10 i topp: Filmer 1977

1977: Parliament-Funkadelic spelar live i Houston. Parliament släpper Funkentelechy Vs. the Placebo Syndrome. Funkadelic släpper Tales of Kidd Funkadelic och Hardcore Jollies.

Muhammad Ali försvarar sin tungviktstitel två gånger under året.

Ett antal filmer släpps också och här har ni mina favoriter bland de jag har sett.

 

10. Bröderna Lejonhjärta
Bröderna Lejonhjärta

För att jag ser ljuset. Ljuset, Jonatan.

9. The Serpent’s Egg
The Serpent's Egg
För den grymt snygga, avlånga röda nattklubben som dyker upp i slutet av filmen. Bergman på engelska!

8. Begärets dunkla mål
Begärets dunkla mål
För de sköna 70-talsmiljöerna och för Fernando Rey.

7. Den amerikanske vännen
Den amerikanske vännen

För skådespelarinsatserna av en galen Dennis Hopper och en suverän Bruno Ganz.

6. Bernard och Bianca
Bernard och Bianca
För nostalgin och albatrossen Orville. (Filmen har den sämre titeln The Rescuers på engelska.)

5. Eraserhead
Eraserhead

För kvinnan bakom värmeelementet som sjunger ”In Heaven (Everything Is Fine)”.

4. Star Wars
Star Wars

För att den skapade Kylo Ren.

3. Suspiria
Suspiria

För rött, för grönt, för gult, för blått och för Goblin.

2. Close Encounters of the Third Kind
Close Encounters of the Third Kind
För mötet med utomjordingarna och melodistrofen som François Truffaut använder för att kommunicera med dem. Contact och Arrival spelar i samma liga.

1. Annie Hall
Annie Hall
För att jag råkar ha Mr Allen med mig här just nu och han säger att Annie Hall är hans bästa film och dessutom 1977 års bästa film. Notera postern.

 

Bubblare? Nope. Däremot önskar jag att jag hade tagit mig tid att se Capricorn One, Rabid, Cross of IronSorcerer och Looking for Mr. Goodbar.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna hyllar från ’77.

Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmfrommen
Flmr
Filmitch
Absurd Cinema

Omtitt: Suspiria (1977)

suspiriaDet var över tio år sen jag såg Dario Argentos Suspiria och här hittar ni min gamla recension. Nu har jag sett den igen eftersom Fripps filmrevyer-Henke gärna ville ha sällskap när han skulle se den för första gången – och det är klart att jag inte tackar nej till att se Suspiria igen. För mig är nämligen Suspiria Argentos bästa film i konkurrens med Profondo Rosso. I bägge filmerna står Goblin (de italienska progrockarna) för den härliga musiken. Jag tycker musiken är bättre i Profondo Rosso. I Suspiria blev det lite för mycket upprepning även om det förstås är bra. Däremot är miljöerna, tapeterna, ljussättningen, stämningen och FÄRGERNA helt galna i Suspiria vilket lyfter filmen ett snäpp. Men lika bra som vid förra titten tyckte jag inte Suspiria var. Kanske bristen på vettig handling blev mer av ett problem den här gången, hur snygg den än nu är. Jag får lov att sänka betyget till en trea.

Betyg 2005:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Betyg 2016:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Här hittar ni Henkes recension av Suspiria. Vad tyckte han? Gult eller t.o.m. rött kort? Eller kanske grönt kort?

Jag måste ju givetvis bjuda på några bilder från filmen också och de kommer här!

 

suspiria3

suspiria2

suspiria1

suspiria5

suspiria7

suspiria4

suspiria6

 

Avslutningsvis en smårolig jämförelse mellan två posters. Ingmar Bergmans skräckis Vargtimmen och Argentos visuella fest Suspiria. Två ganska så olika regissörer men här fanns det likheter.

suspiria-poster vargtimmen-poster

Star Wars (1977)

Star WarsFasiken. Det är ju bara några veckor kvar till jul och därmed ännu kortare kvar till premiären för den nya Star Wars-filmen The Force Awakens. Hög tid att kolla in de gamla filmerna igen alltså. På Twitter undrade jag vilken ordning man skulle se filmerna. I den ordning de är producerade (4-5-6-1-2-3) eller i den ordning filmerna utspelas tidsmässigt (1-2-3-4-5-6)? Ordningen 1-2-3-4-5-6 vann. Jag själv röstade dock på 4-5-6-1-2-3. Nu kommer jag ändå inte välja nån av dessa utan jag kommer applicera en variant på The Machete Order, som är 4-5-2-3-6. Här hoppar man helt enkelt över ettan och Jar Jar Binks. Jag kommer dock se ettan så min ordning blir 4-5-1-2-3-6.

Först ut är Star Wars från ’77 med andra ord. Jag såg om alla filmer för några (tio!) år sen och jag har grävt fram mina gamla recensioner ur gömmorna. Så här tyckte jag om episod 4 då (i kursiv stil).

Luke Skywalker, ung hjälte i Mark Hamills gestalt, tar sig an det ondskefulla Rymdimperiet med Darth Vader i spetsen. Till sin hjälp har han Obi-Wan Kenobi (Alec Guiness), Han Solo (Harrison Ford), Prinsessan Leia (Carrie Fisher), och några löjliga robotar.

Mjaha, det var ju en helt ok matinéfilm. Skön fantasy bitvis. Alec Guiness och James Earl Jones röst är det som ger det hela lite tyngd. Varje gång Vader är med blir det lite bättre. Jag gillar Jones röst. Jag tyckte även Vaders entré var bra, när han bara kliver in på rebellernas skepp efter bordningen, stannar upp, tittar lite, ANDAS, och går vidare i sin svarta mundering. Skönt.

Tyvärr är det ju så att andra delar av filmer består av trams och dåligt skådespel. Mark Hamill är riktigt dålig faktiskt. Ok, så länge han inte öppnar munnen så är det godkänt men när han ska säga nåt så blir det inläst och tillgjort. Hafsig klippning bitvis tyckte jag också. Slutet kändes som ett segt och långdraget datorspel. Här flög både rymdskepp och pilotklyschor genom rymden för mycket. Det här med Kraften, Vader, jedi och allt, det är det som är spännande. Kenobis och Vaders uppgörelse är bra, och slutbetyget blir en stark trea.

Ja, jag håller med mig själv, en bra matinérulle. Nåt jag noterade denna titt var ju hur irriterande C-3PO faktiskt var. Han (hen? den?) är som en billig och dålig plåtkopia av Charlie Chaplin/Mr Bean. Han bara vaggar omkring och är tramsig. Jag fick nästan Jar Jar Binks-vibbar. Bra – inte. Varelserna i början, de med röda ögon som lät som bebisar, var inte heller roliga. Filmen kändes mest som en barnfilm och sandfolket lät som sälar.

Dåligt var även Lucas ditlagda effekter eftersom det så alldeles uppenbart syns att de är ditlagda i efterhand, t ex när man får se stormtroopers rida omkring på nån sorts djur (gigantiska grisar?).

Jag tyckte det var ganska intressant att Vader inledningsvis nästan känns som en bifigur. Peter Cushings rollfigur var mer tongivande tyckte jag. Härligt brittiskt elak.

Som jag skrev i den gamla texten så är det Kraften, Vader och Jedis som är det intressanta. Vaders och Obi-Wans fajt där i slutet kändes lite fånig, som att de stod och petade med plastsvärd, men det är pratet som är bra. Resten av innehållet i filmen tyckte jag var helt ok, men inte mer. Robotarna och vissa av varelserna drog ner betyget. Slutet kändes som Independence Day eller Top Gun. Ganska tråkigt och utdraget och lite pompöst.

Betyg 2005:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Betyg 2015:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filmspanar-tema: Mardrömmar – Eraserhead

MarulkMånadens filmspanartema blev inte snö- eller julfilmer. Nej, det blev muahahamardrömmar. Hur skulle man angripa det temat? Vilken film jag valde skulle avgöras av hur jag valde att tolka temat. Antingen skulle jag välja jag en film som ger mig själv mardrömmar, en riktigt läskig film. Problemet är att jag sällan får mardrömmar av film och dessutom vet man ju aldrig det innan man ser en film och jag ville helst se en för mig ny film. En gång som barn fick dock jag ruggiga mardrömmar efter att ha sett The Haunting men när jag såg om den för ett tag sen så blev jag ganska besviken eller åtminstone inte rädd. Jag skulle kunna välja en film som skildrar nån som råkar ut för en riktigt mardrömsdag, en sån där dag då allt som kan gå fel, går fel. En film med Kafka-varning. Men jag kunde inte komma nåt bra exempel. Nästa tanke var en film i stil med Jacob’s Ladder som kan beskrivas som en skildring av en mardröm. Här handlar det inte en om mardrömsdag. Nej, hela livet är en enda mardröm, fast på riktigt. Nu kom jag att tänka på en annan film och trots att jag sett den tidigare så var det så pass länge sen att jag ville se om den. Dessutom var det en av mina favoritregissörer som låg bakom. David Lynchs Eraserhead!

****

EraserheadTitel: Eraserhead
Regi: David Lynch
År: 1977
IMDb
| Filmtipset

För tio år sen körde Cinemateket i Stockholm ett David Lynch-tema där man kunde frossa i surrealistiska skumheter som Lost Highway eller suddigumshuvudfilmen som jag valde för filmspanartemat. Jag passade faktiskt på att den gången se Eraserhead på stor duk. Det här var på den goda tiden när Cinemateket höll till på mysiga biografen Sture inne i stan och inte bara i bunkern ute vid Gärdet. Jag minns kanske inte så mycket av filmen förutom att jag gillade den, hur konstig den nu än var. Vissa bilder hade etsats fast, bl a en av freakbebis inlindad i bandage så bara det avlånga huvudet stack fram.

HenryInledningen gör klart att det är passande film för temat. Huvudpersonen Henry (spelad av Lynchfavoriten Jack Nance) flyter omkring i en mystisk svart rymd framför en märklig planet som kameran sen zoomar in på. Inne i planeten sitter en man med hudproblem och drar i grävmaskinsliknande spakar. Henry gapar och ut ur hans mun kommer små freakbebisspermier som sen faller ner i en stor pöl med vitt vatten. Sen ”vaknar Henry upp” och vi finner honom på väg hem från jobbet med en ständigt bekymrad uppsyn.

Hemma i sin lägenhet har Henry en stor hög med snårigt träris på sin byrå. I byrån har han en sönderriven bild på sin flickvän. På väg in i lägenheten fick han veta av sin granne att hans flickvän hade hört av sig och bjudit in honom på middag. Genom ett dånande, klingande, sågande, surrande, bankande industrilandskap går Henry hem till Mary och hennes föräldrar för att äta the middag from hell. Han får även reda på att Mary är gravid, därav försöket att lappa ihop deras förhållande genom en ”date”. Marys mor kräver att de både ska gifta sig och så sker också. De flyttar hem till Henry och nu är de tre. Med sig har de alltså sitt barn, som är ett monsterbarn. En avlång läbbig sak som ligger inlindad i bandage. Freeeaky!

BebisOj, oj, hela filmen är en enda lång mardröm. Jag mindes inte att den var så skum som den faktiskt var. Det är en mardrömslik värld Lynch presenterar för oss. Jag känner igen mycket från hans senare filmer. Scenografi, dialog, bildkompositioner. Röda draperier (ja, de är röda, det vet jag, även om filmen är i svartvitt) och svartvitt schackrutigt golv. Det jag saknar är humor och värme, vilket också är orsaken till att Eraserhead inte funkar fullt ut för mig när jag såg den den här gången. Det är en dyster, konstig, äcklig mardröm från ruta ett. Filmen utspelar sig i slitna industrimiljöer som jag visserligen uppskattar men med det svartvita fotot och den ständigt larmande ljudbilden blir det nästan för mycket. När vi inte hör industriljud är det maskbebisen som skriker.

Halvvägs in är jag inte speciellt imponerad. Jag tycker bara det är den ena konstigheten efter den andra utan en story. Jag var t.o.m. tvungen att ta en tupplur efter en halvtimme för att orka med.

Jag antar att Henry är en version av Lynch själv. Henry är rädd för allt, bekymrad för allt. Lynch har tagit sina nojjor och skruvat till dem tre varv till så att allt blir mardrömslikt. Det förekommer en obehaglig scen när Henry och Mary ligger i sängen. Mary har lakanet inlindat i sina händer och ligger och vrider sig och hackar tänder och kliar sig sen i ett öga vilket ger upphov till ett gummiaktigt gnissel. Uuuh, hon är som en icke-mänsklig varelse här.

Radiator LadyFilmen blir bättre och bättre. Förmodligen är det så att jag anpassar till frånvaron av story och helt enkelt låter bilderna skölja över mig. Nu när jag skriver den här texten så kollar jag även om på några av sekvenserna igen och då lyfter filmen en del. Ljud och bild samverkar till en äcklig känsla. En galen scen är den med en minikvinna som bor bakom värmeelementet i Henrys lägenhet. Hon är söt, en typisk Lynchtjej med ljus klänning och blont hår. Hon sjunger sången In Heaven (Everything Is Fine) – och så har hon kinder som en ekorre som samlat ekollon inför vintern en hel höst.

Dialogen är knapp. Sista kvarten förekommer inte en enda replik. Vi får i en drömsekvens i mardrömmen en förklaring till filmens titel, förutom då att Henrys frisyr påminner om suddigumstoppen på en blyertspenna.

Eraserhead känns som en brygga mellan Lynchs tidiga och vrickade kortfilmer och hans senare mer kända långfilmer.  Men Eraserhead är ändå mer åt det vrickade och konstnärliga hållet. Lite väl mycket åt det hållet kanske. Är det i slutändan en sevärd mardröm? Ja, men var beredda på att det är just en mardröm.


PS. Lynchs kortfilmer, som finns samlade på dvd:n The Short Films of David Lynch, skriver jag om här om ni är intresserade.

****

Kolla nu in mina filmspanarkompisars mardrömmar. Faller de fritt eller har de gått nakna till jobbet?

Filmparadiset
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Filmitch
Except Fear
Flmr
Fredrik on Film

%d bloggare gillar detta: