Söndagar med Bergman: Fårödokument 1979 (1979)

Fårögubbe

Söndag med Bergman igen och tillbaka på Fårö igen! Nu har det gått tio år sen den förra dokumentären spelades in. Vad har hänt? Har öborna fått sin bro? Har ön avfolkats än mer? Har några av kidzen vi mötte i den första filmen stannat kvar eller har alla dragit till Stockholm? Vi får svar på de flesta av frågorna i denna dokumentära uppföljare.

Fårödokument 1979 är ett exempel på en uppföljare som är bättre än originalet. Jag tycker den här filmen är bättre regisserad och den känns mer genomtänkt. En anledning till det är kanske att vi får träffa ett antal personer från den första dokumentären igen. Det är samma grepp som används av Stefan Jarl i Mods-trilogin och Richard Linklater i Boyhood och Before-filmerna. Det är det perfekta sättet att visa hur tiden går eftersom tiden ju verkligen har gått.

Ungarna som vi träffade på den där skolbussen t ex, hur har det gått för dem? Ja, en tjej skulle ju utbilda sig till barnsköterska och flytta till Visby. Det blev inget med det. Hon fick ett eget barn och så var det bara att lägga ner tankarna på studier. Ja, det var en annan tid.

Killen som inte kunde tänka sig att bo i Stockholm eftersom han var uppvuxen på en liten ö och behövde leva i öppna landskap, hur gick det för honom? Well, han har flyttat till Stockholm och jobbar som tunnelbaneförare. D’oh!

Miljöfrågan är viktig i filmen. Det hela inleds med en långsam panorering längs med Fårös kust. Hav, dimma, skog, fåglar. Det är som att man vill framställa Fårö som ett mytiskt djungelland, en helig vildmark. Bergmans berättarröst förklarar att Fårö steg ur det varma silurhavet för flera hundra miljoner år sen och nu finns det fossiler att hitta på stränderna som berättar den historien.

Ah, leta fossiler (trilobiter!) på Gotländska stränder = nostalgi och barndomsminnen.

Vi hoppar till nutid, dvs vintern 1979. Det regnar vågrätt, snöblandat regn. Folk stretar mot vinden för att ta sig ombord på färjan som kastas runt i de gropiga vågorna som en vante. Nej, man har alltså inte fått sin bro, och den kommer väl aldrig att bli till trots att det planerades för en bro redan på 1920-talet.

Vad händer med det gamla Fårö när allt handlar om sommarturismen är en fråga som filmen ställer sig. Här bjuds vi på härlig svensk funkmusik som ackompanjemang till scenerna när sommargästerna väller in. Den svängiga låten, som jag aldrig hade hört, heter ”Boyss” och bandet är Strix Q (Magnus Ugglas kompband!). Svängigt som sagt. Scenerna ger vibbar av att ”onda krafter” vill göra om hela Fårö till ett Östermanland.

Det som sticker ut för mig i filmen är kanske hur Bergman verkar besatt av det här med grundläggande kunskap, om hur man odlar grödor, fäller träd, tar hand om trädet, sågar upp bräder, använder en vedeldad spis, fångar fisk med nät från en eka, rensar fisken, bygger hus med grästak. Det är sån kunskap som är på väg att försvinna. Bergman har nog snappat upp just detta faktum vid den här tidpunkten och därför valde han att fokusera på det.

Vi får se en gammal gubbe vara ute med sin eka och fånga fisk. Senare fäller han ett träd och tar på en egen hand hem stockarna från skogen som han sen sågar upp till plankor. Efter det bjuds det på en festmåltid i form av den fångade fisken och potatismos. Det var nästan som att se den fascinerande dokumentären Gubben i stugan igen. Meditativt.

Fårödokument 1979 är ett härligt tidsdokument som alltså för tankarna till guldkorn som Mods-trilogin och även Jan Troells Sagolandet. Jag är väldigt svag för den här typen av dokumentär så betyget blir högt och jag tror nostalgin är en bidragande faktor.

Bergman avslutar med följande fundering:

”Nästa Fårödokument kommer förhoppningsvis 1989. Det ska bli intressant att se om vi är vid liv då!”

Ja, det hade varit kul att se.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Fårö Beach

Strix Q – ”Boyss”

10 i topp: Filmer 1979

1979För mig var 1980 ett svagt filmår, och jag fick knappt ihop tio filmer som jag kunde stå för. Skulle jag verkligen ge mig in på 70-talet? Då lär det ju vara än svårare att få ihop filmerna. Men när jag gjorde en snabb översikt över några år så blev jag positivt överraskad. Det gäller åtminstone året vi listar filmer från idag: 1979.

Vad har då 1979 att bjuda på i filmväg? Ja, vi börjar väl med nummer tio och arbetar hos uppåt som sig bör.

 

10. Stalker
Stalker

För att den är snuskigt välgjord, med en ödesmättad stämning, och för att jag bara somnade en gång senast jag såg den.

9. Life of Brian
Life of Brian
För att religion är tacksamt att skämta om.

8. The Brood
The Brood
För de otäcka barnen. Burr! Nästan lika läskigt som den här videon med Aphex Twin.

7. The China Syndrome
The China Syndrome

För att jag minns den som en väldigt spännande konspirationsfilm.

6. Hair
Hair
För att det är en av få musikaler som jag gillar.

5. Tess
Tess

För att jag är en sucker för episka kostymdramer och för att Nastassja Kinski här ser ut som Ingrid Bergman.

4. Escape from Alcatraz
Escape from Alcatraz

För att fängelseflyktfilmer nästan alltid är bra och den här tillhör inte undantagen.

3. Ett anständigt liv
Ett anständigt liv

För att Stockholm här känns som en riktigt läskig stad i en filmdystopi. En av de bästa dokumentärer jag har sett.

2. Alien
Alien
För att det är en perfekt rymdskräckis med en stämning som går att ta på, Ripley är en badass och Ash är en lika bra robot som Ava.

1. Apocalypse Now
Apocalypse Now
För att när jag får frågan om vilken min favoritfilm är så är det här filmen jag oftast svarar med. Och det är givetvis originalet man ska se och inte den förlängda Redux-versionen.

 

Bubblare? Ja, några stycken: Kramer vs. Kramer, Repmånad, Kristus stannade i Eboli och Mad Max.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna hyllar från ’79.

Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmfrommen
Filmitch
Absurd Cinema
Flmr
Fiffis filmtajm

Kristus stannade i Eboli (1979)

eboliÅterigen dags för en gammal preblogg-recension av en film som jag såg när jag tittade på filmer som visades som en del av SVT:s Filmklubben. Och återigen är det en film som jag förmodligen aldrig hade letat upp och kollat in på egen hand. Alltid spännande att se vad man kommer att få se. Fågel, fisk eller mittemellan? Texten skrevs i september 2006. För Henke.

Kristus stannade i Eboli var en sån där typisk film som jag nog aldrig skulle ha sett om inte den visades av Filmklubben på SVT, dels för att jag kanske inte skulle välja just den, och dels för att den nog är svår att få tag på. Hehe, fast jag kollade precis på Discshop och där fanns den minsann. Nåja.

Filmen handlar om det fascistiska Italien under 1930-talet då en viss Benito Mussolini styrde. Den intellektuelle konstnären Carlo Levi (Gian Maria Volonté), som även är läkare fast inte en praktiserande sådan, blir för sina åsikters skull förvisad till en gudsförgäten by i södra och därmed fattiga Italien. Samtidigt krigar Italien i Abessinien (numera Etiopien).

Jag skulle vilja karakterisera filmen som långsam, vacker, eftertänksam, i början lite tråkig, och bitvis lite kul. Carlo Levi, som är en verklig person och har skrivit boken som filmen bygger på, framställs här som en ganska lustig figur. Han verkar, till synes, inte bry sig så himla mycket om att han faktiskt förvisats för att hindras uttrycka sina åsikter. Intrycket jag får är att han lugnt accepterar sitt öde, han blir inte upphetsad av nåt, utan gillar liksom läget och skapar sig så småningom en tillvaro i den fattiga byn. Han blir något av en hjälte bland de fattiga bönderna men även den enväldige, fascistiske och hycklande borgmästaren uppskattar att ha någon intellektuell att prata politik med (haha). Levi ägnar dagarna åt att måla men blir så småningom även praktiserande läkare eftersom byborna litar mer på honom än de övriga läkarna i byn.

Ja, egentligen händer det väl inte så mycket men filmen har en ganska skön lågmäld humor och Levi är en sorglös nyfiken figur som tar dagarna som de kommer och han stöter på en hel del roliga original i byn. Nu i efterhand kan det vara svårt att förstå varför Levi ansågs farlig men han är en fritänkare att det ansågs väl vara farligt i Italien under den tidsperioden. Och sen vet man inte exakt vad det är han har gjort om man bara ser filmen. Jag läste lite om Levi på Wikipedia och han grundade tydligen en anti-fascistisk rörelse som hette Giustizia e Libertà. Levi är även lite eftertänksam då han inser att de fattiga bönderna i byn liksom befinner sig utanför händelsernas centrum oavsett vilka som styr i Rom. Här har hans aktivism liksom ingen betydelse, fast i slutändan kanske den har det ändå. De unga i byn ser t ex kriget som den enda chansen att komma därifrån, så nog påverkar omvärlden. Nåja, tål att funderas över kanske. Mmm, det fanns nåt sympatiskt över filmen, dess tempo och stämning. Kanske inget för de rastlösa dock.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Omtitt: Alien (1979) & Aliens (1986)

alien-posteraliens-posterFörra fredagen, för en vecka sen alltså, så var det en härlig helkväll på Bio Rio på Söder i Stockholm. Vad som gick av stapeln var nämligen en dubbelvisning av klassikerna Alien och Aliens. Jag var där med Fripps Filmrevyer-Henke i en fullsatt salong tillsammans med andra förväntansfulla fans av Ridley Scotts och James Camerons filmer.

Först ut var givetvis Alien… ja, eller allra först ut var tyvärr en pajas som skulle presentera filmerna. Istället för att vara ett seriöst fan på ett roligt sätt försökte han BARA vara rolig genom nån form av stand-up-rutin där han drev med filmerna. Det här sänkte stämningen och förstörde magin. Bl a kallade han filmerna för Älgen… åhååhå vad roligt. Not.

Till slut kunde i alla fall filmen börja (en kvart försenad) och den höll verkligen måttet. Bästa scenen (som vanligt) är när Ash (en iskall Ian Holm) blir avslöjad som android. Men varför väljer han att försöka döda Ripley med en hoprullad tidning?

Efter en kort paus med hallonsoda som förfriskning rullade den mer lättsamma Aliens igång. Jag började vid det här laget bli aningen mosig i huvudet, men Private Hudson lättade upp stämningen (ping Filmitch!). Framåt ett på natten så var det slutligen game over! They cut the power. What do you mean “they cut the power”?

Jag såg om och skrev om alla tidigare Alien-filmer i samband med att Prometheus hade premiär för några år sen. Här hittas mina gamla texter om Alien och Aliens, och så betygen förstås.

 

Alien

Betyg 2012

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep
Betyg 2016

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Aliens

Betyg 2012

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep
Betyg 2016

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Henke skrev om visningen redan igår. Här hittar ni hans sammanfattning.

 

alien

alienattacks

ash

vasquez

hudson

aliens

Lupin III: Castle of Cagliostro

CagliostroTitel: Lupin III: Castle of Cagliostro
Regi: Hayao Miyazaki
År: 1979
IMDb
| Filmtipset

Även om det är svårt att tro så gjorde Hayao Miyazaki en gång i tiden sin första film. Den såg jag i februari 2010 och här kommer mitt lilla omdöme om den.

Då har jag sett Hayao Miyazakis första film. Det är en film som bygger på en tv-serie som bygger på en manga som bygger på böckerna om gentlemannatjuven Arsène Lupin (skrivna av belgaren Maurice Leblanc i 1900-talets början). Handlingen utspelas i Cagliostro, ett påhittat europeiskt pytteland som för tankarna till Monaco eller det lilla alplandet Liechtenstein (när det gäller miljöerna). Här är Lupin, tillsammans med några kompisar, ute efter greven Cagliostro som Lupin misstänker ligger bakom en stor verksamhet inom pengaförfalskning. Dessutom håller greven den unga prinsessan Clarisse fången i ett torn på det stora slottet Cagliostro (ja, allt heter Cagliostro i filmen).

Nja. Det här visade sig inte vara nån höjdare. Det är hoppigt, lite jobbigt berättat. Det kan nog delvis bero på att det bygger på en manga och tv-serie med väl etablerade karaktärer. Nu kastas vi direkt in i handlingen och förväntas känna till bakgrundshistorien och de olika figurerna. Dessutom är stilen, i vissa scener, alldeles för fånig. Grundhistorien är väl hyfsad. Miljöerna och figurerna är ibland vackert tecknade, ibland bara ok. Vissa detaljer har Miyazaki-känsla över sig, t ex grevens märkliga lönnmördargäng. I övrigt är det lite 60-talskänsla, lite James Bond- eller Helgonet-känsla. Musiken är ibland lugn och cool, men ibland på tok för gapig och jobbig.

Att huvudpersonen heter Lupin III beror på rättighetsproblem när det gäller karaktären Arsène Lupin. I den japanska mangan löste man det genom att kalla honom Lupin III och det ska alltså vara Arsène Lupins sonson det handlar om.

2+/5

Modstrilogin: Ett anständigt liv

StoffeTitel: Ett anständigt liv
Regi: Stefan Jarl
År: 1979
IMDb
| Filmtipset

I del två av Stefan Jarls trilogi om modsen så har tio år passerat. Kenta och Stoffe är inte polare längre. Både Stoffe och Kenta har fått barn. Kenta super och röker gräs, Stoffe har gått ner sig heroin-träsket. Läget är inte bra och filmaren Jarl beslutar sig för att göra en film om detta, i princip för att försöka rädda livet på Stoffe (detta får man reda på om man lyssnar på kommentatorspåret). Vi får även träffa ett gäng andra killar och tjejer, där killarna drogar och tjejerna både drogar och är prostituerade.

Mmm, det var verkligen en helt annan stämning i den här filmen. Allt känns plötsligt så skitigt och dystert. Stockholm känns som en riktigt läskig stad i en filmdystopi. Det är bara det att det här är på riktigt. Stämningen sätts direkt i filmen, dels genom suggestiv och passande musik av Ulf Dageby, och dels genom en närgången och jobbig scen på en knarkare som på en toalett på T-Centralen skjuter heroin.

Direkt i filmen får man också reda på att Stoffe är död. När man sen ser Stoffe så känns det bara som en enda lång färd mot denna slutpunkt och den sista överdosen. Verkligen tragiskt och gripande. Kenta, däremot, är ju en rolig prick som tar livet med en klackspark. Ok, han dricker och röker och verkar ha åldrats 20 år sen den förra filmen men han har klarat sig från heroinet, kanske för att han är rädd för sprutor (vilket man också får höra på kommentatorspåret).

Diacetylmorfin, även kallat heroin

En sak som jag tänker på så här i efterhand är hur vardagligt det är i filmen för en knarkare när han/hon ska sila. I den första scenen så är det ”Skåning” som med vana handgrepp förbereder sin spruta (bl a genom att tvätta den i toaletten) och sen skjuter in horset och lutar sig tillbaka för ruset. Mmm, jobbigt. Ja, hela filmen har en jobbig stämning över sig, vilket musik och bildspråk bidrar till. Ibland är den dock lite rolig och det är främst Kenta som bidrar till det.

Tillsammans med den första delen så blir det här en unik film, som griper tag i en och man inser hur surt det är om man trillar dit i drogträsket. Det är närgånget och äkta (slitet ord, jag vet). Sen måste jag återigen nämna det grymma kommentatorspåret som ger filmen en helt annan dimension (precis som i den första filmen). Kenta är en sån jävla skön snubbe som mitt i den tragiska stunden på nåt sätt kan få till en dräpande och väldigt rolig kommentar utan att det blir plumpt. Det finns en värme och livsglädje (trots allt) som strömmar ut ur teven. Det finns mer att säga om filmen och ämnet men jag slutar här med att dela ut en fyra.

4/5

PS. När det gäller t ex Kenta så kan jag tänka mig att han kanske inte alltid var så lätt att ha att göra med och nog kunde vara en jobbig person. När man ser filmerna och lyssnar på kommentatorspåret så är det väl svårt att få en fullständig bild, men en skön luffare var han ändå allt. Han dog 2003 och spenderade/vårdades tydligen den sista tiden hos Stefan Jarl och hans familj i Västergötland (dit Jarl flyttat efter att han fått nog av Stockholm).

Stalker

StalkerTitel: Stalker (Сталкер)
Regi: Andrej Tarkovskij
År: 1979
IMDb
| Filmtipset

Andrej Tarkovskij är en regissör som för mig är det perfekta sömnpillret. Faktum är att jag inte har sett en enda Tarkovskij-film utan att somna vare sig det är på bio eller om jag ser den hemma utvilad och efter tre koppar kaffe. Jag. Somnar. Med det sagt så är jag ändå fascinerad av hans filmer, av stämningen, av fotot, av det låååångsamma tepot. Stalker såg jag och skrev om senast i januari 2005. Kanske dags att se igen om jag får sömnproblem?

En mystisk Zon har uppstått efter ett meteoritnedslag eller kanske ett besök av rymdvarelser. Människor försvinner när de besöker Zonen och det går rykten om ett Rum som uppfyller ens innersta önskningar om man träder in i det. Myndigheter har spärrat av Zonen, och vägen dit är inte lätt. Man måste få hjälp av en vägvisare, en stalker, som kan ledsaga en dit. Vi får följa en sån vägvisare, en professor och en författare på väg genom Zonen till Rummet.

Jag somnade bara en gång kan jag säga till att börja med, och till skillnad från när jag såg den på bio så kunde jag nu stoppa filmen och slumra till ett tag. Men bara en gång alltså. Fast jag tror jag ändå gillade den bättre när jag såg den på bio. Hur som helst, det här är Tarkovskij, det är ingen tvekan om det. Jag känner igen stilen från både Solaris och Andrej Rubljov. Det är snuskigt välgjort. Direkt från början så gillade jag musiken. Den gav helt rätt mystisk, ödesmättad stämning. Fotot är till en början nästan svartvitt men med en smutsig brun ton. Färg blir det när vi kommer in i Zonen. Snyggt gjort.

Vissa scener är väldigt maffiga. Finns några sekvenser då kameran sakta sveper på nära håll över ett vattentäckt golv där det ligger rester från vad man kan anta är tidigare expeditioner in i Zonen. Mycket märkligt men ändå effektfullt. Säkert mängder av symbolik här, då vi får se skjutvapen och religiösa bilder svepa förbi. Tarkovskij verkar smått besatt av vatten och regn. Jag gillade även kamerapanoreringen som följer jeepen i början (ni som sett filmen vet kanske vilken jag menar). Den kom överraskande och var snygg.

Sen har vi problemen med filmen, och det finns en hel del. De tre snubbarna envisas med att diskutera filosofiska frågor ovanför mitt huvud eller så säger de ingenting utan lägger sig och sover i stället… och absolut inget händer. Jo, förresten det dök upp en hund efter en kvarts dvala. Haha, nä, det här är helt enkelt för tungt. Totalt sett är det bättre än sömnpillret Andrej Rubljov i alla fall.

Nu när den ryska filmen Återkomsten är aktuell är det ju kul att notera att regissören Zvyagintsev jämförs med mästaren Tarkovskij. Det är väl svårt att undvika antar jag. Det påminner om det svenska Bergman-oket (som väl i och för sig är borta nu, vilket är bra). Hur som helst, så tycker jag det bara är löjligt att jämföra de två ryssarna: Zvyagintsev är nämligen två klasser bättre! Det blir dock knappt godkänt till Stalker.

3-/5

%d bloggare gillar detta: