet för att få bättre känsla. Vi har den kvinnliga skådisen som var bra i den där duschscenen i Richard Gere-filmen men vad har hon gjort efter det? Vi har ljudkillen som droppar micken vid fel tillfälle. Vi har hunkskådisen som tror han är Brad Pitt men både är seriös och stjärna (tror han alltså). Vi har inspelningsledaren som är ihop med kamerakillen men gör slut. Ja, vi har helt enkelt ett filmteam. Ja, och så har vi Peter Dinklage från Game of Thrones och The Station Agent som en token dvärg som ska dyka upp i en drömsekvens med ett äpple.

Den andra scenen man ska spela in är just den där drömscenen med dvärgen och äpplet. Den första är en scen mellan Nicole (Catherine Keener), duschscensskådespelerskan, och mandivan Chad Palomino (James Le Gros). Det här blir en mardröm för regissören Nick. Faktum är att både han och Nicole redan haft mardrömmar under natten innan filminspelningen där allt som kan gå fel, går fel. Men nu är det på riktigt… och allt som kan gå fel, går fel, igen.

Living in Oblivion säger många är en hyllning till alla indiefilmskapare och det kanske det är. Framförallt är det en fantastiskt rolig film. Men visst, den är proppfull med små referenser hela tiden. Man äter mat på inspelningsplatsen trots skyltar som säger ”No food on set!”. Man är tvungen att stiga upp vid 4-tiden på morgonen för att hinna med dagens scener. Man har hittat en rökmaskin från tidigt 80-tal (för den där drömsekvensen). Alla och ingen vet hur den fungerar.

Filmen tar även upp en hel del om de problem som uppstår vid alla filminspelningar, oavsett budget. Hur får man t ex fram det bästa ur en skådis? Ska man repetera och riskera att sen missa det där äkta som man kanske bara får fram första gången när man väl kör live. Sen gäller det ju t ex att skådisar inte går ur bild eller mikrofoner dyker ner från överkant av bild mitt under scenen också. Haha, den här filmen är helt galet rolig. Jag visste inte att det fanns så mycket som kan gå fel under en inspelning. Jag skrattar högt rakt ut ett gäng gånger.

Under filmens gång, och det är en mysig gång, kom jag att tänka lite på skillnaden, i mina okunniga filmögon, mellan en lågbudgetindiefilm och en större produktion. I den senare har filmmakarna hela tiden de som bidrar med pengarna att ta hänsyn till. De har kanske inte, troligen inte, final cut. De kan i slutändan inte bestämma hur filmen ska se ut, hur ska slutscenen se ut. I den film som man spelar in i Living in Oblivion har man inte några sådana producenter som ställer till problem. I alla fall visar de sig inte i filmen. Problemet här är snarare brist på resurser och kanske engagemang hos alla i teamet. Många gör det här ideellt och kanske ser det som en språngbräda för att komma vidare i filmbranschen. Kanske kan man t ex lämna över ett filmmanus, som man i smyg skrivit, på till Chad (mandivan ni vet).

Jag avslutar den här texten med att säga att ni ska se Living in Oblivion om ni inte har gjort det tidigare. Det är en galet rolig och mysig film om filmskapande med ett foto där man blandar svartvitt och färg på ett snyggt metasätt. Krydda detta med en härlig Catherine Keener och en roligt gnällig Steve Buscemi… och ni har en härlig anrättning, tänkte jag säga men det är ju inte en mat- utan en metafilm så då säger jag inte det.


eller uttryckt i siffror 4/5

****

Känner ni att ni vill meta efter fler metafilmer? Kolla in hos mina filmspanarkompisar och se vad som nappar:

Flmr
Filmitch
Addepladde
Fiffis filmtajm
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

Ghost in the Shell

Ghost in the ShellTitel: Ghost in the Shell (Kôkaku kidôtai)
Regi: Mamoru Oshii
År: 1995
IMDb
| Filmtipset

För ungefär tio år sen hade jag knappt sett några filmer inom ”genren” anime. Ändå var jag ganska säker på att jag skulle gilla filmerna. Dels gillade jag stilen på teckningarna och dels verkade man fokusera på science fiction, ofta i form av dystopiska framtidsskildringar. Jag hade sett två filmer på Stockholm Filmfestival och så hade jag sett Æon Flux på MTV. Jag beslutade mig för att köpa några dvd-filmer för att prova på. Den första filmen jag såg blev den fullkomligt hjärtskärande Eldflugornas grav men den skriver jag om nån annan gång. Den andra filmen blev Ghost in the Shell som Fiffi skriver om idag.

När filmen började spela på min (på den här tiden nyköpta) dvd-spelare så kände jag direkt igen scenerna där den kvinnliga cyborgpolisen, Kusanagi, får sin nya kropp (om det nu var det som hände). Jag mindes att jag hade sett detta nån gång tidigare. Jag kände även igen scenen där Kusanagi är och dyker, och sakta stiger upp mot vattenytan och sin egen spegelbild. Jag gillade verkligen just denna scen. Ja, hela filmen är väldigt snyggt gjord och det var – efter att jag sett Ghost in the Shell 2: Innocence på filmfestivalen – skönt att slippa 3D-animeringar. Jag är kanske helt fel ute här men det här känns mer som äkta, lite skitig, anime. Alla actionscener med skottlossning är sköna. Framför allt en med Kusanagi och en robotstridsvagn i slutet. Scenerna med endast musik och miljöskildringar är ruggigt bra. Snyggt och med passande musik, hur bra som helst. Kanske blir filmen lite väl långsam och halvskum ibland men jag gillade hur det blåste i håret på Kusanagi.

Jag har ju hört att denna film gav bröderna (numera syskonen) W viss inspiration till The Matrix och det finns en del likheter i temat och stämningen. En lustig sak: I The Matrix finns en scen precis i början, under jakten på Trinity, då en agent hoppar och sen landar på ett hustak och böjer sig ned och tar emot sig lite med händerna. Exakt samma scen, precis samma kroppshållning, finns här. Det måste vara en medveten blinkning till Ghost in the Shell som bröderna lagt in i sin film.

Och så måste jag säga att de engelska rösterna var under all kritik, riktigt usla skådisar. Jag valde bort dessa direkt och körde med de japanska. Det passade stämningen och känslan i filmen mycket bättre. Jag brukar i och för sig alltid vilja ha originalspråket men här fick jag för mig att det kanske skulle vara engelska eftersom t ex textraderna i början (”In a near future the world has been computerized but still ethnic groups remain…” eller nåt liknande) inte var på japanska utan på engelska. Men de amerikanska (förmodar jag) skådisarna gick helt bort.

4-/5

Safe

Titel: Safe
Regi: Todd Haynes
År: 1995
IMDb
| Filmtipset

Ah, jag kör en gammal recension ikväll. En recension av en film som kanske gått under radarn för många. Jag säger så här: Om man gillar Julianne Moore så är Safe ett hett (eller säkert) tips från mig. Filmen kan beskrivas som ett Julianne Moore-frossorama.

Oj, vilken överraskning. Perfekt stämning från början. Bilderna, bilderna. Musiken, musiken, musiken. Tydligen var musiken inte av Angelo Badalamenti (vilket jag trodde under filmen) men i kombination med bilderna av en bilfärd gav musiken inledningsvis samma känsla som i inledningen av Mulholland Drive. Julianne Moore är obehagligt bra som den bräckliga hemmafrun Carol i det övre medelklass-området i San Fernando Valley i Kalifornien på 80-talet. Här är det aeorobics, fruktdieter, soffgrupper, hårspray och hälsosekter som gäller.

Carol, som är perfekt gestaltad av Moore, dras in i en sorts psykos där hon blir sjuk av minsta fel i tillvaron. Hon lockas så småningom till en sorts hälsosekt ledd av en karismatisk (givetvis) Peter Friedman, där hon, och vi tittare, får träffa andra som blivit sjuka av det samhälle som de lever i. Vad är det som är sjukt? Samhället eller människorna som lever i det? Är det kanske en sund reaktion på ett sjukt samhälle? Eller är det bara psykiskt instabila människor det handlar om? Safe är en riktigt välgjord, vacker och välspelad film som ger en bild av ett 80-tal där den snygga ytan regerar.

4/5

Om du lyssnar noga (1995)

Om du lyssnar nogaTitel: Om du lyssnar noga (Mimi wo sumaseba, Whisper of the Heart)
Regi: Yoshifumi Kondo
År: 1995
IMDb | Filmtipset

En helmysig anime från Studio Ghibli om en tjej som är bokmal och duktig i plugget men som blir osäker på vad hon vill göra i livet. Hon tror att hon vill bli författare och skriva historier. Men är hon tillräckligt bra är frågan hon ställer sig. När hon följer efter en märklig och fet katt hittar hon en antikvitetsaffär vilket gör att allt ställs på sin spets. En vardaglig anime, helt utan övernaturliga inslag men fylld med sköna detaljer, riktigt skön tecknarglädje och lite japanskt familjegnabb. Filmen inleds något udda med John Denvers sång Take Me Home, Country Roads, här sjungen av Olivia Newton-John. Slutet känns helt out of place och fånigt, tyvärr. Det är nästan så man tror att det är ett skämt. Annars: varm, mänsklig och trevlig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: