Indiana Jones and the Temple of Doom (1984)

Med anledning av att jag såg Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull för ett tag sen så gräver jag fram mina gamla och korta preblogg-omdömen om de tre originalfilmerna. Texten om Indiana Jones and the Temple of Doom skrevs i februari 2004. 

Till skillnad från vad som var fallet med den första filmen så föredrar jag den här gången originaltiteln. Ordet Doom är coolt. Dubbla o:n är alltid coolt.

The Temple of Doom utspelar sig ett år före den första filmen, alltså år 1935. Platsen är till en början en nattklubb i Hongkong. Indy hamnar sedan pga diverse omständigheter i en liten indisk by tillsammans med nattklubbssångerskan Willie och Indys lille medhjälpare Short Round. Byn har blivit bestulen på sin heliga sten och i det närliggande templet påstås en dödssekt ha vaknat till liv igen. Där ska också stenen finnas. Indy hjälper givetvis till (av rent arkeologiskt intresse förstås).

Nja, jag håller med Greenleaf (min kommentar: en kompis från Filmsnack.se när det begav sig) som skrev om filmen tidigare. Det är inte speciellt bra. Jag gillar ändå inledningen en del (och ännu mer första gången jag såg den för evigheter sen). Den består av ett gäng sammanhängande actionsekvenser för Indy & Co från nattklubben i Hongkong till byn i Indien. Sen blir det faktiskt smått löjligt. Snorungen Short Round är mest jobbig, liksom Kate Capshaw som sångerskan Willie. Jag förstår faktiskt inte tjusningen med Indy. Det känns som nån b-serie som går på tv nu för tiden. Halvfjantig handling/dialog och kvasiarkeologi. Ok, helt värdelös är den inte. Jag gillar middagen i templet, jakten i vagnarna i gruvgångarna, och hängbroar brukar också ge plus. När Indy & Co var i templet, åt middagen, var på sina rum, blev attackerade av lönnmördare, etc, så tyckte jag det påminde väldigt mycket om en viss James Bond-film. Jag kan inte komma på vilket just nu. Dödssekten och dess ledare var mest skrattretande. Jag kan ändå inte ge filmen underkänt pga av det som ändå var ok men det är på håret.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Haha, fasiken vad snäll jag var med betygsättningen på den här tiden. 3-/5 fick filmen då och det får lov att mappas till 3/5, dvs samma betyg som första filmen.

10 i topp: Filmer 1984

1984Höst. Omstart. Nya årslistor, och nu handlar det om de första åren på 80-talet. Vi börjar med 1984 och räknar oss neråt. Som vanligt när det gäller 80-talet tänker jag att det blir svårt att hitta filmer. Dels är det inte nåt favoritårtionde och dels är det ofta väldigt länge sen jag såg filmerna som känns aktuella. Den här gången blev jag dock överraskad hur mycket det fanns att välja bland.

Dags att se vad 1984 har i sitt filmsköte!

 

10. Indiana Jones and the Temple of Doom
Indiana Jones and the Temple of Doom

För inledningsscenen som inleds på en nattklubb och avslutas genom hopp från ett flygplan medelst gummiflotte. Jag gillar realismen här. Plus att jag är en sucker för bra matprogram.

9. Mannen från Mallorca
Mannen från Mallorca
För den skitiga 80-talskänslan i Stockholm och för icke-slutet.

8. Amadeus
Amadeus
För att det är en sorglig, mustig, vacker och episk saga. Så skrev jag om plats 8 på den förra listan jag publicerade. Jag låter det stå kvar.

7. Birdy
Birdy

För det hoppfulla slutet.

6. The Terminator
The Terminator
För den skitiga, råa och i slutändan mörka känslan.

5. Nausicaä från Vindarnas dal
Nausicaä från Vindarnas dal

För att det som så ofta hos Miyazki inte är svart och vitt när det gäller vem som är ond och god. Plus att just den bild jag har med här ovan är en bild jag älskar. Klicka här för en större version av den.

4. Star Trek III: The Search for Spock
The Search for Spock

För att jag blev uppriktigt rörd av slutscenerna på Vulcan. Vila i frid Leonard Nemoy.

3. Once Upon a Time in America
Once Upon a Time in America

För den episka skalan på filmen. Sergio Leone menar allvar; det här är ingen lek.

2. Blood Simple.
Blood Simple.
För fotot, noir-stämningen och slutscenerna med M. Emmet Walsh. Och, ja, punkten ska vara där.

1. Paris, Texas
Paris, Texas
För, oj, oj, oj. För Nastassja Kinskis röda stickade tröja, telefonmonologen i slutet och Ry Cooders slide guitar.

 

Bubblare? Jag vet inte om jag kan kalla alla för bubblare men dessa var uppe för diskussion: The Bostonians, Ghostbusters, Romancing the Stone, The NeverEnding Story, 2010: The Year We Make Contact, Beverly Hills Cop, Åke och hans värld, Firestarter, The Killing Fields, Falling in Love, Stranger Than Paradise, Ronja Rövardotter, Jönssonligan får guldfeber och Starman.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna har grävt fram från 1984.

Filmitch
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord
Filmmedia
Absurd Cinema
Filmfrommen

The Terminator (1984)

I måndags kväll gjorde SF för en gångs skull en bra grej. Fast förmodligen hade de väl blivit tillsagda av distributionsbolaget UIP som vanligt. I vilket fall, så visades James Camerons 80-talsklassiker The Terminator på bio!

Jag kan inte påstå att jag har nån speciell relation till Terminator-filmerna. Ettan från ’84 har jag sett (inte på bio). Vissa scener har, trots att det var länge sen jag såg den, etsat sig fast och det insåg jag under visningen i måndags. Då var det plötsligt som att det var igår jag såg dem.

T2 har jag inte heller sett på bio, även om det var nära. När jag gjorde lumpen i Boden hade jag och en annnan telegrafist i samma pluton tänkt se den på bio. Men när vi skulle köpa biljetter så fick vi veta att det bara fanns EN plats kvar i salongen. Vi lommade hem till kasernen istället och putsade våra k-pistar.

Men nu handlar det alltså om den första filmen, The Terminator, där Arnold spelar en ond terminator från framtiden ute efter att döda en viss Sarah Connor (Linda Hamilton) för att hindra att hennes son John nånsin blir till. John kommer nämligen leda människorna i striden mot maskinerna i ett framtida krig. Till Sarahs undsättning kommer dock Kyle Reese (Michael Biehn), även han skickad från framtiden.

The Terminator

The Terminator är en riktigt schysst och ganska skitig 80-talsactionrulle. Den är inte alls snygg på det där slicka sättet som cgi-tunga filmer är nuförtiden. Nej, här är det rått och på riktigt. Jag gillade känslan. Samtidigt är det nåt med den där 80-talsstämningen som inte riktigt går hem hos mig. Jag vet inte riktigt vad det är men samtidigt som det är rått så kan det ibland bli lite fånigt.

Jag gillade inte de kläder som Arnold får tag på. De var bättre i tvåan.

Att filmens effekter är lite kackiga får man ta. Det positiva är ju att vi slipper tråkig och kall cgi. Men ändå måste jag säga att vissa effekter inte funkade och tog ut mig ur filmen. I salongen hördes även spridda skratt vid några tillfällen. Speciellt är det väl en scen när Arnold ska ”operera” bort sitt ena öga som inte funkade. Plötsligt var det inte Arnold utan en gummidocka!

Merparten av filmen utspelas i 1984 års Los Angeles men vi får även se några korta episoder som utspelas i framtiden mitt under det brinnande kriget mellan maskiner och människor. Jag tyckte inte framtidsscenerna var så bra. Effekterna var halvtaskiga och scenerna i sig gav mig inte så mycket. De kändes lite onödiga.

Det som kanske sticker ut mest för mig är att det i grunden är en ganska mörk historia. Arnold lägger inga fingrar emellan när han mejar ner allt och alla. Filmens slut är inte hoppfullt alls utan mer melankoliskt sorgligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Jag såg filmen med Fripps filmrevyer-Henke och vi träffade även på Movies – Noir-Christian och hans bror (som såg filmen på Rigoletto när det begav sig på 80-talet). Vi hann med ett trevligt snack om filmen efter visningen. Det roligast vi konstaterade var att Arnolds terminator kan härma alla röster han hör men ändå så väljer han att prata med österrikisk brytning. Kolla in vad Henke och Christian skriver här:

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

PS. Förresten, jag sa att SF gjorde nåt bra när de visade The Terminator. Det vägdes tyvärr upp av att SF inte kunde registrera mina bioklubbspoäng innan visningen. Henke köpte biljetten innan jag hade bestämt mig för att haka på så mina poäng registrerades inte vid köpet. För att få in mina poäng behövde SF kancellera mitt köp och sen göra om köpet. Men eftersom det var fullsatt fanns det då en risk att min plats försvann. Det ville jag inte riskera. För att registrera min poäng efter visningen är jag nu tvungen att skicka in den fysiska biljetten med brev till SF:s kundtjänst. Men då behövs ju tydligen inget återköp göras. Huh? DS.

Night of the Comet (1984)

Night of the CometScience fiction är en favoritgenre och på den tiden då jag köpte plastskivor med film så köpte jag Night of the Comet. Den visades sig inte bli en favoritfilm trots att det inte bara är sf utan även postapokalyps. Efter att en komet passerat nära jorden och pulvriserat större delen av befolkning finner sig två Valley Girl-systrar (Catherine Mary Stewart och Kelli Maroney) ensamma i ett öde Kalifornien. Systrarna träffar så småningom på fler överlevare, dels Robert Beltran (Chakotay från Star Trek: Voyager, yay!) och dels zombies. Zombies, jaha, var kom de ifrån? Oklart. Sci-fi-skräckkomedin Night of the Comet är en ologisk, ostig, larvig, irriterande, pastellfärgad 80-talskaramell som går att se.

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

%d bloggare gillar detta: