10 i topp: Filmer 1975

1975: Parliament-Funkadelic spelar live en hel massa gånger under året men tyvärr verkar inget ha spelats in. Parliament släpper de två klassiska albumen Chocolate City och Mothership Connection. Funkadelic släpper Let’s Take It to The Stage.

Muhammad Ali gick fyra matcher under 1975 och han vann samtliga varav den mest kända är den s.k. Thrilla in Manila mot Joe Frazier.

Det som var kul med den förra årslistan, den som fokuserade på 1976, var att jag passade på att se ett antal filmer som jag inte hade sett förut från det året. Tyvärr fanns inte riktigt samma tid den här gången (då >14 MCU-filmer håller på att betas av) så jag hann bara med en. Å andra sidan så kom just den filmen med på listan.

 

10. Picnic at Hanging Rock
Picnic at Hanging Rock

För att stämningen vid Hanging Rock är ytterst obehaglig. Lite som i en David Lynch-film fast poetiskt.

9. Flåklypa Grand Prix
Flåklypa Grand Prix
För att det måste vara Norges bästa stop motion-animerade film och en barndomsfavorit.

8. Dog Day Afternoon
Dog Day Afternoon
För att jag hade glömt att Al Pacinos rollfigur utför bankrånet för att bekosta sin partners könsbyte, och så för John Cazale förstås.

7. Night Moves
Night Moves

För att det är jätteroligt att se lite mer okända filmer med kända skådisar där de gör lite annorlunda roller. I det här fallet är det Gene Hackman som är en skön lirare, vilket var lite oväntat. Det här var den filmen som jag hann med att bocka av innan listan skulle publiceras.

6. Profondo rosso
Profondo rosso
För bildspråket, stämningen och musiken av Goblin.

5. Yrke: Reporter
Yrke: Reporter

För slutscenen som är magisk och lång, och för en nedtonad och mystisk Jack Nicholson.

4. Three Days of the Condor
Three Days of the Condor

För Max von Sydow i glasögon och lönnmördaren i keps med regnskydd. Just det där regnskyddet har av nån anledning etsat sig fast precis som von Sydows glasögon.

3. Gökboet
Gökboet

För att slutet är både vackert och tragiskt.

2. Barry Lyndon
Barry Lyndon
För den episka historien om en simpel man, den klassiska musiken av bl a Händel och givetvis det naturliga ljuset.

1. Hajen
Hajen
För att ibland är en film en klassiker värd namnet, och så för att den mekaniska gummihajen oftast inte funkade under inspelningen.

 

Bubblare? Japp, en några stycken. Men en del hade jag nog behövt se om men dessa filmer dök i alla fall upp som kandidater till listan. Berättelsen om Adèle HKatharina Blums förlorade hederMonty Python and the Holy Grail och Dersu Uzala

Kolla nu in vad de andra filmspanarna hyllar från ’75.

Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmmedia
Fiffis filmtajm
Flmr
Filmfrommen

Professione: reporter (1975)

Jack and MariaMed anledning av decennietemat som nu är inne på 70-talet samt att jag precis skrev om Five Easy Pieces så kommer här en gammal recension av Professione: reporter, regisserad av Michelangelo Antonioni och med en viss Jack Nicholson i huvudrollen. Recensionen  skrevs i november 2007 och om jag ska vara ärlig så känner jag inte till så mycket mer om regissören Antonioni nu heller.

Michelangelo Antonioni är en regissör som jag inte känner till så mycket om. Jag vet att jag har sett två filmer av honom, Zabriskie Point och Blowup, men det var ganska länge sen (gäller framförallt Blowup som jag ska försöka se om). Sen vet jag att han dog i somras (min kommentar: dvs sommaren 2007) på samma dag som vår egen IB dessutom. När SVT visade Yrke: Reporter aka The Passenger tog chansen att spela in den.

Jack Nicholson spelar en tv-reporter som börjar bli cynisk och less på sitt liv. Han rapporterar (eller försöker rapportera) om ett inbördeskrig i något nordafrikanskt land. På hotellet där han bor träffar han en affärsman som han pratar en del med. När Nicholson hittar affärsmannen död på sitt hotellrum beslutar han sig för att överta mannens identitet och fejka sin egen död. Affärsmannens till synes sorglösa liv kan väl inte vara sämre än Nicholsons eget?

Filmen, som har en speciell hypnotisk känsla, är ett poetisk thrillerdrama och samtidigt en roadmovie. Jag kände direkt att jag gillade det här. Under inledningen i Sahara, som för övrigt är mycket bra, kom jag att tänka på en film som Babel (hade nog att göra med temat västerlänning i ökenby som behöver hjälp). Här finns även tendenser till globaliseringsthriller i stil med just Babel eller Syriana. Fast Antonioni är lite lurig. Ibland är det inslag av thriller men ändå med en speciell poetisk stämning. Man vet aldrig riktigt vart filmen tar vägen.

I filmen finns en hel del kritik av västvärlden, t ex av hur västvärldens media porträtterar de fattiga och problemfyllda delarna av världen. Nicholsons rollfigur har väl insett att det finns nåt hycklande i det han gör och han är less på det. Eller så är han främst less på sig själv och tycker att han har ”sålt sig”. Fast det där med att byta identitet med affärsmannen kanske inte var en vinstlott direkt, med tanke på vad affärsmannen sysslade med: Spoiler illegal vapenhandel med bl a gerillan i det nordafrikanska landet Nicholson rapporterade ifrån Spoiler slut.

Nicholson träffar en litet konstig ung kvinna (spelad av annorlunda Maria Schneider) som hjälper honom att komma undan personer från hans tidigare liv. Tillsammans reser de till de platser och personer som den döde affärsmannen skulle ha besökt. Här gillar jag verkligen roadmovie-stämningen som infinner sig. Antonioni toppar sen det hela med en makalöst vacker slutscen. En enda lång sugande tagning som får en att fundera lite på hur det är gjort. Kul också att se Nicholson i en litet annorlunda roll. Hans vanliga manér är nedtonade och jag tänkte egentligen inte på att det var just Jack Nicholson.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Antonioni var en rackare på slutscener vad det verkar. Både Yrke: Reporter (en lååång tagning) och Zabriskie Point (explosioner i slow motion och Pink Floyd) har helt underbara slutscener. Och sen har vi ju det mytomspunna och Movies – Noir-hyllade slutet i Blowup med mimare (som jag själv inte minns).

Monty Python and the Holy Grail

The Black KnightTitel: Monty Python and the Holy Grail
Regi: Terry Gilliam & Terry Jones
År: 1975
IMDb
| Filmtipset

Monty Python är nog inte några personliga favoriter men jag uppskattar dem ändå. Men jag tror jag gillar Fawlty Towers mer än nån av ”Monty Python-filmerna”, även om jag borde se om några av dem, främst Life of Brian och The Meaning of Life. Notera att jag i det här fallet inte ens nämner den svenska titeln… som gör mig galen, apropå andra svenska titlar på filmer som är aktuella just nu, menar jag. Om ni tittar på ett av inläggets taggar eller om ni klickar på Filmtipset-länken så ser ni den svenska titeln.

Monty Python-gängets första riktiga långfilm då And Now for Something Completely Different i princip var en antalogi över deras bästa sketcher från tv-serien Monty Python’s Flying Circus. Handlingen (den som finns) är förlagd till England på 900-talet där kung Arthur söker efter den heliga graalen. Tillsammans med sin kokosnötsklapprande bärare färdas han England runt för att hitta tappra riddare som kan hjälpa honom i hans letande. Efter ett tag har han hittat några wannabe-riddare (well, Lancelot och såna) och tillsammans råkar de ut för diverse äventyr och stöter på diverse konstigheter.

Nja, tyvärr blev jag lite besviken. Jag har sett den förut några gånger (för ganska länge sen) och mindes att jag inte blev stormförtjust då heller men trodde av nån anledning att den skulle vara bättre och roligare nu. Det är en spretigt berättad historia som helt bryter mot alla regler som finns i film. Det förekommer ganska mycket metafilmsinslag som när skådisarna snackar till publiken och visar att de vet att det här är en film. Jag undrar hur vanligt sånt här var på den här tiden. Var Monty Python föregångare kanske?

Bitvis är den ändå en ganska briljant komedi med helt absurda sketcher, t ex riddarna som säger ”Ní” som om de inte får ett buskage (ja, ett buskage!) kommer driva sina motståndare galna genom att säga just ”Ní”. Hehe, sjukt. Sen finns det en hel del underbara dialoger. Dialoger som liksom inte börjar så roligt men som målar in sig i ett hörn och där personerna liksom inte kommer framåt utan hakar upp sig hela tiden. Jag har sett exempel på det här även i deras Flygande Cirkus-tv-serie. Kul också med bonden som börjar snacka politik som en kulspruta mitt i allt. Och så insamlaren av döda förstås: ”Bring out your dead!”

Trots roliga scener så känns det ändå som en samling sketcher utan inbördes röd tråd och det funkar bra i ett tv-avsnitt men jag tycker det blir lite för osammanhängande i en långfilm. Sen är det viss humor som jag har lite svårt för. Den känns så där studentikos om ni förstår vad jag menar, som de ”roliga” förtexterna t ex. Nåväl, det är en sevärd film men för mig är den här hyllade filmen inte värd mer än en stark trea (vilket ändå är ett godkänt betyg).

3+/5

%d bloggare gillar detta: